Fem favoriter från 2020

För första gången sedan lanseringen 2015 så kommer vi inte att publicera några individuella listor för de saker vi ansåg vara bäst under det gångna året. Av förklarliga skäl – som knappast behöver uppmärksammas ytterligare, så har året som passerat gjort det omöjligt att göra någonting normalt. Därför har vi valt att göra en kompilerad lista över de fem saker vi hade som allra störst utbyte utav. Vi har också valt att ignorera att göra den ökända sammanställningen av det som varit absolut sämst under året. Det känns inte särskilt behövligt att återbesöka misären som var Se Upp För Jönssonligan eller Birds Of Prey med tanke på vilken pina 2020 varit för allt och alla. 

All images courtesy and copyright of Sony Entertainment & Naughty Dog 2020

The Last Of Us Part II 

Förutom av vara ett av de mest kontroversiella spelen under de senaste åren, så är det – mer än någonting annat, ett av de bästa. The Last Of Us Part II blev spelvärldens motsvarighet till The Last Jedi. Sedan release så har mobbning, avsky och vulgaritet haglat över spelet, skådespelarna och skaparna. Men då man lyckats komma igenom snåret av hatisk fanatism så återstår ett spel som är i det närmaste perfekt. Naughty Dog vågade att göra något mer än en traditionell uppföljare. Istället för att ta några myrsteg framåt så plockade studion istället fram en gigantisk kanon och sköt sig igenom stratosfären. Framförallt så lyckades Naughty Dog att hitta helt en superb balans i sitt gameplay. Där tidigare spel från utvecklaren – inklusive det första The Last Of Us, kunde kännas alltför linjära, så har man i Part II hittat perfekt jämnvikt. Spelaren får möjlighet att improvisera och lösa flera scenarion på egen hand, men alla handlingar som utförs är fortfarande filmiska och regisserade. Detta gör att skiftena mellan filmsekvenser och gameplay blir mer eller mindre oskiljaktiga. 

Men det är berättelsen i The Last Of Us Part II som verkligen stannar kvar. Med Ashley Johnson och Laura Baileys otroliga rolltolkningar, ett helt eminent manus och karaktärer som är lika självlysande som stjärnor på en vinterhimmel, så är Part II det mest dramatiska och känslomässiga spel som någonsin skapats. Då allt är sagt och gjort så definierar The Last Of Us Part II det absolut bästa av modernt berättande, teknisk briljans och gastkramande skådespel.

All images courtesy and copyright of XM Studios 2020

XM Studios 

De är ständigt återkommande. Men studion från Singapore slutar inte att förundra och briljera. För varje år som gått så har XM fortsatt att höja ribban för vad som är möjligt. Projekt efter projekt har blivit allt mer ambitiöst, komplext och imponerande. Trots pandemin så valde XM att accelerera sin produktion. I en intervju med en utav studions grundare – Ben Ang, så menar denne att studion planerar att expandera aggressivt och släppa minst 100 produkter det kommande året. 

Och det finns egentligen inte mycket att säga om monstruösa mästerverk som Batman Shogun och Sanity, Hulk Transformation eller Thanos & Lady Death. Statyhobbyn fortsätter att vara en av de mest intressanta sektorerna inom den exponentiellt växande industrin för fanatiska nördar. Och för den som varit med sedan allt började för ett par decennium sedan. En tid då McFarlene Toys var det enda alternativet – om man önskade äga något som var aningen mer detaljerat än de man kunde finna i en leksaksbutik, så är det ett nöje att se hur hobbyn utvecklats och växt som aldrig förr.    

Bruce Springsteen Letter To You 

Efter sitt geniala soloalbum Western Stars så återvänder Springsteen till sitt E Street Band och skapar en summering över sin egen rock ’’n’’ roll historia. Letter To You känns som en enda lång studie i vad som varit, de tidiga åren på nattklubbar i Asbury Park och adrenalinruschen som följer då man ställer sig på scen. Att Springsteen inkluderar också en handfull äldre spår som tidigare inte har släppts officiellt – Songs For Orphans och If I Was The Priest, vilket albumets känsla att vara som en underbar vandring nedför memory lane i New Jersey. 

All images courtesy and copyright of Stuff.tv

Xbox Series X och Playstation 5 

Vi hade ovanlig tur och blev välsignade med möjligheten att införskaffa båda dessa hett eftertraktade konsoler. Lanseringen kommer gå till historien som ett fiasko utan dess like. En månad efter release så har flera beställningar – som placerats mer än ett år innan release, fortfarande inte kommit fram. Inte blir det bättre utav att Playstation 5 blivit det nya toalettpappret – under början av pandemin, kapat utav den svarta marknaden där enheter säljs för mer än det dubbla inköpspriset. 

