Blinded By The Light Recension

Publicerad den 27 september, 2019 av bosstime55

All images courtesy and copyright of SF Studios 2019

Summering: Förutom att ha det kanske bästa soundtracket någonsin, så lyckas Blinded By The Light också vara ett överraskande och upplyftande porträtt om hur viktig och betydelsefull musik kan vara.

Gurinder Chada har sedan genombrottet med Skruva Den Som Beckham, aldrig uppnått något större erkännande för lättsamt sömnmedel som Bride And Prejudice eller nu senast Viceroy’s House.

Men den här gången så hanterar Chada något ”viktigare” än tex Jane Austen… Nämligen Bruce Springsteen… För den som följt Tiger Film under årens gång är nog medveten om att en av våra viktigaste grundpelare just varit mannen från New Jersey. Det tåls att sägas fram tills våt egen sol slocknar, ingen annan artist har gjort så mycket – för min personliga och andras räkning, som Bruce Springsteen.

Local Hero

Vare sig det varit de hypnotiska konserterna som aldrig tar slut, eller en allmän lyssnings session på tåget, så förblir vartenda ord, varje trumslag och saxofonsolo lika essentiellt som mat eller sömn. Superlativen kan tyckas vara överdrivna och bångstyriga, men sättet Springsteen kan engagera, trösta och få lyssnaren att känna sig sedd är en egenskap som INGEN annan artist lyckats med.

Fansens berättelser och hyllningsord om låtarnas innebörd – om frihet, kampen mot det omöjliga eller krossade drömmar, vet inga gränser. På valfritt Springsteen-forum så återfinns så mångas emotionella utläggningarna som stället Hollywood dramatik i skamvrån. Känslostormarna under – och efter, monolitiska stunderna – som konserterna på Ullevi, borde bevaras i något nationellt arkiv.

Det finns med andra ord mer än ett par berättelser om Springsteens inverkan på sina fans. Och under årens gång har filmskapare försökt fånga vad som gjort fansen så frälsta och hängivna. Ridley Scott producerade exempelvis den helt horribla Springsteen And I, som endast var ett glorifierat YouTube montage där få minnesvärda anekdoter förekom.

One Step Up

Och jämförelsevis mot den tragiska ursäkten till film, så fångar Gurinder Chada energin och den smittsamma inspirationen i musiken. Sättet man väljer att porträttera musikens innebörd för filmens huvudperson – Javed, kan inte klassa som särskilt genomtänkt eller snyggt, med överdrivan gester och dramatiska åthutningar som känns som en nagel i ögat. Men trots detta så är tillfället då Springsteens musik – äntligen, börjar dundra ut i biohögtalarna grandiost.

Journalisten och författaren Sarfraz Manzoor – vars bok filmen är baserad på, talar om hur menings kraftfull Springsteens musik var under 80-talets England, en period som präglades av Thatcher-Reagan liberalism och ökande främlingsfientlighet. Manzoors knepiga relation med sin far och sin gråa tillvaro i staden Luton, återspeglar sig i mycket av Springsteens lyrik i exempel som Independence Day eller The Promised Land. Detta individuella öde är utan tvekan effektivt skildrat men än den största styrkan är hur universell och bekant berättelsen kännas för så många andra ute i publiken.

The E Street Shuffle

Blinded By The Light är också starkt präglad av manusförfattaren Richard Curtis – känd för romantiska komedier som Notting Hill och nu senast Yesterday, den patenterade brittiska ’’feel-good’’-känslan är minst lika närvarande och essentiell för filmen som de många Springsteen sångerna. Och på tal om Danny Boyles film – om en värld utan The Beatles, så har Blinded By The Light mer styrka i både sitt berättande och överlägset mer intressant karaktärsgalleri. Där Yesterdays-ensemble spenderade majoriteten av speltiden att klagade och sura, så är denna samling av – mindre välkända, aktörer mer sympatiska och karismatiska. Att dessutom inkludera Hayley Atwell i rollen som gymnasielärare kan inte beskrivas som något annat än briljant.

Den fantastiska musiken och det härliga budskapet gör att man kan ha överseende med att Gurinder Chada aldrig riktigt lyckas ta filmen ända upp till stratosfären. Tillskillnad mot Springsteen – som kan höja sina konserter till skyarna redan i det inledande skedet, så stannar Blinded By The Light med att ’’endast’’ vara gemytlig underhållning .

Loose Ends

Scenerna med mer svärta och djup blir mest till små berättarmässiga hinder – så att man kan inleda pliktskyldiga konflikter som snabbt avverkas. Och som inbiten Springsteen-fanatiker så är det lite av en förlust att filmen inte inkluderar några utav Springsteens personliga funderingar kring sitt material.

Efter framgångarna med Born To Run så kämpade Springsteen på två fronter, delvis en långdragen juridisk twist med sin före detta manager, men också med mer allvarliga och ’’vuxna’’ tankar kring framgångens baksida samt vikten att komma ihåg vart ifrån man härstammar, och därmed inte låta sitt ursprung försvinna i något förvridet kändisskap.

Med tanke på att Blinded By The Light ofta berör denna fråga – och ibland även ifrågasätter denna aspekt av texterna – som går ut på att springa och aldrig komma tillbaka, så kan man fråga sig varför dessa reflektioner inte har integrerats i filmen, något som skulle kunna få berättelsen att kännas än mer djupgående och mångbottnad.

Glory Days

Men även med dessa brister så är det inte tillräckligt för att invändningar skall ta överhanden. Blinded By The Light är strålande underhållning med både hjärta och hjärna, välsignad med det bästa soundtracket någonsin…

Betyg 7/10

Patti Smith Stockholm Waterfront 19-06-2019 Recension

Publicerad den 20 juni, 2019 av bosstime55

Det är en lokal som huvudsakligen är menad för långa föredrag om alltifrån kompostering till redovisningar av diagram och staplar. Men denna kväll är konferenslokalen Stockholm Waterfront en svettig, personlig liten pub – eller klubb, där ett övertänt och självsäkert band – där bara de mest essentiella medlemmarna deltar, får lokalen att skaka av jubel och dånande applåder.

2013 så publicerade musiktidningen Rolling Stone en lista över de absolut bästa live artisterna för tillfället. De vanliga misstänkta – Bruce Springsteen, The Rolling Stones och U2, krönte såklart de ärofyllda topplatserna, men på plats nummer 28 så fann vi Patti Smith.

Smiths karriär spänner över fyrtio år, från att ha börjat i punkens tuffa tecken, så har Smith byggt upp ett rykte som aktivist inom ett antal samhällsfrågor. Men utöver sin status som politisk förkämpe, så är hon inskriven i musikhistorien som en av de allra största och mest inflytelserika artisterna i modern tid.

Ikon med dolda skatter

Smith har – enligt sig själv, bara haft en enda riktig hit – Because The Night, som Bruce Springsteen gav henne, stora delar av hennes eget författade material, är långt ifrån igenkännbart för de stora massorna. Likt många andra geniala liveakter, så kan Smiths livekonserter inte verka mycket för världen – rent visuellt, på scen blandar hon poesi, rock och berättelser, det låter sannerligen inte som något recept för en euforisk live upplevelse, snarare ett fängslande seminarium.

Därmed kan man fråga sig hur detta skall funka i en konferenslokal, som dessutom är fylld med några av de mest svårflirtade åskådarna på denna jord – Stockholmspublik. Och för att göra oddsen värre så inträffar konserten mitt i veckan på en ganska såsig onsdag kväll.

Direkt från New York

Scenen som sådan är inte bara spartansk, den är i det närmaste obefintlig. När Patti Smith äntrar är det på det mest alldagliga sätt, plötsligt dyker hon upp bakom ett par tunna svarta draperier. Gruppen på totalt fyra man – Smith inkluderat, ser ut att vara influgna från något minimalt gig på en bar i New Yorks mest bohemiska regioner.

Men bra artistskap behöver inte konfetti, lasershow eller ens någon större ljudanläggning för att skapa magi på scen. Setet må bara bestå av femton låtar, men från första ackordet så gör Patti Smith sitt material till öppna skattkistor för lyssnaren. Vartenda ord, varje gest förstärker ett låtmaterial som gör sig helt ypperligt i detta intima format.

Rockpoet och profet

Smith är numera minst lika mycket författare som rockmusiker, lyriken och den ogenerade rösten ligger stark i ljudmixen, Smith leker shaman och framkallar otäckt gripande monologer där hon förkastar ett samhälle som styrs av storföretag och bindgalna politiker.

Tappningarna av Neil Youngs After The Gold Rush och Midnight Oils Beds Are Burning, är helt oförglömliga med ett komp som är långt ifrån tekniskt perfekt, men helt i unison med Smiths musikaliska stil.

Flera tillfällen förvandlas spelningen till långa diktläsningar – som dessutom är improviserade, men detta hanteras med sådan bravur att det inte går att slita sig från den spektakulära uppvisningen som Smith bjuder på. Denna kväll är artisten från Chicago också på sitt – välkänt, glada humör och skämtar och drar lokala anekdoter om Sverige, Stockholm och Greta Thunberg.

Episk avslutning

Allt som framförs är av högsta kvalitet, men det är på slutet av det korta setet som denna finstämda kväll blir till en rasande rockkonsert, av högsta dignitet. Because The Night får hela lokalen på fötter, Smith manar fram så många hon kan att ta sig allra längst fram till scenkanten, och därmed är folkfesten ett faktum. Gloria – som avlöser Smith och Springsteens mästerverk, låter precis lika intensiva som på 70-talet. Precis som de bästa av artister, så har Patti Smith utvecklat sitt artistskap under de gångna årtiondena, den ungdomliga energin må vara något reducerad, men istället så har en mer världsvan, poetisk och karismatisk artist framträtt.

Smith anpassar hela showen efter sin ålder och kunskap, och där artister som Kiss och Bon Jovi kämpar med att försöka uppehålla sin image som unga hungriga rockare – och misslyckas kapitalt, så skäms inte Smith för att hennes hår blivit grått och att hon numera också är mer beläst och vis än tidigare. I avslutningen People Have The Power tas extasen och masspsykosen till sin absoluta höjd, blandningen av hoppfullhet och ilsken protestsång, kunde inte vara mer passande med tanke på den värld vi idag lever i.

I det ögonblicket så briljerar Patti Smith till den mildra grad, att jag blir fullkomligt övertygad om att bästa rockmusiker har en sak gemensamt med himmelskt vin, det blir bara bättre med åren…

Betyg 8/10

Bäst: Because The Night, Gloria, After The Gold Rush, People Have The Power och Beds Are Burning.

Sämst: Hade gärna fåt vara ett par låtar längre.

Fråga: Hur kan en sjuttioårig dam med en nackskada, vara mer energisk och fängslande än hela den samlade moderna popindustrin ?

Avengers: Endgame Recension

Publicerad den 24 april, 2019 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Disney/Marvel Studios 2019

Summering: En helt euforisk avslutning som dräper allt motstånd…

Gode gud… Skall man skrika och fullkomligt kapitulera ? Erkänna sig helt besegrad, överkörd, mållös och knäckt ? Känslan efter att ha sett Avengers: Endgame, går knappt att fånga i ord, den är för stor för recensioner eller allmän analys.

Tidigare recensioner – som berört Marvel Studios filmer, har blivit till försvarstal, detta är fortfarande en av de mest utsatta genrerna då det kommer till elitistisk mobbning som jämställer Marvels filmer en sorts allmän lobotomi för samhället.

Det är tidsödande, irriterande och rent av bedrövligt att denna typ av artiklar och krönikör fortfarande florerar ute i mediala kretsar. Det handlar inte längre om den faktiska filmen är bra eller inte, det är sorts otäckt förtids där man dömmer ut filmerna långt innan de ens har setts, dess genre räcker för att stämpla det som skräp.

Men i och med denna recension så är det slut med att försöka förklara meriterna och det fantastiska som Marvel Studios gett oss. Elva år har gått sedan Iron Man hade premiär. För den som vill peka ut det idiotiska i hjältefigurer och deras berättelser, befinner sig på fel film – om de löst biljett till Endgame. Det är lika galet som att ställa sig längst fram på en Metallica konsert och klaga på att ljudet är för högt. För att citera Brie Larson från Captain Marvel ’’ I have nothing to prove to you…’’

Under de få år som Tiger Film har funnits, så har vi delat ut ett fåtal tvåsiffriga betyg.
Ett högsta betyg skall innebära något alldeles extra, en upplevelse som skakar om, berör och förblir oförglömlig. Än idag så ångrar jag inget av de maxbetyg vi satt – och det inkluderar även Star Wars: The Last Jedi.

