Peppermint Recension 

0132

All images courtesy and copyright of SF Studios 2018

Summering: Buskis i Los Angeles, Pierre Morel gör återigen bort sig. 

Nej, Peppermint är inte en förlorad familjemedlem som tillhör John Wick eller Atomic Blonde. Affischen må ge en föraning om att Jennifer Garner skall börja utföra samma koreograferade action infernon som Charlize Theron eller Keanu Reeves, om detta vore ett marathon i storstaden så skulle Peppermint inte ens hitta till startlinjen. Förklaring till varför är lätt att hitta då man ser till vem som regisserat – Taken regissören Pierre Morel. 

Taken är nästan omöjlig att bedöma för min egen del. Det katastrofala manuset och Liam Neesons totalt uttryckslösa skådespel får mig fortfarande att undra om det är menat som en parodi. Den lilla humorn som finns att hitta uppstår snarare pga filmens skrattretande oförmåga att producera något av kvalité. Precis som med ett dåligt bröllopsband så får man skuldkänslor då man försöker att gömma sitt elaka hånleende. 

John Wick – som drog igång en sorts mikrotrend med sin mix av brutalitet presenterat i John Woo (Hong Kong perioden) förpackning, har nu blivit en referenspunkt för actionfilm som involverar huvudpersonens jakt efter rättvisa eller vedergällning. 

0081

Punisher !? 

Som konkurrent till dessa så misslyckas Peppermint mer eller mindre på alla plan. Detta har mer gemensamt med The Punisher – och då inte den nyligen utkomna Netflix-serien. Innan Jon Bernthals gruffa och explosiva porträttering av Frank Castle, så var Thomas Jane hämnaren med dödskalle tröjan. Den tråkiga, oinspirerade och poänglösa filmen är identisk med det som nu ges publiken i och med Peppermint. Estetiskt är de nästan tvillingar, samma platta fula form finns här, själva titelsekvensen orsakar starkt illamående med en brölande elgitarr som skall påminna tittaren att detta minsann är hårt som sten. 

Hur smaklöst det än må vara, så är en viktig ingrediens i dessa filmer oerhört brutalt våld. Den indonesiska action urladdningen The Raid satte ribban högt med sina långa och makabra sekvenser där kroppsdelar och groteska avrättningar verkade lika naturligt som att knyta sina skosnören. På det området är Peppermint rena rama söndagsskolan, nog för att det förekommer action, men den är både tråkig och gammalmodig. När det häftigaste i hela filmen är en sekvens där Jennifer Garner kastar sig ut från ett kontorsfönster i slow motion, så vet man att krisen är ett faktum. 

0061

Buskis

Man måste vara väldigt grym om man skall skratta åt Jennifer Garner. Utan att ha sett Alias, så har Garners karriär förföljts av Daredevil, en film där hon blev tvingad att håna både sig själv och publiken i rollen som den enigmatiska Elektra. Garner har på senare tid försökt råda sitt renommé, men det har inte fungerat. När hon bara skall agera personlighets befriad hämnare är insatsen duglig, allt dessförinnan är perfekt grundmaterial till årets upplaga av buskis. Själva upptakten till allt våld, ond bråd och död är så gräsligt att det känns som en komisk sketch. 

De scenerna som skall innehålla någon form av emotionell vikt är rent outhärdliga att titta på. Garner gör vad hon kan, men ingen människa kan klara sig levande ifrån detta manus. Jeff Hephner som spelar Garners make får nog be böner resten av sitt skådespelarliv om han vill gottgöra för sin extraordinärt usla prestation. 

0013

Hemska stereotyper 

Morelle förföljs fortfarande av stereotyperna från Taken, otäcka och skäggiga östeuropéer har nu förvandlats till flottiga, svettiga och tatuerade latinamerikaner. Att vi har att göra men någon form av rasism råder det ingen tvekan om.

