Joker Recension

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019

Summering: Todd Philips och Joaquin Phoenix pretentiösa och självgoda förhoppningar om att göra en serietidningsfilm – som avviker från normen, har blivit till ett groteskt monster som slukar av egoism, arrogans och högmod. 

Denna recension hade gärna fått vara lika kort som Joaquin Phoenix är med journalister. Men eftersom Joker ådragit sig massiv hype innan sin premiär, så kommer en lång och saklig utläggning behövas för att på ett rättvist sätt, förklara varför regissören Todd Philips och Phoenix framställt någon sorts filmisk självmordscocktail som sticker näsan i vädret och ser ned på allt och alla. 

Vid det här laget så vet vi hur det gått för DCs biofilmer de senaste åren. Man Of Steel var en skramlig och bullrig soppa, sedan följdes detta upp med med en sur Ben Affleck, en kalkoninsats av Jared Leto, och tillslut en Justice League som var en katastrof. Förutom Patty Jenkins Wonder Woman så får vi gå tillbaka till Christopher Nolans superklassiker The Dark Knight, för att kunna hitta en tid då Batman och hans galleri av skurkar, var det häftigaste och mest drabbande på en biograf. 

Ingångspunkten med Joker har varit att man genom en minde budget, getts mer utrymme till kreativ frihet. Man har tex kunnat kosta på sig en så kallad R-Rating (barnförbjudet i USA), då kostnaden är ansenligt lägre än för jätteproduktioner som Avengers eller en mer traditionell Batman-film, som i sin tur måste generera miljardinkomster för att gå med vinst. 20th Century Foxs Deadpool producerades förvisso under exakt samma förutsättningar, men det faktumet tar man inte notis om. 

Joker har på förhand hyllats för att revolutionera och förädla sin genre, iden med att skapa en kolsvart film – utan någon som helst flärd eller fantasi, är tydligen tillräckligt för att kategorisera sig som autoamtisk vassare och mer ’’vuxen’’ än konkurrensen. Att serietidningsfilmer kan vara mer än trikåer och superkrafter har vid redan sett i exempel  som Road To Perdition och 

A History Of Violence, varav båda filmerna regisserades av mycket ansedda regissörer som Sam Mendes och David Cronenberg. Idén om att en film automatiskt är mindre värd – endast för att den baseras på en tecknad serie, är destruktiva tankegångar, varav dessa förstärks Joker, som så uttalat försöker göra sig märkvärdig och unik, på den groteska merit att per automatik är mer uppfinningsrikedom och kompetent än ihåliga ’’krasch-bang’’ filmer. Om man letar efter totalt sammanbitna och superhjältefilmer och hur väl de har lyckats förvalta sina adaptioner så kan vi ta en titt på Josh Tranks Fantastic Four som självfallet var något vi behövde mer av…   

Varför fantasy, post-apokalyptisk action eller Science Fiction, har större acceptans hos den kritiska opinionen är i polemik med all rim och reson. Tex så är J.R.R Tolkiens verk varken mer eller mindre intellektuellt än något som Bob Kane eller Stan Lee skapat. Regissören Todd Philips har varit noga med att poängtera att Joker inte är baserad på någon serietidnings förlaga eller tidigare inkarnation. Philips går till och med så långt att säga att allt är skapat specifikt för filmen, således uppmanas publiken att bortse från all som tidigare setts eller visats.

Kunde lika gärna hetat Pistvakt 

Följdfrågan blir då varför man ens valt att stöpa filmen i DC-mallen. Om detta nu är menat som något individualiserat projekt, så finns det ingen som helst anledning att kalla filmen för Joker – ett varumärke som är minst lika gångbart som Batman eller Spider-Man. Detta är som att döpa en film till Macbeth och låta filmen vara en musikal i en simhall, utan några som helst anknytningar till Shakespeares verk. Akira Kurosawa hade tex den goda smaken att inte låta namnge Shakespeare adaptioner med de traditionella titlarna, genom att ta det beslutet så frigjorde Kurosawa sig från förväntningar och kunde således överraska publiken.     