’’Paid the cost to be the boss’’

Jag refererar alldeles för ofta till Bruce Springsteen och hans artistskap. Det må vara tjatigt, men må så vara fallet. Ingen annan artist har påverkat mig på samma sätt… Konserterna mannen från New Jersey har gjort – och gör, saknar motstycke. Och efter de mest fantastiska omgångarna så är känslorna svåra att beskriva.

Även om Springsteens konserter bygger på total eufori, frigörelse och tröst, så kan de lämna ett massivt hål. Topparna som nås under spelningarna är en konstig alkemi som aldrig går att återskapa då man lämnar sportarenans plan.

Efter den andra spelningen på Ullevi 2012, så berättade ett antal konsertbesökare om en slags sorg – veckorna efter spelningen. Topparna var många, men då paradnumret Jungleland – tillslut, gjorde debut – första gången efter saxofonisten Clarence Clemons död, så stod det klart att detta inte bara var en emotionell brytpunkt för publiken.

Hela E Street Band var i upplösningstillstånd, med en tårögd Springsteen och en Jake Clemons – brorson till Clarence, som grät floder efter att ha spelat det tidlösa saxofon solot.

Känslan efteråt kan var en av de mest besynnerliga och smärtsamma någonsin. Tomrummet, saknaden och förvirringen vägrade att släppa. Jag har ingen psykiatrisk kompetens, och inte ens de bästa forskarna – inom mänsklig psykologi, kan ännu förklara varför vi kan bli så berörda av konst, poesi, musik och film.

High Hopes

Men när känslostormen enbart eskalerar inom oss så sker obeskrivliga saker och ting. Jag kallade Infinity War för en fysisk påfrestning, upplevelsen var så intensiv, laddad och mäktig att den lämnade mig fysiskt utmattad. Minnet – att efteråt, ligga och flåsa på kökssoffan kommer aldrig att försvinna.

Förväntningarna för Endgame är stora, kanske för stora… Om bröderna Russo inte levererar ännu en jordbävning – som får publiken att lyckligt stappla ut ur biosalongen, så kommer Endgame ses som en besvikelse. Vad vi faktiskt får är en film som är svår att beskriva, ett jättelikt sagoväsen, en ny standard för alla filmer som vågar kategorisera sig som en actionfilm. Vi har inte bara mottagit en jättelik final – som summerar över tio års heroiska berättelser, en filmupplevelse som jag själv aldrig kommer kunna att släppa. Detta är ett vägstopp i filmhistorien, ett ögonblick där en studio var störst i Hollywood, och där hela världen såg på och höll andan. Det är kort och gott filmhistoria som äger rum.

Den största kritiken gentemot Infinity War var dess brist på emotionell intimitet – tydligen räckte inte fantastiska stunder mellan Elizabeth Olsen och Paul Bettany, eller för den delen Zoë Saldaña och Josh Brolin. Bröderna Russo utformade Infinity War som en tredje akt, där allting kulminerar, och där publiken förväntas vara väl insatta i tidigare händelser.

Anthony och Joe Russo är inte bara duktiga på att ge sina filmer ett perfekt tempo – som aldrig saktar ned eller känns för hetsigt. De har också en förmåga att förstå filmkonstens diverse byggstenar.

Struktur och händelseförlopp är för mig tydliga indikationer på om en film är gjord med finess eller inte. Filmer vars struktur följer en alltför uppenbar mall – då man inte tar risker eller vågar leka med förväntningarna, kan aldrig mätas med dem som faktiskt vänder upp och ned på regelverket.

Endgame borde enligt lagarna vara en ännu större explosion som river biografer och får biopubliken att springa ut med leende – lika stora som fotbollsplaner. Men efter att ha genomgått en makalös actionkavalkad i föregångaren, så antar Endgame en annan – och mer oväntad form…

Story – Nothing Else Matters

Berättelsen blir än mer central, den största choken och anstormningen är över. Detta är en epilog som lever upp till namnet. Den låter oss komma ännu närmare de kvarstående hjältarna, den ofta förkommande tystnaden och stillheten är poetiskt vacker.

Dramatiken har aldrig varit såhär drabbande i en film från Marvel Studios, skådespelet är nästintill fläckfritt ifrån alla inblandade. Bröderna Russo har lyckats inspirera och tända sin ensemble, detta gör att reserverade och tysta stunder blir rena njutningar att beskåda. Laddningen och intensiteten är inte längre i stora strider, istället blir de brustna och spruckna relationerna till filmens bränsle. Endgame känns som en evolution som respekterar sin publik, ingenting får stå i vägen för karaktärsarbetet eller berättelsens framfart.

Att Marvel vågar göra en film som bryter så kraftigt mot sin föregångare, är ett oerhört våghalsigt drag. Redan nu kan jag se ilskna konversationer ta form, argumentet att Endgame är för långsam – kommer säkerligen tapetsera internetforum de kommande månaderna. Genom att låta pulsen gå ned så tillåts filmen samla kraft, man tillfredställer själen istället för längtan efter adrenalinrusher och ren extas.

Believe In Miracles

Elva år och tjugo långfilmer har gett oss enorma berättelser, samt önskningar och förhoppningar från fansen, i praktiken borde det vara omöjligt att ge svar på allt och tillfredsställa. Det finns en tydlig känsla av reflektion hos både filmen och dess karaktärer. Alla uppoffringar, gångna strider och permanenta ärr, kommer äntligen fram i detta öppna forum.

Avengers: Endgame fullkomligt slaktar de kritiska röster som menar att Marvels produktioner är ihåliga sedelpressar. Den allvarliga och mörka dramatiken som Ryan Coogler visade upp i

Black Panther, är närvarande genom hela Endgame. Att dialog och interaktion mellan de många karaktärerna är minst lika gastkramande som den gång vi beskådade Thanos horder av rymdvarelser invadera Wakanda, är inget annat än sinnesjukt. De mest oväntade interaktioner visar upp nya sidor hos dessa väletablerade hjältar. Ingen av personerna känns som endimensionella karikatyrer som enbart målas i svart eller vitt.

Infinity War bars fram på en hoppfullhet och gladlynt attityd, det var som en hemkomst för stadens eget sportlag som just vunnit världsmästerskapet. Insatserna var höga, men ändå inte astronomiska. Endgame är sotigt svart, sorglig och tung, alla ljuskällor har slocknat och hoppet är nästintill uträknat. Marvel-filmer har alltid varit kända för sin varma humor, men i Endgame så blir det klart och tydligt att fingerfärdigheten för att skapa dramatisk friktion är lika briljant som konsten att göra actionscener. Marvel Studios visar även upp skillnaden i genren äventyr kontra action. Endgame mer gemensamt med svepande äventyr än renodlade actionfilmer.

Balansgången mellan det mörka och humoristiska är även den bortom all sans. Publikens hjärtan slits och skakas om – som om de befann sig i ett beskjutet stridsflygplan, samtidigt så återfinns det mer humor här än i något som komedigenren gett oss de senaste decenniet. Självsäkerheten i att kunna skratta åt sig själv – i det absurda som är en serietidningsfilm, är en unik egenskap hos Marvel Studios som visat sig svår att efterapa. Genom att blotta sina fel och logiska brister, så försäkras publiken om filmskaparnas totala kontroll och kunskap om denna fantastiska värld.

Allt vi har sett under de gångna åren spelar en avsevärd roll här, små emotionella sidospår blir till fullfjädrade berättelser som lämnar ett stort avtryck. Där berättelsens olika sektioner kan vara enkla till ytan, så fylls varenda scen med en sådan övertygelse och passion att vad vi än stöter på blir trollbindande.

Då rockband spelar utan förstärkare och stora scenbyggen så återstår bara musiken och artisternas talang. Genom att inte förlita sig på klyschor eller gammal skåpmat, så visar bröderna Russo upp Endgames jättelika hjärta som i sin tur slår hårdare än Muhammed Ali i toppform.

Time flies

Speltiden på hela tre timmar har varit hett omdiskuterad, men det handlar inte om tid utan om filmen faktiskt utnyttjar den väl. Och inte sedan Lord Of The Rings: The Return Of The King, har så mycket tid framstått så kort, i flera tillfällen önskar man att filmen aldrig skall ta slut. Från första rutan så är publiken fast i en trans som knappt släpper då biosalongens belysning slås på.

Visuellt är Endgame fulländad. Än mer detaljrik och färggrann än sin föregångare, varenda scen är färgsprakande konst som får tittaren att sucka av beundran. Användandet av närbilder är påtagligt, Endgame filmas – likt Infinity War, helt och hållet med IMAX kameror. Med detta så uppnår man en detaljrik intimitet som visar upp det fantastiska skådespelet. Jeremy Renner och Scarlett Johansson har något aldrig varit så här bra, empatiska och kraftfulla. Men det är

Robert Downey Jr. som helt och hållet briljerar, Tony Stark är bräckligare, mognare och framförallt mer härdad. Downey ger ett otroligt emotionellt porträtt av den tidigare skrytmånsen, numera ödmjuk och rädd.

Ordet kraftfullt borde vara slogan för Avengers: Endgame. Filmen är ett enda långt känsloanfall, varav allt känns som ett slag i solarplexus, längden och de konstanta intrycken kunde lett till att denna motor snabbt kunde ha lagt av, men genomslagskraften kvarstår, där allting förblir ett jättelikt äventyr som bara fortsätter att ge.

’’You made ‘em laugh, you made ‘em cry
You made us feel like we could fly’’

Och som alltid så väntar en final… Att säga ett knyst om den borde vara kriminellt. Men där så börjar sinnet krackelera, alla former av hämningar slängs ut genom fönstret. Filmkonsten pressas till sin yttersta gräns. Anstormningen av glädje, hysteri och förälskelse är olikt något annat jag upplevt i en film. Mitt i denna furiösa galenskap så rinner tårarna och viljan att utbrista i ett vårskrik är nästan ofrånkomlig.

Den enda kritiken som går att rikta mot Endgame är att man i ett tillfälle är nära på att fastna i en narrativ struktur som inte är lika innovativ och vågad som resten av filmen. Detta rättas till med hjälp av den tredje akten som med nöd och näppe styr undan berättelsen från fallgropen som är förutsägbarhet. Logiska luckor finns det också, men i en film med talande tvättbjörnar och flygande farbröder med gigantiska hammare, så är detta lika befängt att påpeka som att friterat smör har en hög kolesterolhalt. Och för den som inte har sett och minns de tidigare äventyren, har en potentiellt väldigt svår film att förstå i alla dess detaljer.

’’En film som aldrig kommer igen…’’

Där Infinity War lämnade mig matt, så är känslan då jag lämnar salongen denna gången inte ens möjlig att beskriva i ord. Urladdningen och den ostoppbara kraften som är Avengers: Endgame antar en gudalik form som inte kan – eller bör, beskrivas i hyllningsord eller skyhöga betyg.

Vad som händer härnäst vet jag inte… Kanske visar det sig att Endgame är en ny The Last Jedi – en film som slukas av hat och ilska. Men det är inte mitt jobb att förutse eventuella reaktioner. Efter tre timmar av oförglömliga scener, perfekt humor och en final som är större än allt annat vi sett, så finns det inget annat att säga än att jag är för knäckt och förstörd för att att ens inse att jag mycket väl kan ha bevittnat något historiskt.

Jag får någon otäck känsla att Marvel Studios kanske aldrig kan göra något liknande igen. Konsten att summera tio års berättelser, med sagor utan dess like, som dessutom vuxit och nu blivit fulländade, går inte att göra om. Avengers: Endgame saknar motstycke inom sin genre och står som herren på täppan över allt annat.

Betyg 10/10

Årets Bästa Konsert 2018

Publicerad den 31 december, 2018 av bosstime55

Vi gör processen kort… Pearl Jam, i den tyska huvudstaden Berlin, på den vackra amfiteatern Waldbühne, slår det mesta, inte bara i år utan överlag. Rockbandet från Seattle är välkända för sina otroliga livekonserter, där de utmanar giganter som U2 och Bruce Springsteen. Och just den här kvällen sken rockgudarnas strålar rakt ned mot scenen i den tyska lummigas skogen.

Symbiosen mellan publik och band var så tight att en enda handrörelse från sångaren Eddie Vedder, var tillräcklig för att försätta 20 000 människor i total masspsykos. Jag önskar fortfarande att jag kunde skriva minst tre ytterligare recensioner kring den här spelningen, trots evinnerliga försök att vända och vrida på det, samt summera allt som skedde under 150 minuter, så känner jag fortfarande att inga ord eller videofilmer kan göra rättvisa åt detta perfekta konsertmonster.

