Det gångna året kan summeras på följande vis; ett steg fram, två steg bakåt. Om situationen vore ideal så skulle verkliga problem inte behöva beröras i en årskrönika som publiceras på en sida som hyllar eskapism, fantasi och barnasinne. Men COVID-19 är numera en permanent del av vår vardag. Förhoppningarna om att pandemin skulle vara temporär känns idag som en opium dröm. Det är fortfarande svår att obehindrat diskutera och djupdyka i underhållningsformer som film, spel och musik då världen genomgår ett trauma som kommer – och har, satt djupa spår i hela mänskligheten. Samtidigt som vardagen är mörk och hopplös så blir fiktivt berättande också mer essentiellt i en tid då vi tvingats till självisolering och oupphörlig vaksamhet.
Under 2021 har vi fått en rad kulturupplevelser som fungerat som en livsviktig ventil som tillåtit oss att fly undan den mörka verkligheten. Tillskillnad mot det radioaktiva ödelandskapet som var 2020 så har vi fått en rad serier, filmer och spel som hjälpt oss igenom ytterligare ett svårt år. Marvel Studios sjösatte sin streaming satsning med WandaVision så tidigt som i januari. Att få återbesöka Marvel-universumet sittandes hemma i en TV-soffa kändes många gånger surrealistiskt. WandaVision var en kraftmätning som helt bortsåg från tidigare strukturer och kutymer som etablerats av MCU, det var en långsammare och mer obehaglig upplevelse som kändes som en avkomma från David Lynch. Denna explosiva start på året var också något av en lättnad, det indikerade att 2021 skulle innebära ett aningen mer humant år då vi tilläts att ta betäckning i Marvels oemotståndliga fantasivärld.
De nya spelkonsolerna Xbox Series X/S och Playstation 5 tuffade också på med en rad starka upplevelser. Insomniac och deras Ratchet And Clank: Rift Apart var en färgexplosion som självsäkert statuerade ett exempel gällande plattforms-genren fantastiska förmåga att fängsla med enkla medel. Att hoppa, skjuta och ta sig fram med jetstövlar har aldrig varit så rafflande som i Rift Apart. Jennifer Hale och henens underbara tolkning av den kvinnliga protagonisten Rivet klargjorde att Insomniac inte bara bemästrar den tekniska sidan av spelutveckling utan också effektivt berättade. Microsoft börjar också ta sig ur domedagsgropen som bolaget själva grävde i och med den katastrofala lanseringen av Xbox One. Game Pass förblir en av de mest förbluffande och prisvärda tjänsterna på jorden, att spel som Halo: Infinite och Forza Horizon 5 kan laddas ned på releasedagen är fortfarande en surrealistisk känsla efter årtionden av dyra utlägg varje gång ett storspel kommer ut. Tyvärr så innebär bristen på halvledare att allt för många inte har haft möjligheten att införskaffa någon av dessa spelkonsoler, ytterligare en sorgsen påminnelse om att världen är långtifrån normal.
Det är snart tre år sedan Tiger Film genomförde en utställning i samband med en filmpremiär hos Filmstaden Täby. Även om XM Studios och andra premium tillverkare fortsätter att leverera statyer och samlingsobjekt i världsklass så känns det aningen bitterljuvt då dessa fantastiska pjäser inte kan få visas upp för fler människor. Drömmen om en utställning för Matt Reeves The Batman i mars ser ut att bli alltmer orimlig tillföljd av viruset och dess konstanta mutationer. Men XM Studios har lyckats att öka sina produktionstakt, väntetider som kunde vara i åratal har nu reducerats till månader, något som innebär omställning för konsumenten. Att det Singapore baserade bolaget har lyckats med detta under rådande omständigheter måste ses som ett mirakel. 2021 bjöd inte på några uppenbara klassiker som 2020 års Batman Shogun eller Hulk Transformation, däremot så har standarden höjts för samtliga produkter, XM Studios har med åren börjat reducera fotavtrycket för sina statyer. Trots det så har detaljnivån och artisteriet höjts avsevärt, återigen så har framtiden för premium statyer aldrig varit ljusare, trots ökande priser.
