All images copyright and courtesy of Scanbox Entertainment

Inte ens en delvis inspirerad Kate Winslet får liv i denna sega och virriga berättelse. 

Woody Allen fortsätter sin närmast omänskliga produktionshastighet, från att ha rest runt i Europa och även den amerikanska västkusten så återvänder han nu till ett sommar New York och specifikt Brooklyn. Allens tydliga förkärlek för sin hemstad får det inledningsvis att kännas tryggt och bekvämt, men när väl storyn drar igång på allvar så blir det tydligt att tanken står tom och att Wonder Wheel bara blir ännu ett stort menlöst mellanrum i Allens långa historik som regissör.

Filmerna som Allen regisserat de senaste åren har varit som en svenskt sommarväder. Ibland soliga och varma paradis, i värsta fall regniga och fullkomligt bedrövliga. Match Point som fyller tolv år i år (2017) blev en påminnelse om att Allen fortfarande var vital nog att göra en film som trots bekant innehåll kunde vara både vass och rejält obehaglig. Kvalitetsskillnaden på ’’efterföljarna’’ har ofta varit varierande.

Ljuspunkterna har till största delen bestått i enskilda insatser från skådespelare som Penelope Cruz. Inte ens den hyllade Midnatt I Paris inspirerade till några extatiska applåder från mitt eget håll.

Live from New York it’s… 

Wonder Wheel hör till en av Allens mer allvarliga och mörka filmer. Trots en hel del neurotiska gräl och en och annan rakbladsvass replik så är det en ganska miserabel och tragisk berättelse som vi får se. Man kan dra vissa likheter med vår egen Roy Andersson där erbarmliga människor hamlat i en ond cirkel där deras självbevarelsedrift bara består i moraliskt dubiösa livsbeslut.

Men det finns ingeting i Wonder Wheel som är särskilt märkvärdigt. Precis som alltid då Allen inte är i toppform så känns manuset och engagemanget lite sömnigt och forcerat. Den fruktansvärt intensiva takten som Allen avverkar filmer i känns helt absurd, flera bra idéer och historier får falla offer för stressen och ihärdigheten att slå något slags rekord i flest antal filmer på kortast tid.

Flera element och inslg i Wonder Wheel förtjänar bättre än den här slutprodukten, precis som i Café Society verkar Allen fascineras av klassiska filmgangsters. Och sett till den filmen så är detta en klart mer kompetent film, att bli skonad från Kristen Stewarts kriminellt usla skådespel är värt en liten eloge bara det. Och det förekommer ett helt fantastiskt litet fiktivt gangster påskägg.

Wonder Woman

Beklagligt nog så förbättrar inte det de redan tama och slarviga förutsättningarna. Det här är Allen då han är som mest ofokuserad och vårdslös. Det överläggande berättandet får drivas av en som alltid platt Justin Timberlake, Allens ihärdighet kring dessa publikfriande inslag – Stewart i Café Society eller Louis C.K i Blue Jasmine, känns enbart närvarande för att bidra till en krystad känsla av trendighet.

Vad som ger filmen någon som helst relevans är Kate Winslet. Efter alla dessa år har Allen äntligen lyckats fått samarbeta med en av världens bästa skådespelerskor. Winslets filmer har de senaste åren liknat Allens på så sätt att det växlat mellan mördande trista och måttligt intressanta.

Inte sedan Winslet samarbetade med Roman Polanski har hon varit såhär pigg och energisk. När hon först gör entré så har hon redan vunnit hela striden, detta utan att avfyra ett enda gigantiskt emotionellt vapen, blicken och hela hennes fantastiska utstrålning är helt makalös att se. Det verkar som att det brittiska monstret är på väg att skapa ännu en klassisk insats.

Waiting For The Miracle 

Tyvärr går väldigt mycket fel efter denna andlöst häftiga introduktion. Istället för att nyttja detta skådespelarunder så pressar Woody Allen in scener med Justin Timberlake där han leker Baywatch, den fantastiska möjligheten att låta Winslet driva filmen tas ifrån henne då den – i jämförelse bleka ensemblen får ta alldeles för stor plats.

Till och med när Winslet verkligen tar i från tårna så är det som att försöka lyssna till en bra och karismatisk talare som försöker förespråka mitt under en pågående Heavy Metal konsert. Hennes skådespel dränks i en berättelse som stapplar fram.

Bristen på någon underfundig humor gör odet hela ganska stelt. Manuset är för återhållsamt men ändå excentriskt, scenerna som skall vara dramatiska blir bara ångor. Det blir varken hackat eller malet. Mitt intresse har helt och hållit försvunnit då vi når klimax.

Trots filmvärldens kanske mest skarpsinniga aktör och en regissör och manusförfattare som kan leverera stordåd så blir Wonder Wheel bara ett trist utkast för något som kunde ha blivit klassiskt.

Betyg 4/10