The Darkest Minds Recension 

002

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox

Summering: Intetsägande nonsens som är för våldsamt för de yngsta och för banalt för de äldre. 

Hunger Games-vågen visade sig vara över då Allegiant – den andra uppföljaren till Divergent, tog efter den tyska zeppelinaren Hindenburg och brann ned till ingeting. Efter Harry Potter så letade varenda studio i Hollywood efter en liknande inkomstkälla, försöken var många – primärt under perioden 2005 – 2010. Ett par exempel på några av dessa bedrövliga försök kan hittas i fantasy fiaskot Eragon och New Line Cinemas katastrofala Guldkompassen. Hunger Games var det enda som ens kom nära att kunna jämföras med äventyren på Hogwarts – ekonomiskt, och då talar vi om ett par hundra miljoner dollar mindre för Jennifer Lawrence och hennes Katniss Everdeen. 

Dessa oinspirerade försök till att skapa en ny filmserier för en hungrig tonårspublik har också blivit mindre relevanta i och med framgångarna för Star Wars och Marvel Studios. The Darkest Minds känns som den där gästen som anländer ett par timmar försent och har klätt upp sig i en kycklingkostym men på plats inser att maskeraden var förra månaden. Från första början är det lika tondövt som då western stjärnorna Clint Eastwood och Lee Marvin försökte sig på att sjunga i Guldrushens Glada Dagar. 

009

Tjuvar

Även om filmen bygger på en novell av författarinnan Alexandra Bracken, så känns allting som den värsta sortens plagiat, att 20th Century Fox står som avsändare får väl ändå ses som tursamt, detta då man stjäl allt man kan från studions X-Men-filmer till lågbudget filmen Chronicle, som båda får se sig bestulna på precis allting. 

Att det känns tjuvaktigt råder det inget tvivel om, det finns inte en enda komponent som leder till någon större inspiration eller tändning för publiken. Det faktum att affischen måste klargöra att Arrival och Stranger Things producenterna Shawn Levy och Dan Levine är involverade, är lika missvisande som att en lådbil har lika många hjul som en Porsche.

0151 

Våld och mörker 

Inte blir det bättre av att The Darkest Mind är onödigt mörk och våldsam. Samtidigt som det sker avrättningar och massinlåsning utav barn, så kör man på ett huvudspår där man lyckats pressa in en tårdrypande och smetig sentimentalitet som är så sötsliskig att den nästan kväver tittaren. 

Då budgeten till största del verkar ha lagts på att köpa in mängder av gräslig licensierad musik, så får dekor och kvalitativa skådespelare se sig reducerade till ingenting. Det dystopiska landskapet ser mer ut som ett fridfullt promenadstråk. Men inte ens en blomstrande skog skänker någon skönhet åt ett foto som är dränerat på färg och ljus, all form av lyster raderas kvickt. 

001

Likblekt skådespel

Om det sakans färg i det visuella, så är det ingeting emot det likbleka karaktärerna och deras helt nollställda skådespelare. Det säger väl sig självt; när det största dragplåstret är Mandy Moore så borde brasklappen genast tas fram. Till och med Gwendoline Christie känns liten och ynklig i sin roll. Manuset hjälper inte heller till, romantiken här får Grease att framstå som ett tungt och realistiskt relationsdrama. 

Det är faktiskt något svårt att skriva en fullgod recension av The Darkest Minds då den är intetsägande och tillsluten som en mussla. Allting ägnas åt den smärtsamt usla dramatiken vilket gör att korta speltiden känns som ett par livstider på Kumla. Det är en ren bragd att hålla sig vaken genom hela eländet. 

The Darkest Mind är essensen av total tristess och brist på fantasi, att kalkera en sträckgubbe är mer givande än att lägga pengar och tid på detta. 

Betyg 1/10 

Årets sämsta film 2015 

012

Vi drar igång en kortare artikelserie om årets olika toppar och dalar. Vi börjar i den värsta änden med lågvattensmärken och allmän ohyra. Först ut år årets utan tvekan sämsta film Fantastic Four.

Man skall inte vara vidskeplig men filmindustrin har en tendens att vara lika förutsägbar som det mest banala slentrian manus från Hollywood. En förbannelse av klass 1 vilar över den här serietidningen och dess respektive filmserie. Hur fånigt det än må låta, kan jag inte se det ur någon annan synvinkel.

Varningsflaggorna var där redan från början. Regissören Josh Trank hade enbart gjort en enda genuint usel film (Chronicle) innan han tilldelades arbetet med den här dödsdömda patienten. Trank skulle ådra sig så mycket dålig publicitet innan filmen med sitt rent ut groteska beteende, arrogans och vansinne.

Vi vet alla vad som hände innan filmens premiär – om den härdsmälta som var Josh Trank. Lucasfilm kastade ut honom, 20th Century Fox försökte kontrollera kaoset men misslyckades.

Fantastic Four hör till bland det värsta jag har sett. Ett manus som helt befriats från intelligens,logik eller ens grundläggande transportsträckor mellan A till B. Ful som stryk är den också med sina smärtsamma specialeffekter, instängda och klaustrofobiska lagerlokal och så kan det fortsätta.

Den absolut största förnedringen – eller hånet, kommer genom Toby Kebbels Victor Von Doom. Karaktären som verkar vara lika dömd att gå under som Titanic, kollapsar ännu en gång. Marvels främsta gentlemannaskurk förvandlas till en ännu värre bilkrasch än den gången Tim Story och Julian McMahon utförde illdåd för tio år sedan. Dr Doom blir återigen en fåne som lämnar mig mer frustrerad och tom än gången då U2 ställde in sin konsert på Globen i september. Skådespelet varierar från dagisteater till rent provocerande. Kemin mellan Kate Mara,Michael B Jordan,Miles Teller samt Jamie Bell finns inte i denna dimension eller nästa.

Ännu en gång är estetiken rutten,tonen fånig och motivationen så patetisk att jag faktiskt övervägde att fly från biosalongen.

Slutligen bjuds vi på en slutstrid som får snöbollsstriden mellan Kalle Anka och Piff och Puff at framstå intensiv och laddad. Precis allt i den här filmen känns besmittat,hemskt och förnedrande. Brutna ben,naglar och hjärtan är bättre än det här. Den enda bedriften är att den i ett år som kantats av besvikelser och skräp, faktiskt lyckats hålla sig fast i mitt minne som något som bara kan beskrivas som ren tortyr. Låt den ruttna i helvetet.