En mer passande titel för Joker borde varit; ’’Comedian in New York’’ eller ’’Mad man in Town’’, Gotham City är uppenbarligen inte den fiktiva betongdjungel som vias upp i den tecknade förlagan, utan ett skamlöst och uppenbart New York under tidigt 80-tal, förutom ett par vinkningar och igenkännbara karaktärer, så är entusiasmen för själva källmaterialet obefintligt. Detta är en lekstuga där Todd Philips storhetsvansinne tagit överhanden, att regissören bakom ’’historiska filmer’’ som Baksmällan-trilogin och War Dogs, kategoriserar hela superhjälte-genren som ’’högljudd’’, säger en dem om hybrisen. Det är nästa lika skrattretande som då Michael Bay påstods sig ha gjort en smalfilm med stora meriter i Pain & Gain eller valfritt utspel från Björn Ranelid om sin storhet som författare.    

Inom DC serier finns en avdelning kallad Elseworlds; detta är berättelser som tar kända karaktärer – som Batman eller Stålmannen, och placerar dem i nya kontexter, skapare tillåts därmed att  experimentera med det mesta av de etablerade konventionerna. 

Joker har försökt att positionera sig i detta fack, en berättelse som inte är bunden till något större sammanhang, eller behovet att skapa en uppföljare. Men trots att Philips ständigt försöker lyfta fram de mer ’’artistiska’’ meriterna, så känns Joker lika cynisk och kalkylerande som en reklamfilm för Coca Cola. 

Burtons Batman-vision var ett sant original 

När Tim Burton släppte sin Batman 1989, så fanns det gott om kritiska röster som menade att Burton rört sig alltför långt ifrån källmaterialet. Burtons mörke riddare mördade utan pardon, Bruce Waynes trogna betjänt Alfred släppte opåkallat in Kim Basinger i det innersta nästet, men kanske mest uppmärksammat var Jack Nicholsons porträtt av ’’The clown prince of crime’’. 

Där karaktären i serien är en enigma, utan namn eller allt för stor historik – innan sin karriär som en av av tidernas mest diaboliska skurkar, så fick Burton stark kritik för att ge karaktären både ett namn och ett yrke som gangster. 

Burtons Batman må ha sina problem, tex så är den sista tredjedelen en fullkomlig soppa, men trots det så förblir filmen oförglömlig. Skälet till att alla fel och brister inte tar överhanden – är Burtons tydliga vision, detta är inte en traditionell adaption utan en tolkning. Gotham City har aldrig varit så mörkt, otäckt, fult eller förtrollande som år 1989. Denna säregna vision ger filmen en sådan unik identitet att alla brott mot ’’Batman lagarna’’ går att acceptera. 

Inte ett uns kompetens 

Todd Philips har tillskillnad mot Burton inte ett uns känsla för varken visuellt hantverk eller särpräglad identitet. Inför produktionen av Joker så lades ett stort fokus på att Martin Scorsese skulle stå som exekutiv producent – denna filmikon skulle senare hoppa av projektet, men det har inte stoppat Philips från att imitera Scorseses första filmer som Mean Streets eller Taxi Driver. Liknelserna med den sistnämnda, har också förkommit i de många hyllningarna, och vissa likheter finns såklart på den absoluta ytan, både har desperata och psykiskt sjuka män i centrum som allt mer lär sig hata världen de lever i 

Dessa Scorsese filmer är långt ifrån de vackra och storslagna produktioner han tar sig an idag. Mean Streets har ett kornigt och sotigt foto som osar av smuts, cigarettrök och avgaser, även  

Taxi Driver går i samma visuella spår. Philips har uppenbarligen stirrat sig blind på dessa tidiga Scorsese produktioner och försökt stöpa Joker i samma visuella form. Dock visar sig detta vara ytterst problematiskt då Philips inte valt att filma analogt, utan använt sig av digitalkameror. 

Om Joker hade presenterats – som den digitala produktion den faktiskt är, så hade skadan inte varit så stor som den är nu. Men för att skapa en analog känsla så väljer man att visa filmen i 70mm – för pressvisningen. Detta format kan vara helt magnifikt i exempel som Christopher Nolans Dunkirk, men när nu Philips sätter vagnen före hästen så blir resultatet både fult och falskt. Konverteringen gör att filmen ser ut att ha ett risigt Photoshop-filter över sig, det är grovt och fult, utan att egentligen fylla någon som helst funktion.

