Vi drar igång en kortare artikelserie om årets olika toppar och dalar. Vi börjar i den värsta änden med lågvattensmärken och allmän ohyra. Först ut år årets utan tvekan sämsta film Fantastic Four.

Man skall inte vara vidskeplig men filmindustrin har en tendens att vara lika förutsägbar som det mest banala slentrian manus från Hollywood. En förbannelse av klass 1 vilar över den här serietidningen och dess respektive filmserie. Hur fånigt det än må låta, kan jag inte se det ur någon annan synvinkel.

Varningsflaggorna var där redan från början. Regissören Josh Trank hade enbart gjort en enda genuint usel film (Chronicle) innan han tilldelades arbetet med den här dödsdömda patienten. Trank skulle ådra sig så mycket dålig publicitet innan filmen med sitt rent ut groteska beteende, arrogans och vansinne.

Vi vet alla vad som hände innan filmens premiär – om den härdsmälta som var Josh Trank. Lucasfilm kastade ut honom, 20th Century Fox försökte kontrollera kaoset men misslyckades.

Fantastic Four hör till bland det värsta jag har sett. Ett manus som helt befriats från intelligens,logik eller ens grundläggande transportsträckor mellan A till B. Ful som stryk är den också med sina smärtsamma specialeffekter, instängda och klaustrofobiska lagerlokal och så kan det fortsätta.

Den absolut största förnedringen – eller hånet, kommer genom Toby Kebbels Victor Von Doom. Karaktären som verkar vara lika dömd att gå under som Titanic, kollapsar ännu en gång. Marvels främsta gentlemannaskurk förvandlas till en ännu värre bilkrasch än den gången Tim Story och Julian McMahon utförde illdåd för tio år sedan. Dr Doom blir återigen en fåne som lämnar mig mer frustrerad och tom än gången då U2 ställde in sin konsert på Globen i september. Skådespelet varierar från dagisteater till rent provocerande. Kemin mellan Kate Mara,Michael B Jordan,Miles Teller samt Jamie Bell finns inte i denna dimension eller nästa.

Ännu en gång är estetiken rutten,tonen fånig och motivationen så patetisk att jag faktiskt övervägde att fly från biosalongen.

Slutligen bjuds vi på en slutstrid som får snöbollsstriden mellan Kalle Anka och Piff och Puff at framstå intensiv och laddad. Precis allt i den här filmen känns besmittat,hemskt och förnedrande. Brutna ben,naglar och hjärtan är bättre än det här. Den enda bedriften är att den i ett år som kantats av besvikelser och skräp, faktiskt lyckats hålla sig fast i mitt minne som något som bara kan beskrivas som ren tortyr. Låt den ruttna i helvetet.