Men till alla som tålmodigt väntar så kan vi garantera att detta är det tekniska kliv vi väntat på. Även om den föregående generationen erbjöd spel som trumfade allt, se bara exempel som The Witcher 3 och Red Dead Redemption 2, så står jag fast vid att Xbox One och Playstation 4 var aningen för svaga vad gäller processorkraft. Bara det faktum att Sony och Microsoft tvingades till att göra en mellangenerations-uppgradering med Playstation 4 Pro och Xbox One X, underströk basenheternas tekniska begränsningar. Men med Series X och Playstation 5 så tas äntligen ett rejält kliv framåt. Detta innebär att vi – äntligen, kan räkna med 60 bildrutor i sekunden och en bildupplösning som håller sig över 1080P. 

Än så länge så har vi inte blivit serverade tillräckligt många genuina nästa generationsspel som kan exemplifiera vad den nya hårdvaran kan åstadkomma. Men de drastiskt reducerade laddningstiderna som möjliggörs via SSD lagringen är något av en revolution. Att bli dräpt i Demon’s Souls känns aningen mer lättsmält då väntetiden för nästa försök bara är några få sekunder bort. Att båda tillverkarna har lagt stor möda på bakåtkompatibilitet kan inte berömmas tillräckligt. Att äldre spel nu kan få nytt liv – med högre bilduppdatering och upplösning , gör det till ett nöje att besöka titlar som man missat under de gångna åren. 

Microsoft och Sony har levererat två fenomenala konsoler som redan nu känns redo för stordåd de kommande åren.       

All images courtesy and copyright of Disney and Lucasfilm 2020

The Mandalorian Säsong 2 

Vi fick mer eller mindre inte enda enda storfilm i år. Förutom Christopher Nolans Tenet så har filmåret 2020 blivit demolerat av pandemin. Men The Mandalorian och dess andra säsong tog oss tillbaka till en tid då vi kunde häpna och njuta i biomörkret. Allt det vi älskade från den första säsongen har uppdaterats och raffinerats. Det finns så otaligt många höjdpunkter under säsongens gång att de skulle krävas ett par sprängfyllda pärmar för att räkna upp alla.

Årskrönikan 2017 

nws-st-siberian-tiger-close

Ännu ett år har passerat och det är på många sätt mörka tider. Världen ser ogästvänligare och hotfullare ut än jag någonsin sett den under min tid i livet. Men ljuspunkter har förekommit. Där det politiska läget i USA förvandlats till en cirkus av korruption och bottenlös inkompetens så visar amerikansk film fortfarande att det finns gott om kreativ energi, vare sig det gäller miljonproduktioner eller små diskreta projekt.

Disney dominerade återigen alla våra nyhetsflöden genom sina tre (två om man bortser från Spider-Man Homecoming som juridiskt står hos Sony Pictures) gigantiska Marvel filmer. Samtliga var lysande men Guardians Of the Galaxy Vol. 2 och Spider-Man: Homecoming var absoluta toppkandidater. Åskguden Thor fick äntligen en riktigt bra film att hänga sin hammare på. Taika Waititi ignorerade helt och hållet tankesättet att storfilmer inte kan ta risker. Thor Ragnarok är en helt vild åktur som i första hand bör kategoriseras som en komedi, ett stilval som enbart det är värt att lyfta på kepsen för.

016

Copyright Of Disney/Marvel Studios 2017

Rocket Raccoon, Peter Quill, Groot, Drax och Gamora återvände med oväntat stort drama och några av årets finaste scener. Karen Gillan och Zoe Saldana fick båda två stå för en av årets mest minnesvärda dialoger om syskonkärlek och avund. Och vem kan glömma scenen med Taserface ?

Men den mest triumferande återkomsten skedde då Spider-Man reste sig ur graven som Spider-Man 3 och The Amazing Spider-Man grävt åt serien. Vad vi fick se i Captain America: Civil War var bara förrätten, Homecoming kan stå på helt egna ben utan sina stora specialeffekter och kontext i detta stora Marvel universumet. Det är en suverän karaktärsstudie och en lika genial skildring av livet i ett amerikanskt gymnasium. Filmen tilldelades vårt högsta betyg och såg ut att stå som ensam vinnare som den enda filmen från år 2017 som belönats med tvåsiffrigt betyg.