Om det nu bara varit visuella problem som spökat, så hade det varit överkomligt, men Joker är som berättelse betraktad en härdsmälta större än den vi såg i HBO-serien Chernobyl. De berättelser om Jokers bakgrund och ursprung, är oftast vaga, den mest kända och omtyckta – The Killing Joke, skapar en viss empati där man målar upp ett tragiskt öde där ondska föder mer ondska. Men författaren Alan Moore har den goda smaken att inte berätta allt för mycket om det förflutna.  

Galnare än Norman Bates 

Detta hade varit utmärkt material för en film. Om Philips hade valt att regissera sina skådespelare med mer subtilitet, så hade historien om ett förfall i storstadsmiljö kunnat vara effektivt. Men dessa möjligheter fullständigt mördas då man mycket tidigt klargör att Phoenix karaktär – Arthur Fleck, är bortom all räddning, karaktären visar sig vara galnare än valfri domedagsprofet som skriker och gormar på New Yorks gator. Styrkan i Alan Moores berättelse är den obehagliga frågan – om en dålig dag kan förvandla en vanlig människa till ett monster. Men Arthur Fleck får Anthony Perkins Norman Bates från Psycho att framstå sund och förnuftig. Att finna någon empatisk tragik i det hemska som Fleck utsätts för är därmed fullkomligt uteslutet, dessutom är Fleck helt intetsägande och ointressant. 

Där Taxi Drivers Travis Bickle desperata – och misslyckade, försök att skaffa sig ett liv efter Vietnamkriget, flera gånger är hjärtskärande och obehaglig, så finns det en empati då Bickle åker raka vägen ned i helvetet. 

Alla mänskliga aspekter är som bortblåsta hos Arthur Fleck, förutom att karaktären befinner sig i ett konstant predikament – där omvärlden är löjeväckande iskall och aggressiv, så finns det inget som på något sätt skapar empati. Att bevittna ett gökur blir än galnare är som att titta på hur gräs växer någon extra centimeter. 

Samma gamla Phoenix 

Joaquin Phoenixs rolltolkning gör inte heller mycket för att inspirera. Mestadels så spelar han över och gör en torftig repris av sina roller från You Were Never Really Here eller The Master. Precis som i de exemplen så blir det ett konstant mumlande och sluddrande som bara förstärker intrycket att Fleck var galen – och utan någon möjlighet till räddning, långt innan biopubliken mötte honom. Phoenix omtalade viktnedgång är påtaglig, men det är en bedrift för viktväktarna inte en rolltolkning, framförallt då det inte tillför någonting. 

Fleck verkar nämligen vara gjord utav titanium och ha muskler av stål. Ingenting verkar ha särskilt stor fysisk inverkan på honom, däribland att bli påkörd eller bli allvarligt misshandlad. Att sedan försöka övertyga om att detta skulle vara mer realistiskt går inte att ta på allvar då Phoenix tar mer stryk än både Bruce Willis och Arnold Schwarzenegger ihop. Utöver en mängd mumlande så passar Phoenix på att visa upp lite vansinnesdans som ser ut att vara någon misslyckad auktion för en remake av Grease, om det skulle finnas någon karaktärsutveckling i denna dans – som påminner om en berusad valross, är jag uppenbarligen för intellektuellt inkompetent för att förstå.     

Drömmen om att vara 2000-talets Taxi Driver spricker då Philips skapar en omgivning som är lika överdriven och extrem som den Joel Schumacher byggde upp Falling Down. Där finns det i alla fall en tragikomisk humor som gör det absurda fallet makabert underhållande. I Joker så är allt mellan himmel och jord hemskt, vidrigt och utan några som helst nyanser.

Usla biroller 

Denna flathet och ihålighet har även drabbat birollerna, stackars Zazie Beetz får en roll som är så menlös att man fråga sig om tom luft hade varit att föredra. Detsamma gäller Frances Conroy som gör sig till åtlöje i rollen som Flecks mor. 