Då man ändå diskuterar stereotyper så år det ingenting mot alla de berättarmässiga klichéer som trycks in. Allting är så uppenbart att man lika gärna hade kunnat skriva ned slutet på biobiljettens baksida. Obegripligt segt är det också, då man förväntar sig action så får vi istället se ’’gastkramande’’ scener där de menlösa birollerna sitter i ett grått kontorslandskap… Även om allting är uppenbart för publiken så är det grumligt för Morelle, det mest enkla faktumen ältas om och om igen. 

Filmens enda lilla plus används inte heller. Efter det olidligt tråkiga förspelet så presenterar man en uppsjö av antagonister som är lätta att verkligen avsky. Idén att dessa motbjudande slynglar skall få igen för gammal ost, känns i alla fall någotsånär tillfredställande. Men inte ens det genomförs korrekt, vad vi får är censurerat trams som förtar all eventuell potential. 

Peppermint är ännu en i reden av produktioner som inte har någon som helst anledning att visas på bio. Detta är skrattretande dåligt.

Betyg 2/10

Mile 22 Recension 

MILE 22

All images courtesy and copyright of SF Studios 2018

Summering: En gräslig huvudperson och usel action. Det här är amerikansk patriotism då den är som värst. Donald Trump har hittat sin nya favoritfilm.  

Peter Berg borde –  likt basketspelaren Ron Artest, som idag heter Metta World Peace, döpa om sig. Berg borde sätta in ordet patriot som mellannamn. Det fanns en tid då Peter Berg nöjde sig med att bara göra medioker actionfilm – The Kingdom, eller tårdrypande historier om amerikanska college elvers första steg till att ansluta sig till den amerikanska fotbollsligan NFL. 

Bergs filmer är som amerikanska vrålåk – pråliga till ytan och tomma på insidan. Och då det bara gällde trivialt trams som Hancock eller superkalkonen Battleship var det svårt att bli alltför upprörd. Men för ett par år sedan så bestämde sig Berg för att byta område, han gick då ifrån att leka i sandlådan till att nu försöka bli en professionell målare, med nyinköpta färger och penslar från närmsta snabbköp. Berg ville nu göra filmer där man viftar med den amerikanska flaggan tills solen slocknar. 

0051

Army Reserve 

Första filmen som skapades efter denna patriotiska uppenbarelse blev Lone Survivor. Peter Berg förstod tyvärr inte att en film som – enligt uppgift, är baserad på verkliga händelser, inte kan regisseras och utformas som ett pinsamt magplask. Hela Lone Survivor är en underkänd gäspning som aldrig går att ta på allvar. 

Senast gjorde Berg Patriots Day, en något kontroversiell film, då händelsen den baserades på – bombningen av maraton i Boston, låg lite för nära i tiden. I samtliga filmer Berg gjort sedan 

Lone Survivor så har Mark Wahlberg alltid spelat huvudrollen. Wahlberg – som är lika amerikansk som äppelpaj, är alltid ett säkert kort om man är ute efter att göra en enkel men fungerande film. Att sedan skilja på de olika karaktärerna som Wahlberg spelat är lika lätt som att hitta en icke-försenad avgång hos SJ. 

014

En sorglig kliche 

Wahlberg och Berg kände att det var dags för något nytt, Mile 22 baseras inte på någon verklig händelse – om så var fallet skulle nog utomjordingar från Mars finnas, det borde medföra en hel del artistiska friheter, spänningshalten borde kunna höjas då man inte behöver ta hänsyn till någon som helst trovärdighet. För att skapa detta ’’originella superprojekt’’ så har man hyrt in manusförfattarna Graham Roland och Lea Carpenter. 

Roland må ha ett par TV-serier – Lost och Fringe, under bältet men Carpenter har bara skrivit en enda novell och har inga som helst erfarenheter av att jobba med film. Vem av dessa två författare som bär de största ansvaret för Mile 22 får vi nog aldrig veta, men om vi nu skall ha ett rättvist samhälle så borde båda dessa personer böja sig ned i fullkomlig skam över slutresultatet. 

