All images copyright and courtesy of Nonstop Entertainment 2017

Istället för att trollbinda med spartanska men vackra landskap eller med en intim och sorgsen relation mellan två slitna själar så förvandlas God’s Own Country till en obönhörligt tråkig och emotionellt kaputt film. 

Det är en gammal klyscha, men att recensera en film som God’s Own Country är som att försöka gå över ett minfält. Genom att åta sig att skildra en homosexuell relation så sätter sig filmskaparna i en position där man som kritiker kan åtalas för både homofobi och fördomar vid minsta antydningen till kritik för själva filmen.

Vi har försökt hålla Tiger Film ifrån olika politiska ställningstagande, men i den här situationen klargör att vi att vi inte på hyser agg eller motvilja mot några sexuella relationer – homosexuella eller heterosexuella. Så med denna ’’bekännelse’’ så kan vi vända oss till det faktum att God’s Own Country är en oengagerande och trist film som ramas in av groteskt fula miljöer och ett provokativt tillvägagångssätt.

Francis Lee som långfilmsdebuterar har uttalat sig om hur han vill skildra en rå och verklighetstrogen relation, det är klassisk brittisk diskbänksrealismen som han åsyftar och detta kan vara otroligt effektivt i en såhär lågmäld historia. Att vi inte får bildsköna platser är en sak, men Lee tar den gråa realismen ett steg för långt.

”I ain’t gonna work on Maggie’s farm no more”

I tron om att skapa en kompromisslös film så har Lee valt att göra allt så smutsigt och ogästvänligt som möjligt. Vi får närbilder på allt från toalettbesök, spyor och så mycket avföring att det snart känns som en provokation. Allting framställs i ett smutsigt och hemskt ljus, till och med berättande är askgrått.

Att göra en film om svåra situationer är fullt möjligt. Steve McQueen (regissören) genomförde det på ett fantastiskt sätt i sin starka men svårsmälta Shame. Trots att hela filmen centrerar kring ett allvarligt sexberoende så kopplar McQueen ett hårt grepp kring publiken genom otroligt starka skådespelarprestationer från Michael Fassbender och Carey Mulligan. Shame blev aldrig exploaterande eller sensationslysten, allt som fanns på plats var till för att berätta en oförglömlig historia.

God’s Own Country är i praktiken inte en film som behöver uppseendeväckande delar. Tvärtemot hade det varit vuxnare att skildra den här relationen på ett neutralt vis – som Todd Haynes i Carol, utan pretentiösa fäblesser för debatt. Lee verkar ha bestämt sig för att göra precis allting i filmen omöjligt att närma sig, det som kunde blivit en brittisk Brokeback Mountain blir istället osmakliga utsvävningar i smuts och allmän fascination för kroppsvätskor, det är som att bevittna David Cronenbergs mest makabra arbete.

”Muck and mire” 

Man tappar helt och hållet bort sin berättelse i det här ständiga behovet att provocera. Jag ursäktar för språket, men jag har aldrig sett såhär mycket avföring och smuts i hela mitt liv, och då räknar jag med en allmän bajamaja i New York City. Det lilla skjulet i Motorsågsmassakern kan konkurrera med hotellkedjan Ritz i jämförelse med den här mardröms farmen, det får mig att tänka på de där riktigt förfärliga bilderna på vanskötsel av boskap.

Den enkla livsstilen och det manuella arbetet på gården kunde ha skildrats ganska finstämt, där man inte är i behov av våra moderna vanor och där människan är ett med naturen. Men Francis Lee verkar nästan ha en avsmak för öppna vidder och människor som inte velat anamma storstaden.

I den scen som skall presentera kompromisslös kärlek så rullar karaktärerna runt i smuts och gyttja, men känslomässigt är det dött och utan något större intresse. Allt ramas in av ett närgånget foto som blir påträngande utan att för den delen förmedla intimitet.

Comatose

Det hjälper inte heller att alla karaktärer är apatiska och enigmatiska. Josh O’Connor förmedlar ingen som helst empati.  Det finns ingen orsak till att en distanserad karaktär skall bli odräglig, genom ett bra berättande kan man få publiken med sig även i det svåraste av filmer. Men O’Connors karaktär förblir en egoist som ständigt går runt i någon slags självömkan.

Alec Secareanu som får utgöra den andra halvan av huvudrollsduon gör en klart mer tredimensionell karaktär, men den iskalla regin och vägran att låta publiken komma nära gör även denna person till en stor gåta.

Så vad vi har att göra är ett relationsdrama utan trovärdiga relationer eller bra dramatik. Speltiden som känns som två livstider fylls med ’’fantastiska’’ bilder på otroliga ting som hönor som går och förtär en snigel…

Isolering

Det finns bara två ynkliga scener som faktiskt degler lite emotionellt engagemang, men dessa är begravda under ett bokstavligt berg av skit och egoism. I en sekvens visas också ett intressant sidospår upp, för ett kort litet ögonblick så skildrar man isoleringen och de krossade drömmarna som behövts användas som betalning för att hålla familjen och verksamheten vid liv.

Att första scenen är en kräksekvens känns representativt för min egen reaktionen efter filmens slut.

Betyg 2/10