U2 Olympiastadion Berlin 12-07-2017 Recension

u2-berlin-olympiastadion-2017-in-182995

Det finns bra kvällar ibland till och med suveräna, men så finns det sådana som den 12 juli i Berlin 2017. Genom att vara traditionella men aldrig tråkigt nostalgiska, så skapar den irländska supergruppen en afton som ingen i publiken vill se slutet på. Flera gånger kan jag enbart stå i chock och gapa, det här är en personlig klassiker och det bästa jag någonsin sett med U2. 

När ett band blir så stort som U2 skapas läger, i en fålla står de frälsta som kan varje ackordbyte och textrad. I det lite mer fientliga området står personer som avskyr allt som har med bandet att göra. I en nyligen publicerad artikel från The Guardian spyr flera människor från bandets hemland Irland gala över allt från Bonos glasögon till deras enorma finansiella framgångar. Samma människor hävdar delvis att The Edge inte kan spela gitarr och att musiken är platt och kommersiell. Inte ens bandets stora gärningar inom välgörenhet verkar kunna ändra de ofta hatiska åsikterna.

En mindre kris 

Alla har såklart rätt till sin åsikt, men jag känner en viss sorg för alla som inte får uppleva den här kvällen. Men vägen hit har sannerligen inte varit i första klass eller ens SAS Economy Plus.

Den föregående Songs Of Innocence turnén blev lidande av flera anledningar. Skivan som skulle bära upp konserterna blev en smärre skandal i och med bandets val att distribuera den fritt till alla användare av musikprogrammet iTunes. Den aggressiva reaktionen från allmänheten får lov att diskuteras i ett annat inlägg, men faktum kvarstår att materialet var långt ifrån det bäst bandet gett oss.

En annan avgörande faktor i konserternas något lägre kvalité var Bono själv. Efter den mycket allvarliga cykelolyckan i Central Park på Manhattan, så skadades frontmannen så till den grad att han än idag inte kan spela gitarr. Rörelserna var stela och en viss försiktighet återfanns i varje steg.

Planerna var enorma inför turnén. Man utlovade att setlisten skulle blir mer levande och ändras radikalt från kväll till kväll, man återgick också till ’’lite’’ mindre arenor. Bandet hade inte heller turnerat på fyra år och den föregående 360° turnén är fortfarande en av historiens mest framgångsrika med över 7 miljoner besökare. Den gången bestämde sig U2 för att skapa ett monster som skulle få folk att svimma, resultat blev ett av musikhistoriens galnaste upptåg, med en scen som var större än flera arenor som den byggdes upp i.

Det enda sättet att följa upp detta var att minska på storleken och göra spelningarna mer dynamiska. Tyvärr skrotades alla dessa ambitioner i och med Bonos skador och en skiva som aldrig gav utslag på termometern.

Personligen har jag lärt mig att uppskatta flera spår från Innocence albumet efter att ha hört dem live. Iris (Hold Me Close) och Every Breaking Wave är mer eller mindre perfekta syskon till sånger som Sometimes You Can’t Make It On Your Own och Kite. Showen var som alltid helt enastående  med den nästintill svävande superskärmen.

Och det fanns flera höjdpunkter, Achtung Baby spåren har aldrig varit så stilfulla. Och de självklara klassikerna som Pride (In The Name Of Love) kan aldrig misslyckas. Men i efterhand så är turnén ganska långt ifrån en guldstjärna i U2s enorma katalog av klassiska turnéer.

Lösningen på problemet ? 

Så efter dessa bakslag behövde U2 resa sig igen och visa varför de är värda att tituleras som ett av världens bästa band. Lösningen ? Att dra ut med den numera trettio år gamla skivan The Joshua Tree och bygga spelningarna kring detta musikaliska mästerverk.