Allting verkar ha gjorts efter en lista där man satt upp ett par lösryckta punkter som skall uppfyllas. En av dessa är att skapa en riktigt tuff och grabbig yta. Eftersom skådespelsförmåga inte är prioriterat så har man valt Ronda Rousey – före detta MMA kämpe, till att spela topphemlig agent. Rousey har ambitionerna att bli den kvinnliga Dwayne Johnson och gå från lyckad idrottare till superstjärna i Hollywood. Dessa förhoppningar grusas tyvärr då Rousey varken kan agera eller charmera, det kan såklart vara något svårt då ens dialog bara består utav grymtande flås. 

011

Värdelöst skådespel och ännu sämre karaktärer 

Men förvånande nog så är Rousey inte filmens svagaste kort på skådespelsfronten, istället är det Mark Wahlberg som fullkomligt kraschat in i en bergvägg. Här skall Wahlberg spela en överaktiv, känslokall supersoldat som just ätit dunderhonung, med andra ord är han lika orubbligt hård som en skiva granit. Att folk inom det militära är rakt på sak förväntar vi oss, men Wahlberg skapar ett monster som är så osympatisk och hemsk att jag faktiskt hoppas på att en eldstrid skall få slut på de otaliga förolämpningarna, hånen och vuxenmobbningen som han utför vid första bästa tillfälle. 

Värst av allt är den sekvens där Wahlberg går loss på en ung datatekniker, i en tid då #MeToo rörelsen förändrat världen och där mäktiga män fortsätter att försätta unga kvinnor i tortyrliknande situationer, så blir man både rasande och äcklad av att Peter Berg valt att inkludera en sekvens – som för övrigt inte ens är relevant, där slutmålet enbart är att förnedra en annan person. 

Faktum är att varenda person strider mot alla typer av logik för en trovärdig soldat eller officer. Om de inte är kontrollfreaks så är det skjutglada barnungar. Rekryteringen verkar inte ha skett hos specialstyrkans träningsgrupper utan närmsta dagis.

Dock så slutar inte tortyren här, hela berättandet är som en huvudvärk, det snurrar och orsakar yrsel. Den tunna, ynkliga lilla röda tråden som finns hackas i småbitar efter de första tio minutrarna. Sedan följer ett kaos som bara blir värre av de oändligt många – och dåligt genomförda, eldstriderna och biljakterna. Hela klippningen är som ett slaganfall, man klipper allt i ren hysteri och viktiga punkter fullkomligt slaktas i denna hets. 

010

Pliktskyldig konspiration 

Jag har sagt det förut och säger det igen, actionfilmen som sådan behöver inte vara komplicerad. Genren behöver inte få dåligt samvete över att den inte innehåller avgrundsdjupa personer eller välskriven dialog. Peter Berg vill kompensera bristen på struktur genom att kasta in ett par plumpa referenser till dagens mest omskrivna nyheter – ett Ryssland som försöker påverka västerländska demokratier och amerikansk militär i främmande länder. 

Det kunde ha blivit intressant och relevant, men då Berg bara verkar känna sig pliktskyldig med dessa inslag så blir det enbart som att lyssna till konspirationsteorier. 

Som alltid då Berg närmar sig det militära, så fullkomligt vältrar han sig i vapen, flygplan och sprängmedel. Att prylar och pinaler är spännande kan jag förstå, men kanske hade det varit bra om lite av denna ungdomliga entusiasm hade lagts på berättelsen istället… Ja, eller varför inte actionscenerna. 

009

Action In The Streets 

I praktiken så trampar filmen gasen i botten efter sin sega intrig, men Peter Berg har glömt att lyfta på handbromsen och att lägga in rätt växel. Den rökbildning som uppstår av de slirande hjulen är ganska överensstämmande med den usla action vi får; de smäller och ryker men ingenting av värde händer. 

