Copyright Nordisk Film 2017
Med tanke på hur noggranna filmskaparna är att framhålla Björn Borg som det största som någonsin skett i svensk sport, så är det besynnerligt att själva filmen inte ens kan klassas som medioker.
En filmisk biografi, eller – som i det här fallet, en filmbiografi som centrar sig kring en specifik händelse i huvudpersonens liv, måste engagera alla delar av publiken, från de som likt författaren Björn Hellberg kan recitera samtliga av Borgs tennismatcher, eller sådana som jag själv som inte ens kan förklara sportens grunder. Tyvärr så trampar regissören Janus Metz ned i gyttjan direkt. Borg misslyckas med nästan allting.
Filmens två huvudpersoner i Borg och John McEnroe samt Stellan Skarsgård som Lennart Bergelin, är det enda som ens går att komma ihåg sekunder efter filmen tagit slut. Resterande karaktärer är enbart platta plakat som lika gärna kunde ha burit LaBeoufs kända papperspåse på huvudet med texten ’’utfyllnad’’.
Tuva Novotny i rollen som Björn Borgs fru Mariana Simionescu är en dold skugga som inte fyller någon funktion. Den här konstiga porträtteringen blir än mer onaturligt då Simionescu inte alls verkar diskutera sporten med sin man, trots att hon själv spelade tennis på professionell nivå. Novotny blir istället tvingad att agera som klent moraliskt stöd till Sverrir Gudnasons Borg med genuint dålig dialog.
Copyright Nordisk Film 2017
Ett komplett manuskaos
Manuset är ett igenvuxet kaos där man man verkar tävla i vem som kan hitta på den mest klichéfyllda dialogen. Borg gör bort sig i alla faser av berättandet, från sin usla dialog till dramatiseringen. Alla löjliga peppande tal, dramatiken och händelseförloppet är ingeting annat än en fånigt.
Det är så förutsägbart och platt att Borg ofta antar en skepnad som påminner om mycket TV-film, som visas sent på kvällarna på de sämsta kanalerna. Självklart har man till detta lagt på ett gigantiskt soundtrack och ”känslofyllda” tillbakablickar på uppväxten. Till och med de sämsta av Rocky-filmer har större trovärdighet och autenticitet än Borg. Allting som kan tänka vara bombastiskt och svulstigt kastas in, tårar, ilska, ångest, på den beskrivningen låter det snarare som om en pretentiös filmstudent just avlagt sitt första misslyckade examensprov.
Copyright Nordisk Film 2017
En iskall maskin
Porträttet av Björn Borg är sannerligen inte särskilt sympatisk, han framstår gnällig och narcissistiskt berättigad till sin framgång. Att filmen helt väljer att undanhålla Borgs stora misslyckanden i livet, såsom hans personliga konkurs, hans helt katastrofala försök till en comeback och skilsmässan med Simionescu, ignoreras även i epilogen.
Gudnason gör Borg till en maskin, helt berövad på omtanke och känslor. Istället för att humanisera legenden blir detta bara en ytlig överblick som är svår att greppa eller bry sig om.
Shia LaBeouf är ett kapitel i sig, både som aktör och person. Men för första gången någonsin kanske den bindgalne superegoisten har fått en roll där han inte behöver göra sig själv och publiken till åtlöje. För där Borg är en sluten iskub, är McEnore en motbjudande och högljudd översittare.
I ett ganska groteskt porträtt visas en av sportvärldens mest patetiska personer upp. LaBeouf känns helt perfekt till att spela denna jobbiga skrikhals och är oväntat nog den del i filmen jag inte kan kritisera fullt ut, det säger förvisso kanske mer om filmen än om LaBeouf.
Copyright Nordisk Film 2017
Sovjetisk historielektion med censur
Mot slutet görs ett försök till att göra McEnroe lite tillgängligare, detta genom att föreslå att han först lyckades som tennisspelare efter att ha mottagit ett ansträngt uppmuntrande från Borg, som i sin tur resulterar i ett lugnare spel i deras finalmatch.
Detta är en filmklyscha som bara blir värre av det faktumet att McEnore knappast lugnade ned sig i verkligheten. Bara fyra år efter Wimbledon-matchen skulle det kanske mest uppseendeväckande utbrottet ske i Stockholm, där McEnore helt plötsligt börjar slå sönder vattenflaskor med sitt raket.
Så med alla dessa verklighetsjusteringar blir Borg ett enda långt krystat hyllningsmanifest, där man trots allmänt känd fakta försöker upphälla någon vansinnig svensk hybris kring Borg – som en notis är ett par av hans rekord redan nu hotade av Roger Federer.
Det enda riktigt positiva är filmens framställning av den slutgiltiga uppgörelsen på Wimbledon. Allt som inte är centrerat kring tennismatchen är av samma bedrövliga virke, men den historiska duellen är nervig och till och med riktigt spännande, något resten av filmen aldrig lyckas vara.
Och när man kan klassa Shia LaBeouf som en positiv del av en film så vet man att domedagen är nära.
Betyg 4/10
Tiger Film 