Fler skeptiker kan kalla konceptet för fegt. Att det enbart är en enkel tillflykt som spelar på nostalgi. Men U2 gör aldrig något utan eftertanke. The Joshua Tree är ett album som många gånger är obeskrivligt. Det är suggestivt, lyckligt, fyllt med gospel och Americana influenser. De inledande spåren är stora öppna landskap där man blandar tung dramatik och eufori, utforskar frihet och sökandet efter något större, samt kärlek som inte går att sätta ord på. Allting avrundas med ett besök i blues och hårdrock med kolossen Bullet The Blue Sky.

Den andra delen är något helt annat. Här skalar man bort det öppna och besöker istället platser där man som lyssnare kan föreställa sig en ensam gestalt tyst som sakta rör sig igenom städer som förlorat sin själ, landskap som reflekterar en suddig bild av ens inre och ett allvarligt funderande.

Del två av The Joshua Tree är inte alltid helt lätt att lyssna igenom, den är fylld av enorma musikaliska utsvävningar, en tät stämning och ett sound som närmast är hypnotiskt. Man bör stänga sina ögon och se bilderna som målas upp.

Den här regniga kvällen i Berlin får – precis som tidigare spelningar på denna turné, albumet framfört i sin helhet. Jag har ställt mig undrande till hur skivans andra hälft skall fungera på kolossalt stora arenor som Berlins Olympiastadion. Spår som Mothers Of The Disappeared och Red Hill Mining Town passar lika bra i en såhär stor kontext som kraftigt supande i en kyrka.

Men U2 har förberett sig. Samtliga mer ’’sällsynta låtar’’ har genomgått en förändring under dessa tre decennium. Bono berättar under konserten en kort historia om hur skivan har växt och förändrats. Detta är inga pliktskyldiga floskler utan ett faktum som bandet visar upp i sitt helt fantastiska framförande. Men låt oss ta allt från början…

En explosiv start 

Öppningen är en stor explosion där Larry Mullen Jr slår två starka slag i sitt trumset för att ett sekunder senare veva igång Sunday Bloody Sunday. Att välja ett så pass välkänt spår i inledningen får hela publiken att jubla. Det finns finna inga omvägar ikväll, alla skall med och det på momangen.

Introduktionen fortsätter att värma upp folkmassan genom en otroligt laddad New Year’s Day som aldrig låtit så dynamisk. Och sedan kommer Bad, spåret som flera fanatiker håller som större än  sina egna drömmar och förhoppningar. Detta magiska stycke är ikväll bortom ord och tungomål. Versionen fortsätter i evigheter med inslag av David Bowie och ett par andra tokiga – men passande improvisationer. Detta är en psalm som gör mig knäsvag knappt tio minuter in i spelningen.

Berlin – en stad av hopp och mod 

TV-kocken Tina Nordström beskrev Berlin som en kufstad, en slags frizon där man kan göra vad man vill, men där invånarna har ett stort och varmt hjärta. Så är även publiken denna afton. En hel del bufflighet blir det, den tyska pilsnern flödar genom en stor del av folksamlingens ådror. Men överallt känns det familjärt och inbjudande. Folk är lyckliga, glada och tacksamma att befinna sig på en arena som en gång byggdes av en regim som byggde på hat och intolerans, men som nu förvandlats till en plats för mångfald och gemenskap.

Att spelningen också tar sin plats i den tyska huvudstaden förändrar också inbörden för flera av kvällens spår. Berlin är i en fas där staden tagit en form som vad många liknar med New York på 70-talet. Ärren från det andra världskriget och den ryska förföljelsemaskinen DDR finns kvar i vartenda hörn av staden. Men folket har rest sig och byggt en plats som avgudas av konstnärer men även entreprenörer. U2 själva valde en gång i tiden att följa i David Bowies fotspår och spela in Achtung Baby i Berlin.

Det albumet blev det moderna U2, en skiva som tog in industriella och postmoderna influenser. Låtarna är yviga och aggressiva, men på insidan ruvar en stor sorg och hjälplöshet för ett samhälle som är på väg att springa in i ytligheter och ihålighet.

För varje gång jag återvänt till Berlin har staden växt, tagit ett litet steg vidare mot en förhoppningsvis bättre framtid som formas av invånarnas vilja att gå vidare, en plats där lärdomen från de mörka tiderna nyttjas som en karta för den kommande resan.

