Etikettarkiv: Monty Python

Smallfoot Recension

Publicerad den av
031

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018

Summering: Menlös pekoral som snart är bortglömd.  

För länge, länge sedan, i en värld då Bill Clinton var amerikansk president och Sverige hade en samlad regering, så var en datoranimerad film lika nytt och revolutionerande som dagens Virtual Reality och maskinlärande. Pixars Toy Story kom ut 1995 och inledde en helt ny era inom filmindustrin. Det skulle bli början på slutet för de animerade filmer som producerats med hjälp av papper och penna. Pixar var årtionden före sina konkurrenter och deras dominans saknade någon som helst konkurrens, man kan närmast kalla det ett mikro monopol. Det skulle dröja ett halvt decennium innan en utmanare skulle träda fram, Shrek från DreamWorks Animation blev en braksuccé och hade således var Pixars enväldiga styre över. 

Idag finns det inget som helst nyhetsvärde i en animerad film. Industrin har ställt om sig och nu har det blivit ombytta roller, publiken vill nu se en återgång till det traditonella. Produktionsbolagen Studio Ghibli och Laika – som valt att fortsätta med tekniker som stop-motion och klassisk animation, ses nu som något exklusivt och unikt. Marknaden är numera mättad, därefter är det inte lika lukrativt att producera animerade filmer. 3D bågen som svepte över filmvärlden år 2009, gav filmer som Avatar och Tim Burtons Alice I Underlandet en extra boost genom sina tekniska attribut. Likadant var det för alla digitalt animerade filmer, avkastningen var således garanterad att bli hög.

024

Dussinvaror

Warner Brothers är relativt nya på det animerade området, deras första film – The Lego Movie, blev mycket framgångsrik och ledde till flera spin-offs och en kommande uppföljare. De lyckades skapa sig en egen identitet i den mördande konkurrensen. Lego-Batman filmen är tex betydligt bättre än något som DCs filmiska universum levererat. Smallfoot är den andra filmen i ordningen som inte har något att göra med varumärket Lego för Warner Brothers Animation. Nu överger man sin distinkta och säregna profil från Lego-filmerna , på så sätt bäddar man även för jämförelser med bolag som Pixar och Illumination. 

Smallfoot behöver vara extraordinär, eller i alla fall säregen för att sticka ut, att säga att man inte lyckas vore en underdrift av intergalaktiska proportioner. Låt oss göra ett litet experiment; Duck Duck Goose, Planes, Cloudy With A Chance Of Meatballs och The Nut Job, är det någon som kan erinra sig ett par eller ens någon av dessa filmer ? Om svaret är nej så är det föga förvånande, där Despicable Me och Toy Story är inristade i det kulturella undermedvetna, så är ovannämnda filmer lika lätta att sära på som ett par barr i en granskog. Och Smallfoot ansluter till den osmickrande medelmåttiga skaran. 

027

Looney Tunes Pekoral

En film som har köttbullar i titeln blir åtminstone ihågkommen för det inslaget, Smallfoot har inte en mikrosekund som går att lägga på minnet, berättelsen och dess patos känns så slitet att man kan höra hur hela maskineriet gnäller och tjuter. Konceptet där en ung och entusiastisk man eller kvinna önskar bryta sig loss från ett bakåtsträvande och konservativt samhälle, användes av både Brave och The Croods. Årets Early Man av Aardman Animations gick på samma linje, inte ens dessa mästerliga animatörer lyckades att göra något intressant av konceptet. 

Om detta enbart hade varit en utgångspunkt så kunde det ha fungerat, nu följer allt i ett förutsägbart och tråkigt spår, då man inser att det återstår nästan en timme av dessa repetitiva klyschor så börjar svetten rinna. Smallfoot går också rakt in i filmfällan som betyder att animerade familjefilmer skall vara hysteriska och hispiga. Karaktärer gormar, flaxar med armarna och skriker så fort det finns utrymme. Looney Tunes klassikern Gråben och Hjulben verkar vara den största inspirationskällan för filmens samtliga skämt. Regissörerna Karey Kirkpatrick och Jason Reisig verkar inte förstå att stora delar av publiken har sett dessa billiga slapstick skämt tusentals gånger tidigare. Vartenda skämt är utdraget och saknar alltid slutpoäng. 

