God’s Own Country Recension 

0015

All images copyright and courtesy of Nonstop Entertainment 2017

Istället för att trollbinda med spartanska men vackra landskap eller med en intim och sorgsen relation mellan två slitna själar så förvandlas God’s Own Country till en obönhörligt tråkig och emotionellt kaputt film. 

Det är en gammal klyscha, men att recensera en film som God’s Own Country är som att försöka gå över ett minfält. Genom att åta sig att skildra en homosexuell relation så sätter sig filmskaparna i en position där man som kritiker kan åtalas för både homofobi och fördomar vid minsta antydningen till kritik för själva filmen.

Vi har försökt hålla Tiger Film ifrån olika politiska ställningstagande, men i den här situationen klargör att vi att vi inte på hyser agg eller motvilja mot några sexuella relationer – homosexuella eller heterosexuella. Så med denna ’’bekännelse’’ så kan vi vända oss till det faktum att God’s Own Country är en oengagerande och trist film som ramas in av groteskt fula miljöer och ett provokativt tillvägagångssätt.

Francis Lee som långfilmsdebuterar har uttalat sig om hur han vill skildra en rå och verklighetstrogen relation, det är klassisk brittisk diskbänksrealismen som han åsyftar och detta kan vara otroligt effektivt i en såhär lågmäld historia. Att vi inte får bildsköna platser är en sak, men Lee tar den gråa realismen ett steg för långt.

0033

”I ain’t gonna work on Maggie’s farm no more”

I tron om att skapa en kompromisslös film så har Lee valt att göra allt så smutsigt och ogästvänligt som möjligt. Vi får närbilder på allt från toalettbesök, spyor och så mycket avföring att det snart känns som en provokation. Allting framställs i ett smutsigt och hemskt ljus, till och med berättande är askgrått.

Att göra en film om svåra situationer är fullt möjligt. Steve McQueen (regissören) genomförde det på ett fantastiskt sätt i sin starka men svårsmälta Shame. Trots att hela filmen centrerar kring ett allvarligt sexberoende så kopplar McQueen ett hårt grepp kring publiken genom otroligt starka skådespelarprestationer från Michael Fassbender och Carey Mulligan. Shame blev aldrig exploaterande eller sensationslysten, allt som fanns på plats var till för att berätta en oförglömlig historia.

God’s Own Country är i praktiken inte en film som behöver uppseendeväckande delar. Tvärtemot hade det varit vuxnare att skildra den här relationen på ett neutralt vis – som Todd Haynes i Carol, utan pretentiösa fäblesser för debatt. Lee verkar ha bestämt sig för att göra precis allting i filmen omöjligt att närma sig, det som kunde blivit en brittisk Brokeback Mountain blir istället osmakliga utsvävningar i smuts och allmän fascination för kroppsvätskor, det är som att bevittna David Cronenbergs mest makabra arbete.

0024

”Muck and mire” 

Man tappar helt och hållet bort sin berättelse i det här ständiga behovet att provocera. Jag ursäktar för språket, men jag har aldrig sett såhär mycket avföring och smuts i hela mitt liv, och då räknar jag med en allmän bajamaja i New York City. Det lilla skjulet i Motorsågsmassakern kan konkurrera med hotellkedjan Ritz i jämförelse med den här mardröms farmen, det får mig att tänka på de där riktigt förfärliga bilderna på vanskötsel av boskap.

Den enkla livsstilen och det manuella arbetet på gården kunde ha skildrats ganska finstämt, där man inte är i behov av våra moderna vanor och där människan är ett med naturen. Men Francis Lee verkar nästan ha en avsmak för öppna vidder och människor som inte velat anamma storstaden.

I den scen som skall presentera kompromisslös kärlek så rullar karaktärerna runt i smuts och gyttja, men känslomässigt är det dött och utan något större intresse. Allt ramas in av ett närgånget foto som blir påträngande utan att för den delen förmedla intimitet.

Comatose

Det hjälper inte heller att alla karaktärer är apatiska och enigmatiska. Josh O’Connor förmedlar ingen som helst empati.  Det finns ingen orsak till att en distanserad karaktär skall bli odräglig, genom ett bra berättande kan man få publiken med sig även i det svåraste av filmer. Men O’Connors karaktär förblir en egoist som ständigt går runt i någon slags självömkan.

Alec Secareanu som får utgöra den andra halvan av huvudrollsduon gör en klart mer tredimensionell karaktär, men den iskalla regin och vägran att låta publiken komma nära gör även denna person till en stor gåta.