Det största offret i denna travesti blir det fysiska undret Iko Uwais – från The Raid. Uwai som tagit sig an hela arméer med beväpnade galningar får här se hela sitt fysiska arbete förstört då Berg hackar sönder varenda sekvens med en bedrövlig klippning. Akrobatiken och fysiken går inte att se då man klipper in helt irrelevanta bilder på glassplitter eller sönderslagna möbler. 

På knappt 90 minuter känns Mile 22 längre än en vistelse i helvetet. Det är den värsta sorten av vanställd patriotism. 22 miles sägs vara ungefär svenska 35 kilometer, Mile 22 rör sig inte en millimeter. 

Betyg 1/10

Hotel Artemis Recension 

0041

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

Summering: En tillrörd och tråkig soppa med katastrofalt skådespel. 

Man skall inte svara på saker som påhopp eller attacker. Hela mediabranschen har närmast blivit radioaktivt giftig av fans som beter sig som slynglar och hoppar på skådespelare och regissörer med rasistiska uttalanden och gräsliga förolämpningar – se Star Wars The Last Jedi. Underhållningsmedia och filmindustrin själva är inte heller guds bästa barn då det kommer till att bete sig bra. 

I nästan alla fall är det bäst att bara ignorera detta, att analysera eller försöka uttala sig kring dessa elakheter eldar enbart på denna negativa cykel. Med risk för att låta som en ingrodd fanatiker måste jag dock ta upp Jodie Foster och hennes uttalande kring filmer baserade på serietidningar, detta har relevans då det kommer till att förklara varför Hotel Artemis är en total soppa. 

007

Egoistisk enfald

Tidningen The Telegraph publicerade för ett par månader sedan en intervju där Foster går loss på storbudget filmer och jämför dem med så kallad hydraulisk spräckning – en metod att utvinna olja som visat sig ha förgiftat och spolierat marken för flertalet amerikanska landägare. Slå sedan ihop detta med det faktum att Foster själv sitter och regisserar skräpfilmer med ’’progressiva’’ änglar som Mel Gibson, så är det ett både elitistiskt och klumpigt uttalande som enbart understryker det faktum att avundsjuka och snobberi går hand i hand. 

Foster har inte medverkat i en film sedan Neil Blomkamps urusla Elysium år 2013 – vilket ironiskt nog är precis den typen av hjärndöd smörja som Foster tillskriver andra filmer i sitt uttalande. 

En skådespelerska som mottagit några av industrins mest åtråvärda priser och som flera personer fortfarande anser vara kompetent inom sitt yrke, borde då kunna möjliggöra att få igång just de små och mindre attraktiva projekten som hon högljutt kräver. 

0061

Raka motsatsen mot smart eller bra 

Hotel Artemis är inte något idealistiskt eller ödmjukt litet drama, det är ett högljutt, fult och  tondövt försök att blanda ihop futuristisk urban apokalyps med ett av de mest tragiska försöken till samhällskritik. En film behöver inte ha en komplex berättelse för att fungera, den moderna actionfilmen verkar snarare vilja förenkla det hela. George Millers evigt hyllade Mad Max: Fury Road, har en synopsis som lyder – biljakt i en riktning, biljakt i en annan riktning… Punkt…    

Även John Wick och The Raid följer i de fotspåren, premissen är enkel – till och med banal, men vad som gör det till acceptabla upplevelser är en målmedvetenhet och stor kompetens då det kommer till att sätta ihop actionscener. 

Drew Pearce som långfilmsdebuterar med Hotel Artemis – och som ironiskt nog, också skrivit manus till Iron Man 3, har inget som helst känsla för hur man anpassar och fokuserar publikens intresse. Det spartanska ramverket som skall utgöra storyn får bära ett alltför stort ansvar. Istället för att fokusera på action så försöker Pearce djupdyka i tusentals sidospår som både är röriga och mördande tråkiga. 

