Images copyright and courtesy of Nonstop Entertainment 2018

En helt genial blandning av svart humor och skrämmande verklig historia som fångar och engagerar. 

Det tar ett litet tag innan poletten trillar ned. Att se ett helt sovjetiskt ministerium bestående av välkända amerikanska och brittiska skådespelare är minst sagt en smula ovant. Regissören Armando Iannucci bemödar sig inte med att ge någon sorts förklaring till varför alla karaktärer talar engelska, startsträckan känns lite tveksam då filmen nästan tangerar att kännas som brittisk gangsterkomedi, i samma anda som Guy Ritchies filmer.

Den tydligt förekommande humorn ger också viss huvudbry, Monty Python medlemmen Michael Palin medverkar också på ett hörn, inledningsvis är det som om att The Death Of Stalin är en förlängd versionen av valfri Python-sketch.

Men sedan börjar man blanda in allvaret och en stor mängd absurda situationer. Då uppstår en suverän iscensättning, det är inte realistiskt men oerhört fängslande. Det är inte menat att vara en korrekt beskrivning av det faktiska händelseförloppet, iden är att fånga essensen av stämningen, hetsen och den totala skräcken över ett totalitärt och diktatoriskt samhälle.

’’Come and keep your comrade warm’’

The Death Of Stalin använder sig från början till slut av svart humor. Dialogen är fylld av svordomar och vidrigheter, samtidigt så blir situationerna bara mer och mer bisarra. Josef Stalin satte skräck i ett helt land, han använde alla former av övervakning mot befolkningen och etniska rensningar. Stalins egen paranoia ledde till ett samhälle där den personliga integriteten kränktes till fullo. Just denna rädsla och terror fångas väldigt väl. Vi får se Stalins underordnade demagoger bli till små ynkliga möss då alla räds att bli avrättade vid minsta lilla felsteg.

Det politiska efterspelet efter diktatorns död är då filmen verkligen kommer till sin rätt. Korruption, girighet och totalt inkompetens, samverkar till att bli både träffsäkert, roligt och otäckt. Iannucci gör det tydligt hur effektiv skarpsinnig humor kan vara i att skildra helt perversa situationer.

Flera morbida och motbjudande saker som manipulation och förtryck skildras på ett humoristiskt men medvetet vis, det gör att man undviker någon som helt förskönande av händelserna eller personerna. Samtidigt känns ingeting trivialt eller förenklat. Vid sidan av rolig och kvick dialog så finns det allvarsamma scener där man visar upp de chockerande massmord som skedde i fångläger och i civila hem. Några av de absolut mörkaste stunderna refereras men hålls undan publiken, säkerhetscehfen  Lavrentiy Berias dokumenterade våldtäkter är ett exempel då vi bara får en indikation. 

’’Kill the czar and his ministers’’

Visuellt så påminner filmen om Lars Von Triers Dogville, miljöerna är förvisso betydligt mäktigare och mer påklädda än i Triers avskalade vision av en amerikansk småstad, men Iannucci behåller en känsla av filmad teater, och det är till filmens fördel.

Då man valt att rollbesätta flera välkända aktörer så skapar man – genom denna teatrala estetik skapas ett underlag där man kan leka med både dialog och karaktärer. Att se The Death Of Stalin som historiskt korrekt vore väldigt naivt, det är en tydligt fiktiv version där man fångar essensen av händelserna.

Kombinationen av skriven dialog och verkliga händelser är oväntat effektiv, i ena stunden skrattar man åt de maktgalna och vedervärdiga människorna som utgör Stalins kabinett, andra gånger så ryser man av obehag då vi får ta del av de politiska konsekvenserna.

En film som tar sin plats i Sovjetunionens politiska centrum behöver självklart ett antal intriger, och de sköts på utomordentligt vis. Det behövs inte några extrema skeenden eller House Of Cards-moment för att engagera genom den sista timmen. Den andra halvan är betydligt mer intensiv och sammanbiten, det blir en bitter påminnelse om att detta mörker fortfarande existerar sextio år senare och fortfarande inte har försvunnit från det moderna Ryssland.

Back In The U.S.S.R. 

Slutligen måste jag berömma hela ensemblen. Förutom Olga Kurylenko – som är lika hopplös som alltid, så är det livliga och färgstarka porträtt av dessa djävulska individer. Det kan ibland vara svårt att separera persongalleriet, de flesta är diaboliska monster eller idiotiska suputer. Samtliga hör till en samling av några av de värsta människorna man kan tänka sig. The Death Of Stalin blir aldrig så pass grotesk att den blir otillgänglig och frånstötande, humorn blir som en livboj till publiken i detta hav av svek, lögner och mord.

The Death Of Stalin är till en början svårsmält som med tiden växer, blir djupare och mer vågad. Med humor och intelligens så får man ihop en – nästan, unik upplevelse som fångar ondska, dumhet och ett frosseri i makt.

Betyg 7/10