Så när Pride (In The Name Of Love) exploderar i den grå himmelen, och alla dessa faktorer samverkar i bakgrunden – samt vetskapen om att Europa idag står i första ledet för terror och intolerans, är det svårt att inte bli rörd.

Scenbygget är gigantiskt, med en skärm så stor att den inte får plats på flera stora arenor. Men extravaganser finns inte att hitta, inget konfetti, ingen överdriven ljusshow, bara snygga inramningar för musiken med hjälp av bilder och text. Där Coldplay öste på med explosioner och badbollar för att kompensera för det faktum att de inte gjort en bra skiva på nästan ett decennium, så är denna scen ett fordon för att förstärka låtarnas identitet.

Efter denna urladdning väntar sedan hela framförandet av The Joshua Tree. Och det korta introt till Where The Streets Have No Name – där den enorma skärmen blir röd och bandet vandrar tillbaka till stora scenen, är tillfället då alla i publiken delar samma underbara tanke ”nu kör vi…”

Jag skrev i min recension för två år sedan att Where The Streets Have No Name knappt går att recensera, låten är för stor för ord och superlativ. Det är ett perfekt arrangemang med en dramaturgi som höjs till himmelens portar med sin lyrik och The Edges gitarrspel. Ikväll är den större än någonsin. U2 har redan fått tretton rätt på tipset genom denna enorma uppvisning. Men ikväll gäller TV-Shop sloganen – ’’inte nog med det.’’

I Still Haven’t Found What I’m Looking For gör om hela arenan till den gospelkör som Rattle & Hum versionen välsignades med. With Or Without You saknar olyckligtvis fortfarande det förlängda outrot, men när Bono ber hela publiken sjunga från hjärtat så känns det som om det snygga taket över läktarna är på väg att rasa ned.

Den första halvan av The Joshua Tree är som sagt gjord för att få folkmassor att svära evig lojalitet till den irländska kvartetten. Men när Red Hill Mining Town inleds, blir det tydligt att detta är den mest välarbetade sektionen. Samtliga arrangemang är stora, vackra och dynamiska, de omges av fantastiska bilder där bland annat en stor blåsorkester visas upp.

Trip Through You Wires är som hämtat från en mycket hotfull bluesshow från den amerikanska södern. Det är ett aggressivt arrangemang där U2 helt suddar bort sin – ibland, oförtjänta stämpel som ett glättigt popband. One Tree Hill har aldrig låtit bättre och visar upp än mer gospel som blandas med The Edges melodiska gitarrslingor.

Och slutet på The Joshua Tree sektionen är inget annat än förkrossande. Exit startas med en video som ger en hård känga åt ”president” Donald Trump. Framförandet är som en sten rakt in i själen. Jag kan aldrig påminna mig om att U2 låtit såhär arga och intensiva. Publiken får andas lite i avslutningen med Mothers Of The Disappeared, en tystlåten och suggestiv version som känns som en psalm för alla de som inte länge är med oss.

Extranummer från en annan dimension 

Och nu väntar de riktiga höjdpunkterna. De vanliga materialet för extranummer har redan spelats, så i praktiken krävs det en enorm ansats för att kunna ro hem en perfekt konsert.  Efter att ha lugnat ned superextasen, så spelas en helt förödande version av Miss Sarajevo. Precis som under 2015 turnén så blir bakgrunden kriget i Syrien. Enbart ett par enkla frågor ställs, ”finns det tid till att klippa hår ?”, ”finns tiden till att springa efter skydd”. Någonstans i mitten av framträdandet då en enorm bild av en syrisk flicka vid namn Omaima bärs fram utav en av läktarna, passerar man alla möjliga gränser för vad en konsert kan betyda för själen och hjärtat.

Efter denna grandiosa stund så drar man igång konsertens starkaste motor och kör rakt ut i natten. Elevation och Vertigo skapar en masspsykos som gör att alla i publiken släpper sina mentalaspärrar och börjar dansa som om det var den sista natten på denna jord. Elevation i synnerhet är ett monster som faktiskt får oss att känna oss redo att lyfta från marken. Vertigo som senare följer piskar bara upp än mer vansinne.