Versionen av Porch, då hela arenan tappar förståndet och börjar kasta pappersbrickor, samtidigt som halva publiken crowdsurfar och dras över den främre barriären, är en syn som är så vacker att jag nästan kreverar på golvet då jag tänker tillbaka på det.

Tiger Film utser därmed Pearl Jam på Waldbühne den 5 juli i Berlin till 2018 års bästa konsert

Pearl Jam Waldbühne Berlin 05-07-2018 Recension

Publicerad den 9 juli, 2018 av bosstime55

15309705759ad7e652f8b5d83329074b7910074592

All images courtesy and copyright of pearljam.com 2018

Det är bara att ta fram historieböckerna och anteckna, denna afton kommer aldrig kunna upplevas igen. Pearl Jam och rockmusiken blir inte bättre än såhär.

Hur makalöst bra någonting än kan vara, så behöver man alltid behålla lugnet och distansen som skribent eller recensent. Att avfyra enorma superlativ och närmast mytifiera något kan komma att kosta en i framtiden, för varje hyllningsfras så målar man in sig i ett hörn där man gjort slut på sin ammunition för framtida event. Ett påstående som att 1080P var den perfekta upplösningen, känns idag förlegat då vi nu har skärmar med dubbla upplösningen. När platt-TV först kom till den svenska marknaden drog tillverkarna med sig testexemplar som kostade flera hundratusen. Dessa – då, kolossalt innovativa maskiner är idag så dåliga att man inte ens skulle kunna ge bort dem, trots det stod folk och bara gapade inför faktumet att en TV inte behövde ha ett djup på ett par hundra meter.

I total extas är det väldigt enkelt att försäga sig, då och då önskar man att ett och annat betyg hade justerats – dock sällan fullpoängare. Det som nu kommer ske, kan med stor säkerhet göra det svårt i framtiden att verkligen understryka hur fantastiskt något kan vara. Man har en begränsad mängd trovärdighet då de riktigt stora orden används.

1530970627c90456ba3560a78a63c6b64e9aac70f6

Helt unika

Pearl Jam är idag en av de sista bastionerna och förkämparna för hur man skall göra konserter. Enbart den ständigt återkommande Bruce Springsteen kan titulera sig bättre. Pearl Jam är rockbandet som vägrade att lägga sig platt, de vägrade att sälja sina fans som boskap. Deras upproriska kamper mot bland annat biljettjätten Ticketmaster, ledde till ett stort bakslag för bandet. Då Pearl Jam går på scenen, vare sig det är i Tyskland eller Sverige, så byggs broar och band som aldrig försvinner med publiken. Det finns bara ett Grand Canyon, ett New York City och slutligen ett enda Pearl Jam, så unika är de.

Publiken är inte bara en inkomstkälla, de är jämlikar, vänner och familj. Pearl Jam har en genuinitet som får deras hyllningar till fansen att alltid värma hjärtat. Där andra artister nöjer sig med ett stelt manus – Coldplay, så finns det ingeting som är skrivit i sten för Pearl Jam. Då bandet går upp på Waldbühnes scen så är det inte gudar som stiger ned från himmelen, snarare goda vänner som nu bjuder in till en fest av sällan skådat slag. Varje berättelse som Vedder berättar om fans och vad musiken inneburit för dem är hjärtevärmande.

153097054937bbb6512ec923c12f8d4acfb0945c18

No Direction Home

I dagsläget är bandets nästa album fortfarande under inspelning och denna korta Europa turné har således inget koncept att falla tillbaka på. Enbart singeln Can’t Deny Me har fått tas utifrån studion och prövat sina vingar. Från vad vi kunde ta del av i form av videoklipp så var jag något oroad över att denna omgång skulle bli något av en parentes. De två konserterna i Amsterdam var tidsmässigt korta och bandets gränslösa energi verkade inte riktigt vilja infinna sig. Sedan kom kanske turnéns största bakslag, för ett par veckor sedan slutade sångaren Eddie Vedders röst att fungera, den andra spelningen i London fick skjutas fram. Det såg inte ljust ut…

Det band som ställer sig på scenen den här kvällen verkar ha gått igenom en tidsmaskin och kommit ut ett par decennium yngre. Att ett gäng herrar kring 50-års åldern spelar mer intensivt och passionerat än unga kaxiga popsnören förtjänar nästan en analys i sig självt.

I vanlig ordning så väljer gentlemännen att börja långsamt, denna gång med Wash, ett spår som exkluderades från den legendariska debuten Ten. Det är ett spår som ’’enbart’’ spelats 99 gånger. Egentligen är det bara en uppvärmning där man sakta men säkert skall vagga in publiken i någon form av komfort och ta bort den olustighet som inledande nummer ofta kan innebära.

Ikväll är spelplanen annorlunda, ett udda spår som Wash skall inte kunna få publiken att explodera, det är en långsam blues om smutsiga städer och hopplös kärlek, men i refrängen så har sittplatserna förvandlats till ståplatser, på golvet är händerna i luften och varenda människa gestikulerar tillsammans med Eddie Vedder då han går in i refrängen.

Och efter balladen Sometimes så börjar det på allvar… Vedder drar suggestivt igång introt till Corduroy på gitarr, och när trumslagaren Matt Cameron slår på sitt trumset så sprängs den imaginära växellådan. En konsert skall gradvis stegra sig och avslutas i komplett extas, ikväll gäller inte de reglerna. Allt har vänts upp och ned. Allting skenar iväg, Waldbühne är byggd på sten och tjocka bänkar. Inget material i världen kan stå emot vad som sker i Why Go och Save You.

1530970528d8e3bc353ba2e2315cef283a9a0fa242

Kaos

På planen ser det ut som att man just skruvat upp spisplattan på maxvärme och storm kokar vattnet. Den välkända moshing-dansen utförs mitt i havet och kläder, ölburkar och allt mellan himmel och jord flyger upp och ned.

Eddie Vedder har något mer rost på stämbanden än vanligt, men det ignorerar han fullkomligt. Varenda avgrundsvrål och intensivt fräsande fullkomligt klyver den omgivande skogen. Bandet blir bara än mer energiskt och påtänt av publiken som verkar komma från en annan planet. Jag har aldrig, ALDRIG, sett en folkmassa i en sådan symbios som i kväll. Varenda handrörelse, skutt och allsång sker som på kommando. De över tjugotusen människor som samlats känns som en enda enhet som är fullkomligt oslagbar.

Pearl Jam struntar blankt i att sakta ned, helt plötsligt springer den kända rockfotografen Danny Clinch upp på scen och leker bluesman med ett munspel. Sedan så bränner de av superfavoriten och In My Tree och sedan, sedan så kommer dynamitlåten Even Flow.

Mike McCready som är bandets dynamo, turbo och raketbränsle sägs helt kunna koppla bort allt som inte är sitt gitarrspel. Solot förlängs och förbättras på alla sätt och vis, det är så obegripligt och makalöst att publiken bara står och gapar. Samtidigt fortsätter hela golvet svaja som sjögräs och folk ställer sig upp på läktarna och spelar luftgitarr.

1530970717190258bc372ec14f9eea52cd658a7048

Rariteter

Setlisten är mer eller mindre o-igenkännbar från den som spelades för fyra år sedan i Berlin. En av bandets undangömda fartmonstret – Habit, tränger sig längst fram utmanar bandets mer välkända spår. Habit startas om ett par gånger och i avslutningen kör man slut på ett par årsförbrukningar av plutonium, det stegrar sig som en motorcykel och kör raka vägen upp mot himmelen.

Bakom varje hörn väntar det en ny live klassiker. De mest fanatiska fansen nöjer sig inte bara med specifika nummer, versionen skall vara identiskt med de dem hört på officiella bootlegs eller sett på konsertfilmer. Daughter som är en allsångsexplosion blir ikväll historisk då man slänger på den så kallade ’’It’s Ok’’-taggen. Den lilla förlängningen får folk att tappa besinningen, Eddie Vedder står bara och dirigerar allsången och de svajande armarna. Waldbühne omges av skog och känns således som en magisk skogsdunge och då Vedder sjunger att de faktiskt är ’’okej’’ så verkar alla världens problem ha försvunnit.

Höjdpunkterna är otaliga, bandets kanske bästa moderna skapelse Unthought Known, spelades in som officiell video för åtta år sedan här i Berlin, nu är den ännu bättre. Deep och Mind Your Manners är brutala…

1530970831212068d135ff81aa4b6dc61d68c4277e

Ett inferno av extas

Men höjdpunkternas höjdpunkt sker i Porch… Till och med för de som inte är bekanta med Pearl Jam har nog någon gång hört eller sett det som kallas världens största scenhopp. På Pinkpop festivalen i Holland 1992 så tar en ung Vedder och klättrar upp på en kameraarm och ber fotografen höja upp riggen så högt som möjligt. Sedan kastar han sig handlöst ned mot publiken. Det ögonblicket är ett historiskt exempel på komplett kaos, en euforisk galenskap som knappt går att hitta idag.

Ikväll så blir det förvisso inget rekordlångt hopp, istället så tar publiken och höjer insatserna. Jag har aldrig sett så många människor som surfar på publiken och måste dras över den främre barrikaden. Ölfaten som använts genom aftonen är gjorda utav tjockt papper. Då Porch går in i sitt evighetslånga solo så börjar det regna pappersfat över hela arenan.

Alla hämningar är borta, publiken bara fortsätter att kasta brickor medan halva golvet imploderar samtidigt som de skriker och springer runt i cirklar. Pearl Jam kan knappt tro vad som händer, basisten Jeff Ament får spel och hämtar en ölbricka och slår på sitt instrument. Själv slutar jag titta på scenen, skådespelet på läktarna och planen är bortom allt mänskligt förstånd. Porch är ikväll inte en låt, signalementet för vad detta kan vara finns inte på denna jord.

Efter den totala urladdningen får vi ett kort akustiskt set där man äntligen tar fram Thumbing My Way, inspelad under bandets mest turbulenta år – tidigt 2000-tal, är detta ett sant guldkorn som spelas allt för sällan. Versionen är menad för sagoböckerna och det blir knäpptyst. Sedan börjar det varvas upp igen med Breath, ännu en storfavorit hos de fans som sett bandet mer än en gång.

Sedan fortsätter Pearl Jam med målet att skaka sönder hela Berlin. Do The Evolution går inte att beskriva, Black försätter alla i extas och Alive hör hemma som en psalm i kyrkan.

1530970673b329bbd36bb4da98cde57ce849c24713

’’There are colors in the street’’

Och efter det yrvädret så kommer Rockin’ In The Free World. Springsteen har Twist And Shout och Pearl Jam har denna. Man kan dra på sig framtidens Virtual Reality headset – som hämtat från Steven Spielberg filmen Ready Player One, försätta sig i trans, läsa trollformler etc… Denna explosion går inte att uppelva utanför Waldbühne den 5 juli 2018.

Inte ens det faktum att konserten är nedkortat pga ett strikt förbud att spela förbi kl 22.30, spelar någon roll. Jag kommer förmodligen aldrig se något liknande igen, ni som var där går till historien och i 140 minuter blev världen en lite bättre plats…. Man kan enbart skrika och gråta…

Betyg 10/10

Bäst: Porch, Unthought Known, Even Flow, Do The Evolution, Alive, Rockin In The Free World, Thumbing My Way, Habit, Black etc.

Sämst: Åk till sommarkrysset på Gröna Lund om ni vill fylla denna kategori. Skulle väl vara det urusla insläppet.

Fråga: Vart finns språket och orden för att beskriva Porch ?

Betyg på samtliga låtar

Wash 8/10

En lugn men intensiv start, att något speciellt är på väg att hända är tydligt i refrängen där publiken sjunger med som om det vore Alive.

Sometimes 8/10

Tempot ökas sakta men försiktigt, ’’sometimes I rise’’-partiet är hysteriskt.

Corduroy 10/10

Växellådan sprängs i småbitar, då man slår på turbon i det extravaganta avslutet så är matchen redan vunnen.

Why Go 10/10

Läktarna skakar, trumhinnorna är på väg att brisera av allsången. Varför någon skulle vilja gå hem nu är obegripligt.

Save You 8/10

Ljudet krånglar lite, ett energiknippe från Riot Act.

Given To Fly 10/10

Hela arenan får vingar.

