Copyright Nonstop Entertainment 2017

Regissören William Oldroy gör en kolsvart och omskakande film som sticker ut rejält i en genre som vägrar bryta mot normerna. 

Genren kostymdrama är problematisk. Precis som med Kalle Anka på julafton eller Ivanhoe vid nyår, så skall vissa saker bara infinna sig. Detta innebär i sin tur att filmskapare sällan kan ta ut svängarna då man tvingas till att följa strikta riktlinjer som tex tidsenliga kostymer och dialog.

Med med Lady M lyckas man uppfylla dessa krav samtidigt som berättandet känns modernt och effektivt. Oldroy gör det som Andrea Arnold försökte med i sin filmatisering av Wuthering Heights. Arnold ville gärna göra ett kostymdrama som lånade flera inslag från hennes diskbänksrealism från filmer som Fish Tank, för att sedan placera dem i ett viktorianskt England. Resultatet blev istället distanserat och obönhörligt segt.

Ett mörkt monster 

Men William Oldroy har valt att enbart ta med sig ytan, med stora vidder och engelsk dimma. Den underliggande strukturen och tempot är som lånat från en modern thriller. Flera modiga beslut har tagits, som att reducera musiken till tre små stycken som är så korta att ett andetag kan kväva den.

Om förra årets Love And Friendship är den traditionsenliga och fega kostymfilmen, så är detta rebellen som bullrar in och ignorerar alla former av stela spelregler.

Den nästan 200 år gamla romanen av Nikolai Leskov, tar inspiration från William Shakespeares klassiska pjäs Macbeth, och flera tematiska likheter återfinns. Den hungrande girigheten efter hedonism och manipulation samt vanföreställningar om ett bättre liv. Det är alltid lika fascinerande att se hur dessa inslag fortfarande utgör grunden för så mycket av nutida berättande.

Tät spänning 

Stämningen är tät och pulsen hög, även fast det är sparsmakat med både dialog och överdrivna emotionella uttryck, så förstärker dessa faktorer det obehagliga mörkret som vilar under den strikta och kyliga ytan.

Huvudrollsinnehavaren Florence Pugh gör aldrig sin karaktär Katherine till ett offer, trots flera instanser av psykologisk och fysisk misshandel. Istället låter hon ett ursinnigt raseri byggas upp bakom den sköra fasaden. Man ser små droppar av denna frustration sippra ut ur de små sprickor som orsakats av den fasansfulla omgivningen. Paul Hilton och Christopher Fairbanks är helt lysande som filmens motbjudande husdiktatorer.

Filmen känns extra känns aktuell i en tid där könsdiskriminering och kvinnohat ständigt uppvisas ute i samhället. Förtrycket och terrorn som Katherine utsätts för är genuint obehaglig och delger en viss empati mot henne då alla moraliska hämningar släpper.

Perfekt längd

Längden på 90 minuter är snudd på perfekt för denna kompakta historia. Spänningen och intensiteten vägrar att ge med sig och slutet sitter som en smäck. Här förvandlas historien till något ännu mer ondsint. Det blir en dramatisk laddning av ångest och förtvivlan som på ett närmast diaboliskt sätt slukar publiken i svek, övergrepp och lögner.

Lady M sticker ut hakan utan att för den delen bli självupptagen, en bedrift som få filmer lyckas genomföra.

Betyg 8/10