0031

’’Här kommer Pippi…’’

Känslan av att filmen är överlastad till bristningsgränsen märks tidigt av, varenda kliché som finns stoppas in utan finess, det förekommer bankrånare, tokiga livvakter, lönnmördare, huliganer, sandstränder och så Jeff Goldblum som en solbränd gangsterboss som går runt med solglasögon inomhus… 

Nej, det är inte nästa års aprilskämt som just blivit beskrivit för er, det är Hotel Artemis. Filmen är som ett korthus där man bara staplar – ruttna, kakor på kakor. Jag kan inte ens finns någon skadeglädje då det kollapsar, hela slutspurten är ren våldspornografi som kanske, kanske hade kunnat blivit kontroversiell för en sådär tjugo år sedan. 

009

Där filmen är en total katastrof på alla plan, så är skådespelet närmast livsfarligt för filmmediets hälsa. Jodie Foster tar detta på lika stort allvar som sitt Golden Globe-tal för ett par år sedan, Foster verkar tro att detta är en lekstuga och tramsar likt en imbecill. Utöver detta så har alla skådespelare fått dialog som kommer driva de mest hårdhudade till vansinne. Om man tänker sig Pippi Långstrumps ’’tjolahopp tjolahej tjolahoppsan-sa’’, utdraget till tusen – utan charmen, så får man en idé kring hur frustrerande det är att behöva lyssna på någon utav karaktärerna samtala. 

http---com.ft.imagepublish.upp-prod-eu.s3.amazonaws.com-27ab5ad4-8a93-11e8-affd-da9960227309

Charlie Day slår tillbaka… 

Jodie Foster må agera som en amatör men den stora boven är som alltid Charlie Day. Det räcker tydligen inte med att redan ha cementerat sig med årets sämsta insats i Pacific Rim: Uprising, Day  är nu tillbaka med sitt sedvanliga hemska skådespel där han gapar, skriker och skriker lite till.

Med det redan förskräckliga manuset blir slutresultatet något som liknar en slipmaskin som sakta men säkert etsar bort det mänskliga förståndet. Och Sofia Boutellas ständiga försök att bli en ny actionhjälte faller platt även här. Dave Bautista får inte något som helst material utan får stirra in i en vägg – ett klart bättre alternativ än att se Hotel Artemis iaf. 

Visuellt är det inte heller mycket att bli exalterad över, hotellet som filmen utspelar sig i, ser ut som en billigare version av det mardrömslika huset från den franska komedi-skräckfilmen Delicatessen. Fotot är i sin tur platt och texturlöst vilket bara bidrar till filmens fula estetik. 

Vad filmen sedan försöker kommentera är lika grumligt och otydligt som dess oattraktiva utseende. Idéerna kring att extrem privatisering och allmän anarki inte går bra ihop, är lika färska som valfri frys ur Kitchen Nightmares.  

Hotel Artemis är en kakofoni av dåligt hantverk, ännu sämre manus och skådespelare som är utom all kontroll. Det är bara till att ta ut den här kalkonen ur ungen och börja tranchera, den kommer mätta hela Stockholm. 

Betyg 1/10 

Skyscraper Recension 

015

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Dwayne Johnson lyfter upp en medioker film till en godtagbar stund underhållning i sommarvärmen.  

Från början till slut så vill karaktärerna i Skyscraper inte sluta att tala om människans eviga dröm – att nå himlen. Att sedan säga att filmen inte riktigt når ända vägen fram vore en underdrift, vi får snarare använda en mycket liten tumstock för att mäta och bedöma det vi faktiskt levererats. Detta – till speltiden sett, korta actionäventyr är övergripande en medioker upplevelse. En glad och motiverad Dwayne Johnson blir den enda faktorn som lyfter filmen något. 

Det var så sent som i april det här året som vi fick se The Rock på bioduken, då i den helt genomusla Rampage. Bland den filmens – många, misstag, var den största oförrätten att  Johnson aldrig fick något spelutrymme där han kunde visa upp sin charm och karisma. Ett ruskigt humorbefriat manus och en pubertal jargong gjorde Rampage till en av The Rocks absolut sämsta filmer. 

