Kategoriarkiv: Bruce Springsteen

Western Stars Blu Ray Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2020

Full Disclosure: Vi mottog detta recensionsexemplar av Western Stars utav Warner Brothers för recension. 

Film

Det är aningen svårt – även efter andra omgången med Western Stars, att avgöra om det borde ses som en faktisk film eller renodlad live konsert. Även om filmen och Bruce Springsteen åkte runt ett flertal högt profilerade filmfestivaler, så känns de sektionerna som inte involverar musiken som utfyllnad. Då Bruce Springsteen i intervjuer får tala ut, och ingående ge sin syn på vårt samhälle, så är han en en gastkramande berättare. Bara det faktum att talet introduktionstalet till The River – på livealbumet 1975-85, är minst lika gripande och emotionellt som det mästerliga spåret, säger något om hur Springsteen kan trollbinda både i ord och musik. 

Och de passager som återfinns mellan framförandet av Western Stars-albumet, innehåller mycket av prosan och poesin, som gör att jag kan förlora mig i timtals utav intervjuer som mannen från New Jersey gett under sina många år som artist. Tyvärr så känns filmens  diverse mellanrum inte helt naturliga, scenerna med Terrence Malick-liknande estetik är långt ifrån någon uppenbarelse. Springsteens utläggningar kännas aningen ansträngda och konstlade i detta format. 

Men detta är lätt att ha överseende med då konserten är i fullgång. Western Stars växer för varje gång, och även ett relativt bagatellartat spår som Hitch Hikin’ blommar ut och återger grandiosa berättelser om upplevelser i den västra delen av USA. Än mer storslaget blir det i mästerverk som titelspåret eller den obeskrivligt vackra Chasin’ Wild Horses, som har ett av de allra finaste och mest emotionella arrangemangen Springsteen någonsin komponerat. Förutom den något menlösa Stones, där Patti Scialfas förfärliga sånginsats saboterar det mesta, så är framförandena helt klanderfria. Och då finalen väl tar plats, i den stunden när publiken får uppleva extas i sin renaste form. I och med coverversionen av Rhinestone Cowboy. Så är den tveksamma utfyllnaden bortglömd. Vad som kvarstår är genialisk musik, skriven och framförd utav en artist som saknar motstycke på alla plan.     

Betyg 8/10

Bild 

Western Stars blandar Springsteens privata bildmaterial med soldränkta bilder på slätter och galloperande hästar. Att det således uppstår diskrepanser beroende på vilket material som är i bild, är därmed förståeligt. Western Stars har sin berättarmässiga grund i  karaktärer vars ’’glory days’’ är långt förbi. De är stuntmän vars ben är redo för skroten, eller bedagade statister, vars historier om en filminspelning med John Wayne är det enda som lyser upp dennes menlösa tillvaro. Man har därefter försökt ge Western Stars visuella  influenser som kärleksfullt tittar åt Sergio Leone och John Ford. Scenerna då Springsteen inte befinner sig på scen har en märkbart mattkvalitet, något som berövar bilden på djup och skärpa. 

Men precis som med den faktiska filmen, så är det då konserten som skiner. Även om lite utav mattheten kvarstår, så är närbilder på Springsteens ansikte, eller stränginstrument, återgivna med stor klarhet och skärpa. Färgpaletten och den dramatiska scenbelysningen gör att bilden har ett något övermättad färgton, men som i sin kontext bidrar till en tät atmosfär som förstärker musikens makalösa lyrik.    

Betyg 8/10

Ljud 

Med sitt Dolby Atmos-spår så har Western Stars en öppen och extremt detaljerad ljudbild som överträffar det mesta Springsteen släppt vad gäller sina konsertfilmer. Det är närmast kusligt hur naturliga och närvarande stränginstrumenten är. Här kan man utan problem urskilja individuella strängar och plektrum som slår emot dem. Det enda som håller ljudspåret tillbaka är mixen utav Bossens röst, som är något instängd och tillbakahållen. Detta var något som även var påtagligt då filmen visades på bio, och verkar tyvärr vara en del av ljudmixen. Något som berövar Western Stars på möjligheten att klassas som en referenskopia vad gäller ljud. 

Betyg 8/10 

Extramaterial 

Här är det lika tomt som på prärien. Disken bjuder inte på något som helst extramaterial. 

Årskrönikan 2019

Publicerad den av

2019 går mot sitt slut och det har sannerligen varit ett innehållsrikt år som många gånger varit oförglömligt – av diverse anledningar, bra som dåliga . Vårt faktiska samhälle – det utanför fiktionen och de färgrika sagorna, fortsätter att splittras, söndras och fördärvas av olika krafter. Med tanke på att vi snart går in i ett nytt årtionde så är det omöjligt att inte se tillbaka under de gångna åren och fråga sig vad som egentligen gick så fel ? Hur vi inledde 10-talet med optimism och förhoppningar, och hur vi slutar här och nu. Tack och lov så har olika kulturella gärningar hjälpt oss genom dessa tuffa tider. Under årtiondet så har vi givits makalösa upplevelser inom musik, film och spel. Det har varit ett så händelserikt och späckat decennium, att funderingar och tankarna kring det får vänta till en separat och kommande artikel.  

Om ungefär ett år så fyller Tiger Film hela fem år, det har varit en unik och spännande resa som många gånger varit utmanande, men aldrig negativ. Vi växer sakteliga och börjar hitta olika uttrycksformer som passar vårt mer diversifierade material. Då vi öppnade ett Instagram-konto – efter mycket internera diskussioner, så fick vi möjligheten att effektiva dela med oss av vårt visuella material. 

Under åren som gått så har en av våra absoluta favorithändelser varit de utställningar vi fått arrangera  i samarbete med Filmstaden Täby, i samband med Marvel Studios eller Star Wars-premiärer. Efter ett antal år så lyckades vi – om vi tillåts vara något självgoda, göra våra två bästa utställningar hittills. Responsen från besökarna i och med Avengers Endgame premiären var fullkomligt överväldigade, med hjälp av nära och kära vänner, så samlade vi fler statyer än någonsin och fick vara med om en utställning som vi aldrig kommer att glömma bort. Detsamma gäller utställningen för The Rise Of Skywalker, som var en anstormning av nostalgi, entusiastiska diskussioner och barndomsminnen.   

Det är också i de mänskliga interaktionerna som året varit som allra mest givande. Trots att mycket av vår verksamhet är digital, så är det på mässor och utställningar som allt arbete blir till något mer substantiellt än bara besökssiffror. Sammankomsterna, med så många fantastiska människor, har varit en gudagåva. Vår resa ned till Köln, då vi fick träffa den europeiska distributören för XM Studios, är ytterligare ett underbart möte som sedan fick fortsätta i Stockholm då XM Studios gjorde sin debut på en skandinavisk mässa. Mässorna gav oss också möjlighet att möta ett antal av serievärldens mest hyllade. Paret David – och Meredith Finch visade sig vara minst lika exceptionella människor som kreatörer, med varma leenden och stor tålmodighet gjorde de varje tillfälle med fansen unikt. 

