Image copyright and courtesy of Universal Studios 2018

Narcissism och meningslöshet i en osympatisk mix som varken charmerar eller intresserar. 

Greta Gerwigs andra film som regissör anländer med stor pompa och ståt. Lady Bird har äran att vara en av de – statistiskt, högst betygsatta filmerna på filmsidan Rotten Tomatoes. Den helt osannolikt positiva responsen har lett till både en och annan kontrovers där det tisslats och tasslats om att vissa skribenter försökt justera betyget – både upp och ned. Hur det än ligger till med den saken så blir jag den där tråkiga och sura skribenten som ställer mig helt på sniskan mot den lyriska majoriteten. Vad som blir mest slående under filmen blir – tyvärr, den stöddiga frågeställningen – ’’ vad är grejen med det här ?’’

Lady Bird hamlar i samma kategori som Easy A och Juno, samtliga filmer har en uppkäftig och vältalig huvudperson. Easy A är en fantastiskt charmig och energisk film, mycket tack vare en – som alltid, självlysande Emma Stone. Juno och andra sidan är en långsam, tråkig och slö historia. Juno är som en soffpotatis som knappt har energi till att avsluta sina egna meningar, det blir lite surt, lite salt och såklart sött. Att bli arg på Juno var svårt då den är ytterst harmlös och därefter helt ointressant. Lady Bird är nästan identiskt på så sätt, den är slö, såsig men betydligt mer utdragen.

Blackbird

Karaktärerna är filmens absolut största sänke, Saoirse Ronan är en uppenbart duktig skådespelerska, hon har all möjligheter att fortsätta sin framgångsrika karriär som sjösattes innan hon ens hunnit komma upp i tonåren. Ingen av skådespelarna går att anmärka på, däremot är alla karaktärer vi får möta ytterst otrevliga och självupptagna, de är narcissister som enbart verka bry sig om status och att slå andra människor på fingrarna genom sin egen genialitet.

Ronans karaktär är den där typen av människa som man bara kan skaka sitt huvud åt. En fullkomligt talanglös och dryg översittare, som i sin tur säljer sina bästa vänner till lägsta pris och alltid måste vara överlägsen alla andra. De svårigheter och oöverkomliga hinder som personerna stöter på blir total ointressanta som dramatiska ankarpunkter, det är svårt att se hur någon kan sympatisera med någon av dessa självupptagna pajsare.

Det enda som gör filmen uthärdlig blir just dess totala uddslöhet. Greta Gerwig har valt att arbeta med ett flertal personer som hon stött på som aktör och manusförfattare. Lady Bird gynnas av detta då den känns avslappnad, något som gör att min ilska överlag blir ganska mild. Hur illa jag än tycker om filmens huvudperson så känner jag mig mest uttråkad och framförallt ointresserad istället för rasande arg.

’’And Your Bird Can’t Sing…’’

Mellan varven fälls en och annan syrlig kommentar där jag inte kan undgå att flina.   Något besynnerligt är det dock att dialogen när nedkörd i referenser och formuleringar som känns formade efter dagens giftiga klimat på sociala medier, detta trots att filmen utspelar sig 2002-2003, en tid då dessa fenomen var helt okända.

De få tillfällen med svärta och berörande dramatik, berövas på sin emotionella relevans då allt pressas in i ett forcerat slut. Situationen blir inte bättre då berättelsen både är förutsägbar och för lång. Den korta speltiden på 94 minuter känns som ett par evigheter.

När man läser och ser intervjuer med Greta Gerwig så råder det inget tvivel om att hon är både intelligent och skärpt, en stark personlighet som är ett bra exempel på den mediala person som vi borde bejaka, detta i en värld där man trampar på kvinnors värdighet och rättighet och där deltagare i reality-TV istället får alla spaltrader i massmedia. Tyvärr så kommer ingen av dessa positiva sidor fram i Lady Bird. Gerwig säger att filmen delvis tar inspiration från hennes eget liv – som hon i sin tur menar är raka motsatsen till Ronans karaktär.

En korrekt biografisk film över Gerwigs liv och hennes personliga resa, hade varit en betydligt mer sympatisk och fascinerande upplevelse än att se Saoirse Ronan gnälla och grina över I-landsproblem.

Betyg 4/10