021

Copyright Of Sony Pictures/Marvel Studios 2017

Star Wars: The Last Jedi blev en oväntad kontrovers, om man enbart gör en snabbtitt på internet verkar det nästan som om regissören Rian Johnson och Lucasfilm skapat en film i ondskans tecken – i samma härrad som Leni Riefenstahl Viljans Triumf. Som vanligt vill jag inte göra detta till något angrepp mot de människor som genuint har invändningar mot filmen, men reaktionen är för mig bitvis obegriplig. Då man vill kategorisera detta som den sämsta Star Wars-filmen någonsin rekommenderar jag att man ser scenen mellan Natalie Portman och Hayden Christensen i vardagsrummet på Naboo, om möblerna eller aktörerna är mest träiga måste man nog vara expert för att avgöra.

056

Copyright Of Disney/Lucasfilm 2017

The Last Jedi spelar inte lika mycket på nostalgin som The Force Awakens eller Rogue One: A Star Wars Story. Rian Johnson struntar blankt i tidigare kutymer som följt med serien och skapar på så sätt en spänning både i scenerna och strukturen. Sättet filmen vänder och vrider på sin handling är mästerligt. Och då The Last Jedi vill krossa våra hjärtan (på rätt sätt) är den närmast ostoppbar. När jag tänker tillbaka på första visningen kan jag inte låta bli att rysa av välbehag. Således var det omöjligt att inte dela ut absolut högsta betyg och utnämna den till årets bästa film.

1280-dark-phoenix-1493070961013-1280w-1499398641308_1280w

Copyright Marvel Comics 2017

Och självfallet räckte det inte för Disney att enbart stå som årets – ekonomiskt, mest framgångsrika studio, bara för några veckor sedan klargjorde man ett köp av 20th Century Fox, något som innebär att Marvel nu har tillgång till hela sitt karaktärsgalleri med X-Men och Fantastic Four. Affären kommer ta tid och precis som med Spider-Man kommer man nog behöva gå försiktigt fram då man – förmodligen, startar om och börjar integrera sina egna versioner av karaktärer som Wolverine och Storm.

emma_stone_-__61st_bfi_london_film_festival__battle_of_the_sexes__premiere_on_october_7-14

De lite mindre filmerna fick också se sig väl representerade i år. Emma Stone gjorde en grand slam med sin insats i Battle Of The Sexes. Istället för att trycka in pekpinnen i folks ögon så är Battle Of The Sexes en rolig och varm film om ett ämne som inte kunna vara mer passande i dessa tider. Martin McDonagh slog också på stort och gjorde en Fargo-liknande thriller i Three Billboards Outside Ebbing, Missouri där den amerikanska småstaden slukar upp moral och sanning.

SAMSUNG CSC

Att utse årets person är något för ytligt och fånigt med tanke alla fantastiska personer som verkar i det tysta. Men om vi bara ser till publika människor och kändisar så skall självklart Cobie Smulders och the ’’heavy weight champion herself’’ Emma Stone stå högst upp. Smulders gjorde en otrolig insats på Stockholm Comic Con med sitt fantastiska humor och lyfte en annars ganska platt tillställning.

SAMSUNG CSC

Och Emma Stone gav allt hon hade till sina fans då hon – på sitt patenterade energisk och glada vis, frälste fansen som väntat på henne vid London Film Festival.

2017 år markerade också första gången Tiger Film officiellt utförde ett resereportage. Resan till London och dess filmfestival blev genast en klassiker och vi kan inte vänta platt ge er mer av denna typ av inslag.

Någonstans mellan det lilla och det stora såg vi Christopher Nolans Dunkirk. En otrolig uppvisning i perfekt hantverk och teknik. Nolan fortsätter att töja på gränserna för vad som är möjligt med sina otroliga ambitioner, som denna gång innebar riktiga stridsflygplan och mängder av statister som skapar en fantastisk närvaro i filmen. Trots skalan så handlar Dunkirk om människorna bakom det storslagna. Samtliga berättelser i filmen är om anonyma soldater eller civila  som var villiga att offra allt antingen för sitt land eller bara för att komma hem.

014

Copyright Of Warner Brothers 2017

Och så till det som var mindre roligt inom filmvärlden. Man kan nästan inte skriva en summering av året utan att nämna skandalen med producenten Harvey Weinstein. Vad jag ansett om Weinsteins vidriga sätt att arbeta – där han enbart letat efter bekräftelse inom branschen, blev inte bara bekräftat utan ökade till något som inte ens en cyniker som jag själv kunde tro.

Weinsteins uppblåsta skurkimperium fick under slutet av 2017 se sig krossat av en flodvåg av skandaler som både chockade och äcklade hela världen. Hela utrensningen mot övertramp och förföljelse mot kvinnor inom samtliga yrkesgrupper är utan tvekan en av årtiondets viktigaste skiften. I dessa situationer så inser man hur trivialt saker som nöje och underhållning är i jämförelse med förtrycket som sker i skuggorna.