Stockholm Comic Con lyckades också få hit ett kreativt par i Amanda Conner och Jimmy Palmiotti, som även dem visade sig vara ett sant nöje att träffa. Att Conner också konstaterade – att omslaget till Captain Marvel #7 – som vi tagit med för signering, var det första hon signerat, var en minst sagt trevlig överraskning. Och att hastigt diskutera Prime 1 Studios kommande Joker staty – designad av Lee Bermejo, med skaparen själv, är också en stund för minnesgalleriet. 

Hela 2019 har dominerats av populärkultur. Avengers Endgame lyckades tillslut göra det som ingen annan film gjort – att gå om James Camerons Avatar, vad beträffar inkomster och bli den mest framgångsrika filmen någonsin. Det var ett viktigt ögonblick, inte bara för att den enorma finansiella succén innebär att Marvel och deras filmer fått en automatisk existens garant de närmsta åren, men att den subkultur, som så länge varit häcklad och ansetts som något trivialt, lyckades med att skaka om hela filmindustrin. 

Men denna seger för – subkulturer, nördar och entusiaster jorden över, visade sig vara kortvarig, i och med Martin Scorseses uttalande kring Marvel Studios, så restes murarna och fördomarna kring genrefilmer ännu en gång. Vi har undvikit att kommentera och engagera oss i detta elitistiska trams, men Scorseses uttalande gav tusentals människor en anledning att komma ut – och på de mest pinsamma vis attackera Marvel och de miljontals fans, som en lägre sorts människor, som saknar kapacitet att förstå ’’riktig film’’. Vad Scorseses än tycker och tror är hans ensak, men den hatstorm han skapat, och sättet den har ställt grupp mot grupp, förblir oförlåtligt, det har legitimerat allmänna påhopp och klassfördelningar, något som filmbranschen – minst av alla, behöver i en tid med våldsamma påhopp och en brist på total anständighet eller ansvar. 

Men oavsett vart man står i frågan om man gillar subkulturer eller inte, så glädjer det mig att den moderna mytbildningen lever vidare hos Marvel, DC och Star Wars. Vi stirrar oss blinda på termen superhjältar, ett koncept som ofta förknippas med ett bakrån som omedelbart stoppas av en gudalik figur, som sedan flyger iväg. Det må ha varit så det började för karaktärer som Stålmannen och Batman, men att tro att de inte har utvecklats, moderniserats, blivit mer komplexa och förnyat sig, är lika naivt som att tro att mänskligt berättande inte utvecklats sedan våra förfäder gjorde grottmålningar.   

I The Killing Joke, X-Men eller The Punisher, så är antalet intressanta karaktärer, fascinerande intriger och relevanta allegorier till dagens samhälle, minst lika närvarande som i de mest kvalitativa filmer eller TV-serier. Den tyska expressionismen använde sig gärna utav fantasifulla karaktärer och kreatur, se bara till Fritz Langs Metropolis, där robotar och futurism spelar en lika stor roll som samhällets revolt mot en totalitär överklass. Genom det imaginära och fantastiska, kan man skapa kraftfulla allegorier, paralleller och motiv. Att trivialisera sagor innehållandes fantasirika och mytiska attribut, är detsamma som att ifrågasätta hela vårt moderna berättande. Varken Shakespeare eller Kafka, värjde sig ifrån att gå långt ifrån vår egen verklighet, för att på så sätt ges en större verktygslåda, där de kunde utforska ytterst mänskliga ämnen och ting, med hjälp av magi och förvandlingar.  

Att tala om rasförtryck, orättvisor och förbjuden kärlek i mer abstrakta former kan vara minst lika effektivt – om inte mer, än ren facklitteratur. Det finns ett skäl till att karaktärer som, Prinsessan Leia, T’Challa och Peter Parker kan fånga fantasin, det är inte bara en fråga om deras extraordinära förmågor och epitetet, utan deras berättelser, deras upplevelser och trauman som gör dem enkla att identifiera med och finna tycke för. 

Vi har fått möjligheten – att i första hand, se vad dessa moderna myter kan ha för inverkan, då vi genomfört våra utställningar. Häpnaden och fascinationen för Captain Marvel och Rocket Raccoon – i statyform, handlar inte bara om att de tillintetgjort rymdskepp och rymdvarelser, det finns mänskligt element som fäster sig som en märla kring hjärtat, det må låta högtravande, men jag har sett och upplevt det själv. 

Scenen i Avengers Endgame – då karaktärerna vi lärt känna och stifta bekantskap med i över tio år, reser sig från askan – för att göra en sista ansats att besegra ondskan, är ett av väldigt få tillfällen då jag drabbats så pass emotionellt att jag har haft svårt att beskriva det i ord. Det handlade inte bara om det visuella fyrverkeriet, det var något klart mer personligt. Då jag fick privilegiet att se Sagan Om Konungens Återkomst på midnattspremiären i ung ålder, så föddes en guldstandard. Vartenda ögonblick, varje ansats och varje tickande sekund, vara lika verklig, viktig och betydelsefull som en dag i livet. Känslan av fullkomlig övertygelse, fascination och förundran lyckades Avengers Endgame återskapa. 

Att året därefter har gått i dessa fotspår är i mina ögon det kanske mest inspirerande, hur stora mängder av människor har kunnat samlas för att uppleva en och samma sak. Där deras intresset för Tony Stark eller Carol Danvers övervinner saker som hudfärg, politik och personliga värderingar.        

Bortom filmens värld, så visade Rammstein att man på ren och skär eldkraft, kan skaka om och förföra trettiotusen människor en grå Augusti kväll. Bruce Springsteen må inte ha turnerat med sitt album Western Stars, men konsertfilmen, där vi äntligen får höra materialet i en mer levande kontext, orsakar rysningar då man tänker tillbaka på versionerna av Rhinestone Cowboy och Chasin’ Wild Horses. 

Och i mer digitala världen kunde vi förundras av egensinniga kreationer som Death Stranding och Sekiro: Shadows Die Twice, två spel som vägrar att kompromissa. Men det är Respawn Entertainments Star Wars Jedi Fallen Order som drar det allra längsta strået, med sin polerade mekanik och passionerade berättelse – som dränks i entusiasm och energi. 

Avslutningsvis så återstår det bara att tacka alla er som följt med oss under årets gång. Resan fortsätter att vara fantastisk och ständigt överraskande. Vi önskar ett ett gott nytt år och ser fram emot vilka nya äventyr som väntar.   

Tack till alla läsare och alla fantastiska människor som gör detta möjligt, ni vet vilka ni är. 

På Återseende Och Gott Nytt År ! 

Alla på Tiger Film Blog

Western Stars Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of SF Studios 2019

Summering: Springsteen har fulländat sitt mästerliga album med hjälp av fantastiska analyser och ett framförande i världsklass 

Vi begick ett flagrant misstag då vi utlovade en recension av Bruce Springsteens senaste album Western Stars i somras, för att sedan – helt sonika, missa tillfället för en relevant recension. 