Alla försök till att framstå ’’vuxen’’ eller ’’intellektuell’’ faller som patetiska käglor. Philips, Phoenix och filmens ego vet inga gränser. Det finns gott om historier om hur Phoenix tackat nej till roller som Bruce Banner eller Stephen Strange – då han hade tvingats skriva på ett kontrakt för multipla filmer. Med facit i hand så handlade detta snarare om att de pajaskonster – som att vandra bort ifrån inspelningen vilket Phoenix påstås ha gjort under produktionen, aldrig hade godtagits hos en producent eller studio som värnar om sitt varumärke. Enligt uppgift sägs Philips ha skrivit om manuset under filmens gång, man kan dock undra om ett manus ens existerat. Narcissismen och egoismen är närmast giftig, berättelsen är förmedlad med en sådan arrogans att man glömt bort att göra den spännande, djärv eller begriplig.   

Sandpapper i halsen 

All cynism blir som sandpapper i halsen. Den pretentiösa tanken om att göra en post-modern reflektion om brutaliteten i vårt moderna samhälle, känns helt infantil. Tillslut blir hela filmen till en sträckbänk där pretentioner, dryghet och överlägsenhet regerar och gör filmupplevelsen till en tortyr. 

Inte blir det mycket bättre av att kritiken – om att filmen förhärligar våld och anarki, visar sig vara helt korrekt, de antagonister som förekommer är onda bara för sakens skull, och idén om att frigörelse sker i att anordna en mordiskt kaos framkallar djupa suckar. 

Och för att handla om en karaktär, vars personlighet och modus operandi alltid bestått i att överraska med handlingar mer groteska än vad någon kunnat föreställa sig, så är filmens chockmoment ett rent dagis. Där Heath Ledger skapade konstant obehag i sin mästerliga tolkning och kunde skrämma en hel publik med en blyertspenna, så är denna Joker lika otäck som en smält snögubbe. Trots att både våldet och språket är grövre än någonsin så är det tamt och tråkigt.  

En hädelse 

Joker är en fullkomlig hädelse till film, en överdådig, vulgär och narcissistisk produktion som förvanskar ett källmaterial av guld. Att helt avvika från sitt källmaterial och gå loss på det med inkompetens, uselt berättande och noll koll, har faktiskt gjorts tidigare av Warner Brothers… Den filmen heter Catwoman och 15 år efter dess premiär så har den fått ett syskon i Joker. 

Betyg 1/10  

Loving Vincent Recension 

005

Ett makalöst hantverk möter en ordinär film som inte helt lever upp till den enorma potentiell som finns. 

Om ingeting annat så kommer Loving Vincent alltid finnas med i filmhistorien som ett av de mest ambitiösa och slitsamma projekt som någonsin gjorts. Med över 65 000 olika individuellt målade tavlor som imiterar Vincent Van Goghs stil, så är den bakomliggande processen att skapa filmen nästan mer intressant än själva slutresultatet.

Vincent van Goghs tavlor är idag sedda som några av konstvärldens mest betydelsefulla och banbrytande. En reproduktion av målningen föreställande caféterassen hängde hos mina morföräldrar, den sitter som etsad i mitt minne med sin distinkta karaktär och stämning. Att se just den bilden helt plötsligt komma i rörelse med musik och dialog är en speciell upplevelse som ibland kan kännas olustig. Det är som att landskapen och scenerna målas upp framför tittaren i realtid. Detta överträffar till och med det enorma arbete filmstudion Laika genomför med sina stop-motion animationer. Visuellt är det förtrollande att beskåda.

006

Ingen innovation berättarmässigt 

Men trots det otroliga visuella arbetet så är filmens manus inte ens i närheten lika innovativt. För när vi väl kommit förbi chocken över det spektakulära hantverket, så väntar en ganska ordinär historia – som tillskillnad mot estetiken, känns bekant. Det faller till om med in på att bli något enkelspårigt. Allt som förväntas finnas i en biografi är på plats, det gör att filmen fungerar narrativt men knappast hänför.

Berättelsen är presenterad som en mordutredning, där man utreder omständigheterna bakom Van Goghs påstådda självmord. En och annan långsökt teori får vi stå ut med, men regissörerna Hugh Welchman och Dorota Kobiela håller det ifrån att bli alltför spekulativt och konspiratoriskt.