Även om Tiger Film knappt kan beskrivas som en mikroaktör i periferin så blev chocknyheterna om Bryan Singer och Kevin Spacey precis lika motbjudande, man känner både skam och sorg över att man inte på något sätt kunde sätta stopp för dessa monstruösa uppvisningar, där unga män och kvinnor fått sina liv förstörda av monster som enbart prioriterat sin egen patetiska hedonism.

Hur svårt det än må vara att tala om något så trivialt som musik efter detta så vill jag ändå nämna ett par tillfällen under året då konserter och musiker fick lysa.

u2-berlin-olympiastadion-2017-30-jahre-joshua-tree-182996

U2 spelningen i Berlin är självfallet det starkaste minnet, en både våt och lite sval kväll – sett ur ett klimatperspektiv, blev närmast oförglömlig genom en fantastiskt entusiastisk publik och ett U2 som nu anlände med en av sina absolut bästa setlists någonsin. Kasten mellan eufori och sorg var enorma, från tårarna i Miss Sarajevo till den helt vansinniga dansen i Elevation ledde denna kväll fram till min egen historiebok. Sedan knöt man ihop säcken då man släppte albumet Songs Of Experience, ett oväntat strakt album med ett par fantastiska spår som Love Is Bigger Than Anything In It’s Way och The Little Things That Give You Away.

rs-john-mayer-8764aea4-9a74-44ed-ac5e-8c6ad3d97205

Copyright Of Rolling Stone Magazine 2017

På hemmaplan (Stockholm) så skedde två riktigt bra spelningar, ironiskt nog var de så skilda åt som man kunde tänka sig. John Mayer som fått utstå kritik för att vara mesig och blek som musiker, bjöd på en fantastisk kväll där han precis som på sina album blandade allt från lätt pop till hård blues som fick mig att tro att Led Zeppelin med John Bonham återuppstått. Öppningen med Waiting On The World To Change blev också obeskrivligt bra då den drämde ned bara några minuter efter att Emmanuel Macron hade besegrat Marie Le Pen i det franska presidentvalet.

Kompositören Hans Zimmer skulle också inta Globen med ett enormt ackompanjemang med monstermusiker som Tina Guo på cello. Jag har haft turen nog att se ett par olika filmmusik konserter, ofta går de i den klassiska musikens fotspår, det är formellt och rakt. Zimmer ville riva ned de här föreställningarna om hur filmmusik skulle framföras, istället för att dirigera musikerna intog han scenens mitt och emulerade snarare ett rockband än en symfoniorkester. Spelningen blev en stor och intensiv upplevelse där stycken som Wonder Woman-temat närmast fick hela arenan att vibrera.

Ghost på Gröna Lund fick mig också att förstå att de var mer än bara gotisk yta. Det svenska metalbandet känns redo att invadera de riktigt stora spelutrymmena som Globen och kanske till och med Ullevi om ett par år ?

Sämre gick det för Håkan Hellström som gav sig ut på något som verkade vara en turné som enbart hade hybris som sin kärna. Genom uselt väder och en helt odräglig publik på Stockholm Stadion blev det som tidigare varit varma och intima tillställningar till en ren plåga. Att ljudet gjorde det mer eller mindre omöjligt att höra något annat än ett vasst brus hjälpte inte.

pic2-large.png

Copyright Electronic Arts 2017

När det kommer till interaktivmedia så blev ett begrepp ökänt – Loot Box. Detta påfund som började tillkomma i allt fler spel sedan de enorma framgångarna med så kallade ’’Free to Play’’ spel på den mobila marknaden, blev i år ett otyg som mer eller mindre fick hela Electronic Arts supersatsning Star Wars Battlefront 2 att kapsejsa. Vad som i grund och botten är ett riktigt bra spel förvandlades till en så stor kontrovers av hat och grova svordomar från delar av allmänheten att spelet just nu känns radioaktivt. Det blir en stor sorg att ett spel med så goda förutsättningar helt och hållet kan undermineras av ett riktigt uselt beslut.

destiny-2-1

Copyright Activision 2017

Bungie såg ut att ha en säker succé med Destiny 2. Den helt geniala formulan för spelarbelöningar i form av vapen och utrustning hade förfinats till sin spets i uppföljaren. Enspelarläget var äntligen spelbart och flera små problem hade tagit bort. Tyvärr så stagnerar spelet alldeles för hastigt efter att man nått maximal nivå på sin spelfigur. Vad som sedan återstår är en ganska hjärndöd repetition som knappt skulle gå att godkänna utan sällskap av vänner och bekanta. Den sociala asketen av Destiny kommer förmodligen alltid att vara seriens mest omtyckta signum. I och med detta föddes även vår egna – minimala, klan Tiger Film Team. För alla er som är intresserade att spela med oss får gärna kontakta oss på vår mailadress.

brb08

Copyright XM Studios 2017

Vårt fortsatta intresse för statysamlande fortsatte att belöna sig med några helt otroliga pjäser såsom Beta Ray Bill. Singapore baserade XM Studios fullkomligt körde över sina konkurrenter med produkter som helt och hållet utklassar det mesta i branschen. 2018 ser ut att bli ännu en fantastisk år för både XM Studios och Sideshow Collectibles med mycket spännande projekt som Scarlet Witch och Yoda Legendary Scale.