Utan Bruce Springsteens musik, konserter och artistskap så är står Tiger Film utan sina mest essentiella lemmar och organ. Några av de mest tillfredsställande texterna vi fått äran att skriva har varit de gånger vi recenserat olika E Street band konserter från jordens alla hörn. Western Stars skiljer sig avsevärt från vad Springsteen publicerat de senaste årtiondet, efter det lyckades och bejublade Seeger Sessions-projektet, så har den gode Bruce uteslutande arbetat med material för E Street Band. Det har gett oss ett antal fantastiska – och många gånger, underskattade album som det helt magnifika Magic från 2007. 

Springsteen är ingen främling för att kunna ändra om sitt material för att passa den uttrycksform han känner sig mest manad och inspirerad att prova på. The River följdes upp av Nebraska, ett album som sångaren själv beskrivit som ’’rock bottom’’ rent emotionellt. Där The River har överlyckliga högtrycks låtar som ’’Out In The Street’’ och ’’Cadillac Ranch’’, så finns det inget som helst ljus i Nebraska – där karaktärerna är dömda att ruttna bort i döende städer, eller väntar på att bli avrättade. 

Där E Street Band-skivorna alltid är episka och nyanserade – med sina stora arrangemang och grandiosa berättelser, så är det betydligt mer tillgängliga än Nebraska. Western Stars är inte menat att spelas under en kväll tillsammans goda vänner och full fest, det kräver tid och funderande. Därför var det svårt att recensera albumet med en deadline, precis som en bra bröddeg har det behövt jäsa. 

Fulländad form 

Och för den som haft privilegiet att se Springsteen live, vet att det är där som musiken verkligen blir fulländad. Albumen är bara ett första steg i de sagor och berättelser mannen från New Jersey delger sina lyssnare. Det är alltid svårt att evaluera ett Springsteen- album utan att ha hört delar av materialet framföras på scen. Men med Western Stars stod det klart att Springsteen inte avsåg att turnera med albumet, precis som med Nebraska så kommer det – med största sannolikhet, bakas in då den – omtalade och framtida – E Street Band skivan, väl kommer ut och dess medföljande turnén inträffar. Därmed så verkade möjligheterna att få höra Western Stars i sin full blom vara avlägsna. Western Stars (biofilmen) råder bot på det problemet… 

Outlaw Bruce 

I en kombination av Terrence Malick influenser och renodlad konsertfilm, så tar Springsteen och bjuder in sin publik till sin renoverade ’’lada’’, där han framför albumet med ett fåtal E Street Band-medlemmar: frun Patti Scialfa, Soozie Tyrell och Charles Giordano, och en stor samling nyförvärvade musiker. Mellan varje låt så tillåts Springsteen pröva på sina aspirationer att regissera en westernfilm, med rusande hästar, whiskey och ödelandskap. 

Dessa iscensatta sekvenser är sannerligen inget uppseendeväckande, för ett antal år sedan släppte Springsteen en musikvideo till ’’Hunter Of Invisible Game’’, och fem år senare så känns den som en visuell ritning för Western Stars. Det är långa och svepande bilder på landskap och vardagliga bestyr, med en Bruce i rollen som karaktärerna från sångens lyrik.

From Small Things (Big Things One Day Come)

Den beskrivningen är mer eller mindre identisk med det vi upplever i filmens övergångar. På egen hand så hade detta kunnat bli ren och skär utfyllnad, vars syfte endast är till för att dra ut på speltiden, men Springsteen använder dessa pauser till att skapa en kondenserad version av sina konserter i filmformat. De monologer Springsteen ofta använder sig på konserterna, är aldrig till för ren exhibitionism eller egoism, de legendariska talet före ’’The River’’ – från Live 1975-85, är numera en lika essentiell del av  låtens narrativ. 

Observationerna och tankegångarna kring de diverse låtarna från Western Stars, är precis lika substantiella och gripande. Förutom att albumet har nått sin fulländade musikaliska form, så får varje låt mer mening och betydelse. Springsteens kommentarer och tankegångar hade mycket väl motiverat biljettpriset, men själva konserten är givetvis huvudrätten.   

Och aldrig har något så förutsägbart varit så härligt, myten – eller faktumet, att allt Springsteens live framförande förädlar studioinspelningarna visar sig vara sant även denna gång. Från första ackordet så slås lyssnaren av kraften, precisionen och intensiteten. Små och tystlåtna alster som ’’Hitch Hikin’’ exploderar likt en supernova. Att visuellt kunna se hur hela orkestern samverkar med Springsteens overkliga inlevelse gör varje not oförglömlig. 

Here to win 

Versionerna av ’’Chasin’ Wild Horses’’ och ’’There Goes My Miracle’’ kan inte beskrivas med något annat ord än fullkomlig perfektion. Arrangemanget på den förstnämnda var redan enastående i studioversionen – och bland det allra vackraste  Springsteen skrivit, men här så förhöjs det sorgsna eposet om jakten på sinnesfrid och inre tillfredställande, till en berättelse som utmanar valfritt Oscarsvinnande manuskript. Inte ens Scialfas ylande på ett fåtal spår är tillräckligt för att förstöra magin. 

Sedan ges publiken en bonus i form av den genuint episka covern av ’’Rhinestone Cowboy’’, och precis som med Springsteen-versionen av Suicides ’’Dream Baby Dream’’ så blir låten något helt annat då Springsteen framför den. Det är så genialiskt att länder runt om i världen borde lagföra att spela den på alla framtida Springsteen-konserter. 

Om det inte vore för att biosalonger inte tillåter samma beteende som på ett dansgolv på valfri sportarena, så hade ett jättelikt jämföra hopp varit den enda vettiga responsen.    

Betyg 8/10  

Blinded By The Light Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of SF Studios 2019

Summering: Förutom att ha det kanske bästa soundtracket någonsin, så lyckas Blinded By The Light också vara ett överraskande och upplyftande porträtt om hur viktig och betydelsefull musik kan vara.

Gurinder Chada har sedan genombrottet med Skruva Den Som Beckham, aldrig uppnått något större erkännande för lättsamt sömnmedel som Bride And Prejudice eller nu senast Viceroy’s House. 

Men den här gången så hanterar Chada något ”viktigare” än tex Jane Austen… Nämligen Bruce Springsteen… För den som följt Tiger Film under årens gång är nog medveten om att en av våra viktigaste grundpelare just varit mannen från New Jersey. Det tåls att sägas fram tills våt egen sol slocknar, ingen annan artist har gjort så mycket – för min personliga och andras räkning, som Bruce Springsteen. 

Local Hero 

Vare sig det varit de hypnotiska konserterna som aldrig tar slut, eller en allmän lyssnings session på tåget, så förblir vartenda ord, varje trumslag och saxofonsolo lika essentiellt som mat eller sömn. Superlativen kan tyckas vara överdrivna och bångstyriga, men sättet Springsteen kan engagera, trösta och få lyssnaren att känna sig sedd är en egenskap som INGEN annan artist lyckats med. 