Så vad vi har att göra är ett relationsdrama utan trovärdiga relationer eller bra dramatik. Speltiden som känns som två livstider fylls med ’’fantastiska’’ bilder på otroliga ting som hönor som går och förtär en snigel…

Isolering

Det finns bara två ynkliga scener som faktiskt degler lite emotionellt engagemang, men dessa är begravda under ett bokstavligt berg av skit och egoism. I en sekvens visas också ett intressant sidospår upp, för ett kort litet ögonblick så skildrar man isoleringen och de krossade drömmarna som behövts användas som betalning för att hålla familjen och verksamheten vid liv.

Att första scenen är en kräksekvens känns representativt för min egen reaktionen efter filmens slut.

Betyg 2/10  

Wonderstruck Recension 

0012

All Images Copyright And Courtesy Of Scanbox Entertainment 2017

Även om flera scener är fantastiskt vackra och även gripande så lämnas man mot slutet ganska ambivalent, fantastiskt skådespel och fin regi kompenserar inte för en film som ofta helt stannar upp och inte hittar sin identitet. 

Hur fantastiskt Todd Haynes än är som regissör så kommer han inte undan med att denna gång kännas trevande och spretig. Wonderstruck har fantastiska beståndsdelar och några mycket starka scener, men det förblir splittrat.

Få dramatiker kan på samma sätt som Todd Haynes skapa så så vassa och träffsäkra porträtt av karaktärer från all sorters bakgrunder. I hans senaste film Carol gick han tvärtemot alla tidigare exempel och skapade en oförglömlig resa i ett naivt 50-tals USA där två kvinnor tvingades göra upp med sin sexualitet.

På många sätt känns Wonderstruck som den självklara spirituella fortsättningen, man inriktar sig den här gången på barn istället för ’’nästan’’ vuxna ungdomar. Platsen är återigen USA och specifikt New York City under två olika tidsperioder. Men nu har Haynes även velat skapa en film som lutar mer åt det surrealistiska. Berättandet är uppbrutet i två skilda historier som tyvärr aldrig riktigt vill samverka med varandra. Charlie Chaplins samlade filmografi står som primär inspirationskälla för de svartvita partier som tar sin plats på 20-talet och helt saknar dialog. De här sektionerna ser otroliga ut, kostymdesignern Sandy Powell verkar ha tillgång till någon sorts tidsmaskin och presenterar ett helt sagolikt Manhattan, fotot är utsökt stiligt. Som en hyllning till stumfilmen slår detta Michel Hazanavicius fruktansvärt veka och platta The Artist med hästlängder.

0032

Thunderstruck

Den andra delen av filmen är placerad i 70-talet med David Bowie och annan popmusik som soundtrack. Haynes väljer här att baka in surrealistiska inslag som drar tankarna till Andrej Tarkovskijs Stalker där karaktärerna verkar gå omringa i någon oförklarlig trans samtidigt som gränsen mellan fantasi och verklighet suddas ut. Till en början är det inbjudande och känslan av att allt kan hända ger filmen energi och kraft.

Problemet uppkommer då dessa två berättelser skall oscillera mellan varandra. Haynes får inte till någon form av positiv synergi och förutom att de delar tematiska likheter så känns de båda delarna för separata och omaka. Dessa problem präglar hela filmen, i vissa lägen vill den vara konstnärligt svår och djupgående, andra gånger en berättelse om att växa upp och acceptera sina brister.

0022

Helter Skelter 

Det går upp och ned som en berg och dalbana på Coney Island. Haynes som vanligtvis är så duktig med att säga så mycket med så lite, verkar här känna sig tvingad till att sakligt lägga fram varenda del av berättelsen, det blir tillslut så systematiskt att filmens  når sin mittdel känns ointressant.

Där allt börjar med att förföra så blir historien bara en enda lång omväg där man drar ut på speltiden så mycket man kan. Utan att ha läst Brian Selznicks bok – som mycket väl kan vara orsaken till filmens stagnation, så är det förvånande att se att Haynes inte kan bolla lika lätt med det här projektet som tidigare gånger, tex. Bob Dylan biografin I’m Not There, en film som är betydligt mer avancerad och experimentel till sin natur.

En annan film baserad på Selznicks verk var Martin Scorseses Hugo Cabaret, och flera gånger känns Wonderstruck som en efterapning. Samma surrealism och eskapism finns det gott om, det är något mer återhållet denna gång men berättelsens upplösning och vägen dit känns alldeles för ofta igen.

20wonderstruck-web1-superjumbo

Ground Control 

Men som alltid med Todd Haynes så är lägsta nivån hög, flera scener är precis så kraftfulla och medryckande som de gånger Kate Winslet fullkomligt dominerade i den fantastiska miniserien Mildred Pierce. Haynes regisserar sina karaktärer och skådespelare så försiktigt och finstämt att han kan liknas med en arkeolog som försiktigt tassar fram i en nyligen upptäckt egyptisk grav.