Red Mosquito 8/10

Rockfotografen Danny Clinch kommer upp på scen och assisterar med ett munspel direkt från södra USA.

In My Tree 8/10

Vedder ber Donald Trump flyga åt….. Sedan spelar de denna fantastiska låt som alltid dyrkas av hardcore fansen.

Even Flow 10/10

Gitarristen och galenpannan Mike McCready får totalt spel och klyver resterna av Berlinmuren med sitt solo. På golvet pågår hysteriskt kaos.

Wishlist 9/10

Lite andrum måste finnas, underbar låt i en tappning som slår den något såsiga studioinspelningen på fingrarna.

Habit 10/10

Och så var det slut med friden… Matt Cameron slår sönder sina trummor, någon beräknad hastighet finns inte i mot slutet, hjärtinfarkten står och vinkar hejvilt.

Angie/Daughter/It’s Ok 10/10

Ja, när man ändå håller på så kan man väl skämma bort publiken med ett par superrariteter som en cover på Rolling Stones Angie – som enbart framförts tre gånger tidigare, då ’’It’s Ok’’-segmentet kommer så trillar de mest analytiska och kräsen följarna ned på golvet och kreverar.

Deep 9/10

Ten må vara gruppens mest kända skiva, men Deep hör till de spår som inte spelas alltför ofta, synd då detta återigen är en genial flört med gammaldags blues.

Mind Your Manners 9/10

Ett stenhårt framförande.

Unthought Known 10/10

Backspacer är kanske Pearl Jams mest underskattade album. Även om jag ständigt kommer hålla tummarna för att Force Of Nature skall spelas, så är den här versionen en gåva från himmelen. Interaktionen mellan publiken och bandet i sista versen är sjuk.

Lukin 8/10

Vedder lovar att det skall bli en lugn låt härnäst, istället så spelar han detta, publiken blir helknäpp igen.

Porch 10/10

Högsta betyg är egentligen en förolämpning, jag har aldrig sett något liknande. Det flyger in pappersfat, hela bandet står bara och gapar, Waldbühne är på väg att rämna. Detta är historia…

Thin Air 8/10

Innan balladen spelas så berättas en rolig och rörande historia om hur två grannar efter en Pearl Jam konsert blev till gifta makar.

Thumbing My Way 10/10

Detta är en skattkammare till låt. En knäckande vacker version av ännu en mästerlig raritet.

Breath 8/10

Vedder ränner runt halva arenan och interagerar med publiken, det är bara en uppvärmning inför…

Do The Evolution 10/10

Detta, det finns inget hårdare, mer aggressivt eller mer pulserande än denna ursinniga och kompromisslösa attack på enfald och girighet. Enkelt uttryck, detta är bäst….

Black 10/10

Allsång från en annan dimension, publiken överröstar allt.

Rearviewmirror 9/10

Obegripligt intensiv version.

Comfortably Numb 8/10

Superb version och ett ganska utomordentligt tillfälle att andas innan den tokiga finalen.

Alive 10/10

Jag vet inte vad Eddie Vedder sjunger eller vad som sker på scen. Publiken tar över hela låten. En ren psalm med volymen uppskruvad till max

Rockin In The Free World 10/10

Waldbühne kommer behöva byggas om efter detta, publiken säger adjö till sina njurar då de utför höjdhopp och besinningslös dans, J.Mascis från Dinosaur Jr kommer in och spelar ett solo. Denna eufori hade gärna fått pågå i all evighet.

Avengers: Infinity War Recension

Publicerad den 26 april, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios & Marvel Studios 2018

Summering: En hyllningskavalkad till popkulturen och ett gränslöst tempo inleder början på slutet för världens mest framgångsrika filmserie. Varmt, charmigt och storslaget går hand i hand och lamslår publiken i extas och total eufori.

Vad som är början till slutet för världens mest framgångsrika franchise är en gastkramande, skratt- fylld och fullständigt utmattande galenskap som pucklar på publiken lika mycket som när Pearl Jam eller Bruce Springsteen förhäxar och trollbinder publiken med sina mest euforiska extranummer. Det har nästan aldrig inträffat att jag känt mig lika utmattad, lycklig och galen efter en film.

Ingen filmserie har tidigare försökt sig på eller ens kommit nära det Disney och Marvel Studios har skapat under ett helt årtionde med sina Marvel Comics adaptioner. De hela arton filmerna har gjort det omöjliga – hållit serien vital samtidigt som man inte varit rädd för att förnya och rätta till tidigare felsteg. Ett par gånger har det gått snett – Thor The Dark World och Iron Man 2. Lägsta nivån har i alla fall varit markant högre än andra miljondollar projekt.

Omtanken och kärleken till serietidningarna och dess hängivna fans har alltid varit tydlig. Kevin Feige – som styr studion, kan utan problem doktorera med sina kunskaper kring det nästan outtömliga förrådet av karaktärer och berättelser som byggts upp av så många olika författare och tecknare under nästan sextio år.

I seriernas värld finns inga spärrar, enbart fantasin sätter stopp. Hollywood brukar oftast bromsa mer ambitiösa och riskfyllda satsningar, då iden att slå samman Iron Man, åskguden Thor och krigspropagandan Captain America presenterades, förutspådde jag att en kalkon av sällan skådad storlek var på ingång. Istället så slog Marvel till som en blixt från hammaren Mjolnir och fullkomligt krossade konkurrensen. Avengers blev en av historiens största framgångar och startskottet var avlossat för ett universum där vad som helst kunde inträffa. I den skrivna och ritade förlagan så är gästinhopp och sammanslagningar inget ovanligt, på film är det en helt annan sak. När konceptet visade sig fungera, så försvann alla former reservationer kring att låta filmerna gå hand i hand med varandra.

Problematiken i detta är att komplexiteten och förkunskaperna – som krävs för att kunna förstå och uppskatta allt, har ökat explosivt. Uppföljaren Age Of Ultron blev hårt kritiserad – med all rätt, för att enbart agera som en brygga. Marvel är inte tondöva utan hörde kritiken, Joe och Anthony Russo, fick ett grandiost mottagande med sin uppföljare till Captain America – The Winter Soldier, de två bröderna fick också förtroendet att göra Civil War, en film som flera håller som den ultimata adaptionen av en serietidning. Bröderna Russo har en fantastisk förmåga till att skapa actionscener som är fysiska, brutala och oförglömliga. När de nu har en helt annan verktygslåda att arbeta med så samlar det allt de äger och har och mosar publiken med den mest fysiska filmvisningen jag någonsin sett.

Såhär mör, förstörd och förkrossad skall man enbart känna sig efter konserter eller en hård session på gymmet. Upptakten tar sin tid men så fort racet gått igång så bombarderas vi med ett tempo och en film som är så innehållsrik att den måste ses ett par gånger för att ett mänskligt sinne skall kunna greppa allt.

022

’’Det finns bilder som aldrig suddas ut’’

Då allting brakar loss, så fullständigt imploderar alla vanliga mätstickor och jämförelser. Allt som tidigare setts i detta massiva universum känns som en liten aperitif. Ordet episkt har aldrig varit lika värdefullt som här, Joe och Anthony Russo behandlar varje explosion och exkursion i karaktärers psyke med likartad respekt.

Flera belackare och kritiker vill gärna placera Marvels filmer i samma fack som Transformers, där det enbart smäller och dundrar och där lägstanivån är under all kritik. Russo bröderna har varit tydliga med att action utan innehåll – eller en berättelse, enbart är en form av pornografi. Infinity War har förvisso inga långa stunder av tystlåtna scener – som Civil Wars verbala debatter kring politiska föredrag. Personligheten och förankringen sker istället i en massiv dos av solvarm humor som tar bort den eventuella skepsisen mot män och kvinnor i olika extravaganta utstyrslar. Då man inte svettas av intensiteten från några av filmhistoriens mest imponerande actionscener, så skrattar man käken ur led. Infinity War är en både grym och mörk film som utför en perfekt balansgång mellan allvar och humor. Bara för att dramatiken sker på språng så betyder det inte att den inte existerar. Ömheten och försiktigheten kommer fram i Alan Silvestris utomordentligt mäktiga musik, som går tillbaka till iden att använda musikaliska teman och blanda det med små diskreta mollnoter

I den fantastiska humorn så definieras karaktärerna bäst. Att man lyckats svetsa samman alla dessa personer utan att tumma eller komprimera personligheter är en stor bedrift. Självfallet får alla inte komma fram till talarpodiet, men essensen och häftan från samtliga karaktärer och deras långa resor är alltid närvarande.

Det är oerhört skickligt att lyckas väva ihop alla de eklektiska stilar som de tidigare filmerna etablerat. Ingen person känns felaktigt porträtterad, när allt flätas samman så blir det ett rent vansinne att se serietidningskaraktärer bli till mer än bara papperstunna hjältar.

Ett återkommande problem har varit Marvel filmernas brist på bra skurkar, något som verkar rättas till nu med Erik Killmonger från Black Panther. Thanos fortsätter denna positiva trend. Jim Starlins mäktiga karaktär har alltid varit en dödsdyrkande despot som i sin första inkarnation saknar vettig motivation eller substans. Den lila kolossen är i Infinity War en mångfacetterad, känslofull och kraftfull varelse som inte bara blir till en uttjatad djävulsgestalt som svisar huggtänderna och sticker folk med eldgaffeln. Josh Brolin gör en helt fantastisk insats som denna oväntat empatiska karaktär. Animeringen och ansiktets olika uttryck är fullständigt fantastiskt.

Med sig har Thanos fyra mardrömslika generaler, som alla är hämtade ur Jonathan Hickmans Infinity. Moderna skräckfilmer kan nog bara se på i avund då dessa monstruösa bestar orsakar ofrånkomliga mardrömmar, även för de allra äldsta.

037

Konungens återkomst

De återvändande och fundamentala karaktärerna i Marvel universumet är som alltid helt superba. Robert Downey Jr. får som alltid gå loss i sina sylvassa och sarkastiska uttalanden. Chris Hemsworth har tonats ned något från Thor Ragnarok och Pom Klementieffs Mantis har här blivit till ett charmtroll. Chris Evans är bra men karaktären är något stillastående och utan betydelse här. Men överlag så känns alla bekväma och tillfredsställda i sin roller, att de interagerar och agerar såhär väl ihop måste ses som en enorm insats från regissörerna och aktörerna, framförallt då manuset sägs har varit så hemligt att skådespelarna enbart fick ta del av de scener där de själva skulle medverka.

Tempot är en helt galen historia, andnöd uppstår redan en halvtimme in. Bromsarna har tagits bort och ersatts med helt släta hjul som snurrar så snabbt att man det bränner hål i asfalten. Allting rör sig så snabbt att det närmast orsakar kaloriförbränning. Infinity War använder sig av tvära kast och en ganska grovhuggen klippning, det är att jämföra med en bok och tydligt markerade kapitel. På så vis tillåter man korta andningspauser men strukturen är filmens största problem.

Detta tangerar vad en film faktiskt klarar av strukturellt. Den är så fylld att sömmarna nästan spricker, som fullproppad korv som innehåller så mycket godsaker att skinnet exploderar. Detta hade kunnat sluta i en total katastrof om innehållet varit mediokert. Varenda scen sitter dock som en smäck, och karaktärerna är som sagt makalösa.

Bästa liknelsen är med The Return Of The Kings ökända slut, de starka avbrotten visar på att filmen är lite för stor för sitt eget bästa. Kanske hade det blivit en bättre helhet om man geografiskt delat upp karaktärerna – likt George R.R Martin i den femte boken i A Song Of Ice And Fire (Game Of Thrones). Men då hade vi förmodligen behövt ett par extra filmer och flera utav filmens styrkor hade minskat avsevärt.

020

’’It’s Only Rock ‘n Roll (But I Like It)’

Inom matbranschen är diskrimineringen mot olika sorters mat nästan bortsuddad. En bra hamburgare från ett gatukök kan mäta sig med en stor middag på en lyxig Michelin krog. Kockar som Gordon Ramsay åker gärna runt om i världen och testar alla typer av kök, lyxiga som exteriört bedrövliga. Inom film så är denna typ av universell uppskattning inte densamma. Att påstå att superhjältar och stor action har kulturell betydelse är närmast tabu. Infinity War kommer inte ändra på någons åsikt kring vad Marvel skapat, det vore som att påstå att en nötallergiker kommer ändra uppfattning och genuppsättning bara för att denne serveras nötter för miljontals kronor.