0111   

Sur mjölk 

Visuellt finns det inte heller någon att bli lycklig över. Tekniskt är det förhållandevis fult och de sektioner som är någotsånär kreativa, avhandlas med stort ointresse från filmskaparnas sida. Smallfoot innehåller också ett par musikaliska inslag i bästa Disney-anda, tyvärr är dessa lika bedrövliga som filmens utseende – minus från ett spår, så låter det värre än Monty Pythons musorgel. Rapparen Common som lånar ut sin röst åt filmens hövding, verkar ha stipulerat att åtminstone en sekvens skall ägnas åt hans ’’musikaliska’’ förmågor. Den sektionen är lika förfärlig som Waterloo från Mamma Mia: Here We Go Again, det är som att bevittna en urspårad version av någon gräslig Las Vegas show, med dålig ljussättning och usla dansare som sjunger lika falskt som en båtlast av vettskrämda katter. 

Både öronen och ögonen utsätts för allvarliga risker, men det är filmens skrattretande moralkaka som blir huvudansvarig för något sorts filmiskt mord. Då allt – tack och lov, tar slut så lämnas vi med det ’’innovativa’’ budskapet att profit aldrig skall gå före vänskap och lojalitet. Det ’’revolutionära’’ budskapet bekräftar bara att detta är en massproducerad pekoral som lämnar en eftersmak som är lika oangenäm som sur mjölk.   

Betyg 2/10 

The Children Act Recension 

Publicerad den av
0041

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

Summering: En livlös och visuellt anskrämlig film som gång på gång trampar i klaveret. 

Filmatiseringar av Ian McEwans böcker och noveller fullkomligt dräller in för tillfället. Både On Chesil Beach och The Children Act besökte Toronto Film Festival – en utav världens mest väl ansedda filmfestivaler. Mottagandet har varit minst sagt mediokert och ett huvudsakligt skäl till att båda filmerna genomgått en oroväckande seg distributionsprocess. Något som är lätt att förstå efter att ha sett de slutgiltiga resultaten. I fallet med The Children Act så är det svårt för mig att analysera hur adaptionen från bok till film har hanterats då jag inte läst den litterära förlagan. 

Men ännu en gång så har McEwan varit direkt involverad i att skriva filmens manus. Jag hade hoppats att On Chesil Beach enbart var ett felsteg, att McEwan skulle kunna resa sig och faktiskt skapa ett manus som håller för en spelfilm. Tyvärr så är det tydligt att den talangfulle författaren inte klarar av att hantera filmmediet. The Children Act är en steril och poänglös sjusovare som aldrig vill vakna till liv, hela filmen ligger och snarkar som en sömndrucken bulldogg. 

Ett problem – bland oräkneligt många, är filmens brist på någon som helst energi, något som enbart kan bedömas som obefintligt. Vare sig det gäller relationskonflikten mellan Tucci och Thompson, eller alternativ och förvriden kärlek, så hanteras allt med ett sådant ointresse att det inte går att engagera sig på något plan. 

Den här håglösheten hjälps inte av att The Children Act är obeskrivligt ful att se på. Att finrum och  domstolar placerade i Londons centrum är pompöst inredda med sammet och dörrar av ek är givetvis inget stötande i sig, men när allting fotograferas med ett urvattnat foto som får allting att osa utav desinfektionsmedel så blir det outhärdligt att se på. 

0031

Zombie Queen 

Vare sig det är Londons mest klassisk landmärken eller anrika gods ute på landsbygden, så framstår allt som en massgrav från första världskriget, sorgligt och kusligt. Vidare så har alla aktörer sminkats som om de vore på väg att spela in en uppföljare till Universal Studios Dracula från 1931, med Bela Lugosi i huvudrollen. Samtliga skådespelare ser ut som om de är redo att göra ett gästinhopp i The Walking Dead. Trots detta visuella obehag, så lyckas inte regissören Richard Eyre förmedla någon som helst spänning. 

McEwan är i sina böcker genialisk att med små medel, åstadkomma enorm emotionell inverkan. Den finessen eller kunskapen blir här, precis som i On Chesil Beach, klumpig och tillkrånglad. Flera karaktärer är som hämtade ur ett brittiskt humorprogram som Monty Python eller Little Britain. Ingeting går att ta på allvar, samtliga skådespelare – minus Emma Thompson verkar också ha drabbats av någon allvarlig ånger då de insett vad de gett sig in i. Stanley Tucci är inte någon skådespelarkameleont, med sitt korta och korrekta manér, men så här ointresserad och menlös har jag aldrig sett honom. 