Avslutningsvis så kommer ett par reflektioner kring Tiger Film. 2017 blev intensivare än någonsin, med fler recensioner och mer innehåll. Publiceringsfrekvensen har ökat och vi hoppas såklart att även kvalitén på texterna förbättrats med tiden. Men absolut mest tillfredställande har varit de olika utställningarna vi gjort tillsammans med vår lokala biograf – Filmstaden Täby. Vi avlade vår sista utställning för året för bara några veckor sedan med Star Wars: The Last Jedi. Det blev en helt fantastisk avrundning där alla glada ansikten – stora som små, är en fröjd att få se.

shutterstock_434372086.jpg

Och som avslutning vill vi bara tacka alla som går vår verksamhet möjlig. Vi framför våra största tack till:

Dennis, Elliot och Gustav samt resten av den fantastiska personalen på Filmstaden Täby 

Paul och Cynthia på Lost In Collectibles 

Helena Stenhammar på UMG 

Madeleine Käck på 20th Century Fox Sverige 

Mattias Vestin och Miriam Bonassi på Disney Sverige 

Terese Ruud och Marianne Djudic på Taste PR 

Jesper Nordgren på Universal Sony Pictures Home Entertainment AB

Sofia Dahlén på NonStop Entertainment

Mona Holmquist på Scanbox Entertainment 

Linn Stjernlöf på MI5 Communications 

Alla på Playstation Press service 

Samt alla er andra som gör den här cirkusen möjlig 

Slutligen så skickar vi våra varmaste tack till er läsare. Tack för ett fantastisk år och god fortsättning så hoppas vi på ett fantastiskt 2018.

Gott Nytt År ! 

Alla på Tiger Film Blog 

Årskrönikan 2016 

siberian-tiger-e-entertainment

Med bitter och sargad heder är det bara att ställa sig i ledet av utmärglade och deprimerande åsikter om att det snart gångna året 2016 varit en smärre symfoni i mörker och apokalyps.

Om någon behövde få mer kött på benen, i teorin om att det kan bli värre än värst, är 2016 ett utmärkt exempel. Humanitärt, intellektuellt och kreativt har hela 2016 gång på gång sänkt nivån.

Förluster som Leonard Cohen och Carrie Fisher slog kanske hårdast. Cohen verkade vara i kreativ toppform med sina två sista skivor – främst Popular Problems, som är i minst samma klass som de ofta glömda juvelerna i The Future och Ten New Songs. Att jag och så många nyfrälsta Cohen lyssnare aldrig fick chansen att se poeten och hans helt eminenta band – där The Webb Sisters och Cohens närmaste kreativa partner Sharon Robinson briljerade, kommer förbli ett hemskt faktum.

Att Carrie Fisher inte heller fick se den nystartade Star Wars-sagan få sitt ’’slut’’ kan också bara beskrivas som förfärligt.

Som jag redan nämnt så var stora delar av 2016 uttömt kreativt. Ingen kan ha blivit lycklig av ihåliga, skramlande och hjärtlösa själsslukare som Independence Day Resurgence eller Inferno.

På spelfronten blev cynikerna och skeptikerna matade med ammunition i och med anskrämliga produktioner som Mafia 3, som representerar slentrian i sin värsta form.

DC Comics/Warner Brothers fortsatte sin kamp mot klockan som tickar ned som en domedagsmaskin. Batman V Superman: Dawn Of Justice förblir en kavalkad i dålig regi och ännu sämre manus.

Den följande Suicide Squad är inte ens värd en kvävd viskning. Att se det makalösa arv och skafferi av möjligheter – som DC Comics faktiskt besitter, blir det smärtsamt att bevittna denna massaker av karaktärer som Jokern, Wonder Woman och Batman.

I tider som ofta kännas mörkare än den mest nedsläckta Tim Burton film (innan 2000-talet) är det inte speciellt konstigt att förstå att filmer – som lät oss fly undan verklighetens mardröm, slog hårdast, både hos publik och mig själv.

Disney spände sina redan stora muskler och fortsatte stärka sitt ljuvliga Marvel-universum med den helt hejdlöst spektakulära Civil War. Doctor Strange som fick stänga årets upplaga av Marvel-satsningen, slog dock alla förväntningar. Underhållningen och finurligheten togs till skyhöga nivåer i en film som inte kunde sluta bjuda på sig själv.

