All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

En otroligt stark rollprestation från filmens huvudrollsinnehavare hjälper inte en ansiktslös och seg film som tar slut precis då det börjar bli intressant. 

Insyriated är så avskalad och naken att det tillslut skadar filmen. Karaktärerna är anonyma – med ett undantag, händelseförloppet är svårbegripligt. Vad som borde kännas angeläget och alarmerande blir mest en stund i ett tråkigt väntrum. Philippe Van Leeuw som regisserar har helt och hållet tagit bort några politiska värderingar eller insikter från Insyriated. En film som utspelar sig i det – ännu, pågående kriget i Syrien hade utan problem kunnat dela ut både en och annan åsnespark åt omvärldens brist på respons. Insyriated är koncis – till och med avhuggen, den har en hel del gemensamt med överlevnadsskräck kontra sedvanliga krigsfilmer.

Syriana

Det här är som att Roman Polanskis The Pianist möter det klaustrofobiska bostadshuset från Gareth Evans The Raid. Allting i Insyriated är gjort med korta små abrupta penseldrag, vi slängs omgående in i händelserna där en allt mer desperat familj försöker överleva och komma ifrån krigets olika fasor. Det finns ingen tid för eftertanke eller ens introduktion till dessa personer, det enda som är viktigt för de här människorna är överlevnad. Klockan står redan på fem i tolv och döden gäckar ständigt.

Denna stress blir till ett utmärkt skolexempel på det klassiska spänningsmomentet som Alfred Hitchcock talade om. Samtliga karaktärer sitter på en tidsinställd bomb som hotfullt tickar ned. Ingeting skyddar de här personerna, energin är slut och inte ens hemmets heliga status som en personlig fristad är en garanti för den mest grundläggande tryggheten.

Mothers Of The Disappeared

I centrum står en fantastisk Hiam Abbass som ger oss en helt monumentalt stark rollprestation som en mor som gör allt för att hålla ihop familj och vänner. Abbass har både en pondus och närvaro som gör att hon inte behöver gestikulera eller ansträngt visa upp sina förmågor på ett uppseendeväckande vis. Hon skapar en omedelbar empati för karaktären och hennes blick – som verkar bära hela världens bekymmer på sina axlar, cementerar detta som en strålande prestation.

Abbas lyckas med intressera trots det tunna manuset. Det blir därför väldigt sorgligt att resten av filmen inte håller samma nivå.

Det uppstår för många komplikationer i och med det väldigt bryska handlaget, filmen uppfattas tillslut som ofärdig och slarvigt avhandlad. Flera scener och händelseförlopp blir i det närmaste obegripliga, att låta hotet vara ansiktslöst är i praktiken en bra idé, men att finna en kontext blir svårt i en film som mer eller mindre är den absoluta finalen på den tredje akten, detta i en berättelse där vi inte får någon indikation eller referens kring varför vi befinner oss just här och nu.

Övriga aktörer kommer inte ens i närheten av Abbass insats. Alla biroller känns som utfyllnad av sämsta sort, deras personliga svårigheter och interna stridigheter lämnar mig helt oberörd. Att Van Leeuw låter de flesta karaktärer vara apatiska och trötta är självfallet inget felaktigt beslut i en film som helt och hållet centrar kring människor som tvingas leva på kanten av vad som är mänskligt möjligt. Men då ingen av aktörerna lyckas engagera mig emotionellt blir det svårt att inte själv känna sig något uttråkad då resten av persongalleriet skall ta plats.

Panic Room 

Mot slutet blir filmens grovhuggna natur så pass abstrakt att jag mer eller mindre slutar att bry mig. När det verkar som att filmen skall lägga in nästa växel och verkligen sättas i rullning så slår eftertexterna till som ett knytnävsslag rakt i solar plexus. Philippe Van Leeuw drar ut alla strömkablar och andra startmedel innan maskinen ens hunnit värma upp. Introduktionen är också en osedvanligt sömnig historia och det känns reserverat på absolut sämsta sätt.

Även om Hiam Abbass gör en stark insats och slutet bitvis är mycket gripande, så blir summan av kardemumma en tråkig och menlös film som lämnar mig både tom och irriterad över att såhär bra potential har förbrukats.

Betyg 4/10