En mycket otrevlig kategori som förhoppningsvis aldrig återkommer. AC/DC stod inför en avgrund när det gav sig ut på vägarna i år. Malcolm Young blev allvarligt sjuk i demens och tvingades lämna, Phil Rudd kastades ut som en våt katt efter sina eskapader som sträckte sig från narkotikainnehav till planer till mord.

Det AC/DC som syntes i år var dock en fullt lika duglig och förutsägbar maskin som alltid. Setlistan ändrades inte en centimeter från den föregående Black Ice-vändan – hur länge skall Hard As A Rock förbli död ? Chris Slade satte sig bakom trumsetet och Malcolm Youngs brorson greppade tag i den slitna Gretsch-gitarren. Tyskland är en helig ort för AC/DC, att lyckas sälja ut över fem stadium konserter med över femtiotusen personer per kväll är oerhört i ett musiklandskap som ständigt påminns om den kommande döden som väntar runt hörnet.

Spelningen i Berlin var någon slags inofficiell final –  trots att en spelning kvarstod i Tyskland. Hela arenan var packad till sista plats och stämaningen på topp. Dock skulle allt urarta likt Angus Youngs evighetssolo i Let There Be Rock. Jag ogillar starkt att hårdra och ifrågasätta den generella publiken men i fallet Berlin + AC/DC+ ett mindre bryggeri av öl och annan stark alkohol ledde till en av de sämsta konsertupplevelserna jag någonsin bevittnat.

Det tog inte lång tid innan hela den bakre sektionen förvandlades till en allmän toalett. Att köa till en provisorisk toa höll inte och de flesta tog till metoden att ’’ehm’’’ göra sin behov rätt ut. Stanken av urin,öl och cigaretter sitter fast som otäcka bilder på näthinnan. Självklart skulle inte denna fest i dåligt beteende hålla sig kvar på en redan alldeles för låg nivå. Någonstans i mitten av konserten uppstår en krigszon mitt i den främre fållan som kallas Golden Circle eller The Pit. En alldeles för påtänd besökare måste kastas ut av sanslösa sex personer, hela konserten går från småputtrande grisig till rent obehaglig, småbarn på under tio år ser förskräckt något som inte hör hemma någonstans.

Som konsert är det lika dumt som det är roligt, samma låtar,samma scenografi. Helheten slutar dock i att vara årets absolut skitigaste upplevelse.

I’m dirty, mean and mighty unclean – T.N.T, AC/DC