I ett annat universum långt, långt borta fortsatte Lucasfilm VD’n Kathleen Kennedy sin upprustning av världens kanske mest älskade nördmanifestation. Vi är nu uppe vid jämnvikt mellan de bra Star Wars-filmerna och de usla. Om Episode VIII träffar lika hårt som en käftsmäll från K-2SO kan vi nog konstatera att Star Wars förblir en ostoppbar kraft.

Rogue One: A Star Wars Story är årets största film på så många plan. Att se den bubblande kärleken som vilat hos regissörer som J.J Abrams och Gareth Edwards explodera, är en välsignelse som verkligen inneburit ett nytt hopp (ursäkta alla Star Wars-liknelser) för storbudgetfilmen.

Disney skulle också bjuda stora ögonblick i och med den sorgligt förbisedda Pete’s Dragon.

David Lowery visar att man kan skapa en familjefilm som innehar djup, känslor och värme utan att nedvärdera publikens intelligens.

Animationsstudion Laika gav oss visuell huvudvärk med sin mix av Beatles covers och japansk feodalism i Kubo Och De Två Strängarna.

För den lite mindre filmen stod Tom Ford och J.A Bayona för de mest drabbande stunderna. I Fords Nocturnal Animals får vi en blandning mellan avtrubbad modern dekadens och mörk nihilism. A Monster Calls ger oss istället ännu en anledning till att älska drömmar och förhoppningar

Bruce Springsteen visade igen varför ingenting kan jämföras med hans gudomliga spelningar som detta året ansågs korta om de tog slut vid tre timmar. Från intimiteten i Brooklyn till den helt vilda festen i Madrid bjöd varenda konsert på något minnesvärt för resten av livet.

Slutligen så har 2016 inneburit enormt mycket för Tiger Film. Vi har växt så sakta och äntligen lyckats hitta en form och publiceringsfrekvens, som vi hoppas och tror kommer fungera för både oss och er läsare.

Ett stort tack till alla läsare som valt att följa med på denna oförutsedda men förhoppningsvis stora resa.

Vår Star Wars-utställning som vi arrangerade tillsammans med Filmstaden Täby hör också till en av årets höjdpunkter. Tack till personalen och ett extra tack till Gustav och Elliot.

Stort tack till alla fantastiska biobesökare som visade sådan entusiasm.

Också ett enorm tack till UIP Sverige, Disney, Stockholm Filmfestival och Sony Entertainment som låtit oss få delta på deras pressevent och respekterat vår integritet.

Vi hoppas såklart på ett ljusare 2017 där vi växer ytterligare och där ännu fler av er väljer att hoppa på detta tåg av vansinne och oväntade äventyr.

Tack till er alla och gott nytt år !

Årets bästa filmer 2016 

Här är listan som innebär konstant grubblande och beslutsångest.

Filmåret 2016 var till stor del lika roligt som en släng av influensan. Det verkade inte finnas någon hejd på utflödet av skräp. Kring oktober för oss här i Sverige verkade äntligen slussvakten ha somnat till och låtit dörren för kvalitetsfilmer stå öppen. Vi har valt ut sju filmer som vi nu kommer rangordna.

0051

A Monster Calls 

Om vi bara hade sluppit det där eländiga slutet så hade A Monster Calls kunnat nå ännu högre. En resa i fantasi, drömmar och hoppet om något bättre ramas in med suveränt foto och fantastiska rollprestationer av Felicity Jones och nykomlingen Lewis MacDougall.

0033

Nocturnal Animals 

En otrolig överraskning. Tom Ford går tillbaka till ritbordet och ger oss en obehaglig och engagerande film som inte slutar att imponera. Ford visar upp en enorm självsäkerhet och drivkraft som ger filmen obegränsat bränsle. En brinnande och pulserande helvetesåktur.

0271

Peter och Draken Elliot 

David Lowery visar att det går att göra mångfacetterade och djupa filmer som ändå fungerar för stora som små. Stora känslor samt sentimentalitet blandas ihop i en kompott som aldrig känns förvriden eller falsk. Värmen och innerligheten borde få en varning som en bidragande faktor till global uppvärmning.

038

Captain America: Civil War 

Marvel visar att de aldrig kommer ge upp. Efter ett snedsteg med Avengers: Age Of Ultron återvänder de frustande och pumpade för att slå publiken med häpnad. Scenen då de båda sidorna drabbar samman för den mest otroliga striden Marvel-universumet någonsin sett – är skälet till varför actionfilmen som genre inte går att förkasta.

