All Images Copyright Warner Brothers 2017

En katastrofalt usel film som verkar tro att nyckeln till framgång är att idiotförklara hela publiken. 

Det är så patetisk lamt och platt att man nästan känner dåligt samvete att duktiga skådespelare som Ed Harris måste bära det här på sitt CV. Geostorm är genomusel men absolut inte sämre än några av årets riktiga fiaskon som King Arthur: Legend Of The Sword eller Mother. Däremot är den närmast ypperlig att använda som ett bevis på hur otroligt tragiskt Hollywood kan vara då det inte finns några som helst idéer kvar.

Hela Geostorm genomsyras av en känsla av andrahands varor. Hela ensemblen (med Ed Harris som undantag) består av lea och urvattnade skådespelare som aldrig slagit igenom på allvar. Gerard Butler och Jim Sturgess bidrar nog inte till många upphetsade reaktioner ute i stugorna. Men även dessa två surmulna herrar kan stoltsera med att de i alla fall inte heter Abbie Cornish.

Cornish som för ett par år sedan delade omslag med superstjärnor som Emma Stone  och Carey Mulligan står idag som representant för några av de mest döda och färglösa insatser man kan hitta på film. Och hennes insats här är inget undantag, med en sömnig framtoning och uppgiven hållning gör Cornish en av årets sämsta insatser.

Uppgiven

Just sorg är ett genomgående tema, i en scen där Andy Garcia tittar rakt in i kameran kan publiken mer fler mindre se en hjärtskärande tragisk desperation i blicken som skriker – ’’Ta mig härifrån !’’

Bakom kameran har man inte heller anlitat det bästa filmvärlden har att erbjuda. Dean Devlin som stått som producent och manusförfattare till filmiska ’’milstolpar’’ som Godzilla (1998) och Independence Day fortsätter på samma förolämpande manér som i sina tidigare filmer med att förklara hela publiken som ett gäng idioter. Som alltid har logiken åkt på semester.

Definitionen av skräp 

Hans tidigare kumpan Roland Emmerich har på de senaste åren tillsammans med Michael Bay blivit symbolen för det sämsta av västerländsk film. Devlin gör inga som helst försök till att skämta med klichéerna eller det urusla manuskriptet, vändningarna och dialogen är så avskyvärt kassa att man måste fråga sig om detta inte är menat som en satir.

I linje med Emmerichs The Day After Tomorrow så försöker man klämma in lite pekpinnar i diskussionen om planetens hälsa, det är ungefär lika lyckade som Staffan Hildebrands filmer om ungdomslivet i Stockholm, den filmiska kvalitén är också i paritet med tex G För Gemenskap.

Inte ens de enorma scenerna med massförstörelse inspirerar till någon som helst underhållande känsla, istället är det som de borttagna scenerna till The Core eller Deep Impact.  Och trots en budget på över 100 miljoner dollar så känns filmen snål på alla sätt och vis, tempot är som den där EM-finalen där allt behövde avgörs på straffar.

En bunt idioter  

Hela intrigen tar evigheter att komma igång och karaktärerna som presenteras är  löjliga och erbarmliga, så till den grad att jag faktiskt inte bryr mig om hela persongalleriet fryser till is och vittrar bort.

Precis som Daniel Espinosas Life – som hade premiär i början av året, så är den här samlingen av astronauter och forskare dummare än tåget, det är högljudda, intelligens befriade och totalt inkompetenta. De duktiga männen och kvinnorna på den internationella rymdstationen skriker nog i fasa om de skulle få se hur de porträtteras här.

Så för att sammanfatta, hemska karaktärer, en banal story och massförstörelse som inte ens får oss att reagera, det är som att beställa in det lägsta betyget kryddat med lite extra syrlighet.

Betyg 1/10