Här någonstans slutar jag försöka summera spelningen. Regler och lagar sprängs åt fanders. Bono drar upp en dansare under en Mysterious Ways som får hela arenan att gunga. Kvinnan får senare springa runt och filma bandet, på ståplatser rusar enbart tiden iväg, det är en sorts trans som satts igång där alla omfamnar sina granne och bidrar till en kollektivt hysteri av glädje och dans.

Det är så pass explosivt att jag inte vet vart jag befinner mig under avslutningen som innehåller den fantastiska Ultra Violet (Light My Way) och världens vackraste sång om krossad kärlek – One.

På vägen ut från arenan springer jag och mitt sällskap på en överlycklig dansk herre som utbrister ”det var fantastiskt !” samtidigt som han klappar oss på axeln. Ikväll finns inga barriär som nationalitet eller språk.

Ibland finna det kvällar som är perfekta från början, andra blir det. Jag kan inte svara på vad exakt som skedde på Berlins Olympiastadion den 12 juli 2017. Jag vet bara att det är en av de största stunderna jag upplevt under mitt liv som musikälskare. Det är så pass bra att jag faktiskt vågar ta till beskrivningar som att det är nära en Springsteen kväll, ett omdöme jag aldrig nyttjat i en konsertrecension.

Men ikväll krävs det speciella ord och meningar för att summera allt. Det är helt enkelt en obeskrivlig upplevelse.

Betyg 10/10

Bäst: Det går inte ens att lista allt, men Miss Sarajevo, Where The Streets Have No Name, Bad, publiken osv.

Sämst: Vi ville ju ha minst en timme till !

Fråga: Vad i hela fridens namn är hemligheten till dessa magiska kvällar ? Jag vill gärna ha lite till frukost varje dag.

Betyg på alla låtar 

Sunday Bloody Sunday 9/10 

Vilken start !  14 00 00 armar och händer flyger upp i luften och allsången ekar över arenan.

New Year’s Day 9/10 

Låter bättre än någonsin, häpnadsväckande dynamisk och djup.

Bad 10/10 

Högsta betyg, egentligen borde det vara nog som formulering. Men detta är en av de mest magiska stunder jag upplevt på en konsert, Bono förlänger och improviserar hela vägen till en perfekt upplevelse.

Pride (In The Name Of Love) 10/10 

’’They could not take your pride ! ’’ Allt från introduktionen till allsången mot slutet är fylld av så mycket extas att jag får svårt att hitta tillräckligt laddade ord.

Where The Streets Have No Name 10/10 

Herregud…

I Still Haven’t Found What I’m Looking For 9/10 

Kyrkan har öppnat och alla sjunger med i gospeln.

With Or Without You 9/10 

Denna trio av låtar är egentligen menade som extatiska extranummer, men ikväll får de istället inleda. The Edge är lite vilsen i början och jag saknar den förlängda avslutningen, men illvrålet på slutet kompenserar för alla eventuella brister.

Bullet The Blue Sky 9/10 

Blir bara bättre och bättre för varje gång.

Running To Stand Still 7/10 

Okej, detta kunde inte bli annat än ett antiklimax. Efter att ha väntat i tio år på att få höra en av världens finaste melodier, men en sagolik text, så tar förväntningarna luften ur numret. Bono slarvar med texten och publiken är inte helt redo att dra ned på tempot.

Red Hill Mining Town 8/10 

En sång som aldrig spelats live innan 2017. Ett fantastisk arrangemang som ger helt ny energi till ett spår som agerar som brygga till The Joshua Trees tystare sektion

In God’s Country 8/10 

Strålande framförande, publiken är dock lite otålig för dessa mer krävande spår.

Trip Through Your Wires 9/10 

En perfekt inramning med en cowgirl som dansar loss till med lasso på den enorma skärmen. En bluesbomb som mullrar fram som ett åskväder.