Fansens berättelser och hyllningsord om låtarnas innebörd – om frihet, kampen mot det omöjliga eller krossade drömmar, vet inga gränser. På valfritt Springsteen-forum så återfinns så mångas emotionella utläggningarna som stället Hollywood dramatik i skamvrån. Känslostormarna under – och efter, monolitiska stunderna – som konserterna på Ullevi, borde bevaras i något nationellt arkiv. 

Det finns med andra ord mer än ett par berättelser om Springsteens inverkan på sina fans. Och under årens gång har filmskapare försökt fånga vad som gjort fansen så frälsta och hängivna. Ridley Scott producerade exempelvis den helt horribla Springsteen And I, som endast var ett glorifierat YouTube montage där få minnesvärda anekdoter förekom. 

One Step Up

Och jämförelsevis mot den tragiska ursäkten till film, så fångar Gurinder Chada energin och den smittsamma inspirationen i musiken. Sättet man väljer att porträttera musikens innebörd för filmens huvudperson – Javed, kan inte klassa som särskilt genomtänkt eller snyggt, med överdrivan gester och dramatiska åthutningar som känns som en nagel i ögat. Men trots detta så är tillfället då Springsteens musik – äntligen, börjar dundra ut i biohögtalarna grandiost.  

Journalisten och författaren Sarfraz Manzoor – vars bok filmen är baserad på, talar om hur menings kraftfull Springsteens musik var under 80-talets England, en period som präglades av Thatcher-Reagan liberalism och ökande främlingsfientlighet. Manzoors knepiga relation med sin far och sin gråa tillvaro i staden Luton, återspeglar sig i mycket av Springsteens lyrik i exempel som Independence Day eller The Promised Land. Detta individuella öde är utan tvekan effektivt skildrat men än den största styrkan är hur universell och bekant berättelsen kännas för så många andra ute i publiken. 

The E Street Shuffle 

Blinded By The Light är också starkt präglad av manusförfattaren Richard Curtis – känd för romantiska komedier som Notting Hill och nu senast Yesterday, den patenterade brittiska ’’feel-good’’-känslan är minst lika närvarande och essentiell för filmen som de många Springsteen sångerna. Och på tal om Danny Boyles film – om en värld utan The Beatles, så har Blinded By The Light mer styrka i både sitt berättande och överlägset mer intressant karaktärsgalleri. Där Yesterdays-ensemble spenderade majoriteten av speltiden att klagade och sura, så är denna samling av – mindre välkända, aktörer mer sympatiska och karismatiska. Att dessutom inkludera Hayley Atwell i rollen som gymnasielärare kan inte beskrivas som något annat än briljant. 

Den fantastiska musiken och det härliga budskapet gör att man kan ha överseende med att Gurinder Chada aldrig riktigt lyckas ta filmen ända upp till stratosfären. Tillskillnad mot Springsteen – som kan höja sina konserter till skyarna redan i det inledande skedet, så stannar Blinded By The Light med att ’’endast’’ vara gemytlig underhållning . 

Loose Ends 

Scenerna med mer svärta och djup blir mest till små berättarmässiga hinder – så att man kan inleda pliktskyldiga konflikter som snabbt avverkas. Och som inbiten Springsteen-fanatiker så är det lite av en förlust att filmen inte inkluderar några utav Springsteens personliga funderingar kring sitt material. 

Efter framgångarna med Born To Run så kämpade Springsteen på två fronter, delvis en  långdragen juridisk twist med sin före detta manager, men också med mer allvarliga och ’’vuxna’’ tankar kring framgångens baksida samt vikten att komma ihåg vart ifrån man härstammar, och därmed inte låta sitt ursprung försvinna i något förvridet kändisskap. 

Med tanke på att Blinded By The Light ofta berör denna fråga – och ibland även ifrågasätter denna aspekt av texterna – som går ut på att springa och aldrig komma tillbaka, så kan man fråga sig varför dessa reflektioner inte har integrerats i filmen, något som skulle kunna få berättelsen att kännas än mer djupgående och mångbottnad. 

Glory Days 

Men även med dessa brister så är det inte tillräckligt för att invändningar skall ta överhanden. Blinded By The Light är strålande underhållning med både hjärta och hjärna, välsignad med det bästa soundtracket någonsin… 

Betyg 7/10       

Årskrönikan 2016 

Publicerad den av

siberian-tiger-e-entertainment

Med bitter och sargad heder är det bara att ställa sig i ledet av utmärglade och deprimerande åsikter om att det snart gångna året 2016 varit en smärre symfoni i mörker och apokalyps.

Om någon behövde få mer kött på benen, i teorin om att det kan bli värre än värst, är 2016 ett utmärkt exempel. Humanitärt, intellektuellt och kreativt har hela 2016 gång på gång sänkt nivån.

Förluster som Leonard Cohen och Carrie Fisher slog kanske hårdast. Cohen verkade vara i kreativ toppform med sina två sista skivor – främst Popular Problems, som är i minst samma klass som de ofta glömda juvelerna i The Future och Ten New Songs. Att jag och så många nyfrälsta Cohen lyssnare aldrig fick chansen att se poeten och hans helt eminenta band – där The Webb Sisters och Cohens närmaste kreativa partner Sharon Robinson briljerade, kommer förbli ett hemskt faktum.

Att Carrie Fisher inte heller fick se den nystartade Star Wars-sagan få sitt ’’slut’’ kan också bara beskrivas som förfärligt.

Som jag redan nämnt så var stora delar av 2016 uttömt kreativt. Ingen kan ha blivit lycklig av ihåliga, skramlande och hjärtlösa själsslukare som Independence Day Resurgence eller Inferno.

På spelfronten blev cynikerna och skeptikerna matade med ammunition i och med anskrämliga produktioner som Mafia 3, som representerar slentrian i sin värsta form.

DC Comics/Warner Brothers fortsatte sin kamp mot klockan som tickar ned som en domedagsmaskin. Batman V Superman: Dawn Of Justice förblir en kavalkad i dålig regi och ännu sämre manus.

Den följande Suicide Squad är inte ens värd en kvävd viskning. Att se det makalösa arv och skafferi av möjligheter – som DC Comics faktiskt besitter, blir det smärtsamt att bevittna denna massaker av karaktärer som Jokern, Wonder Woman och Batman.

I tider som ofta kännas mörkare än den mest nedsläckta Tim Burton film (innan 2000-talet) är det inte speciellt konstigt att förstå att filmer – som lät oss fly undan verklighetens mardröm, slog hårdast, både hos publik och mig själv.

Disney spände sina redan stora muskler och fortsatte stärka sitt ljuvliga Marvel-universum med den helt hejdlöst spektakulära Civil War. Doctor Strange som fick stänga årets upplaga av Marvel-satsningen, slog dock alla förväntningar. Underhållningen och finurligheten togs till skyhöga nivåer i en film som inte kunde sluta bjuda på sig själv.

I ett annat universum långt, långt borta fortsatte Lucasfilm VD’n Kathleen Kennedy sin upprustning av världens kanske mest älskade nördmanifestation. Vi är nu uppe vid jämnvikt mellan de bra Star Wars-filmerna och de usla. Om Episode VIII träffar lika hårt som en käftsmäll från K-2SO kan vi nog konstatera att Star Wars förblir en ostoppbar kraft.