Jag är inte sämre än att jag kan erkänna att synen av denna kavalkad av hjältar och popkulturella ikoner är precis lika tillfredställande som ett djupt emotionellt drama inramat av rå diskbänksrealism. Det må enligt etablissemanget vara filmvärldens motsvarighet till skräpmat, men det betyder inte att den inte smakar lika bra som den dyraste ’’fine dining’’ då den tillagas av mästare som Marvel Studios.

023

’’Time won’t take the boy out of this man’’

Överraskningarna för kalenderbitarna är ljuvliga, intensiteten och den fysiska påfrestningen är helt unik, och då allt är slut så måste jag ta ett djupt andetag och torka av bort handsvetten och byta ut mina genomblöta kläder.

När den fysiska manifestationen är så stark så måste någonting ha skett. En annan jämförelse kan vara med mellan konserter, det är inte en symfonisk spelning i konserthuset i Wien utan en dansfest på en gigantisk arena där tusentals besökare drabbas av masspsykos och dansar sönder betongfundamentet.

Aldrig tidigare har paradiset för oss nördar varit verkligare. Efteråt är jag så vimmelkantig av lycka att jag inte ens kan kommunicera verbalt, jag är fullkomligt förstörd, knäckt och förälskad i allt som har med detta universum att göra. Som Bruce en gång sade, ’’en man måste överge sina barnsliga drömmar och bli till en man där man kan drömma igen’’, detta är den nya drömmen…

Betyg 10/10

Collateral (Netflix/BBC) Recension

Publicerad den 22 mars, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of BBC/Netflix 2018

Summering: Bitvis underhållning räcker inte för att kompensera för en övertydlig och förutsägbar sekvens utav händelser, det är som mest underhållande då den – mellan varven, superba dialogen får stå i centrum.

David Hare anses skriva den sortens dialog som flera av oss drömmer om att kunna använda sig av i ett argument eller debatt. Hastigheten och sättet han verbalt dräper motståndaren på är alltid lika underhållande att lyssna till. Bästa exemplet på Hares författarskap kan ses i hans pjäs Skylight, en modern teaterklassiker. Skylight år ett kammardrama som enbart kretsar kring att verbalt tillintetgöra sin motståndare. Den senaste versionen av Skylight hade Carey Mulligan i huvudrollen. Jag hade turen nog att få sen en av de föreställningarna i London, Mulligan må vara känd runt om i världen, men i hennes hemland Storbritannien är hon en legend som attraherar publik som ingen annan.

carey-mulligan-in-collateral-netflix

Jungleland

Bruce Springsteen skall ses på östkusten i USA, U2 i Dublin och Carey Mulligan i London. Extasen, publiktrycket och den närmast heliga stämningen utanför sceningången är en upplevelse man sent kommer glömma. Så att Hare skulle inleda ett nytt samarbete – som denna gång inte är oåtkomligt bakom dyra teaterbiljetter, kan tyckas vara ett genidrag med både Hares och Mulligans popularitet i England. Och självfallet står BBC bakom produktionen.

I länder utanför det numera minimala brittiska imperiet, så serveras hela serien på ett bräde genom Netflix. Att två så stora talanger nu gör en serie som kan ses direkt i mobiltelefonen, är vid en snabb eftertanke ganska makalöst. Britterna har under alla årtionden av Morse och mord i byn Midsomer utvecklat en given fallenhet för torra och bitska kriminalinspektörer.

Och då vi ser till resurserna och kompetensen är det något tråkigt att Collateral aldrig höjer sig över att vara en glorifierad version av vår egen Beck eller Wallander. Mikael Persbrandts Gunvald Larsson har nu blivit till Mulligans vassa och trötta Kip Glaspie, en nyligen befordrad och driven utredare som är nästan lika ful i mun. Den här gången brinner David Hare för sin kritik mot det nuvarande brittiska samhället och främlingsfientligheten, han introducerar flera karaktärer med invandrarbakgrund – specifikt mellanöstern, då Brexit just tagit plats kunde detta ha blivit lika träffsäkert som Karl Gerhards häcklande av Axelmakterna i sin sång om hästan från Troja.

I Skylight har berättelsen mer gemensamt med en epilog, de riktigt dramatiska händelserna har skett långt innan och karaktärerna reder egentligen bara ut vad som egentligen gick fel. Collateral verkar också sakna den första och andra akten, vi kastas direkt in i händelserna och karaktärernas vardag, detta gör att intrigen kan klaras av väldigt snabbt, och för att vara ett så pass ’’intellektuellt’ projekt så använder man sig av ett väldigt högt tempo där man forcerar och skär bort all form av dötid.

810f3e7c-d505-4fd5-9d63-d6324d5da6f9

State Trooper

Komplikationerna av detta direkta sätt leder till att vi förlorar flera delar som hade varit intressanta att se mer av. Carey Mulligan är flera gånger för ansträngd för att kunna kännas helt klockren i rollen som lagens stenhårda väktare. Trots att man har Mulligan till sitt förfogande får hon förvånansvärt lite utrymme fram till seriens upplösning. Trots detta fel så har Mulligan äntligen lyckats hamla rätt efter ett par förlorade år med The Great Gatsby och Suffragette. Att se henne i något såhär annorlunda är uppfriskande och jag grämer mig att vi inte kan få en andra säsong.

Överlag är skådespelet kvalitativ rakt igenom, nästan alla roller fyllas av brittiska karaktärsskådespelare som lyckas göra soppa på en spik med tanke på den begränsade speltiden.

Det är tydligt att Hare inte är intresserad av att uteslutande fokusera på en specifik person den här gången. Collateral beskrivs som ett spindelnät där samtliga karaktärer i serien berörs av en specifik händelse. En bättre liknelse skulle vara en skål med spaghetti. Ett par stickspår känns meningsfulla och ger berättelsen mer än bara sin mordgåta, andra delar är helt onödiga och utan någon som helst betydelse. När dessa utsvävningar väl skall avslutas så sker det med att hela serien gör en vurpa och sedan lommar där ifrån skamset.

It’s Hard To Be A Saint In The City

Den brinnande aktuella kritiken kring främlingsfientlighet och vardaglig rasism, hanteras inte heller på ett vidare elegant manér. Så fort det finns möjlighet till fördjupning så tar man den enkla vägen. Alla de politiska inläggen känns som rabiata reklamutskick som man genast skickar vidare till papperskorgen. Allting måste förtydligas och överdrivas, efter ett tag blir det som en tråkig lektion i söndagsskolan. S.J. Clarkson regisserar också allting med en frånstötande kyla, samtliga människor är inte direkt några jag skulle uppskatta att bjuda in för en bit mat. Alla är kantstötta, fulla utav lögner, manipulation och vårdslöshet. Realistiskt absolut, men också utmattande och onyanserat.

Snedstegen blir tillslut för många och Collateral verkar nästan tro att tittaren är helt utan förmåga att sätta ihop ett och ett.

Ljuspunkterna finns, Carey Mulligan är som sagt utmärkt för det mesta, det vana hantverket och de solida skådespelarna gör att det aldrig känns alltför menlöst och det korta formatet på fyra avsnitt och fyra timmar är perfekt för en såhär kompakt berättelse.

En andra säsong skulle i det här fallet nästan bara kunna bli något positivt, tyvärr så verkar chanserna för en sådan nästan vara obefintliga. Således känns det som lite av ett slöseri med både tid och resurser för en slutprodukt som ofta bara är acceptabel.

Betyg 6/10

London Oktober 2017 Reseskildring

Publicerad den 23 oktober, 2017 av bosstime55

I vår första reseskildring besöker vi ett höst London där filmfestivalen som alltid fallit mellan springorna äntligen arrangerar en fantastisk premiär, vägen dit är kantad av glada chaufförer, milkshakes och en otrolig mängd nörderi.

Hur gör man egentligen en bra och intressant beskrivning av en resa som knappt varar i 72 timmar ? Vi har varit lite försiktiga med att introducera dessa typer av inslag då de väldigt lätt kan slå in på det ytliga och ihåliga spåret.

Konceptuellt så är dessa typer av resor inget annat än får vettet. Och när jag ser tillbaka på de första turerna av det här slaget så skrattar jag ett glädjelöst skratt. Utan större vetskap eller erfarenhet begav vi oss ut på domedagsturer som bara kan jämföras med den dödsdömda Polarexpeditionen ledd av Salomon August Andrée år 1897.

Bafta galan år 2011 blev ett rejält uppvaknande som har lett till att vi nu minutiöst och noggrant planerar varje steg innan avfärd. Upplevelsen att tvingas till att köa hela natten utan sängar, sömn eller ens tak över huvudet – för att sedan se de flesta aktörer och regissörer flyga förbi en som en fortkörande sportbil, ger fler mentala ärr än vad som egentligen är friskt.

London Film Festival är en gigantisk tillställning som tar sin plats över hela staden och där man hyrt in sig i de största biograferna.

Vi fokuserade denna gång helt och hållet på Battle Of The Sexes premiären. Trots möjligheten till att köpa premiärbiljetter, valde vi att den här gången avstå, för två år sedan fick se oss mer eller mindre rånade på en rejäl summa för att enbart få springa uppför den röda mattan och bli inkastade i en ful och karg salong, där den enda lyxen bestod utav ett par små erbarmliga chokladkakor och en minimal flaska mineralvatten.

Om det är lyxversionen av premiärer så vågar jag knappt föreställa mig hur det vanliga visningarna är. För att låta fördomen tala för en sekund, så är detta närmast en engelsk gliring, på samma sätt som att en engelsk måltid en gång bestod av en Mars-bar och en liten påse chips.

London Film Festival hamlar lite på sniskan då den tar sin plats efter de riktiga giganterna såsom Venedig och Toronto. Även New Yorks Filmfestival har flera gånger slagit dem på fingrarna med både utbud och gäster. Flera gånger har festivalen haft svårigheter att attrahera de riktigt stora namnen. När La La Land visades ifjol så kom ’’enbart’’ regissören Damien Chazelle.

Battle Of The Sexes annonserades som en av galapresentationerna och samtidigt stoltserade man med att Emma ’’Emily’’ Jean Stone skulle närvara. Det var ingen diskussion om att detta kunde bli något riktigt lyckat, både redaktionellt och personligen. Hela Tiger Film föddes egentligen efter en resa av det här slaget.

Med facit i hand skulle vi få ett par fantastiska dagar som är lika oförglömliga som en förtrollad natt med Bruce Springsteen eller Pearl Jam. Men sagan börjar som alltid vid flygplatsen…

Och där tänker jag bespara alla från idiotiskt irrelevanta detaljer och istället hoppa till den första intressanta punkten som blir Blacklane chauffören Seyoum, en mycket trevlig och pratglad herre från Etiopien som gärna pratade om galenskapen i Brexit, taxiföretaget UBERs dåliga avkastning samt de förfärliga lokala London taxibilarna och deras fackförening som struntar i både kunder och miljön. Det blev en rolig men också allvarlig konversation där vi mot slutet enbart talade om de förfärliga terrordåd som drabbat England sedan bombningen av London år 2005.

London är dock sig likt, efter att Tony Blair lämnade över stafettpinnen åt Gordon Brown så har staden blivit råare och mer smutsig, på alla sätt och vis. Chauffören Seyoum varnar till och med för att knarklangare springer runt nära Piccadilly Circus och att en så kallad CCTV kamera håller uppsikt på allt.

Soho området där vi bor är en kombination av slitage och hipsters där man säljer allt från vidriga sexleksaker till makalösa vegetariska efterrätter. En liten butik med namnet Yorica och en logga som är stulen direkt från The Beatles albumet Rubber Soul, serverar – enligt dem själva, ett helt veganskt utbud med diverse glassar och frusen yoghurt med fantastiska namn som ’’Pea Not Butter’’. Två trevliga biträden hälsar välkommen och kollar noggrant upp om kunden har några allergier eller speciella preferenser. Den ’’milkshake’’ som serveras är fantastisk där man lyckats sila bort den överdrivna sockermängden, smakerna är fantastiska och ställer de flesta tillverkare av ekologisk glass mot väggen.

Därifrån går vägen till Forbidden Planet, ett mecka för folk med intresse för serietidningar, sci-fi eller fantasy. Skyltfönstret tar en tillbaka till de där riktigt unga åren då man kunde spendera ett antal timmar framför ett gigantiskt skyltfönster fyllt med leksaker. Sedan Cinema Replicas slutade med butiksverksamhet så har vi i Sverige ingen som helst möjlighet att se produkter från Sideshow eller annan högkvalitativ tillverkare förutom på mässor. Forbidden Planet stoltserar med en makalös mängd produkter från både Anovos och Sideshow. I ett hörn av det stora fönstret har man inrett med Star Wars hjälmar där Darth Vader från EFX får stå i centrum. Bredvid dessa står en gigantisk staty av Groot från Guardians Of The Galaxy.