009

Olika versioner av van Gogh 

Man väljer att låta porträttet av van Gogh vara öppet, flera olika versioner av hans personlighet och attityd presenteras i tillbakablickar. Där tar man inspiration från Rashômon av Akira Kurosawa, genom att låta olika karaktärer beskriva sina intryck av den kända konstnären. Det besynnerliga är att man mot slutet överger den här öppna tolkningen och försöker skapa en konklusion som känns väldigt snäv och inte alls lika bred. Med tanke på att en stor del av filmen cirkulerar kring temat att en person kan vara dag eller natt beroende på berättaren, så är det konstigt att man väljer en sådant enkelt sätt att knyta ihop säcken.

Själva berättelsen är relativt effektivt och bibehåller ständigt ett visst mysterium kring filmens centrala fråga kring vad som faktiskt hände van Gogh den där dagen han lämnade världen. Tyvärr så är karaktärerna nästan lika platta som sina motsvarigheter på de målade dukarna. De flesta personer vi stöter på känns obehagligt cyniska och osympatiska, det är som om man valt att skapa en fientlig miljö för att öka på spänningen, något som definitivt inte behövs i en film som till sin grund är ett drama och inte en thriller.

003

Klumpiga kameraåkningar 

Det finns också vissa problem i hur man valt att animera projektet. För även om det till största delen är otroligt vackert så har man effektiviserat arbetet med filmen genom att utföra en sorts kalkerande på sekvenser som filmats med respektive skådespelare. Mellan varven kan vissa rörelser och kameraåkningar kännas lite klumpiga.

Loving Vincent påminner en hel del om min upplevelse med Richard Linklaters Boyhood, en film som i sitt koncept var betydligt mer intressant än den färdiga produkten. På det hela så kan filmen beskrivas som en arbetsseger som måste ses för sitt redan historiska värde.

Betyg 7/10      

Silence Recension 

001

En många gånger outhärdlig resa som kulminerar i en storartad final som förlåter det mesta. 

Martin Scorsese har gjort sin bästa film sedan Shutter Island. Efter att ha irrat bort sig i Hugo Cabaret och The Wolf Of Wall Street, tar en av filmvärldens största konstnärer kommandot igen.  Silence är prövande och bitvis alldeles för långsam för att kunna nå gudalika höjder. Men med ett självsäkert hantverk och ett helt magnifikt slut, är det en upplevelse som faktiskt motiverar ett biobesök.

Det är tydligt från första scenen – Scorsese vill hylla Akira Kurosawa. Estetik och komposition är som hämtat ur filmer som Ran och Kagemusha. Scorsese besitter efter alla dessa år en självsäkerhet i sitt hantverk som skänker filmen en kraftfull ryggrad, som i sin tur förankrar en berättelse som till stor del är abstrakt och otydlig. Han hindrar således att fällas av några som helst plågsamma pretentioner.

Kurosawa tills slutet 

Scorsese har tittat noga på Kurosawas sätt att få sina skådespelare att skapa stora gester utan att överdriva. Det baseras i en princip som innebär känslomässiga explosioner som ständigt hålls tillbaka – av filmens strama hållning

Tyvärr sköts inte balansen lika väl här som i skolexempel som De Sju Samurajerna. Andrew Garfield och Adam Driver saknar den tyngd och erfarenhet som tex gör Toshirô Mifunes insatser fullkomligt trollbindande. De har olyckligtvis också utrustats med rejält taskiga portugisiska accenter. Även den japanska delen av skådespelarensemblen känns som platta karikatyrer.

Att se Silence är en stor prövning av publikens tålamod. Tempot är mer eller mindre obefintligt, sekvenser dröjer sig kvar länge, det är en återgång till en klart måttligare hastighet som återfanns under 50-talets filmskapande.

En total golgatavandring

Vad publiken får utstå, i det många gånger provocerande tempot, i kombination med alla bakslag för filmens karaktärer, blir faktiskt en viktig del av berättandet när vi slutligen når målet. Det är slående hur Scorsese faktiskt använder denna på alla sätt plågsamma färd för att maximera det slutliga dramat.