Fionn Whitehead som just kommit i land efter Christopher Nolans Dunkrik, får visa upp mer av sitt känslomässiga register än i den skärrade och anonyma rollen som brittisk soldat, men karaktären som Whitehead har givits är så illa realiserad att det är fullkomligt omöjligt att känna någon sorts empati för honom. 

007

Be Quick Or Be Dead  

Någonstans i filmens slutspurt så kollapsar allting och blir till någon sorts omvänd, billigare, samt tråkigare, version av Basic Instinct. Det blir ett av de mest tafatta försök jag sett till flörta med exploateringsfilmen. De misslyckade och nästintill obefintliga spänningsmomenten känns dessutom som stulna ifrån Yorgos Lanthimos förbisedda The Killing Of A Scared Deer. Det blir en sorts filmisk freakshow som bara kan liknas med att titta på de allra mest tragiska  avsnitten från Paradise Hotel.  

Endast Emma Thompson blir den minimala, och jag menar MINIMALA, ljuspunkten. Thompson är en skådespelarmaskin som har så mycket erfarenhet och professionalism att hon skulle kunna läsa upp slumpmässiga sektioner ur gula sidorna och få dem att blu fängslande. Då och då kan man också se spår av McEwans goda förmåga att skriva vass dialog. 

Utan Emma Thompson hade hela The Children Act kunnat skickas rakt ut med soporna, det är en  mördande tråkig historia som är lika blek och död som sitt zombie-liknande utseende. 

Betyg 2/10   

The Death Of Stalin Recension 

Publicerad den av
TDOS_D17_4130

Images copyright and courtesy of Nonstop Entertainment 2018

En helt genial blandning av svart humor och skrämmande verklig historia som fångar och engagerar. 

Det tar ett litet tag innan poletten trillar ned. Att se ett helt sovjetiskt ministerium bestående av välkända amerikanska och brittiska skådespelare är minst sagt en smula ovant. Regissören Armando Iannucci bemödar sig inte med att ge någon sorts förklaring till varför alla karaktärer talar engelska, startsträckan känns lite tveksam då filmen nästan tangerar att kännas som brittisk gangsterkomedi, i samma anda som Guy Ritchies filmer.

Den tydligt förekommande humorn ger också viss huvudbry, Monty Python medlemmen Michael Palin medverkar också på ett hörn, inledningsvis är det som om att The Death Of Stalin är en förlängd versionen av valfri Python-sketch.

Men sedan börjar man blanda in allvaret och en stor mängd absurda situationer. Då uppstår en suverän iscensättning, det är inte realistiskt men oerhört fängslande. Det är inte menat att vara en korrekt beskrivning av det faktiska händelseförloppet, iden är att fånga essensen av stämningen, hetsen och den totala skräcken över ett totalitärt och diktatoriskt samhälle.

TDOS_D14_3716

’’Come and keep your comrade warm’’

The Death Of Stalin använder sig från början till slut av svart humor. Dialogen är fylld av svordomar och vidrigheter, samtidigt så blir situationerna bara mer och mer bisarra. Josef Stalin satte skräck i ett helt land, han använde alla former av övervakning mot befolkningen och etniska rensningar. Stalins egen paranoia ledde till ett samhälle där den personliga integriteten kränktes till fullo. Just denna rädsla och terror fångas väldigt väl. Vi får se Stalins underordnade demagoger bli till små ynkliga möss då alla räds att bli avrättade vid minsta lilla felsteg.

Det politiska efterspelet efter diktatorns död är då filmen verkligen kommer till sin rätt. Korruption, girighet och totalt inkompetens, samverkar till att bli både träffsäkert, roligt och otäckt. Iannucci gör det tydligt hur effektiv skarpsinnig humor kan vara i att skildra helt perversa situationer.

Flera morbida och motbjudande saker som manipulation och förtryck skildras på ett humoristiskt men medvetet vis, det gör att man undviker någon som helt förskönande av händelserna eller personerna. Samtidigt känns ingeting trivialt eller förenklat. Vid sidan av rolig och kvick dialog så finns det allvarsamma scener där man visar upp de chockerande massmord som skedde i fångläger och i civila hem. Några av de absolut mörkaste stunderna refereras men hålls undan publiken, säkerhetscehfen  Lavrentiy Berias dokumenterade våldtäkter är ett exempel då vi bara får en indikation. 