Skattkammaren fortsätter öppna sig nere i butikens källare, varenda kvadratmeter har fyllts med serietidningar och kaffebordsböcker. Här skulle minst ett dygn behövas för att gå igenom hela sortimentet. Hyllan där samtliga omnibus böcker står får mig att överväga en framtida diet på blodpudding och vatten för att finansiera inköpen.

Men efter mycket velande lämnar vi butiken med ett exemplar av Ms. Marvel i omnibus format och Spider-Gwen (ett val som skall visa sig vara mycket bra).

Nu till resans faktiska mål…

Tidigt på morgon beger vi oss till Leicester Square där premiären hålls. Väl där så står det klart att all ingående planering för vart vi skall placera oss måste kastas i sopptunnan. Arrangören har – för den här visningen, valt att strukturera om den tidigare helt solida byggnationen för röda mattan. Nu har man slagit upp en bro samt en kurvig väg som gästerna skall gå på. Detta är inte helt olikt de gånger man har köat i ett flertal timmar inför en konsert och hoppfullt trott att en barrikad/pit har etablerats längst fram – något som tillåter andrum, för att sedan upptäcka att du istället är dömd till att hamla inklämd mellan en armhåla och en ölflaska.

En kombination av frustration och enorm besvikelse infann sig således snabbt. Men mitt i denna katastrofala sits så stöter vi på en skärpt herre som ger oss armband, identiska med de man får på en konsert. Banden har ett nummer på sig och vi skall infinna oss vid bion om några timmar.

Sagt och gjort, efter lite välbehövlig vila så är det återigen dags att bege sig till festivalens kärna. Arbetet är i full gång med att sätta upp en klart mer sofistikerad galapremiär än jag någonsin sett tidigare. Bron har nu blivit färdig och flera fållor har skapats där vi med armband skall stå.

På utsagd tid förs vi in i nummerordning. I ett Springsteen sammanhang så vore numren 68 och 69 rena rama jackpotten, här är det lite annorlunda då fållorna är de minsta jag sett. I efterhand uppskattar jag det till att ett par hundra personer får plats. Vi placerar oss efter kort reflektion så nära ingången som möjligt, där kommer vi få uppsikt över premiären och platsen där man kommer intervjua samtliga av filmens medverkande.

Och så blir det till att försöka leka häst dvs stå och sova, timmarna fram tills den eventuella korta lilla adrenalinexplosionen är spänd och till och med ångestfylld.

Men från ingenstans dyker en herre upp med en stor systemkamera, han undrar om han kan få stå i hörnet, självklart tillåter vi det. Därifrån sker något som bara sådana här galna event kan leda till. De visar sig att vår nyvunna vän – Midhat (ja, hans faktiska namn) är en serietidnings älskare som utan problem kan sporra i frågor om Beta Ray Bill och hunden Cosmo. Hans filmintresse och kunskaper visar sig också vara ypperliga, de timmarna som återstår tills Hollywoods största stjärna anländer försvinner snabbt i vildsinta diskussioner om alltifrån film till hur trötta Liverpool (hans hemstad) är på att behöva få frågor om Paul, John, Ringo och George.

Under dessa timmar har Midhat också berättat om alla galna möten han haft med diverse filmiska celebriteter – Ben Affleck är en grinig gubbe, Tom Hardy kan vara riktigt generös och Chris Pine är så utomordentligt otrevlig att han inte ens kunnat se Wonder Woman med objektiva ögon.

Men så tillslut så är det dags för premiären att starta. En kvinnlig konferencier stiger fram och börjar värma upp publiken med iden att ingen annan än Emma Stone är på ingång. Men innan dess så skall hela torget dränkas i obeskrivligt fånig musik som We Are Family medan ett par plågade statister springer runt med tennisbollar och leker.

Medan detta ’’spektakel’’ tar sin plats så börjar vårt sällskap Midhat börja oroa sig rejält över alltifrån vart publiken kommer släppas in och till vår position. På andra sidan vårt staket står en autografindrivare som gjort event som detta till en verksamhet genom att samla på sig obönhörlig mängd autografer och sälja dem dyrt.

Så kallade ’’dealers’’ är lika välsedda som tokiga paparazzi som ligger med teleobjektiv i en buske för att ta bilder på människors vardag. Otaliga gånger har dessa orsakat stora problem för oss som inte gör event som dessa för pengar.

Autografförsäljaren på andra sidan staketet ser ut som Carter Beauford från Dave Matthews Band, där tar väl likheterna slut, för det enda denna herre verkar kunna göra är att reta oss och häckla oss för att vi valt ett dåligt läge. En hel del kan säkert vara skämtsamt för Midhats del – som till en viss grad känner karln, men min egen frustration är på farliga nivåer för tillfället.

Vid ett annat hörn står ett par superfans som mer är gärna visar upp sin kärlek för fröken Sten, med hjälp av skyltar som kanske är lite väl extrema. En av dem ber Emma om en återförening. Nästa gång tänker jag medföra en skylt på samma tema som ett gäng glada Bruce fanatiker tog med sig till Ullevi 1985 med texten – ’’Vi vill ha Bruce till Strängnäs’’.

Och så tillslut börjar slutligen diverse personer anlända…

Först ut är Andrea Riseborough som inleder med att skriva autografer vid den så kallade ’’drop-off’’ platsen, längst ned på röda mattan där bilen släpper av anländande. Det tar ett bra tag för henne att nå ända upp till vår position, på vägen dit kantas mattan av journalister som är precis lika desperata att få en intervju som vi är att få bilder och autografer.

Stämningen har nu blivit lite kaotisk och vissa tvivlar redan på möjligheten att det här skall gå hela vägen. Och så börjar konferenciern skrika, ’’publiken’’ börjar jubla, och så kommer the one, the only… Emma Stone …

Som skjuten ur en kanon har Emma kastat sig ur bilen och är redan i fullgång med att skriva autografer och hälsa på en skara fans som är lika uppspelta som när en rockstjärna som Eddie Vedder ränner förbi vid kravallstaketen. Stämningen är helt hysterisk, folk gapar och skriker.

När Oscarsvinnaren nått halvvägs så dras hon tillbaka till röda mattans början och samlas där tillsammans med tennisstjärnan Billie Jean King som hon porträtterar i filmen. På en videoskärm kan vi beskåda hur de båda skrattar och skojar med varandra.

Det verkar som att varenda medial institution är på plats, tiden för intervjuer känns som ett par livstider. Men när det tillslut lossnar så lägger Stone in växeln och rusar upp till vårt område, efter en kort intervju så blir första anhalten platsen där jag och Midhat står. Fram flyger vårt omslag med Spider-Gwen, där de flesta storstjärnor bara går på som signeringsmaskiner stannar hon upp och utbrister ’’Cool !’’ vid synen av omslaget. Signering sker och en helt absurd situation uppstår där världens bäst betalda kvinnliga skådespelerska på trasig svenska säger ’’ Jag förstår ingen svenska’’, en replik som jag tror aldrig har yppats offentligt förutom en textintervju i TT .

Stone besitter den där unika förmågan att skapa en illusion av att alla är sedda och speciella, en förmåga som få aktörer faktiskt besitter. Ikväll gör hon alla väntande fans helt vilda och extatiska av lycka.

Vad som händer sedan känns helt oväsentligt, att både Danny Boyle och Billie Jean King passerar försvinner i periferin, den kollektiva upphetsningen kokar över och för tankarna åt då man som bortkommen ungdom stod på arenans fält och sjöng med i varenda textrad som artisten på scenen utropade.

Det har blivit en hel del kändismöten genom åren, men detta placerar sig som ett av de mest minnesvärda. Och ’’efterfesten’’ som sker är också av ett annat slag. Helt utan alkohol blir resterande timmar en ren filmfest – där vi med vår nya vän Midhat diskuterar allt som rör film. Vi rankar Star Wars filmer, pratar om Queen gitarristen Brian May, om serietidningen Inhumans. Förutom den hemska olyckan vid Natural History Museum så är den här kvällen en av få man kan kalla för magisk.

Battle Of The Sexes väntar nu bara som den lilla epilogen och väntan på den svenska premiären kan inte komma tillräckligt snabbt.

Boende

Ham Yard Hotel

Kit Kemps flaggskepp the Ham Yard hotell är ett designmässigt under där man blandar vintage möbler med stora moderna glasade områden. Crosby Street Hotel i New York är fortfarande min personliga favorit, men bortsätt från det legendariska hotellet så är Ham Yard i det absoluta toppskiktet som kan ställa sig bredvid Adlon i Berlin. Servicen är utomordentlig, maten otrolig och rummen personliga och välkomnande. Inget själlöst Four Seasons kan konkurrera med detta.

Matställen

Chipotle Mexican Grill

De når inte upp till samma standard som borta i staterna, men de är fortfarande den bästa snabbmatsrestaurang man kan hitta. Trots stormarna kring matförgiftning så serveras det otroligt högkvalitativ mat som mättar mer än ett helt batteri av McDonalds hamburgare. Den hemgjorda guacamole-röran de serverar är i en klass för sig.

Yorica

En fantastisk liten butik som helt specialiserar sig på veganska godsaker. Utbudet sträcker sig från frusen yoghurt till glass. Även Crepes och våfflor erbjuds.

Whole Foods Market

De är just nu påväg att fasas in i internetjätten Amazons stora nätverk. Deras buffé bord där man kan plocka ihop vad man vill är suveränt. Utöver det så finns självklart deras mycket starka sortiment av ekologiska varor.

Butiker

Forbidden Planet

Utan tvekan den bästa destinationen i Europa för att uppleva en liten miniatyr av en mässa som Comic Son. Har ett sortiment som är starkare än någon av de svenska mässorna. Tillskillnad mot sitt syskon i New York City så är det lite för lite av Sideshows Premium Format figurer inne i butiken. Skyltfönstret som ständigt ändras är en dröm som gör oss alla till småbarn igen. På den undre våningen väntar en fest för serieälskare, där spaltmeter på spaltmeter har fyllts med serietidningar. Åsidosätt minst ett par timmar för att hinna se allt.

Kingdom Of Sweets

En fruktansvärd och skrikig turistfälla som spelar bedrövlig skrikmusik som definitivt bekräftar att man kan använda ’’musik’’ som tortyr. Tror dock att det är svårt att hitta så här många kalorier på ett ställe, längst bak i butiken återfinns en av de mest otäcka saker jag någonsin sett… En fullskalig skumbanan, den ser så obehaglig ut att vi måste lämna butiken med omedelbar verkan.

Hamleys

Det liknar mer och mer ett Toys R Us för varje besök. En gapig och dåligt luftkonditionerad turistattraktion som enbart erbjuder plastigt skräp och allmänna märken som Lego och Playmobil som finns att köpa vart som helst. En liten Star Wars hörna har satts upp längst ned, dock är det enda som erbjuds ett par bra Stormtrooper statyer (ej till försäljning) och några bedrövliga pappersmasker.

U2 Diskografi

Publicerad den 12 september, 2017 av bosstime55

636036833835589644176333592_u2

Efter U2s fantastiska konsert på Olympiastadion i Berlin och nyheten att ett nytt album snart är redo att släppas, så kör vi en hyllning kring allt som har att göra med ett av världens största band. Här följer en diskografi av samtliga skivor, vi har ej tagit med live inspelningar som tex Live From Mexico.

u2-boy

Boy (1980)

En fullt duglig debut med ett par riktiga diamanter som I Will Follow och Out Of Control. Den mycket unga gruppen hoppfulla musiker bestående av Paul Hewson (Bono), David Evans (The Edge), Adam Clayton och Larry Mullen Jr, tog inspiration från punkmusikens energi, i synnerhet The Ramones. Förmodligen har Claytons bas aldrig varit såhär framträdande, ljudmixen är definitivt åt det tyngre hållet och de nuvarande versionerna som U2 spelar på sina spektakulära scenbyggen är lättare och lite lösare, mer i linje med deras moderna sound som påbörjades med The Unforgettable Fire.

’’Gömda’’ höjdpunkter är bland annat An Cat Dubh som har ett av de mest hotfulla U2 riffen någonsin, den stillsamma Into The Heart. The Electric Co har också blivit till en fantastisk upplevelse live, den låter som en melodisk vinkelslip som skär sig igenom publiken med kirurgisk precision.