Om inledningen till stor del är hämtad från Kurosawa, är filmens andra hälft någon slags alkemi mellan Werner Herzogs Aguirre – Guds Vrede och Samuel Beckettes Godot. Här börjar vandringen mot mörkret och filmen skiftar ton till något mer ondsint och sadistiskt.

Här skapas ett orubbligt hinder berättarmässigt, där filmen bokstavligt talar fryser. Det blir ett sista andetag innan dykningen mot den förlösande avslutningen. När den tredje fasen slutligen anländer, är det med en enorm tyngd.

Ett slut som heter duga

Efter timmar i smuts, sjukdomar och kollektiv bestraffning, ges vi en final som bara kan beskrivas som enastående.

Då känns alla timmar av stillastående och mandomsprov värd all möda. Det får mig att helt förtränga de stora problemen som Silence dras med; att speltiden kunde halverats, vissa ytterst tveksamma berättarknep – som manifesterar sig i ett speciellt gräsligt visuellt anspelande, samt att filmen saknar fokus de första två timmarna.

Genom att vara svårtillgänglig och ytterst krävande, är det svårt att hela omfamna Scorseses vision. Det är som en ännu mer trögflytande version av Alejandro González Inárritus  The Revenant, befriad från de delarna som kan benämnas som action betonade. Men finalen väger upp alla invändningar. Silence befäster sig då bland de absolut största stunderna Scorsese har gett oss, så enormt är det.

Betyg 7/10 

Suicide Squad ser inte kul ut – en kritik av DC’s kommande filmprojekt  

Mer Batman relaterat.

Jag kan faktiskt inte erinra mig ett enda tillfälle där något som baseras på Bob Kanes skapelse Batman på otroliga 70 år, inte fått mig att dra igång den starkaste av utombordsmotorer och åka ut på det stora hypehavet. Men i och med trailern för kommande Suicide Squad och

Batman V Superman: Dawn Of Justice (en av de sämsta titlarna på länge) känner jag ingenting annat än en total apati. Något som borde vara fullkomligt omöjligt när det kommer till en figur som haft en sådan inverkan på mig sedan barnsben.

Man skall såklart akta sig noga när det kommer till att döma något innan hela anrättningen serverats. All den där skepsisen mot Heath Ledger kom tillbaka som det mest laddade slaget från Cassius Clay, ett slag som träffade de flest nej-sägare rakt i ansiktet – jag själv inkluderad. Ledger visade sig – som vi alla vet nu, vara helt utomordentlig,legendarisk,genialisk och så kan man fortsätta beskriva det odödliga porträtt av hans Joker i The Dark Knight. Men det där var 2008. Idag 2015 och framåt känns DCs och Warners planer på att mer eller mindre imitera konkurrenten Marvels lyckade koncept, både trött och oinspirerat.

Warner Brothers sätter allt på att deras ’’reverse engineering’’ skall fungera – att introducera så många karaktärer man kan på så kort tid som möjligt för att snabba på den oundvikliga ensemble monoliten som kommer i och med Justice Leauge.

Ett drag som jag tror kommer sänka sjösättningen av DC Comics diverse flaggskepp. Att introducera Wonder Woman,Cyborg,Lex Luthor samt Aquaman i Zack Snyders kommande Batman V Superman: Dawn Of Justice känns desperat och illa genomtänkt. Om vi nu kämpade som vildar med att förstå förstå den spaghetti-tallrik av trådar och uppbyggnad som var The Avengers: The Age Of Ultron, vågar jag knappt titta in i spåkulan för Znyders film som också beryktas vara världens dyraste med över 400 miljoner dollar i budget.

Kritiken och mitt starka tvivel för det projektet kan sparas till ett helt separat inlägg, detta fokuserar huvudsakligen av min kritik av den scener och bilder vi fått se av Suicide Squad 

Det är inte med något större behag jag går ut på den styva linan som innebär att kritisera filmer i förtid. Men Suicide Squad ser tragiskt dålig ut i min mening. Oron börjar med regissören David Ayer. Harsh Times,Fury och inte minst Sabotage (som knappt är värd en enda stavelse) var kallduschar av den värsta sorten. David Ayer regisserar med klumphänder och fötter, helheten uteblir och han tappar bort sig själv i en djup skog av förutsägbarhet och ibland rent skrattretande dramatik.