Rogue One: A Star Wars Story är årets största film på så många plan. Att se den bubblande kärleken som vilat hos regissörer som J.J Abrams och Gareth Edwards explodera, är en välsignelse som verkligen inneburit ett nytt hopp (ursäkta alla Star Wars-liknelser) för storbudgetfilmen.

Disney skulle också bjuda stora ögonblick i och med den sorgligt förbisedda Pete’s Dragon.

David Lowery visar att man kan skapa en familjefilm som innehar djup, känslor och värme utan att nedvärdera publikens intelligens.

Animationsstudion Laika gav oss visuell huvudvärk med sin mix av Beatles covers och japansk feodalism i Kubo Och De Två Strängarna.

För den lite mindre filmen stod Tom Ford och J.A Bayona för de mest drabbande stunderna. I Fords Nocturnal Animals får vi en blandning mellan avtrubbad modern dekadens och mörk nihilism. A Monster Calls ger oss istället ännu en anledning till att älska drömmar och förhoppningar

Bruce Springsteen visade igen varför ingenting kan jämföras med hans gudomliga spelningar som detta året ansågs korta om de tog slut vid tre timmar. Från intimiteten i Brooklyn till den helt vilda festen i Madrid bjöd varenda konsert på något minnesvärt för resten av livet.

Slutligen så har 2016 inneburit enormt mycket för Tiger Film. Vi har växt så sakta och äntligen lyckats hitta en form och publiceringsfrekvens, som vi hoppas och tror kommer fungera för både oss och er läsare.

Ett stort tack till alla läsare som valt att följa med på denna oförutsedda men förhoppningsvis stora resa.

Vår Star Wars-utställning som vi arrangerade tillsammans med Filmstaden Täby hör också till en av årets höjdpunkter. Tack till personalen och ett extra tack till Gustav och Elliot.

Stort tack till alla fantastiska biobesökare som visade sådan entusiasm.

Också ett enorm tack till UIP Sverige, Disney, Stockholm Filmfestival och Sony Entertainment som låtit oss få delta på deras pressevent och respekterat vår integritet.

Vi hoppas såklart på ett ljusare 2017 där vi växer ytterligare och där ännu fler av er väljer att hoppa på detta tåg av vansinne och oväntade äventyr.

Tack till er alla och gott nytt år !

Årets bästa konsert 2016 

Publicerad den av

gettyimages-524311222

När Bruce Springsteen drar ut på turné är matchen praktiskt taget över för övriga. Även den sämsta Springsteen konsert är fulländad i jämförelse med majoriteten av de flesta live artister och band.

Att välja en av årets många galor med mannen från New Jersey är inte lätt. Men segern får ändå tas ut av de två kvällarna i Brooklyn.

Prince hyllningen i den gastkramande covern av Purple Rain borde räcka som motivation. Men när estradören även bjuder på hela The River-albumet samt en final som knappt går att beskriva är det lätt att konstatera att ingeting slår ett laddat E Street Band.

De där tre saknade Ullevi spelningarna 

Publicerad den av

aqh_xvrt6kbdpw9nbbs-nouvpjc

Det blev ingen proper recension på någon av de tre kvällarna Bruce Springsteen återvände till Ullevi för att ännu en gång pröva byggfundamentet. Vad som följer är en sammanslagen recension av de tre kvällarna som fick sin start i juni och slutade i juli 2016.

Den kritiska massan har blivit mer och mer ouppnåelig för bossen de senaste åren. Samtliga Ullevi konserter har hyllats som grandiosa och gudomliga händelser. 2012 i synnerhet känns som den punkt där alla hämningar släpptes. 28 juli 2012 förblir för många den ultimata konserten. Ett textboksexempel på att rockmusik kan skaka mer än bara betong och mark. Att den kan omforma människans inre och röra oss djupt.

I mina ögon var 2012 strålande men nådde aldrig upp till samma frälsande nivå som den där juni kvällen i Madrid samma år. Jag vågar knappt tänka på vad som hände efter de där nästan fyra timmarna. Känslorna, minnena och nostalgin kväver nästan verkligheten. Madrid 2012 är det största jag någonsin sett.

2012 skulle sedan avslutas med tre makalösa galor på Giants (Metlife) Stadium, där den första spelningen närmade sig Madrid-klass. Ullevi hamlade lite i kläm. 28 Juli i synnerhet, efter ett rent perverst ösregn som vägrade sluta, som i sin tur skulle leda till två hemska veckor i sjuksängen för egen del.

Ullevi 2016 var personligen vid flera tillfällen ännu bättre än 2012.

Wrecking Ball turnén drogs med styrkan och svagheten att vara byggd kring ett tight narrativ.

My City Of Ruins och Tenth Avenue Freeze-Out fick nytt liv i och med Clarence Clemons hyllningarna. Inte olik från The Rising rundan (som jag inte såg) där flera nummer blev cementerade och väl repeterade. Efter att ha blivit van vid Magic och Working On A Dream svängarna kändes det något stelt att We Take Care Of Our Own (underbar), Wrecking Ball (oerhörd) och slutligen Death To My Hometown (usel) konstant följde i samma ordning. Det ledde till en ytterst liten känsla av stelhet. Att ha tältpinnar i ett set är såklart nödvändigt, men det hade varit intressantare om Springsteen valt att förlägga det mer obekanta materielet till senare delar i konserten, likt Long Walk Home år 2008 som fick värma upp publiken inför Badlands.

The River turnén 2016 var en återgång till det vansinniga och vidöppna som Magic turnén blev känd för. Enbart superklassiker får stå som grundstruktur. Ingen kan nog klaga på att få höra The River, Sherry Darling och Hungry Heart som ’’stapelvaror’’, det är som att klaga på att få pommes frites i världsklass serverade till varje måltid.

Kväll ett inledes med den helt förödande starka The Promise. En låt som kallats en gömd skatt och bossens kanske mest oförlåtliga beslut – att välja bort den från Darkness On The Edge Of Town. Pianoversionen som Ullevi får höra får alla hårdhudade och cyniska Springsteen-experter att helt kapitulera.

Sen kallas ’’the mighty’’ E Street Band upp på scenen och pumpar igång Badlands. Detta monster, denna koloss, tjuren som rusade genom Madrid, bulldozern som krossade samtliga tre delstater på Barclays Center i Brooklyn, New York blir på Ullevi… INGENTING.

Publiken vägrar att aktiveras. Reaktionen är som att en röd Volvo passerat på e4’an vid rusningstid. Det är som att hela Ullevi är drabbad av en allvarlig koma. Om det är midsommarspriten som vägrat lämna blodådrorna eller en besprutning av valium, går inte att avgöra. Faktum kvarstår dock att detta är den sämsta publiken jag någonsin upplevt på en Springsteen konsert sedan den där isboxen som var Leipzig 2013.