Övrigt material känns dock utdraget och något trött, det pågår för länge, saknar substans och känns mest som utfyllnad.

Betyg 6/10

Bästa spår

I Will Follow

Out Of Control

Into The Heart

The Electric Co

An Cat Dubh

388557e0bc1408ebaf218dca63466b2f-1000x991x1

October (1981)

Efter att ha klarat av startsträckan utan större problem så springer bandet nu rakt in i väggen. October är ett album som U2 själva helst vill glömma bort. Mycket av texterna och idéerna sägs ha förlorats då en resväska innehållandes förarbetet försvann.

October är så tråkigt att lyssna till att jag kan känna hur sömnen tar över. Arrangemangen är slarviga och helt utan liv. Omslaget säger väl egentligen det mesta med några av tidernas fulaste frisyrer, dock inte sämre än den den blonda frisyren Bono körde med år 2015.

Gloria och titelspåret October har fått en viss resning i och med liveframträdanden, dock är versionen av October så usel på albumet att jag undrar vad producenten Steve Lillywhite sysslat med, basgången är så ur fas att Lars Ulrich trumspel verkar precist.

Betyg 2/10

Bästa spår

Gloria

October

b6a649093fc22eaba7061075a0895c0d-1000x999x1

War (1983)

Efter October var U2 fast beslutna om att inte låta inspelningsprocessen spåra ut ännu en gång. Där det föregående albumet befann sig i djup kris från början i och med bristen på material, så var War raka motsatsen. Sunday Bloody Sunday som öppnar skivan slår an tonen direkt. Larry Mullen Jr lånar takten och intensiteten från sin tidigare roll som trumslagare i ett marschband.

Sunday Bloody Sunday är en arg men sorgsen attack som aldrig blivit irrelevant ’’how long must we sing this song ?’’ är en av rockmusikens mest drabbande lyriska stunder.

Resten av skivan är en ilsken och kompromisslös historia där U2 tar första steget i att diskutera politik och samhälle. Jag kan tycka att spår som Sunday Bloody Sunday och New Year’s Day är vida överlägsna övrigt material som låter som försiktiga förlängningar av det vi fann på debutskivan Boy.

Men War är punkten då U2 satte ned foten och visade att de var här för att stanna.

Betyg 7/10

Bästa spår

Sunday Bloody Sunday

New Year’s Day

The Unforgettable Fire (1984)

Nu börjar det ta sig ! The Edge går tillbaka till sitt växande bord av gitarreffekter. Melodierna har fått en tydligare karaktär. Daniel Lanois steg in som producent tillsammans med Brian Eno och gjorde musiken tätare och mer intensiv. Spelrummet är större än tidigare, det förekommer en liten hymn i MLK, dedikerad Martin Luther King Jr, Bad är en enorm stund av U2s helt unika gitarrljud och förmåga att leka med sångers strukturer.

The Unforgettable Fire är ständigt energiskt, spännande och varierat. Och så har vi Pride (In The Name Of Love) som blivit ett signum för bandet. Den stora hyllningen till doktor King har fått anta flera olika skepnader genom åren, men kärnan som uttrycker desperation och en odödlig vilja att strida för sina ideal talar sitt tydliga språk än idag.

Detta är början på en av U2s bästa kreativa perioder.

Bästa spår

Pride In The Name Of Love

Bad

Wire

The Unforgettable Fire

MLK

u2_joshua-1488996977

The Joshua Tree (1987)

Detta är stunden då man som skribent darrar. Vi övervägde länge om vi skulle göra en individuell artikel enbart om detta mästerverk. Man kan kan antingen skriva oändliga rader text om denna milstolpe eller bara peka på skivans innehåll.

Hur kan man ens rangordna Where The Streets Have No Name, I Still Haven’t Found What I’m Looking For, With Or Without You, Running To Stand Still etc ?

Det går faktiskt överhuvudtaget inte att försöka avgöra vad som är bättre eller sämre på The Joshua Tree. U2 hade vid den här perioden gjort sig kända som ett liveband i toppklass. Nu var den unga gruppen rutinerad och redo att ta in nya influenser. Temat för skivan blev ett USA under Ronald Reagan som låtit stora delar av sin befolkning förlora sitt sociala skyddsnät och där klyftorna mellan rikedom och misär ökat.

Bono besökte även Afrika och Sydamerika där fattigdomen slagit sönder familjer och vänner, men där folkets vilja fortfarande var stark.

Samtidigt ville The Edge fortsätta experimentera med sitt redan unika sound. Gitarristen har en filosofi som utgår från principen att reducera antalet noter i ackord och slingor. Genom att nyttja delay och ekoeffekter så kan Edge simulera ytterligare ett lager av ljud. Where The Streets Have No Name sägs ha varit en av skivans svåraste produktioner. Den både mäktiga men intima monsterlåten går likt en vals. Ljudbilden är öppen, filmisk och suggestiv.

Jag har lyssnat till Where The Streets Have No Name så många gånger att jag närmast har tryckimpregnerat allt som har men låten att göra i mig. Mina fingrar har ärr efter min vilja att lära mig spela låten på gitarr.

With Or Without You är öm, intensiv och fylld med enorma känslor. Den första halvan av skivan är som en dröm för stora arenor där publiken förflyttas till en annan värld med melodiska ballader och explosioner i den snabbare sångerna.

Men som jag skrev i Berlin recensionen, så är del två av ett annat slag. Detta är skivans själ, från och med att Bullet The Blue Sky rört om i grytan, så tystas allt ned och vi promenerar in i Red Hill Mining Town. En plats som inte längre besitter något riktigt liv.

U2 tog precis som Bruce Springsteen för Darkness On The Edge Of Town stor inspiration från countrymusik och Hank Williams. Bono menar att The Joshua Tree är den första gången hans lyrik fick en genuin mening. Hela bandet förflyttade sin essäns till gospel och mogna observationer.

Running To Stand Still transporterar mig till ett regnigt landskap där jag kan se den förstörda flickan försöka fly från skräcken och isoleringen. Motsägelsen i textraderna:

’’You got to cry without weeping

Talk without speaking

Scream without raising your voice’’

Får mig fortfarande att rysa.

På den officiella inspelningen från Vertigo turnén i Chicago år 2005 återfinns en obeskrivlig version av detta spår. Här har allt växt till någon slags musikalisk fantasivärld.

Trots att The Joshua Tree utgjort grunden till U2s spellistor i över trettio år, så går det inte att tröttna på att höra dramat i With Or Without You, friheten och lyckan i Where The Streets Have No Name och ilskan i Bullet The Blu Sky. Hur man än vrider och vänder på det hela så är det alltid perfekt. Detta är en av musikens största stunder någonsin, i detta fallet behövs ingen bästa spår-lista.

Betyg 10/10

0cb1feea847e8ef7d7225047d996865e-1000x991x1

Rattle And Hum (1988)

Menad som en dokumentation över bandets otroligt framgångsrika The Joshua Tree-turné spelningar, blev istället en konstig hybrid av nytt material och bortkomna men bra coverversioner av Helter Skelter och All Along The Watchtower.

Och visst finns det höjdpunkter, till och med fantastiska sådana. Versionen av Pride In The Name Of Love är så bra att enbart den motiverar att lyssna igenom hela albumet. Detsamma kan sägas om den helt enorma versionen av I Still Haven’t Found What I’m Looking For med en helt sakral gospelkör.

Men sedan följer all den där utfyllnaden, tråkiga och splittrade låtar som Hawkmoon 269 och Love Rescue Me borde legat som ett komplement till en singel och inte som huvudattraktioner på ett nytt album.

Av det nyskrivna materialet är det definitivt Desire och den underbara Angel Of Harlem som står som det verkliga guldet från skivan.

Åsikterna om Rattle And Hum delar fortfarande på fans och kritiker. Vissa slår fast att det är en riktigt vågad utflykt i olika amerikanska musikstilar, andra menar att den är ett bombastisk sömnpiller. Jag nöjer mig med att kalla den ljummen.

Betyg 5/10

Bästa Spår

Pride In The Name Of Love (Live)

Desire

I Still Haven’t Found What I’m Looking For

Angel Of Harlem

u2-achtung-baby-album-art-billboard-1240

Achtung Baby (1991)

Det finns fantastiska skivor, sedan finns det mästerverk, klassiker och så Achtung Baby. Här talar vi om konst som går utanpå det traditionella analyserande språket. The Joshua Tree må liknas med The Beatles Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band, som den skiva som alltid kommer dominera diskussionen kring respektive band. Men Achtung Baby är min personliga favorit.

Där The Joshua Tree var stor och öppen, är Achtung Baby ett mörker som kritiserar allt i vårt moderna samhälle. I en tid då kabel-TV regerade och MTV inledde sin indoktrinering av en hel generation, tog U2 och gjorde om sig själva till en parodi av den typiska bilden för rockstjärnor.

Ljudbilden har flyttats från blues och country till techno. Samtliga spår på Achtung Baby är lika pulserande som ett elektriskt dansgolv på en sömnlös nattklubb. Här stängs alla galna ljudeffekter inne och tar hånskrattande lyssnarens hand och slutar inte den förföriska dansen som går från extas till sorg.

De stunderna representeras bäst av Mysterious Ways och Even Better Than The Real Thing. Men Achtung Baby har en allvarligare sida, One är förmodligen en av världens vackraste kreationer. Vartenda ord öppnar upp gamla sår som påminner om våra mest utsatta stunder. Hur den vi älskar kan få oss att kräla i förtvivlan.

Balladerna som Tryin’ To Throw Your Arms Around The World och Who’s Gonna Ride Your Wild Horses försätter mig i någon sorts trans. Jag vet inte vad The Edge har gjort med gitarren, men detta låter som ett instrument som inte existerar på denna planet.

Zoo TV turnén som följde anses också ha byggt om hela landskapet för hur en konsert faktiskt kunde utföras.

Betyg 10/10

82356f6f0d3452f415cfe6541ee30371-1000x1000x1

Zooropa (1993)

U2 inledde med denna klena uppföljare till Achtung Baby en obehaglig fas där turnerandet fick gå före musiken. Skivan skrevs i mitten av den historiska Zoo TV turnén som passerade all rim och reson kring vad en konsert kunde vara för sorts upplevelse. Man tog med sig flygande Trabant bilar, satellit TV, dansare, telefoner och allt mellan himmel och jord. Bandet ville expandera på satiren kring media och världens fascination med ytligheter som kändisskap.

Goda idéer absolut, men där slutar detta hafsverk vara intressant. Zooropa är stendöd, allting låter som urvattnade remixar av Achtung Baby spår. Detta kan vara bandets mest ointressanta stund sedan October.

Balladen Stay (Faraway, So Close) som delvis skrevs här i Sverige är det enda vettiga att ta med sig härifrån, skivan borde annars nyttjas som grytunderlägg.

Betyg 2/10

Bästa spår

Stay (Faraway, So Close)

u2-1997-pop-album-cover-1488380434

Pop (1997)

Från obestridda musikungar till en samling förvirrade gubbar i medelålderskris.

U2 försöker blåsa upp sig själva denna gång. Men nu blir parodin från Achtung Baby snarare en tragedi. Pop hör till bland det sämsta jag någonsin lyssnat till. Från de helt pinsamma koncepten som låten The Playboy Mansion och ljudtortyren Miami.

Skivan blev ett mindre kaos då bandet ville ge sig ut på turné ännu en gång, trötta och slitna efter Zoo TV. Den här gången tog de med sig en gigantisk McDonalds båge och en gul citron (!?) som bandet skulle åka i, men som för det mesta slutade fungera och istället blev ett tillfälligt fängelse.

Lyriken har gått från storslagen till att bli mer eller mindre helt blåst. Melodierna är obefintliga och de låtar som inte låter som en tinnitus simulation är definitionen av katastrof. Det här representerar U2 när de är som absolut sämst. Såvida man inte gillar hälsofara bör detta monster hållas inlåst på Kumlas högsäkerhetsavdelning.

Bästa spår

Last Night On Earth

Betyg 1/10

1280x1280

All That You Can’t Leave Behind (2000)

Efter Pop kunde det bara gå uppåt. U2 insåg plötsligt att de inte längre var en kvartett av pojkar, utan män som vid den här tiden hade gott om personliga historier att förmedla. Man gick ifrån techno inriktningen och försökte hitta ny sätt att implementera sina musikaliska utsvävningar.