Han har också en sällsynt förmåga att lyfta fram det absolut bästa ur unga skådespelare. Millicent Simmonds som debuterar är helt suverän i en roll som inte tillåter någon dialog eller ens ansiktsuttryck. Istället måste man helt föra fram attityden och närvaron, något Haynes lyckas med.

Vanligtvis har jag problem med Julianne Moore och hennes hyperaktiva överspel, men här sänker hon volymen och tillåter sig själv att göra en roll som är betydligt bättre än hennes uppskruvade porträtt i Timmarna eller Magnolia. 

Vidare skapar Haynes också en inbjudande stämning som tar publiken i handen och flera gånger trollbinder. Såldes är det svårt att att känns sig helt missnöjd, men sett till tidigare storverk så är Wonderstruck enbart en parentes för en regissör som kanske hör till industrins mest underskattade.

Betyg 6/10      

2015 Års 5 Bästa Filmer 

Slutligen är vi här, den stora kategorin. Det blev tillslut ett bra filmår, trots att det kantades av besvikelser, skräp och tafatthet. Jag tror inte heller att jag upplevt ett år där jag känna mig så i minoritet i åsikter om Jurassic World och Mad Max: Fury Road som både föll platt i min mening. Främst Jurassic World var så bedrövlig att jag fortfarande undrar om jag sett samma film som de där tusentals andra såg och älskade. George Millers post-apokalyps blev inte heller särskilt lyckad i mina ögon, Tom Hardy fortsätter sitt standard agerande att mumla fram repliker och titta hårt mot horisonten. Galningen Theron spelar över och tuggar sönder inredningen. Att hela fristaden som styrs av Immortan Joe utgörs av 99 % tandlösa och malätna skelett medan Joe’s garde av fruar hämtats från närmsta Lindex reklam retar fortfarande upp mig.

Denna lista kommer uppdaterats i slutet av mars då de sista Oscarsfilmerna fått svensk premiär. Men här följer listan på de fem filmer som stod sig bäst år 2015.

5. Insidan Ut 

010

Pixar kommer äntligen till sin rätt efter ett par vilsna år. Filmens patos må vara överdrivet och det är inte helt oförutsägbart vart det kommer sluta. Men bortsett från det är det en varm,rolig och vass film med underbar design, fenomenalt röstskådespeleri och ännu bättre teknik.

4. Ant-Man 

029

Marvel är sin studiochef Kevin Feige, så enkelt är det. Jag bibehåller att Marvel är en institution som styrs från toppen och inte av sina regissörer, Feige dikterar resultatet. Peyton Reed har väl inte gjort någon glad med sina tidigare insatser. Det såg mörkt ut för Ant-Man, Edgar Wright lämnade projektet och Reed fick hoppa in. Det borde slutat i en otrevlig olycka. Men Marvel visar återigen att deras regissörer är arbetare, inte skapare. Ant-Man är rolig,snygg och innehåller ett av Marvels bättre klimax där vi räddas från överdrivet användare av specialeffekter.

Humorn och uppfinningsrikedomen lyfter Ant-Man till stora höjder. En helt magnifik film som visar att Marvel Studios är här för att stanna, länge.

3. Spionernas Bro 

021

Steven Spielberg fortsatte på samma mogna och skärpta bana han etablerade med Lincoln. Som vanligt får vi ett briljant hantverk, en berättelse som både underhåller,utbildar och engagerar. Tom Hanks må vara lika stoisk och tråkig som alltid, men filmens driv,energi och humor får ihop det till en tillfredställande och roande helhet.

2. Star Wars: The Force Awakens 

035

Det finns få saker jag blir lika glad av som superba storbudgetfilmer. Nolan gjorde det med sin Batman-trilogi, Peter Jackson i och med Sagan Om Ringen och nu J.J Abrams med nytändningen av Star Wars. Det är fullfart från första bildrutan till den sista. Nostalgin går på högvarv och Harrison Ford myser som en katt i sin återkomst till Han Solo.

Inte sedan Jackson fördärvade en hel generation med Sagan Om Ringen har jag känt en lika stor upphetsning och förväntan som inför kommande Star Wars-filmer. Den är helt enkelt makalös.

1. Carol 

008

Haynes regisserar starkt,smart och diskret. Carter Burwells musik är trollbindande, längden perfekt och dramat utsökt. En film som utan tvekan är en av de bästa jag någonsin fått se, inget,inget kommer nära i år.