All images courtesy and copyright of SF Studios 2018

Pengar och girighet hade räckt att porträttera, olyckligtvis förlängs All The Money In The World med utdragna falsarium och krystade twistar. 

Ridley Scott har lyckats göra en film som både innehåller och har skapt hela tre skandaler av varierande storlek. Den första är såklart den där en av världens rikaste män – J. Paul Getty, vägrade att på något sätt förhandla om sitt kidnappade barnbarns säkerhet. Skandal nummer två kom i form av de obehagliga anklagelserna mot Kevin Spacey som stod i huvudrollen som Getty.

På rekordtid så valde produktionsbolaget och Scott att gör om alla scener med Spacey och ersätta honom med Christopher Plummer, en man som inte heller kan kallas för guds bästa barn. Plummers privata beteende beskrivs av flera som minst lika provokativt som Gettys – han sägs ha hyrt en Rolls Royce för att bevisa att han var värd mer än alla andra han gjorde en teaterpjäs med, hans självbiografi går till största del ut på att objektifiera kvinnor som han beskriver på det mest vulgära tänkbara sätt.

Easy Money

Spacey-kontroversen ledde i sin tur till något som bara kan ses som ett hyckleri. Spaceys avsked kom som ett efterskalv i och med #metoo-rörelsen. Andra aktörer behövde infinna sig på plats för att spela in nya scener med Plummer. Och på bästa Hollywood-maner så lyckas man skapa ännu en oförrätt, om än något mindre än att låta sin egen familj kidnappas och passivt se på. Mark Wahlberg sägs ha tagit emot ca 1 miljon dollar för sitt extraarbete medan Michelle Williams fick nöja sig med 1000 dollar. Om inte detta är tillräckligt för att visa filmbranschens totala brist på respekt och integritet, så vet jag faktiskt inte vad som skulle kunna vara ett bättre exempel för det. Det är en situation där man låter publicisterna komma på en snabb lösning som ser bra ut de första timmarna, men i praktiken råder inte bot på det faktiska problemet, som är den otroliga diskrepansen mellan män och kvinnor då det kommer till respekt och monetär jämställdhet.

’’Grab that cash with both hands and make a stash’’

Dessa tre uppmärksammade punkter är också betydligt mer relevanta som diskussionsämne än den faktiska filmen. Pengar, makt, girighet och storhetsvansinne är svårt att misslyckas med på film. Jag slutar inte underhållas av verklighetsbaserade filmer som har att göra med ekonomiska imperium och dess påverkan på samhället.

J. Paul Getty var som en modern Joakim Von Anka, ett själviskt monster som enbart värderade ekonomiska valörer över människor – även sin familj. Filmens porträtt känns inte helt avskilt från den verkliga personen, när man läser historier och utsagor. Gettys enda drivkraft är girighet och han följer ’’mycket vill ha mer’’ paradigmet till punkt och pricka. Christopher Plummer är således ganska perfekt som denna uppblåsta galning. Han är förförisk, karismatisk och manipulativ.

Green Disease 

Att tycka illa om filmversionen av J. Paul Getty är inte särkilt svårt. Och de scener där han pompöst berättar om sig själv är filmens bästa delar. Kidnappningen och hur den skildras är däremot raka motsatsen till intressant. Behovet av att ha något med  att göra verkligheten, verkar inte intressera Ridley Scott. Precis på samma löjliga som Ben Affleck gjorde en actionfilm utav Argos slut, så raderar Scott all trovärdighet då han försöker iscensätta olika – uppenbart, dramatiserade flyktförsök som bara förlänger filmen med onödig utfyllnad.

Filmen hade varit mer spännande utan dessa avstick. Mot slutet måste till och med en friskrivningsklausul dyka upp för att styrka att ’’delar’’ av filmen är gjorda för fiktiva ändamål. Flera scener sätts upp som förspel för olika vändningar som misslyckas kapitalt, envisheten att få ut mer spänning än vad berättelsen har att erbjuda blir tillslut utmattande, vad som finns tillhands räcker mer än väl för att göra en både intressant och nervpirrande film.

’’I’m all right, Jack, keep your hands off of my stack.’’

Michelle Williams är – för det mesta, bra som en desperat mor som får utkämpa två enorma strider, den om hennes son och mot Getty som vägrar att ge moraliskt eller finansiellt stöd. Williams förmedlar en bräcklighet där hon är på bristningsgränsen till ett sammanbrott. Williams blir lite repetitiv mot slutet då hennes karaktär verkar stagnera. Även Mark Wahlberg är godkänd i rollen som en slug fixare. Alla aktörerna hade säkerligen kunnat framstå ännu bättre om Scott bara varit villig att trimma och justera vissa sceners längd. Nu blir det ofta lite uttjatat och segt.

Som ett stycke ren underhållning så är All The Money In The World fullt acceptabel. Den är mer eller mindre helt befriad från något större djup eller trovärdighet. Speltiden är också överdriven, detta till följd av alla omvägar som tas i scenerna med den kidnappade Getty. Betyget är svagt och en brasklapp bör följa med.

Betyg 6/10