Ett makalöst hantverk möter en ordinär film som inte helt lever upp till den enorma potentiell som finns. 

Om ingeting annat så kommer Loving Vincent alltid finnas med i filmhistorien som ett av de mest ambitiösa och slitsamma projekt som någonsin gjorts. Med över 65 000 olika individuellt målade tavlor som imiterar Vincent Van Goghs stil, så är den bakomliggande processen att skapa filmen nästan mer intressant än själva slutresultatet.

Vincent van Goghs tavlor är idag sedda som några av konstvärldens mest betydelsefulla och banbrytande. En reproduktion av målningen föreställande caféterassen hängde hos mina morföräldrar, den sitter som etsad i mitt minne med sin distinkta karaktär och stämning. Att se just den bilden helt plötsligt komma i rörelse med musik och dialog är en speciell upplevelse som ibland kan kännas olustig. Det är som att landskapen och scenerna målas upp framför tittaren i realtid. Detta överträffar till och med det enorma arbete filmstudion Laika genomför med sina stop-motion animationer. Visuellt är det förtrollande att beskåda.

Ingen innovation berättarmässigt 

Men trots det otroliga visuella arbetet så är filmens manus inte ens i närheten lika innovativt. För när vi väl kommit förbi chocken över det spektakulära hantverket, så väntar en ganska ordinär historia – som tillskillnad mot estetiken, känns bekant. Det faller till om med in på att bli något enkelspårigt. Allt som förväntas finnas i en biografi är på plats, det gör att filmen fungerar narrativt men knappast hänför.

Berättelsen är presenterad som en mordutredning, där man utreder omständigheterna bakom Van Goghs påstådda självmord. En och annan långsökt teori får vi stå ut med, men regissörerna Hugh Welchman och Dorota Kobiela håller det ifrån att bli alltför spekulativt och konspiratoriskt.

Olika versioner av van Gogh 

Man väljer att låta porträttet av van Gogh vara öppet, flera olika versioner av hans personlighet och attityd presenteras i tillbakablickar. Där tar man inspiration från Rashômon av Akira Kurosawa, genom att låta olika karaktärer beskriva sina intryck av den kända konstnären. Det besynnerliga är att man mot slutet överger den här öppna tolkningen och försöker skapa en konklusion som känns väldigt snäv och inte alls lika bred. Med tanke på att en stor del av filmen cirkulerar kring temat att en person kan vara dag eller natt beroende på berättaren, så är det konstigt att man väljer en sådant enkelt sätt att knyta ihop säcken.

Själva berättelsen är relativt effektivt och bibehåller ständigt ett visst mysterium kring filmens centrala fråga kring vad som faktiskt hände van Gogh den där dagen han lämnade världen. Tyvärr så är karaktärerna nästan lika platta som sina motsvarigheter på de målade dukarna. De flesta personer vi stöter på känns obehagligt cyniska och osympatiska, det är som om man valt att skapa en fientlig miljö för att öka på spänningen, något som definitivt inte behövs i en film som till sin grund är ett drama och inte en thriller.

Klumpiga kameraåkningar 

Det finns också vissa problem i hur man valt att animera projektet. För även om det till största delen är otroligt vackert så har man effektiviserat arbetet med filmen genom att utföra en sorts kalkerande på sekvenser som filmats med respektive skådespelare. Mellan varven kan vissa rörelser och kameraåkningar kännas lite klumpiga.

Loving Vincent påminner en hel del om min upplevelse med Richard Linklaters Boyhood, en film som i sitt koncept var betydligt mer intressant än den färdiga produkten. På det hela så kan filmen beskrivas som en arbetsseger som måste ses för sitt redan historiska värde.

Betyg 7/10