Första kvällen hålls vid liv av en otrolig Bruce som gör allt för att tina upp en publik som tidigare blivit legendarisk för sin entusiasm. Den stora höjdpunkten i den första akten blir My Hometown, trots att ett lätt regn faller är den odödliga texten om en döende småstad så vacker att den värmer upp själen. Efter en standardiserad sektion med en ösig Johnny 99, Youngstown

och stenhård Murder Incorporated så kommer ännu ett oförglömligt ögonblick

i American Skin (41 Shots). Denna kontroversiella hymn om dödskjutningen i Bronx, New York får nu representera de offer och liv som lämnat världen i och med vansinnesdådet i Orlando, Florida. E Street Band drar ut och förlänger mästerverket i evighet. Varenda not slår som en pålkran mot hjärtsträngarna. När de startar om den igen med ett ännu större klimax spränger bossen alla gränser.  Konserten börjar äntligen få igång någon som helst puls från publiken i och med ett riktigt publikfrieri med Working On The Highway och Waitin’ On A Sunny Day.

Och så kommer den numera givna Ullevi klassikern Drive All Night. Återigen så kapitulerar alla sinnen. Vemodet och ömheten förstärks i den vackraste versionen som någonsin spelats. När Bruce viskar fram de sista textraderna finns det inga ord eller formuleringar som kan fånga ögonblicket.

Precis då gör E Street Band en klassisk ’’kör över alla igen’’ uppvisning i en helt otrolig version av Tunnel Of Love, låten som fått vila sedan 2008. Ikväll är den perfekt, perfekt. Från det inledande aggressiva trumintrot till Nils Lofgrens helt sinnessjuka solo.

De här två låtarna blir konsertens hjärta.

När den tredje akten väl inledes med Born In The U.S.A och avslutas med en vild Shout så kommer äntligen publiken på fötter. Då släpper koman och apatin och ger en liten, liten aning om vad en Springsteen konsert skall vara. Seven Nights To Rock har aldrig låtit bättre och är så brutal att jag måste blunda.

Thunder Road i akustik form får avsluta en kväll som helt räddas av E Street Bands energi och gränslösa hängivenhet.

Nästa afton ärver samma väder från kväll två 2012. Regnet gör hela Göteborg våt och kallt. Vädergudarna skonar dock publiken genom att undvika mer än duggregn under konserten. Som alltid får kväll två mer fokus på kalenderbitare. Redan som låt nummer fem kommer

Something In The Night. Det riktigt svarta materialet från Springsteens hårdaste album,

Darkness On The Edge Of Town. Kväll två skall kantas av rariteter och undangömda mästerverk. The Price you Pay som äntligen nåt en perfekt version dras fram, även den helt underbara Jole Blon, ett cover-ögonblick med Gary U.S Bonds får sig en sväng om.

Hela kväll två får snabbt signalementet som en frälsning för de mest inbitna, en som vanligt helt andlöst stor Racing In The Street och en turné premiär av den intensiva Lucky Town. Men precis som den första kvällen så är det Tunnel Of Love ögonblicket som står sig som starkast.

Tougher Than The Rest spelas för första gången i Sverige sedan 1988. Återigen får vi en klassiker serverad som får mig att buga djupt av tacksamhet och repsekt.

Jungleland får en repris från 2012 och är monumental men inte så överväldigande (en omöjlig sak) som gången Springsteen chockade en hel värld då den debuterades som en super special sista kvällen 2012.

Finalen är identisk med kväll ett, förutom Ramrod som äntligen får Ullevi att skrika ’’bosstime !’’.

Kväll två är bättre men återigen så vägrar publiken delta och göra den odödlig.

Finalen sparas en hel månad och får hela Sverige att återigen vallfärda till Ullevi. Kväll tre har haft en konstig plats i Springsteens senaste historik. Förutom ett par undantag som Giants Stadium 2008 så har den tredje kvällen alltid haft svårt att hitta en plats, de blir ofta en udda mix som inte alltid tillfredställer efter allt godis från kväll två. Den extra månaden hjälper till att ta bort den mest extrema udden av förväntningar.

Spekulationerna förblir dock vilda fram till sista minuten och frågan alla ställer är; ’’skall The River spelas i sin helhet ?’’

Svaret kommer redan efter Meet Me In The City, bossens längsta album skall spelas i sin helhet. Detta resulterar i en show som till stor del är identisk med de två jag bevittnade i Brooklyn i April. Spontaniteten försvinner samt spänningen. Men vem kan egentligen klaga när vi får ett av världens bästa album framförda av ett E Street Band som vill toppa alla förväntningar och skapa ännu en klassiker ?

Höjdpunkterna blir en helt galen Cadillac Ranch, en strålande Independence Day, The Price You Pay och som förra gången Drive All Night som inte ens kan betygsättas.

Och tillslut får vi en publik som kan tillåtas stämplas som sann Ullevi publik. Engagemanget och energin är påtagligt större än de där två sömnsessionerna i juni.

När The River är slut och finalen inleds är det fokus på fullt ös. Candy’s Room är blodröd av intensitet där Max Weinberg nästan slår sönder sina trummor. Badlands som äntligen får publiken att röra sig.

Finalen är förutsägbar men effektiv, jag kan dock tycka att något oväntat extranummer kunde fått göra entré (Detroit Medley vart är du !?). Men alla petitesser till invändningar förvandlas till lacknafta som dunstar då Twist And Shout slutligen gör sin premiär. Allt spårar ut och exploderar. Äntligen skakar marken så våldsamt att jag börjar bli rädd för att Ullevi ännu en gång ska få se sig mördat av E Street Band. Bossen vill inte sluta, Twisten blir en gigantisk allsångsövning, sedan ett massivt stampande hopp och slutligen totalt kaos – på bästa sätt.

Det vägrar att ta slut, extasen accelererar bortom all sans.

Kväll tre bli tillslut den bästa av de tre och känns slutligen som en sann Ullevi saga.

Bruce Springsteen Estadio Santiago Bernebau Madrid 21 Maj 2016

Publicerad den av

imagen-sin-titulo

Setlisten ser på på papper ut som en ganska förvirrad historia. Det blandas hej vilt mellan The River och Born In The U.S.A. Mer udda rariteter som Drive All Night och I Wanna Marry You får ge plats åt breda hits som Glory Days och Darlington County.

Men vad bossen väljer att spela har aldrig tidigare haft så liten betydelse som den här klimat perfekta kvällen i den spanska öknen.

2012 såg jag den kanske största konserten i mitt liv. Madrid 2012 var så astronomiskt bra, att jag fortfarande, nästan ett halvt decennium senare, har svårt att summera den i ord. Att upprepa den kändes på förhand som ett hopplöst försök.

Skulle det bli nåt att ha ? Jag förmodar att svaret redan går att gissa.

Jordbävning

Precis som förra gången väljer estradören att pumpa igång spelningen med Badlands. En version som fullkomligt förnedrar allt jag tidigare sett. San Siro, Ullevi och Olympiastadion i Berlin framstår alla som tama studenter från en sömning söndagsskola. Att bevittna närmare 60 000 tusen spanjorer skrika och hoppa i takt med det klassiska Darkness On The Edge Of Town spåret går inte att sätta ett pris på, det skulle orsaka ekonomisk kollaps världen över.