Skyscraper är mer eller mindre tar såklart stor inspiration från Die Hard, fast med nedtonat våld och betydligt större intresse för digitala explosioner och eldfängda rum. Det kan i all enkelhet beskrivas som följande; explosioner, eld, skottlossningar och en väldig massa närbilder på sprinklersystem, punkt. Att placera actionfilmer i avspärrade miljöer som ett hyreshus (The Raid) eller ett flygplan (Air Force One) verkar ha blivit en stapelvara inom genren. 

004

Great Balls Of Fire 

I en film som får sin drivkraft och nerv utav isoleringen – i det här fallet den utsatta skyskrapan, så krävs det ett ostoppbart rovdjur eller monster som är hack i häl på filmens huvudpersoner. Roland Møller som spelar den primära plågoanden är tyvärr lika obehaglig som en svängdörr. Trots sitt eget och karaktärens danska påbrå så låter det som om Møller försöker prata engelska med sydafrikansk brytning. Hannah Quinlivan som Møllers hantlangare visar upp en klart hotfullare karaktär, men Quinlivan får ställa sig på sidan och där får hon utföra ’’makalöst’’ spännande saker som att stå och vänta eller titta på en datorskärm…

Vad som gör Skyscraper någotsånär acceptabel än de otaliga mänger dussinproduktioner som anländer under sommaren är Dwayne Johnson. Efter felsteget med Rampage verkar Johnson vara motiverad till att återvända till en mer respektabel dagsform, i vanlig ordning så gör han en ganska menlös karaktär till en rolig, modig och ädel människa som hos en annan skådespelare hade känts gammalmodig och ointressant. 

Där Johnson verkar ha det rätt roligt i rollen som närmast fläckfri protagonist, så är resten av skådespelarna inte lika roade av det som sker. Där The Rock lyckas kämpa sig igenom det tvådimensionella manuset så blir mediokra aktörer som Neve Campbell helt strandsatta genom oengagerat skådespel och riktigt slapphänt författarskap av manusförfattaren och regissören Rawson Marshall Thurber. 

003

Set Fire To The Rain 

Thurbers genombrott – We’re The Millers, var en barnförbjuden och riktigt snuskig version av en roadtrip, med tiden verkar Thurbers vilja till att provokativt utmana publiken försvunnit. Skyscraper känns färdigpaketerad och opersonlig. Det är trist att allting vandrar i den mediokra zonen, främst då filmens inledning är en intensiv och spänningsfylld sekvens som drar tankarna åt Florent-Emilio Siris Gisslan – en förvisso illa genomförd film, men med ett ogenerat mörker. 

Men den hårda och ganska lovande starten blir bara en hägring. Sedan följer löjeväckande logik – som kan jag leva med i en actionfilm, problemet är filmens förutsägbarhet. Enbart de yngsta personerna som ser Skyscraper som sin första film kan nog blir överraskade och inte snappa upp de löjligt tydliga vändningarna.

0141

Heatwave

Kanske är det den nuvarande värmeböljan, men alla dessa invändningar och minuspunkter till trots, så är faktiskt Skyscraper en fullt acceptabel sommarmatiné, en måttlig speltid på drygt 100 minuter ger filmen en koncentrerad form som inte töjer på det det redan fattiga innehållet. Att påstå att det vore bra vore lika falskt som att garantera en 100 % solig svensk sommar, det är funktionellt, inte mer… Utan Dwayne Johnson hade detta bygge nog behövt rivas, omgående… 

Betyg 4/10    

Insyriated Recension 

ki3pbwxhr69jopssxmnq

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

En otroligt stark rollprestation från filmens huvudrollsinnehavare hjälper inte en ansiktslös och seg film som tar slut precis då det börjar bli intressant. 

