Det var ett starkt spelår på papper denna gång; Metal Gear Solid 5: The Plantom Pain,Fallout 4, Batman Arkham Knight,Halo 5 Guardians och Star Wars: Battlefront för att nämna några. Vissa presterade, andra föll. Men starkast och vackrast var utan tvekan CD Projekt Reds epos The Witcher 3: Wild Hunt.

En makalös kraftuppvisning med sin makalösa grafik,outtömliga innehåll och en känsla för detaljer som lämnar resten av konkurrensen i dammet.

Serien växte från en obetydlig aktör, till en kritikerfavorit till ett superspel. Varenda beståndsdel är så enkel i sin ödmjukhet att passa in i spelets helhet, de så nästan iskallt enkla och fokuserade sidouppdragen blomstrar ut i en explosion av perfekt story,underbara karaktärer och starkt,STARKT spelberoende.

Från det ögonblicket att vi får blicka ut mot det sönderslitna vildmarkerna till den brutala finalen, dirigerar hela CD Projekt Red som mästare. Att en minimal studio utan stöd från en större utgivare klarar av att prestera på en nivå som når trollkarlarna på Grand Theft Auto –studion Rockstar är en bedrift i sig.

Getalt,Ciri,Yennefer,Trish,Roche och alla andra makalösa karaktärer bidrog till den pulserande och medryckande storyn som drev huvuddelen av spelet. Att CDPR också hade den goda smaken att inkludera syrligt torr och vass humor gjorde det hela oförskämt underhållande.

Att bara ta sina första steg ut i den massiva spelvärlden och bara hänge sig till konstverket som The Withcer 3 är – var ett av årets absolut största och bästa moment. Ett spel helt utan dess like och en självklar vinnare av årets spel.

Tröstpris till Arkham Knight som hade varit lysande om den snygga Batmobilen bara hade fungerat till 1 %.