Publiken här nere förtjänar allt och desto mer. Iron Maidens basist Steve Harris nämnde en gång att han gärna hade tagit med sig de bästa fansen, resa med dem och befolka samtliga spelningar på turnén.

Jag kan bara ställa mig stum till den här publiken och salutera dem med att de vunnit samtliga titlar i tävlingen världens bästa publik. Allt förvandlas till guld i det här havet av lycka.

Oförglömliga bilder 

Och sådär fortsätter det. Standard spår som Waitin’ On A Sunny Day förvandlas från sönderspelad rutin till en helt gastkramande upplevelse där en liten gosse får komma upp på scenen och kramar Springsteen i minut efter minut samtidigt som tårarna rinner.

Han är inte ensam, versionen av Wrecking Ball slår till och med tappningen från Giants Stadium 2012. Med tanke på att detta kanske var den sista galan på Real Madrids legendariska mark (arenan är just nu i diskussion om att renoveras till ett konservmonster likt Friends Arena) blir texten om parkeringsplatser och förlorade minnen ännu starkare.

När Wrecking Ball går in i sin final med spårar allt ur, allsången hörs kilometervis, folk dansar loss för kung och fosterland på planen. Psykologiskt känns det som om man någonstans tar en stol och sätter sig bredvid och bara gapar som en fåne.

Det är också sådär lagom självbelåtet att jag kan konstatera att 2012 års största personliga favoriter återvänder. My Love Will Not Let You Down sätts in redan som andra låt och även om jag saknar den mullrande blåssektionen är den nästan lika monumental som då. Because The Night är magnifik men når kanske inte ända fram till den där overkliga versionen för fyra år sedan.

Världens bästa final 

Finalen som inleds med Born In The U.S.A och avslutas med en helt vild Twist And Shout hör till det absolut bästa jag någonsin sett. Born To Run får varenda åskådare att kännas odödlig och evig. Glory Days har aldrig,ALDRIG låtit så här bra. Tenth Avenue Freeze-Out svänger så sten lejonen nere vid Plaza de Cibeles spricker. Och Bobby Jean……..

Sången om vänskapen,åren som gått och det oföränderliga slutet, om det gick skulle jag frysa ned det här och kräva att den får existera för alltid.

När Bruce avslutat med en akustik Thunder Road – där kamerorna ännu en gång fångat en av de starkaste bilderna jag sett på en konsert, där ett ungt par längst fram kramar om varandra och gråter. Fortsätter den ordlösa Badlands-melodin in i betong korridorerna och ut i den unga Madrid aftonen. Euforin vägrar att lämna under den långa promenaden hem. Ingen i sällskapet säger ett ord. Det går inte att få fram en stavelse som ens börjar att beskriva de tre timmarna som just gått.

Gigantiskt,mästerligt, förkrossande, bäst.

Betyg: 10/10

Bäst: Publiken,publiken,publiken. Badlands,Born To Run,Point Blank, Bobby Jean,Glory Days, etc.

Fråga: Finns betyget 11/10 ?

Betyg på samtliga låtar 

Badlands 10/10

Exploderar,ingen står still, allsångspartiet skjuter spelningen upp mot stratosfären.

My Love Will Not Let You Down 10/10 

Bruce verkar vilja ödelägga hela Madrid. Nästan lika euforiskt vild, kär och galen som 2012

Cover Me 8/10 

Publiken tvekar, lite,lite, inför den här fartfyllda svängen från Born In The U.S.A.

The Ties That Bind 9/10 

Och så var det tillbaka till ’’nutsville’’ ute i publikhavet.

Sherry Darling 10/10 

Full fest överallt.

Two Hearts 9/10 

Börjar bli svårt att andas nu, spelningen fortsätter öka i hastighet.

Wrecking Ball 10/10 

Finner inte orden.

My City Of Ruins 8/10 

Wrecking Ball-rundans stora dramatiska stund kommer tillbaka i en lite mindre men fortfarande sakral och vacker tappning.

Hungry Heart 9/10 

Springseen och Jake Clemons rusar ut i publiken. Responsen är sjuk.

Out In The Street 10/10 

Ett uppenbarelse.

The Promised Land 9/10 

Skulle kunna spelas i en av de vidriga toaletterna på innerplan och ända knäcka.

Trapped 7/10 

Årets version är de starkaste någonsin.

The River 10/10

Arenan tänds i ett hav av mobillyktor, kyrkan är född igen. Övrig motivation irrelevant.

Point Blank 10/10 

Publiken är osäker, men versionen är den bästa någonsin. Från Roy Bittans dramatiska piano intro till den helt förödande finalen.

Downbound Train 10/10 

Stor sorg och smärta fyller arenan.

I’m On Fire 9/10 

Publiken tillåts äntligen en sektion där vi verkligen kan vila. Vacker och öm version.

Darlington County 8/10 

Nu börjar vansinnet igen.

Working On The Highway 8/10 

Här svänger det. Dansgolvet imploderar, alla tappar förståndet.

Waitin’ On A Sunny Day 10/10 

Ja vad händer här egentligen ? Masspsykos, temporär galenskap ? Strunt samma, detta är gigantiskt, i slutet är över hundratusen armar i luften.

Johnny 99 8/10 

Den så vanligt bespottade rockversionen av Nebraska mörkret är ikväll helt oemotståndlig.

Because The Night 9/10 

Okej, når inte hela vägen fram till den utomjordiska versionen från 2012 men tar silverplatsen lika lätt som Miljöpartiet sparkar ministrar.

Spirit In The Night 8/10 

Personligen något sönderspelad och förutsägbar, men i den här euforiska miljön hade till och med 57 Channels And Nothin On’ framstått genial.

Human Touch 8/10 

Patti Scialfa får sin duett med maken Springsteen, otroligt solid, främst mot slutet. Men nog hade jag hellre sett något från albumet Tunnel Of Love.

The Rising 8/10 

Bibliskt stor och mäktig ikväll. Dock inte i klass med versionen från Brooklyn för en månad sedan.

Land Of Hope And Dreams 10/10

Bruce, öppna en kyrka och håll öppet 24 timmar om dygnet. Ren perfektion i tio helt makalösa minuter.

Born In The U.S.A 10/10 

Stenhård. Den bästa versionen jag någonsin hört.

Born To Run 10/10 

Helt…………..

Glory Days 10/10 

Jäkla…………….

Dancing In The Dark 10/10 

Obeskrivligt……….

Tenth Avenue Freeze-Out 10/10 

Vi hoppar över motivationen.

Bobby Jean 10/10 

Betyget är för lågt.

Twist And Shout 10/10 

Citera det här ’’AHHHHHH…. AHHHHHH…. Aaaaaaaaaaah !’’

Thunder Road  10/10 

Fyll i valfria superlativ.

Bruce Springsteen på Barclays Center,Brooklyn 23,25 April 2016 

Publicerad den av

Bruce Springsteen and the E-Street Band concert, Los Angeles Memorial Sports Arena, Los Angeles, America - 17 Mar 2016

Det borde egentligen vara två recensioner, två gigantiska och långa. Så makalösa är spelningarna som utspelade sig i Tri-state orten Brooklyn, som bossen så sällan besökt. Men samtidigt har jag aldrig sett två spelningar som är i sådan paritet som dessa två.