2021 blev inte någon triumferande återkomst för livekonserter. Rammstein, Iron Maiden och Pearl Jam tvingades att flytta sina spelning till 2022 och jag är fortfarande skeptisk till om evenemang – där tusentals främlingar samlas, från värdens alla hörn, är genomförbart det kommande året. Men om nu inte konserter kan genomföras så mottog vi i alla fall flera nya album från en rad artister. Dock så bleknar alla skivsläpp då vi ser till Adele och hennes historiska 30. Jag har fortfarande inte förmått mig att recensera albumet i sin helhet. Det är en storslagen, öm, exakt och oförglömlig upplevelse som berör så pass djupt att lyssnaren lämnas emotionellt ärrad för resten av livet. Spår som Easy On Me och My Little Love är så pass fagra och medryckande att de måste doseras korrekt för att inte orsaka ett känslomässigt sammanbrott hos den som lyssnar. Och har någon artist de senaste tjugo åren kunnat skapa en liknande hysteri inför ett skivsläpp ? I en tid då musik är som mest relevant i en live kontext så är det en bragd utan dess like att lyckas engagera hela planeten för ett albumsläpp. Adele förblir en ikon som inte kan jämföras med någon annan än sig själv.
Tiger Film, som namnet indikerar är fortfarande en sida som i huvudsak fokuserar på film. Men under årets gång har de skett förändringar för oss. Sedan det tredje kvartalet så är jag numera skribent för Kulturbloggen vilket har lett till att en rad recensioner har publicerats i två versioner. Det har varit en fantastisk upplevelse som både varit lärorik och utmanande. I framtiden så kommer inlägg med länkar till våra recensioner hos Kulturbloggen att förekomma. Tiger Film kommer ALDRIG att sluta publicera filmrecensioner, men frekvensen kommer att bli annorlunda. Dock så finns det filmer som gärna får recenseras och analyseras i all oändlighet. Shang Chi And The Legends Of The Ten Rings var en storartad upplevelse. Något så klyschigt som kampsort på film blev till en gastkramande actionfilm med en helt magisk Tony Leung i rollen som antagonist. Under ett antal månader så var Shang Chi den mest uppenbara kandidaten för årets film, men Spider-Man: No Way Home förändrade den saken. I skrivande stund så har den tredje filmen med Tom Holland i huvudrollen som den vänlige kvartersklättraren spelat in ohyggliga 1,1 miljarder dollar. Trots pandemin så är intresset och entusiasmen helt oförändrad. Efter Avengers Endgame kändes det som att Marvel hade nått en topp som aldrig skulle uppnås igen, producenten Kevin Feige har tydliggjort att studion inte aspirerar att upprepa sig, och genom 2021 så har det varit uppenbart att MCU rör sig i en helt annan riktning. Spider-Man: No Way Home lyckas passera Endgame genom att obekymrat åta sig ett mastodont arbete som står sig som den mest ambitiösa och vågade serietidningsfilmen någonsin. Reaktionerna runtom världen säger det mesta, feststämningen och hysterin vet inga gränser, att se filmen i en fullsatt salong där varenda referens till det förflutna mottas med dånande applåder förblir ett av de starkaste filmminnena någonsin.
Och det är i stunder då applåderna får bilsalongen att vibrera som jag påminns varför jag älskar filmmediet, hur den individuella upplevelsen blir kollektiv och hur en samlad trupp skapar en helt unik upplevelse genom sitt gemensamma intresse. I den stunden så tillåter vi oss själva föras bort till andra världar och gå in i en parallell verklighet där hjältemod och fiktiva figurer både läker och enar oss. Vi står inför en rad prövningar det kommande året, men att kulturen och dess uttryck följer med oss som ledsagare och stöttepelare gör att mörkret som väntar blir aningen mindre hotfullt.
Tack för i år och på återseende
Tiger Film 