Insyriated är så avskalad och naken att det tillslut skadar filmen. Karaktärerna är anonyma – med ett undantag, händelseförloppet är svårbegripligt. Vad som borde kännas angeläget och alarmerande blir mest en stund i ett tråkigt väntrum. Philippe Van Leeuw som regisserar har helt och hållet tagit bort några politiska värderingar eller insikter från Insyriated. En film som utspelar sig i det – ännu, pågående kriget i Syrien hade utan problem kunnat dela ut både en och annan åsnespark åt omvärldens brist på respons. Insyriated är koncis – till och med avhuggen, den har en hel del gemensamt med överlevnadsskräck kontra sedvanliga krigsfilmer.

Syriana

Det här är som att Roman Polanskis The Pianist möter det klaustrofobiska bostadshuset från Gareth Evans The Raid. Allting i Insyriated är gjort med korta små abrupta penseldrag, vi slängs omgående in i händelserna där en allt mer desperat familj försöker överleva och komma ifrån krigets olika fasor. Det finns ingen tid för eftertanke eller ens introduktion till dessa personer, det enda som är viktigt för de här människorna är överlevnad. Klockan står redan på fem i tolv och döden gäckar ständigt.

Denna stress blir till ett utmärkt skolexempel på det klassiska spänningsmomentet som Alfred Hitchcock talade om. Samtliga karaktärer sitter på en tidsinställd bomb som hotfullt tickar ned. Ingeting skyddar de här personerna, energin är slut och inte ens hemmets heliga status som en personlig fristad är en garanti för den mest grundläggande tryggheten.

Mothers Of The Disappeared

I centrum står en fantastisk Hiam Abbass som ger oss en helt monumentalt stark rollprestation som en mor som gör allt för att hålla ihop familj och vänner. Abbass har både en pondus och närvaro som gör att hon inte behöver gestikulera eller ansträngt visa upp sina förmågor på ett uppseendeväckande vis. Hon skapar en omedelbar empati för karaktären och hennes blick – som verkar bära hela världens bekymmer på sina axlar, cementerar detta som en strålande prestation.

Abbas lyckas med intressera trots det tunna manuset. Det blir därför väldigt sorgligt att resten av filmen inte håller samma nivå.

Det uppstår för många komplikationer i och med det väldigt bryska handlaget, filmen uppfattas tillslut som ofärdig och slarvigt avhandlad. Flera scener och händelseförlopp blir i det närmaste obegripliga, att låta hotet vara ansiktslöst är i praktiken en bra idé, men att finna en kontext blir svårt i en film som mer eller mindre är den absoluta finalen på den tredje akten, detta i en berättelse där vi inte får någon indikation eller referens kring varför vi befinner oss just här och nu.

Övriga aktörer kommer inte ens i närheten av Abbass insats. Alla biroller känns som utfyllnad av sämsta sort, deras personliga svårigheter och interna stridigheter lämnar mig helt oberörd. Att Van Leeuw låter de flesta karaktärer vara apatiska och trötta är självfallet inget felaktigt beslut i en film som helt och hållet centrar kring människor som tvingas leva på kanten av vad som är mänskligt möjligt. Men då ingen av aktörerna lyckas engagera mig emotionellt blir det svårt att inte själv känna sig något uttråkad då resten av persongalleriet skall ta plats.

Panic Room 

Mot slutet blir filmens grovhuggna natur så pass abstrakt att jag mer eller mindre slutar att bry mig. När det verkar som att filmen skall lägga in nästa växel och verkligen sättas i rullning så slår eftertexterna till som ett knytnävsslag rakt i solar plexus. Philippe Van Leeuw drar ut alla strömkablar och andra startmedel innan maskinen ens hunnit värma upp. Introduktionen är också en osedvanligt sömnig historia och det känns reserverat på absolut sämsta sätt.

Även om Hiam Abbass gör en stark insats och slutet bitvis är mycket gripande, så blir summan av kardemumma en tråkig och menlös film som lämnar mig både tom och irriterad över att såhär bra potential har förbrukats.

Betyg 4/10