Vi vet alla myten kring de där mytomspunna Ullevi-kvällarna 2003,2008 och nu senast 2012. Den andra kvällen är alltid bättre, alltid.

Men när den grandiosa mästaren drar med sig sitt mest efterfrågade album, blir setet både mer uppstyrt och dramatiken än mer slipad.

Jag kan såklart hänga upp mig på det faktum att Springsteen går tillbaka till The Rising-turneringens system med fasta punkter, regisserade monologer och manövrar. Men vem bryr sig i realiteten då vartenda nummer är som skickat från olympen ?

När en något Bruce försenad går upp på scenen så är det med den sin sunburst telecaster, och inte det ikoniska butternut monstret. Capo är satt på tredje bandet, arenan är svart, den sedvanliga öppningen Meet Me In The City verkar för första gången på USA svängen ha fått kliva åt sidan, men åt vad ?

Och så faller ett par diskreta noter och vrålet blir öronbedövande. Prince hyllningen i Purple Rain som följer är så mäktig,stor och skör att det skär i varenda nervände. När en ovanligt laddad amerikansk publik hojtar med i ’’wooo’’ partiet har Springsteen redan vunnit matchen. Allt därefter går i turbo hastighet. Genomspelningen av The River presenteras snabbt och det tar inte lång tid innan bandet nått sällsynta mästerverk som Independence Day och Wreck On The Highway. Bomber som Hungry Heart och Out In The Street drar ned taket på den nybyggda superarenan som är Barclays Center – en byggnad som är så långt ifrån som tänkbart möjligt från skräckfilmer som Friends eller Tele2 Arena.

Chocken över att hela E Street Band fortfarande spelar som om de vore 40 år yngre förställer tittaren i trans. De mer långsamma bitarna som Point Blank och Drive All Night är i det närmsta perfekta. Att skivan nu fått spelas in och repats till perfektion märks, inte en triol sitter fel. I det långa dramatiska pianointrot till Point Blank ställer sig Springsteen emot kameran och poserar likt Batman mot den bakre delen av publiken. Känslorna,stämningen och dramat går inte att värja sig ifrån.

Spår som den udda och esoteriska The Price You Pay känns äntligen som en förlorad broder till The Promised Land. När skivan är klar rör sig inte en själ på scen. Pauser är bara att kassera. Då följer Badlands……

Detta monster, denna gigant……… Trycket som uppstår på planen rusar igenom både New Jersey och New York som tjuren från Wall Street. Extasen,explosionen, den euforin, ja, det må vara sagt men köp biljetten och se det.

Den sista timmen hör till det absolut bästa jag sett genom alla år av konserter och evenemang, i synnerhet med E Street Band. Born To Run till den avslutande Shout krossar allt i sin väg. När bossen startar om Shout för tredje gången bryts alla barriärer, här behövs det konstrueras nya mätstickor för att dela ut betyg.

När spelningen väl är slut så känns det som om jag gått tre matcher mot en ung och kaxig Cassius Clay. Varenda del av kroppen värker efter nästan fyra timmars massaker av kropp och sinne.

Kväll 2 återgår till formulan som de tidigare spelningarna gjutits i. Höjdpunkterna från kväll nummer ett står sig precis lika starka. Point Blank,Drive All Night och The Price You Pay känns än mer helgjutna och genomtänkta.

Setet får nytillskott genom Prove It All Night och rariteten Loose Ends. Purple Rain läggs som extranummer innan den livsfarliga finalen. Och så brakar det loss igen, från och med att lamporna lyser upp hela arenan i ett dagsljus och fyrtiotusen händer är i luften läggs en till växel in. Rosalita förvandlas till något från en magisk saga, den låter så bra att den faktiskt utmanar de där förödande versionerna från 70 och 80-talet.

Efter Shout slängs den underbara Bobby Jean in. En sista serenad och hyllning till publiken, om kärlek och vänskap.

Den enda minimala kritiken jag kan framföra är att vi gott kunde fått ett Detroit Medley,Jungleland,Kitty’s Back eller den sakrala versionen av Twist And Shout (som jag redan nu spekulerar i kommer sparas till Ullevi).

Två kvällar som står sig som perfekta. Det där overkliga betyget som Expressen satte på den 28 Juli 2012 i Göteborg känns som det enda rätta i det här fallet. Sanslöst………..

Betyg 10/10   

Bäst: Point Blank,Drive All Night,Born To Run,Rosalita (Come Out Tonight),The Price You Pay, Shout.

Sämst: Skulle väl vara avsaknaden av något riktigt exklusivt extranummer.

Fråga: What’s a poor boy to do to hear Kitty’s Back ?

Djupdykningar

Point Blank 

Dramatiken i det förlängda piano introduktionen drabbar hårt och brutalt båda kvällarna. En plågsamt vacker berättelse om total förödelse och krossade visioner. Den kanske största tragedin är publiken som verkar fly för alla låtar under 900 BPM.

Rosalita (Come Out Tonight)

Den låter MAGNIFIK. Inte en mun är stängd, inte ett ben är kvar på marken. En total massaker.

Badlands 

Finns det något som kan stoppa det här ? Spränger allt i sin väg, så mycket brutalt eufori i perfekt lyrik och kanske galaxens hårdaste trummor.

Purple Rain 

Den självklara Prince hyllningen är så vacker att den river hål i själen.

No Surrender 

Den lyckliga serenaden om uppväxt och kärlek till allt som är musik har aldrig låtit bättre.

Backstreets 

Den borde inte kunna vara såhär stark, en helt otrolig serenad om förlorade älskare.

Bruce The Biography 

Publicerad den av

BTR-700x1057

Det där kom från vänster. Vi hörde rykten och viskningar, men att management och personal lyckats knipa igen tills nu är ändå ganska otroligt. Bruce släpper i höst den mytomspunna självbiografien som bara figurerat som något mytiskt objekt likt förbundsarken.

Jag är fortfarande i en mindre chock över annonseringen, vem hade trott att karln arbetat på projektet i över sju år samtidigt som han vält arenor och fått hela kontinenter att sjunga med och skrika hasen ur led. I och med att Peter Ames Carlin släppte sin godkända biografi trodde nog jag och många andra att den genuina självbiografin integrerats.

Carlins bok kan bara klassas som medelmåttig för att hålla det trevligt och snyggt. Flera gånger kändes det som att läsa en snyggare Wikipedia artikel, avsaknaden av riktig karaktär eller djupdykningar i Springsteens sakralt välskrivna texter och låtar, ledde till en ofta förutsägbar och ointressant läsning. Men nu, äntligen, får vi den riktiga varan. Om detta blir bra eller inte är svårt att säga. Men just nu spelar det ingen roll, förväntningarna är redan genom taket, trots att logiken och hjärnan skriker om mer fotfäste på jorden. Men om turen och korten spelar rätt kan detta bli mästerligt.