TDOS_D22_4426

’’Kill the czar and his ministers’’

Visuellt så påminner filmen om Lars Von Triers Dogville, miljöerna är förvisso betydligt mäktigare och mer påklädda än i Triers avskalade vision av en amerikansk småstad, men Iannucci behåller en känsla av filmad teater, och det är till filmens fördel.

Då man valt att rollbesätta flera välkända aktörer så skapar man – genom denna teatrala estetik skapas ett underlag där man kan leka med både dialog och karaktärer. Att se The Death Of Stalin som historiskt korrekt vore väldigt naivt, det är en tydligt fiktiv version där man fångar essensen av händelserna.

Kombinationen av skriven dialog och verkliga händelser är oväntat effektiv, i ena stunden skrattar man åt de maktgalna och vedervärdiga människorna som utgör Stalins kabinett, andra gånger så ryser man av obehag då vi får ta del av de politiska konsekvenserna.

En film som tar sin plats i Sovjetunionens politiska centrum behöver självklart ett antal intriger, och de sköts på utomordentligt vis. Det behövs inte några extrema skeenden eller House Of Cards-moment för att engagera genom den sista timmen. Den andra halvan är betydligt mer intensiv och sammanbiten, det blir en bitter påminnelse om att detta mörker fortfarande existerar sextio år senare och fortfarande inte har försvunnit från det moderna Ryssland.

TDOS_D22_4622

Back In The U.S.S.R. 

Slutligen måste jag berömma hela ensemblen. Förutom Olga Kurylenko – som är lika hopplös som alltid, så är det livliga och färgstarka porträtt av dessa djävulska individer. Det kan ibland vara svårt att separera persongalleriet, de flesta är diaboliska monster eller idiotiska suputer. Samtliga hör till en samling av några av de värsta människorna man kan tänka sig. The Death Of Stalin blir aldrig så pass grotesk att den blir otillgänglig och frånstötande, humorn blir som en livboj till publiken i detta hav av svek, lögner och mord.

The Death Of Stalin är till en början svårsmält som med tiden växer, blir djupare och mer vågad. Med humor och intelligens så får man ihop en – nästan, unik upplevelse som fångar ondska, dumhet och ett frosseri i makt.

Betyg 7/10    

Transformers: The Last Knight Recension

Publicerad den av
012

Copyright: Paramount Pictures 2017

Vi vet vad som gäller vid det här laget. Det är ett mullrande som alltid blir ett mer eller mindre enerverande uthållighetstest som pågår minst en timme för länge. The Last Knight gör ingenting för att rusta upp seriens skandalösa rykte. Det är mer av allt, och vid det här laget har man antingen omfamnat serien eller utvecklat stark resistans.

Om Paramount och leksakstillverkaren Hasbro hade tagit serien på någorlunda allvar hade Transformers kunnat vara en busig liten filmserie som på naivt manér drivit och lekt med sitt plastiga ursprung. Men då Michael Bay blev klar som ledare för projektet var nog dessa möjligheter pulveriserade och dumpade på havets botten. Vad som borde vara en juvenil familjefilm har istället blivit en symbol för vidrig smaklöshet; man spelar på den värsta sortens sexism med en inoljad Megan Fox liggandes på en motorcykel tillsammans med rasism och stereotyper. Från och med uppföljaren Revenge Of The Fallen har Transformers-serien associerats med hemska saker som sommarförkylningar och bilköer under rusningstid.

Nu har Bay för tredje gången lovat att lämna sin roll som regissör och ägna sig åt personliga projekt. Om det tveksamma löftet infrias återstår att se, men vad vi får här och nu är lika oskiljaktigt från sina föregångare som två blåbär i den svenska skogen.

Svulstig och bufflig

Detta innebär mer svulstiga actionsekvenser, som efter ett kort tag flyter ihop till en högljudd hård klump som misshandlar publikens hörsel. Man kan likna det med en spellista med musik där man vridit upp basen till max och ställt övriga parametrar till noll, gott om dunkande men innehållet och övriga faktorer dränks fullständigt.

Bay tar som vanligt och eldar igenom den enorma budgeten (förmodade 260 miljoner dollar) genom att konstant vräka på med en överdriven mängd digitala specialeffekter. För tio år sedan var det till en början imponerande, idag endast tröttsamt och gammalt. Man släpper bokstavligt talat bomber och granater över hela skärmen; skrotar mer bilar än i ett berusat demolition derby. Egentligen finns det väl inte så mycket mer att säga, varenda sekvens känns som en upprepning av den föregående. Trots de enorma bilderna på den stora IMAX duken så känner man sig mätt innan filmen ens gått igång.