Fury var oftast patetisk i sin vilja att visa andra världskrigets fasor. Redan i introduktionsscenen i det amerikanska lägret öser Ayer på med allt han kan, brutalt våld,stympade soldater och andra hemskheter. Önskan om att placera sig bredvid Spielbergs ikoniska Rädda Menige Ryan är plågsamt tydlig. Det är så pass taffligt och befriat från elegans eller stil att man känner sig moloken och nedslagen. Spielberg,Scorsese och urfadern till allt filmvåld Akria Kurosawa – för att bara nämna några, använder våldet som en faktisk byggsten för att föra fram och bygga sin berättelse. Ayer känns för det mesta bara tråkigt högljud och tröttsam med sitt grovhuggna sätt att berätta.

Furys försök till att skapa spänning eller intensitet föll som magra julgranar i stormen Gudrun. Scenen där Brad Pitt och hans erbarmliga samling av så kallade mannar, möter en tysk tiger tank är inget annat än ett praktexempel på dåligt filmskapande. En textremsa flyger upp på duken för den tyska besättningens dialog. Sedan får vi ett par snabba klipp , skott som avfyras, mer klipp och sedan är det slut. När scenen är över sitter jag som det största av fån och undrar vad som var poängen i denna meningslösa sekvens ?

Det grovhuggna sättet Ayer gör film på kan bara liknas med att tugga i sig ren cellulosa, gott om fibrer men ingen näring – mycket väsen för ingenting.

Suicide Squad är för mig lika intressant som gårdagens text-tv översatt till polska. Trailern ger en försmak över Ayers så vanligt klumpiga filmskapande –  fånig dialog, trist estetik och ja, listan kan göras lång.

Och nu kommer vi till den stora kontroversen – Jared Letos Joker. De redan omdiskuterade tatueringarna sticker i mina traditionella-Batman ögon, vad är iden med att förvränga en figurs estetik till den här graden av hemskt omdöme ? Den senaste bilderna på clownprinsen av brott får mig enbart att sucka djupt. Det känns inte rätt,intressant eller ens det minsta spännande.

Övriga skådespelare inger inte heller något större hopp. Will Smith må vara den sista bastionen för namn som faktiskt kan ändra de ekonomiska vindarna. Men att ge honom rollen som den ytterst tråkiga och intetsägande lönnmördaren Deadshot är för mig helt obegripligt. Som många andra redan noterat är oddsen för att Smith gått med på ett längre kontrakt mycket osannolikt. Om Deadshot nu delegeras till den fogmassa karaktären alltid varit och får spela andra fiol, är det såklart trevligt att kunna stoltsera med en magnet som Smith på affischen. Vi vet som sagt inget ännu om vem som kommer leda ensemblen, men att en skådespelare med ett så välrenommerat komplex som Smith skulle gå med på att agera utfyllnad kan man ställa sig frågande till. Den kritiska kör som redan förutspår att Smith blir en engångsföreteelse ser jag inte som helt omöjligt.

Cara Delevingne må be alla sina kritiker att göra alla tänkbara vulgariteter och dra åt skogen på diverse sociala medier. Men även om hennes Enchantress bara skulle bli ombed att göra en Pan liknande instats (alltså ingenting) så har vi nog ingen monumental skådespelsuppenbarelse att vänta oss, och då är jag artig i mitt tvivel.

Min kritik kan egentligen bara fortsätta, Viola Davis saknar pondusen och kraften för att spela den stenhårda Amanda Waller. Margot Robbie är för stel och saknar den busiga charmen som Harleen/Harley Quinzel alltid burit med sig. Killer Croc ser ut som en sliten fotbollshuligan.

Om fantasi kunde bli verklighet, skulle jag försiktigt men bestämt ta den där fryspistolen som superskurken Mr Freeze stoltserar med och frysa ned termometern för Suicide Squad förbi nollan och på stadig färd nedåt i slentrianlandet. Ungefär så varmt och levande känns det här projektet för tillfället.

I smell death on you. I don’t need to fight you, I just need to wait. And then…I will feed on your corpse.” – Killer Croc, Batman Arkham City