All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Spike Lee brinner för sin politiska agenda och rasar över det nuvarande politiska läget i USA, all denna aggression smittar av sig på en film som kan vara regissörens bästa… Någonsin…

Det är invecklat att försöka förstå sig på vem Spike Lee är som regissör. Bröderna Coen – som är födda samma årtionde som Lee, har lyckats skapa en identitet som innebär en helt unik och identifierbar stil som inte går att missta. Lee har sällan haft för avsikt att låta sin regi vara lika distinkt eller igenkännbar. Spike Lee byter ständigt genre och på det senaste årtiondet har han gjort filmer som handlat om alltifrån bankrån till mardrömslika upplevelser under andra världskriget, kvalitén på dessa filmer har varierat kraftigt.  

Om Lee nu inte har velat placera sig i ett genrefack inom filmindustrin, så är hans politiska åsikter raka motsatsen. Lee är kontroversiell av flera anledningar, för den som är intresserad av att kika närmare på dessa är det bara att söka på internet för att få fram stora kontroverser som; uppmaningar att skjuta den numera avlidne National Rifle Association talesmannen Charlton Heston, eller att tarvligt försöka försvara ett plagiat – som skedde i och med den västerländska remaken av den sydkoreanska kultfilmen Old Boy. Lee är också allmänt surmulen och grinig i intervjuer och media, vilket inte direkt stärker bilden av att detta är någon särskilt trevlig människa.  

Men i ett USA där fascister marscherar på öppna gator och världens mäktigaste man avgudar diktatorer och bejakar lögner, är Lees rabiata ilska kanske ett nödvändigt ont. 

’’One man to overthrow’’ 

BlacKkKlansman inleder väldigt svagt, det är ingen lätt uppgift att ta sig an något så motbjudande som Ku Klux Klan och rasism, samtidigt som man använder sig av bläcksvart humor. Inledningen är rejält obekväm då filmen inte lyckas hitta någon balans, komedier använder sig av överdrivna gester och stora doser ironi. Lee strävar efter en någorlunda naturalistiskt presentation, det går helt i polemik med karaktärer som beter sig som förvuxna dagisbarn. Dialogen är även den onödigt skruvad och lustig. 

I denna förvirring tar det en stund innan filmen får något fotfäste, men det är då Corey Hawkins – som spelar aktivisten Stokely Carmichael, ställer sig mitt på scen – bokstavligt talat, som pusselbitarna faller på plats. I en helt eldfängd och passionerad sekvens fångar Lee medborgarrättsrörelsens mest upprörda och aggressiva sidor. 

Hawkins svettas och närmast skakar då han framför sitt tal, frustrationen och hopplösheten förmedlas likt ett slag i ansiktet, även om Carmichael stod närmare Malcolm Xs mer obehagligt extrema ideologi, än Martin Luther Kings inbjudande pacifism, så förtrollas man av iscensättningen och skådespelet, härifrån startar den riktiga resan. 

En stor andel av filmens karaktärer är baserade på verkliga människor som ännu är i livet, man kan tycka att det borde innebära att dessa filmiska representationer borde vara trovärdiga. Kanske är det den komiska ådran som fråntar personerna på något genuint djup, humorn – som vill vara så träffsäker som möjligt, verkar innebära att Lee tvingats hyvla bort textur från personerna. Det enda som ursäktar detta överseende är att vi inte har att göra med ett renodlat drama. 

”One man he resists” 

Skådespelet är därmed något begränsat, samtliga aktörer sköter sig bra men når aldrig upp till fantastiska höjder. Adam Driver och John David Washington är dock starka då de får bolla med allvar, ångest och komik, Washington är också väldigt karismatisk mellan varven. 

Även om det är en ganska lättsam film så är balansen mellan mörker och humor väldigt effektiv. Ku Klux Klans vedervärdiga människosyn och medlemmarnas icke existerande intelligens, blir oväntat komiskt guld. Förväxlingarna och ironin är de två starkaste egenskaperna, i detta kastar man också in en koncentrerad dos spänning. 

Lee har äntligen lärt sig att utnyttja varje sekund av speltiden, hans mest ambitiösa film Malcolm X är enligt mig både för lång och i många delar ointressant. I allmänhet har Lee haft svårt att lägga band på sig själv då det kommer till längden på sina filmer. BlacKkKlansman har inte några långa utdragna partier, när resan startar så går den direkt till utsatt destination. I sina bästa stunder känns det som en riktigt välgjord actionkomedi med fyndig dialog.  

Brist på djup 

Bristen på djup blir dock det som håller tillbaka betyget något. Extremisterna som utgör klanens medlemmar är så pass hjärndöda och stereotypa att ingen av dem blir genuint obehagliga. Komiken fungerar som en slags krockkudde där vi skonas från det allra värsta. En och annan sekvens ger dock rysningar, men det är inte filmens interna berättande som orsaker obehaget, utan referenser till diverse historiska händelser, det hade behövts svärta i samma anda som American History X för att verkligen skapa en upplevelse som skakar om.  

Spike Lee må vara kontroversiell, hans praxis och tveksamma moral bör ifrågasättas och  kritiseras. Men då vi bara ser till BlacKkKlansman så råder det inget tvivel om att totalt ursinne kan kanaliseras på andra sätt än att utöva grovt våld. När publiken lämnas med ett par dokumentära bilder i filmens slutskede, så bör blodet koka av ilska hos de flesta. Det är helt enkelt en urkraft som släppts loss. 

Betyg 7/10