016

Kubo Och De Två Strängarna 

Laika slutar inte imponera med sin hisnande förmåga för visuella under.

0022

Doctor Strange 

Det räckte inte med att få hela publiken att hisna efter andan i Civil War. Doctor Strange kombinerar det bästa från vad Marvel gjort sedan den första Iron Man-filmen år 2008 och kör över hela publiken i alla dimensioner som vi kan komma på.

043

Rogue One: A Star Wars Story 

Darth Vader återvänder, striden på paradisplaneten Scarifs strand och en kärlek till allt som heter Star Wars. Det räcker som motivation till varför Rogue One är årets bästa film.

Årets bästa konsert 2016 

gettyimages-524311222

När Bruce Springsteen drar ut på turné är matchen praktiskt taget över för övriga. Även den sämsta Springsteen konsert är fulländad i jämförelse med majoriteten av de flesta live artister och band.

Att välja en av årets många galor med mannen från New Jersey är inte lätt. Men segern får ändå tas ut av de två kvällarna i Brooklyn.

Prince hyllningen i den gastkramande covern av Purple Rain borde räcka som motivation. Men när estradören även bjuder på hela The River-albumet samt en final som knappt går att beskriva är det lätt att konstatera att ingeting slår ett laddat E Street Band.

Årets skitigaste 2016 

sausage-party-dom-spfp-101_rgb

En udda kategori från förra året återvänder även den här gången.

Annapurna Pictures har en mycket speciell position i filmvärlden då den drivs och ägs av Megan Ellison, dotter till Oracle grundaren och miljonären Larry Ellison. Annapurna kan producera precis vad de vill utan att vara slaviskt bundna till att uppnå strikta finansiella mål.

Megan Ellison har visat ett stort prov på både risktagande och goda färdigheter i att producera kvalitetsfilm. Det må inte alltid ha blivit lysande; Paul Thomas Anderson tristessen i The Master eller den helt gräsliga American Hustle.

Men i år tog Ellison ut svängarna mer än någonsin tidigare i och med den animerade Sausage Party. En film som är så snuskig och smutsig att Annapurna borde ha bjudit på handsprit och tvål efter alla visningar. Ingeting är tabu när ett bökigt och svordomsfyllt gäng av matvaror vältrar sig i allt som är motsatsen till god smak eller måttlighet.

Sausage Party kunde ha varit lysande men känns tyvärr malande flera gånger – hela fordonet fastnar i sin egen lera av världsrekord i avsmak. Slutet hör dock till något av det mest underhållande och vildaste vi kunde se i år.

Förutom den presidentiella kampanjen i USA var ingeting skitigare än Sausage Party.

 

Årets sämsta spel 2016

2k_mafia3_e3_city_drive1

Året bjöd säkerligen på än värre spel än Mafia 3. Hangar 13’s tafatta spel är säkerligen empiriskt bättre än den överflödade marknaden för digitala otyg som finns på Steam eller Apples App Store. Men ställd mot sina trippel-A konkurrenter är Mafia 3 en usel produkt.

Mafia-serien har haft svårt att etablera sig i en tid där Rockstar helt äger varje genren som är den moderna gangstersimulatorn, vare sig vi talar om ett laglöst vilda västern eller cyniska gangstersagor i Los Angeles.

Mafia 2 var ett fullt dugligt spel. Utvecklaren Illusion Softworks/2K Czech lämnade efter del två serien. Arbetet fick istället tas över av den nystartade studion Hangar 13 med hjälp från Illusion.

Mafia 3 känns som en ofärdig b-produkt som helt saknar existensberättigande.

Från helt bisarra spelmoment som innebär att köra i cirklar för att fylla en mätare, repetitiva uppdrag som knappt går att separera från varandra efter en timme och helt bedrövlig grafik.

Inte blev det bättre av en steril och död spelvärld som vi tvingades till att köra runt om i evigheter. En plåga precis som resten av spelet.

Årets bästa spel 2016 

wd-media-ss06-full-marcus-beautiful-lies_254769

Vi fick ett bra men inte oförglömligt spelår. Ingeting lyckades leva upp till ett tvåsiffrigt betyg trots att vi fått uppleva galanta uppvisningar multiplayer spel som Battlefield 1 eller Titanfall 2. Båda spelen lyckades vi tyvärr inte recensera då vi insåg att vi inte kunde dela ut ett rättvist omdöme utan att investera flertalet timmar i dess multiplayer, något vi olyckligtvis inte har till vårt förfogande i dagsläget.

Nathan Drakes sista skattjakt i Uncharted 4: A Thief’s End var explosivt, underhållande och bjöd på grafik som får det mesta att likna reliker från en tid då vi knappt hade lysrör. Uncharted 4 dras tyvärr med att bli för repetitivt och uddlöst mot sitt slut.

