Lady M Recension

LADY M 5A9318 copy.jpg

Copyright Nonstop Entertainment 2017

Regissören William Oldroy gör en kolsvart och omskakande film som sticker ut rejält i en genre som vägrar bryta mot normerna. 

Genren kostymdrama är problematisk. Precis som med Kalle Anka på julafton eller Ivanhoe vid nyår, så skall vissa saker bara infinna sig. Detta innebär i sin tur att filmskapare sällan kan ta ut svängarna då man tvingas till att följa strikta riktlinjer som tex tidsenliga kostymer och dialog.

Med med Lady M lyckas man uppfylla dessa krav samtidigt som berättandet känns modernt och effektivt. Oldroy gör det som Andrea Arnold försökte med i sin filmatisering av Wuthering Heights. Arnold ville gärna göra ett kostymdrama som lånade flera inslag från hennes diskbänksrealism från filmer som Fish Tank, för att sedan placera dem i ett viktorianskt England. Resultatet blev istället distanserat och obönhörligt segt.

Ett mörkt monster 

Men William Oldroy har valt att enbart ta med sig ytan, med stora vidder och engelsk dimma. Den underliggande strukturen och tempot är som lånat från en modern thriller. Flera modiga beslut har tagits, som att reducera musiken till tre små stycken som är så korta att ett andetag kan kväva den.

Om förra årets Love And Friendship är den traditionsenliga och fega kostymfilmen, så är detta rebellen som bullrar in och ignorerar alla former av stela spelregler.

Den nästan 200 år gamla romanen av Nikolai Leskov, tar inspiration från William Shakespeares klassiska pjäs Macbeth, och flera tematiska likheter återfinns. Den hungrande girigheten efter hedonism och manipulation samt vanföreställningar om ett bättre liv. Det är alltid lika fascinerande att se hur dessa inslag fortfarande utgör grunden för så mycket av nutida berättande.

Tät spänning 

Stämningen är tät och pulsen hög, även fast det är sparsmakat med både dialog och överdrivna emotionella uttryck, så förstärker dessa faktorer det obehagliga mörkret som vilar under den strikta och kyliga ytan.

Huvudrollsinnehavaren Florence Pugh gör aldrig sin karaktär Katherine till ett offer, trots flera instanser av psykologisk och fysisk misshandel. Istället låter hon ett ursinnigt raseri byggas upp bakom den sköra fasaden. Man ser små droppar av denna frustration sippra ut ur de små sprickor som orsakats av den fasansfulla omgivningen. Paul Hilton och Christopher Fairbanks är helt lysande som filmens motbjudande husdiktatorer.

Filmen känns extra känns aktuell i en tid där könsdiskriminering och kvinnohat ständigt uppvisas ute i samhället. Förtrycket och terrorn som Katherine utsätts för är genuint obehaglig och delger en viss empati mot henne då alla moraliska hämningar släpper.

Perfekt längd

Längden på 90 minuter är snudd på perfekt för denna kompakta historia. Spänningen och intensiteten vägrar att ge med sig och slutet sitter som en smäck. Här förvandlas historien till något ännu mer ondsint. Det blir en dramatisk laddning av ångest och förtvivlan som på ett närmast diaboliskt sätt slukar publiken i svek, övergrepp och lögner.

Lady M sticker ut hakan utan att för den delen bli självupptagen, en bedrift som få filmer lyckas genomföra.

Betyg 8/10

American Honey Recension

AmericanHoney_27X40-V3-1.jpg

Andrea Arnold fullkomlig förförde i Fish Tank. Ett helt otroligt stycke film som representerar det bästa av enkelt filmskapande och grandios dramatik. Men när Arnold skulle utvidga sig själv och sitt filmskapande till den litterära superklassikern Wuthering Heights slog det slint, och det rejält. De två timmar som är engelsk gyttja i provocerande långsamt tempo – placerade i Stockholms biografen Skandias legendariskt obekväma stolar, sitter fortfarande som ett hemskt ärr i kroppen. Arnolds skärpa och styrka var som borta i det där dimmiga grå landskapet.

American Honey är en resning. Flera scener hör tills årets mest minnesvärda. Tyvärr är helheten både otydlig och förvirrad.

Fish Tank i ny kostym 

I mångt och mycket är detta en Fish Tank i andra kläder, rättare sagt amerikanska sådana. Vi har karaktärer som inte är helt lätta att omfamna. Det är rått och närgånget utan att känns manipulativt. Vi har också en stark debut från Sasha Lane precis som i fallet med Katie Jarvis.

Det finns scener som slår hårt mot alla sinnen. Att Arnold lyckats skapa en så vacker film trots minimal budget och miljöer som bara kan kategoriseras som deprimerande är en makalös bedrift. Hennes klassiska letterbox format återvänder och blinkar åt den där engelska diskbänken.

The Boss…… 

I en scen där Bruce Springsteens obeskrivligt vackra cover på punk-synth gruppen Suicides Dream Baby Dream spelas, måste vi ta till de riktigt stora betygen och orden. Den sekvensen borde ramas in. Och flera höjdpunkter följer. Andlöst spännande närbilder och små vackra gester från både regissör och skådespelare gifter sig på utsökt vis. Till och med hycklaren La Beouf lyckas bli uthärdlig som en aggressiv slempropp.

Splittrat och utan syfte 

Vad som stoppar filmen från att bli ett rusande tåg rakt in i mitt hjärta, blir filmens oförmåga att skapa en helhet. Flera gånger är American Honey  en sprucken och otillfredsställande upplevelse.

Filmens perversa längd på nästan tre timmar känns i varenda kroppsdel. Flera scener trampar så mycket vatten att Stureplan en hård fredagkväll känns torrt. Resan Sasha Lanes karaktär Star går igenom känns ofta splittrad och flera gånger tom. Det finns inget slutmål bara en resa.

Scener som både skrämmer och höjer spänningen, leder slutligen till en ganska meningslös helhet. Flera av skeenden som borde få konsekvenser klipps hastigt bort, till fördel för scener som leker Terrence Mallick där natur och insekter får större plats än filmens berättelse.

Livlöst vackert 

Där vissa scener tangerar briljants känns andra livlösa och frustrerande. Där Fish Tank var rakbladsvass i sina intentioner och sitt berättande känns detta oftast trevande och osäkert.

Jag kan även tycka att det är synd att Arnold inte utnyttjar det amerikanska landskapet bättre. Oljefält och öken finns i repertoaren men förblir en kuliss. Berättelsen han väldigt lite ’’American’’ i sig.

När resan väl är slut är känslan splittrad och något förvirrad. Bitvis fantastiskt med risk för uttråkning, så borde prognosen lyda.

Betyg 6/10