På väg att sprängas

När vi når första halvan så känner jag mig som Mr Creosote i den där motbjudande scenen ur Monty Pythons Meningen Med Livet, en stor övergöd boll som när som helst riskerar att explodera. Måttlighet eller omdöme finns inte hos Michael Bay. Det skall vara mer av allt, vare sig det är bra eller inte.

Att det saknas logik, struktur eller ens ett övergripande berättande är inget nytt. Här kan inte ens filmens frustrerande klippningen hålla takten med Bays odisciplinerade och impulsiva regi. Man kastas fram och tillbaka i frenetiska sekvenser. Tillslut blir det som att befinna sig på en hemsk åktur på ett nöjesfält, där allt snurrar omkring och den oundvikliga känslan att frukosten är på väg tillbaka upp.

Allt är en orgie i dåligt filmskapande. ILMs storslagna effekter må både vara dyra och bitvis tekniskt imponerande, men det är en yta som gnuggas bort lika lätt som damm på en gammal bok. Under dessa digitala under så återfinns en fullkomlig katastrof som spricker i varenda söm. Bay klipper filmen som om det vore en stirrig musikvideo där allt är förvirrande och obegripligt. Helheten blir ett kaos där jag känner mig som en vilsen främling på en skrikig och otrevlig marknad.

Inramningen är precis så död och själlös som Bay alltid smittar sina projekt med. Likt en prålig amerikansk muskelbil så är lacken och chassit iögonfallande, men vad som väntar under ytan är dyra reparationer och brustna löften. Det finns ingen som helst flexibilitet, allt bryts på två istället för att följsamt böja sig.

Cyniskt och grym

Bay må försvara sig med att han gör film för barn, rättare sagt tonåringar, men med de ögonen blir eländet enbart värre. Med sin groteska ytlighet och därefter brist på liv eller optimism, känns det uttalandet bara cyniskt och grymt. Om Bay just hade gjort en barnfilm om stora robotar som slår skruvarna ur varandra, hade detta uttalande varit mer acceptabelt. Tyvärr så fyller han dessa projekt med gräslig kvinnosyn och karaktärer som för det mesta är helt smaklösa.

Längden på vansinniga 150 minuter kan bara klassas som ett hån mot filmmediet. Och för att raljera ytterligare mot det korporativa systemet i Hollywood, så är den påstådda budgeten på 260 miljoner dollar inget annat än ett slag i magen på det normalt funtade samhället. För dessa summor kan vi utan problem bygga ett par mindre sjukhus eller rusta upp ett dåligt kvarter i nedgångna städer.

Kvinnor som objekt

Den hemska objektifieringen av kvinnor och minoritetsgrupper är kvar, om än i mindre skala. Bay tror att ett par glasögon på aktrisen Laura Haddock samt ett par konstant återkommande punkter om karaktärens utbildning, skall ursäkta det faktum att hela karaktärens existens är till för någon slags sexuell upphetsning, där män väntas stå som dreglande vildar. Haddock har med största sannolikhet enbart fått rollen då hon delar gemensamma yttre attribut med Megan Fox.

Mark Wahlberg får fortfarande spela en både burdus och osympatisk buse, som är lika lätt att tycka om som en kaktus som huvudkudde. Isabela Moner får representera den yngre generationen, men lyckas bara skapa en karaktär som plågar mitt tålamod. Och den där tillvridna och rent idiotiska humorn gör självfallet en återkomst. Interaktionen mellan de olika talande maskinerna är ofta orsak för kvidande obehag, i sina stereotyper och generaliseringar av olika folkgrupper.

Ingen LaBeouf i alla fall

Det enda jag kan identifiera som positivt är att filmen är en ytterst liten resning från föregående tre delar. Vi slipper återigen Shia LaBeouf, något som enbart kan beskrivas som positivt. Och Anthony Hopkins gör en flera gånger karismatisk och underhållande prestation, även om den är långt ifrån på högsta växeln. Hopkins räddar det hela från ett absolut bottenbetyg.

När hela bombardemanget smält färdigt, kan man bara sucka och stirra in i eftertexterna med viss sorg. The Last Knight är långt ifrån det sämsta jag sett, men kanske det mest tröttsamma och livlösa.

Betyg 2/10

Bäst: Anthony Hopkins och ILMs specialeffekter

Sämst: Allt annat

Fråga: Kan den här serien möjligtvis bli någotsånär anständig utan Bay?