Vad blir det av AC/DC ? 

AC/DC har nedmonterats bit för bit över de senaste året. Först föll Malcolm Young offer till demens, sedan batteristen Phil Rudd som lyckats med att själv-avrätta sin karriär genom mordhot och drogmissbruk.

Båda har ersatts, AC/DC har tuffat på hela förra året med sin världsturné. Men idag kom beskedet om att Brian Johnson tvingats ta en paus från turnerandet eller riskera att förlora hörseln. De närmaste USA datumen har lagts om till hösten och skall enligt AC/DCs hemsida genomföras med en gästsångare.

Vi vet ingenting om vad som sker just nu, vilken behandling Johnson får och hur detta kan utvecklas. Bandet må ha överlevt det mesta, men detta bakslag känns som den sista spiken i kistan. Att förlora sångaren Bon Scott och resa sig ur askan med albumet Back In Black sker bara en gång. Inte ens om det vore självaste Adele som skall stå statist för sången går det att kompensera för Johnsons frånvaro, han och Angus Young är gruppens centrum och motor, den odödliga duon.

Självklart vore det naivt att helt räkna ut gruppen, vi får vänta och se. Men det går inte att fly undan de helvetes klockor som slår, bränslet som bränns ut, reservdelarna som verkar mindre, ibland måste acceptansen och uppenbarelsen att ett adjö är oundvikligt.

57th GRAMMY Awards - Show”Forget the hearse ‘cause i’ll never die” 

Årets Skitigaste 2015 

En mycket otrevlig kategori som förhoppningsvis aldrig återkommer. AC/DC stod inför en avgrund när det gav sig ut på vägarna i år. Malcolm Young blev allvarligt sjuk i demens och tvingades lämna, Phil Rudd kastades ut som en våt katt efter sina eskapader som sträckte sig från narkotikainnehav till planer till mord.

Det AC/DC som syntes i år var dock en fullt lika duglig och förutsägbar maskin som alltid. Setlistan ändrades inte en centimeter från den föregående Black Ice-vändan – hur länge skall Hard As A Rock förbli död ? Chris Slade satte sig bakom trumsetet och Malcolm Youngs brorson greppade tag i den slitna Gretsch-gitarren. Tyskland är en helig ort för AC/DC, att lyckas sälja ut över fem stadium konserter med över femtiotusen personer per kväll är oerhört i ett musiklandskap som ständigt påminns om den kommande döden som väntar runt hörnet.

Spelningen i Berlin var någon slags inofficiell final –  trots att en spelning kvarstod i Tyskland. Hela arenan var packad till sista plats och stämaningen på topp. Dock skulle allt urarta likt Angus Youngs evighetssolo i Let There Be Rock. Jag ogillar starkt att hårdra och ifrågasätta den generella publiken men i fallet Berlin + AC/DC+ ett mindre bryggeri av öl och annan stark alkohol ledde till en av de sämsta konsertupplevelserna jag någonsin bevittnat.

Det tog inte lång tid innan hela den bakre sektionen förvandlades till en allmän toalett. Att köa till en provisorisk toa höll inte och de flesta tog till metoden att ’’ehm’’’ göra sin behov rätt ut. Stanken av urin,öl och cigaretter sitter fast som otäcka bilder på näthinnan. Självklart skulle inte denna fest i dåligt beteende hålla sig kvar på en redan alldeles för låg nivå. Någonstans i mitten av konserten uppstår en krigszon mitt i den främre fållan som kallas Golden Circle eller The Pit. En alldeles för påtänd besökare måste kastas ut av sanslösa sex personer, hela konserten går från småputtrande grisig till rent obehaglig, småbarn på under tio år ser förskräckt något som inte hör hemma någonstans.

Som konsert är det lika dumt som det är roligt, samma låtar,samma scenografi. Helheten slutar dock i att vara årets absolut skitigaste upplevelse.

acdc_berlin_juni2015q-peter-kupfer-photography

I’m dirty, mean and mighty unclean – T.N.T, AC/DC