One Tree Hill 9/10 

’’Spread the gospel !’’ Stora känslor och stor gemenskap producerar mer musikalsikt guld.

Exit 10/10  

Hur kan ett band som spelat tillsammans i nästan fyrtio år låta såhär inspirerade och ungdomliga ? Detta är starkt nog att spränga Berlinmuren, den lilla filmen innan är också genial.

Mothers Of The Disappeared 9/10   

Spöklik version där skärmen fylls av personer hållandes ett par stearinljus. Det blir ren magi i refrängen.

Miss Sarajevo 10/10 

Nu ger jag nästan upp, detta är så bra att jag tappar bort mig.

Beautiful Day 9/10 

Det spelar ingen roll att det regnar, detta är en vacker dag. Ett något omgjort arrangemang för bandets moderna klassiker.

Elevation 10/10 

Vi besvärar inte med något så tramsigt som ett betyg.

Vertigo 10/10 

Vad händer !?

Mysterious Ways 10/10 

Solot på slutet är enbart det värt MVG i betyg.

Ultra Violet (Light My Way) 9/10 

Ett lite undangömt spår från bandets bästa album som ikväll är suveränt, men efter föregående explosioner kan jag knappt uppfatta någonting i ruset av endorfiner.

One 9/10 

Samma sak här, fenomenal men jag är fortfarande vimmelkantig. Nu har vi nått slutet på en av världens bästa kvällar. Kunde vi inte fått I Will Follow som en liten bonus ?

Årets Skitigaste 2015 

En mycket otrevlig kategori som förhoppningsvis aldrig återkommer. AC/DC stod inför en avgrund när det gav sig ut på vägarna i år. Malcolm Young blev allvarligt sjuk i demens och tvingades lämna, Phil Rudd kastades ut som en våt katt efter sina eskapader som sträckte sig från narkotikainnehav till planer till mord.

Det AC/DC som syntes i år var dock en fullt lika duglig och förutsägbar maskin som alltid. Setlistan ändrades inte en centimeter från den föregående Black Ice-vändan – hur länge skall Hard As A Rock förbli död ? Chris Slade satte sig bakom trumsetet och Malcolm Youngs brorson greppade tag i den slitna Gretsch-gitarren. Tyskland är en helig ort för AC/DC, att lyckas sälja ut över fem stadium konserter med över femtiotusen personer per kväll är oerhört i ett musiklandskap som ständigt påminns om den kommande döden som väntar runt hörnet.

Spelningen i Berlin var någon slags inofficiell final –  trots att en spelning kvarstod i Tyskland. Hela arenan var packad till sista plats och stämaningen på topp. Dock skulle allt urarta likt Angus Youngs evighetssolo i Let There Be Rock. Jag ogillar starkt att hårdra och ifrågasätta den generella publiken men i fallet Berlin + AC/DC+ ett mindre bryggeri av öl och annan stark alkohol ledde till en av de sämsta konsertupplevelserna jag någonsin bevittnat.

Det tog inte lång tid innan hela den bakre sektionen förvandlades till en allmän toalett. Att köa till en provisorisk toa höll inte och de flesta tog till metoden att ’’ehm’’’ göra sin behov rätt ut. Stanken av urin,öl och cigaretter sitter fast som otäcka bilder på näthinnan. Självklart skulle inte denna fest i dåligt beteende hålla sig kvar på en redan alldeles för låg nivå. Någonstans i mitten av konserten uppstår en krigszon mitt i den främre fållan som kallas Golden Circle eller The Pit. En alldeles för påtänd besökare måste kastas ut av sanslösa sex personer, hela konserten går från småputtrande grisig till rent obehaglig, småbarn på under tio år ser förskräckt något som inte hör hemma någonstans.

Som konsert är det lika dumt som det är roligt, samma låtar,samma scenografi. Helheten slutar dock i att vara årets absolut skitigaste upplevelse.

acdc_berlin_juni2015q-peter-kupfer-photography

I’m dirty, mean and mighty unclean – T.N.T, AC/DC