Dishonored 2 klarar sig bara på att strukturen från del ett fortfarande inte går av för hackor. Dess broder Deus Ex: Mankind Divided bjuder på lika fantastiska möjligheter men faller tillbaka på dålig teknik och en berättelse som mynnar ut i att kännas som en första akt av något betydligt mer omspännande.

Förvånande nog måste Ubisoft få ta hem titeln till årets spel i Watch Dogs 2. Ett inte perfekt men mycket trivsamt spel som öppnar upp sig och låter spelaren ha obegränsad underhållning i en spelvärld som lyckas vara lagom stor.

Ubisoft gjorde det svårt att slita sig från spelet då vi konstant blev lockade med mer möjligheter att leka och roa oss med.

En kantstött vinnare är därmed utsedd.

 

Årets sämsta filmer 2016

Det här är den sektionen jag tror alla innerst inne önskar inte skulle finnas. Om vi levde i en lite

bättre värld skulle inte läkare, poliser eller negativa recensioner behöva finnas till. Tyvärr så visade filmåret 2016 ingen hejd på idén att Hollywood är intellektuellt bankrutt.

2016 var till stor del så deprimerande i sin uselhet, att flera filmfantaster borde ha börjat ifrågasätta sin odödliga passion för konstformen. Tack och lov skulle det senare halvåret rätta till en hel del.  Dessa filmer fick själen att vilja fly ut genom nödutgången på biografen.

OBS: Listan är icke numrerad   

0031

Independence Day Resurgence 

Fullkomligt skräp från början till slut. För mig personligen – som inte ens gillar den första delen, framstår del ett nu som ett riktigt trevligt alternativ bredvid det här hemska åbäket. Med en story som skrivits på småtimmarna en våt midsommar samt en logik som hör hemma på en återvinningsstation, är Indepedence Day Resurgence bland årets absolut största skurkar.

002

Allied

Ett praktfiasko som faktiskt framkallat stora skrattsalvor, då jag återgett filmens mest löjeväckande sekvenser muntligen till vänner och bekanta.

0021

Inferno

Två tidigare superkalkoner och baserad på en bok som bäst kan beskrivas som bristfällig. Det räcker antagligen med att peka på filmens absurda klimax för att förstå placeringen på denna skamliga lista.

011

The Accountant 

Med en berättelse som är stökigare och bökigare än en hel busslast med extremt våldsamma huliganer, är den här Ben Affleck thrillern totalt förkastlig.

0061

The Neon Demon 

Nicolas Winding Refn verkar ha glömt att han gjort fantastiska filmer som Drive och de två första Pusher-filmerna. Efter Only God Forgives kunde det väl ändå bara bli bättre ? Tydligen inte…

010

Passengers 

Mördande tråkig fars som hör hemma i solens brinnande centrum.

047

Batman V Superman: Dawn Of Justice

Ja, det är fel och fult att slå på någon som redan ligger ned. Men detta är katastrofalt. Gal Gadots stridsrop får hela hjärtat att slockna som en ynklig liten lykta ute i snöstormen.

0261

Suicide Squad 

’’Ring isoleringen !’’  som Jan Malmsjö sjöng.

Man skall inte skämta om saker som arbetsförbud i dessa mörka tider. Men David Ayer har gått för långt. Efter Sabotage och Fury borde vem som helst ha lärt sig en läxa, på något plan. Dock inte David Ayer. Jared Leto tar pris som den sämsta Jokern någonsin. Margot Robbies patetiska porträtt av Harley Quinn fryser blodet till is och den där scenen där Cara Delevingne utför sin magdans får mig att vilja låsas in på Arkham Asylums isolering.

 

005

Arrival

Pretentiös och så självupptagen att den största narcissist blir mörkrädd.

Årets mest storslagna ögonblick på film 2016 

031

VARNING ! Spoilers för Rogue One: A Star Wars Story

Vi behöver inte ens motivera, fundera eller diskutera kring det här. Den slutgiltiga striden på planeten Scarif skapar en ny ribba för vad nördextas betyder. Makalösa specialeffekter och ett ännu större mått av villkorslös Star Wars-kärlek från regissören Gareth Edwards, gör varenda sekund till en högtid.

Från att den evigt älskade AT-AT varianten AT-ACT stampar fram som en domedagsapostel, till att den CGI återupplivade Peter Cushings guvernör Tarkin beordrar att påbörja eldgivning när dödsstjärnan är redo, är det en ren njutning publiken får serverad på guldfat.

Och slutligen, ingen, ingen kommer någonsin glömma tillfället då filmvärldens kanske mest ikoniska skurk tänder ljussabeln och skriver om hela regelverket för vad gåshud innebär.