Resultatet blev en delvis fantastisk skiva som gav bandet nytt liv. Kite är förmodligen en av de mest nakna stunderna, där Bono tar farväl från sin döende far. Walk On är en renande explosion med en hjärtskärande vacker melodi.

In A Little While blev en dedikation till Joey Ramone som också låg på sin dödsbädd. Och Beautiful Day och Elevation skulle visa bli gigantiska upplevelser på den mycket framgångsrika Elevation turnén.

Stuck in a Moment You Can’t Get Out Of borde blivit en klassiker, men har pga sin låga frekvens utanför Elevation turnén aldrig fått chansen att växa till den superhit som den är ämnad att vara. Mycket trist då detta är en makalös stund av musik och lyrik.

Skivans final är något utdragen och tenderar att falla i samma fälla Pop. Peace On Earth är löjligt naiv och New York ger tyvärr otäcka vibbar från Pop.

Men som helhet en fantastisk återkomst och nu en grundsten i repertoaren för konserter.

Bästa spår

Beautiful Day

Walk On

Kite

Stuck in a Moment You Can’t Get Out Of

Elevation

In A Little While

Betyg 8/10

71gydhr6gwl-_sl1200_

How To Dismantle An Atomic Bomb (2004)

Jag vet inte om U2 försökte komma på världens krångligaste album titlar med denna och All That You Can’t Leave Behind, men med titeln ut vägen så väntar ett ofta helt eminent album. Flera spår känns som uppföljare till historier som äntligen är redo att avslutas. Sometimes You Can’t Make It On Your Own är en av de starkaste emotionella stunderna bandet någonsin visat upp. Sången som är en djupdykning i det struliga förhållandet mellan Bono och hans far, är inget annat än mästerligt.

City Of Blinding Lights är också en anledning till att jag kan kalla bandet för ett av världens bästa. Detta monumentala spår med slidegitarr och en himmel som täcks av stjärnor är så stort att jag nöjer med att säga, genialt. Vertigo som öppnar härligheten har blivit till en ren masspsykos på nuvarande konserter då Bono räknar in på spanska.

Miracle Drug är en optimistisk stund laddad med stora känslor. Original Of The Species kan nog vara en av gruppens mest underskattade pärlor, och jag kommer aldrig sluta nämna den som ett självklart tillägg i setlistorna.

Precis som tidigare skiva hade helheten blivit bättre om gruppen vågat skära ned på skivans längd. Love And Peace or Else har ingeting att göra på denna sida av livet.

Men allt som allt ännu en fantastisk skiva.

Betyg 8/10

Bästa spår

Vertigo

City Of Blinding Lights

Miracle Drug

Original Of The Species

Sometimes You Can’t Make It On Your Own

e1976130caa4052a75f0c3a46425bac4-1000x1000x1

No Line On The Horizon (2009)

Den ackompanjerande turnén är historisk, skivan duglig. U2 ville återvända med stora melodier som skulle göra sig perfekt på superarenor där publiksiffrorna skulle slå alla tidigare rekord. Med sig hade de ett scenbygge som fick Zoo TV och Pop att likna sömniga generalrepitioner. Ingen kan nog glömma synen då vi fick bevittna det fyrbenta odjuret sluka hela planen på Ullevi.

Tekniken var i toppklass, med en skärm som levde ett eget liv och ljusshowen måste ha orsakat både en och annan kortslutning på närliggande elverk.

Men det var turnén inte skivan. Det finns stora, till och med enorma stunder på No Line On The Horizon som Moment Of Surrender, en låt som Bono hyllade som en gudagåva, men som vi inte sett sedan 2011.

Magnificent är mäktig men slog aldrig rot ute i publikhavet. I’ll Go Crazy If I Don’t Go Crazy Tonight blev en helt knäpp dunka-dunka upplevelse där skärmen spelade upp en ännu galnare video med samtliga medlemmars gungande huvuden. Unknown Caller är också helt tokig. Singeln Get On Your Boots hör hemma i en bur, ett genomuselt spår som vägrade försvinna från setlistorna. Men idag är allt material från skivan lagt i malpåse, i slutändan var det turnén som stal hela showen.

Betyg 6/10

Bästa spår

Moment Of Surrender

I’ll Go Crazy If I Don’t Go Crazy Tonight

Magnificent

528104205bba58533c061cf27550d84c-1000x1000x1

Songs Of Innocence (2015)

Återigen ville U2 återvända starkt och man hyrde in hippa och unga producenter, målet var att återskapa energin från de första skivorna. Allt avtäcktes år 2014 då Apple presenterade iPhone 6.

Vad som följde var ett obeskrivligt predikament. U2 tillsammans med Apple skickade ut albumet på samtliga enheter, och responsen var illröd av ilska. Och det som skulle vara en storslagen återkomst blev en kontroversiell gröt. Ovanpå allt så cyklade Bono omkull i New York något som resulterade i att turnén fick skjutas upp.

Skivan sablades ned av gemensam press inklusive mig själv. Inspelningarna känns som demos och Volcano är bland det sämsta bandet någonsin gjort .

När vi tillslut fick turnén ett år senare så fick flera låtar ny energi. Iris (Hold Me Close), Song For Someone och Every Breaking Wave lät fantastiska.

Men återigen så har vi en U2 skiva som förmodligen aldrig kommer framträda på framtida spelningar.

Betyg 4/10

Bästa spår

Song For Someone

Iris (Hold Me Close)

Every Breaking Wave

Skämten som blev sanna: Pingvinresan 2 och An Inconvenient Sequel

Publicerad den 23 juni, 2017 av bosstime55

Man har sina käpphästar. Vissa filmer blir som ett personligt manifest över vad som är fel här i världen. Vissa av dessa lägsta gemensamma nämnare kan hittas i Uwe Boll, PostNord och servicen i före detta Sovjetunionen. Två av dessa mätstickor av skam för min personliga räkning är dokumentärerna March Of The Penguins och An Inconvenient Truth.

Vad är nu felet med dessa två? Först och främst har båda två fastställt att en majoritet av medlemmarna i den amerikanska filmakademin (ansvarig för utdelning av Oscarsstatyetter) uppenbarligen ser sitt jobb som en lek på lågstadiet.

Diskussionen om hur man skall kategorisera film kan pågå tills den femte generationen av kossorna på ängen kommer hem. Men man måste börja någonstans, så låt oss gå direkt till Al Gores PowerPoint-presentation. Budskapet och idén är det sannerligen inget fel bakom. Problematiken är att detta är ett smärre skämt som film.

Det finns fantastiskt engagerande dokumentärer, som The September Issue; historien bakom skapandet av modetidningen Vogues septembernummer. Eller för den delen Man On Wire, en berättelse som var så spännande att Robert Zemickis gjorde spelfilm av det i The Walk. James Marsh som stod bakom Man On Wire skulle också ge oss en bra insyn i det som skulle kallas Project Nim: försöket att lära en schimpans att lära sig teckenspråk, en annan mycket intressant film.

Dokumentärer är ofta enkla och raka. De bästa är då ämnet får stå helt fritt, utan manipulering som vrider filmen till att slå in budskapet i publikens huvuden.

Regissören för An Inconvenient Truth, Davis Guggenheim, är tyvärr en amatör som helt och hållet missförstått formatet. Jag kan inte tänka mig något värre än att betala fullpris för en 90 minuter lång inspelad presentation av faktan som idag (och då) kunde sökas upp på internet eller till och med i ett spartanskt bibliotek. I gamla intervjuer för filmen sitter Guggenehim och spär ur sig sina högmodiga pretentioner, bredvid honom sitter Al Gore och vräker ur sig lika mycket marknadsföringsnonsens.

An Inconvenient Truth är ett övergrepp på genren. Guggenheim slänger in lite klipp från Gores tidigare liv och hans förlust i det kontroversiella presidentvalet mot George W. Bush år 2000, och sett som en biografi över Gores politiska liv är filmen totalt ointressant. Största delen är dedikerad åt det hutlöst utdragna och platta föredraget. Om nu Gore och Guggenheim verkligen värnade om filmens budskap, hade filmen visats gratis. Men istället valde man att marknadsföra den som vilken annan Hollywoodproduktion som helst, där man utan problem drog ned projektet till Cannes, en plats där ryska oligarker huserar stora fester på bensinslukande yachter.

Slutligen kom beskedet att filmen vunnit en Oscar för bästa dokumentär. Återigen, det är inte Al Gores budskap jag slår ned på, utan filmen och dess bitvis stora hyckleri som en kommersiell produkt.

När det nu annonserades att en uppföljare (!?) skulle bli av trodde jag att årets aprilskämt kommit, inte helt olikt Titanic 2. Men det blev inget skämt, det blev sanning, en obekväm sådan. An Inconvenient Sequel ser ut att basera sig i samma förkastliga presentation där Gore endastHan ränner runt på en scen. Dock skall jag erkänna att filmen verkar ha lite mer krut och engagemang i sig, kanske för att Guggenheim inte regisserar denna gången.

Men jag fasar redan nu för en eventuell visning av filmen. I ett klimat (ursäkta ordvitsen) där man utan problem kan distribuera filmen genom YouTube eller andra kanaler, känns det helt befängt att en film som vill förändra viljor och idéer slås upp bakom en vägg som består av ett biljettpris som jämställer den med “riktiga” filmer, dokumentär som fiktion.

Och kritiken har varit svidande i de amerikanska recensionerna. Detta är ett praktexempel på en förfärlig falskhet som kapitaliserar på ett ämne som definitivt inte borde bli kommersiell verksamhet.

Sedan kommer vi till dokumentär nummer två. Pingvinresan av Luc Jacquet är precis lika upprörande då den fått stämpeln dokumentär. Med tanke på att Oscarsjuryn diskvalificerat Hans Zimmer och James Newton Howard för sitt otroliga arbete med Christopher Nolans The Dark Knight, samt nobbat Bruce Springsteen på en nominering för The Wrestler, så borde Pingvinresan kastats ut som en otrevlig bråkstake från en restaurang. Filmen gjordes i sin franska originalversion som en barnfilm där pingvinerna hade röstskådespelare samt ett stort nyttjande av fransk popmusik.

För den amerikanska premiären hade filmen byggts om till något som hör hemma på National Geographic, med Morgan Freeman som berättarröst och stor orkestral musik. Och i Sverige landade man någonstans mittemellan där den bortgångne Gösta Ekman fick stå som ensam röst där han i bästa “Olof Thunberg läser Bamse-anda” gjorde rösterna till samtliga djur.

Bara denna personlighetsklyvning och kompletta brist på identitet borde ha räckt för att avfärda filmen. Men akademin såg genom fingrarna och langade fram ett gäng med priser till Jacquet och hans team. Klart intressantare och relevanta filmer som Enron: The Smartest Guys In The Room fick se sig helt utlämnade när Jacquet och hans entourage tågade upp med en bunt pingvinmjukisdjur i famnen.

Jag ryser när jag tänker tillbaka på filmen. Ett 90 minuter långt sentimental fegspel, där man tar alla tillfällen i akt att vrida om tårkanalen. David Attenboroughs Planet Earth borde i sådana fall bli lagstiftad att se i skolorna, ett klart snyggare och mer spännande alternativ som inte behöver ta till tjafs för att visa upp vacker natur och magnifika djur.

Men precis som i fallet med An Inconvenient Sequel så har det kommit en uppföljare, i Sverige kallad Pingvinresan 2. Den har tack och lov inte fått samma genomslag och har förpassats till utkanten. Och förhoppningsvis slipper vi se detta tårdrypande trams på nästa års Oscarsgala – om vi har tur det vill säga.

Nästa gång föreslår jag att vi samlar ihop samtliga hemvideofilmer från Skansen, lägger på Leif GW Person som berättare, trycker upp filmen på närmsta bio och tar fullt biljettpris för katastrofen. Det skulle vara klart mer underhållande i alla fall.

leif-gw-persson-1280 ”Ja, argh, argh, ehh, aae”

Tiger Film

Est. 2015

Etikettarkiv: Bruce Springsteen

Blinded By The Light Recension

Patti Smith Stockholm Waterfront 19-06-2019 Recension

Avengers: Endgame Recension

Årets Bästa Konsert 2018

Pearl Jam Waldbühne Berlin 05-07-2018 Recension

Avengers: Infinity War Recension

Collateral (Netflix/BBC) Recension

London Oktober 2017 Reseskildring

U2 Diskografi

Skämten som blev sanna: Pingvinresan 2 och An Inconvenient Sequel