Netflix Daredevil Säsong 3 Recension  

daredevil-s3-3

All images courtesy and copyright of Netflix 2018

Summering: Äntligen gick det hela vägen ! Bortsett från en och annan skavank, så är detta en rent av strålande version av Marvels djävulska hämnare.  

Egentligen är det inte tredje gången gillt för Hell’s Kitchens egen skyddsdjävul. Även om ett flertal av helst vill glömma bort The Defenders, så har den fettproppen fortfarande en viss bäring på berättelsen i den tredje säsongen av Daredevil. 

Daredevil är fortfarande kronjuvelen i Netflixs utbud av serier baserade på Marvels hjältar. Satsningen har under de tre gångna åren varit både ojämn och oftast otillfredsställande. Nyligen så annonserade man att både Luke Cage och Iron Fist skulle läggas ned, anledningen till varför är mer komplicerad än att responsen varit ljummen. Det ursprungliga avtalet mellan de båda parterna löper mot sitt slut, Disney börjar allt mer dra tillbaka sitt stöd för plattformen. Planerna är  att – så snart som möjligt, lansera en egen streamingtjänst, ett antal stora projekt har redan annonserats, därav den nästa mytomspunna Star Wars TV-serien. 

Flera av de redan sjösatte serierna kommer med största sannolikhet att flyttas över till den framtida tjänsten. Om nu detta kan vara den sista gången vi ser Daredevil – på Netflix, så har seriens förvaltare och skapare äntligen tagit sig i kragen. Denna tredje säsong är det absolut bästa som Marvel TV någonsin har erbjudit….

Ett utav många problemen och tillkortakommanden med tidigare Marvel/Netflix-serier, har varit en avsaknad på produktionsvärden och genomtänkta manuskript. Flera inslag har varit godkända – till och med bra, men oftast så begravs detta i en onödig mängd utfyllnad som gör att de tretton avsnitt långa säsongerna, alltid blir kulminerar att bli tråkiga och ointressanta. Strukturen där man hoppar fram och tillbaka i tiden, samt att man alltid väljer att intressera sig för ganska irrelevanta detaljer och biroller, gör att ingen av serierna funkat som en bra solid helhet . 

Manusarbetet är lika obeslutsamt och velande, man blandar extremt våld med uppenbart förutsägbara – till och med fåniga inslag, som dansande ninjor och karaktärers övertydliga moraliska ställningstaganden. The Punisher var ett steg rätt riktning efter alla dessa misslyckanden, serien hade ganska uppenbara problem, man lyckades i alla fall tygla sin spretighet och skapa en markant intressantare säsong.  

Rough Justice 

I säsong 3 av Daredevil fortsätter man utveckla och förbättra sig själv, man tar lärdom av – en del,  av sina tidigare misstag. Starten är lite för långsam för sitt eget bästa, men ungefär fyra avsnitt in så sätts bollen i rullning.  föregående säsonger tenderade som sagt att tappa bort sig själv, i diverse biroller med stelt skådespel. Den här gången så introduceras tittarna enbart till en ny nyckelspelare, FBI agenten Ray Nadeem spelad av Jay Ali. 

Detta är en karaktär som tillför ett nytt perspektiv på personerna och händelserna som vi redan känner till. Nadeem är en välskriven och genomtänkt karaktär som både är empatisk och mångfacetterad. Sedan har man äntligen förstått att introduktionen av en ny karaktär inte behöver innebära att man negligerar – Deborah Ann Wools Karen Page, Elden Hensons Foggy Nelson och självklart titelhjälten Matt Murdock/Daredevil spelad av Charlie Cox. 

Bättre skådespel med mer relevanta karaktärer 

Både Wool och Henson har flera gånger varit utmärkta exempel på seriens inkonsekventa och fragmenterade natur. Wool som mest har fungerat som ett överkänsligt nervvrak har äntligen fått mer att göra än att bara se förskräckt ut, Karen Page har en tydligare personlighet samt kraftfullare agenda, som delvis strider mot hennes bättre vetande. Hensons porträttering av Foggy Nelson har även det varit ensidigt, karaktären har vid ett antal tillfällen mest känts som en gnällig stoppkloss. Likt Karen Page så har karaktären fått mer matnyttiga uppgifter den här omgången, och känns som en sann vän och allierad i Murdocks kamp mot New Yorks kriminella kung – Wilson Fisk. 

Vincent D’Onofrio har alltid varit mest hyllade inslaget i tidigare säsonger, flera aspekter av hans skådespel har varit rentav strålande, problemet har varit materialet han fått att arbeta med. Fisks aggressiva utbrott och raseri får honom att kännas barnslig och instabil på ett sätt som inte velat gå ihop med den tillbakadragna och kalkylerande marionettspelare som manusförfattarna och D’Onofrio själv helst verkar vilja porträttera. Dessa karaktärsdrag har denna gång reducerats, och äntligen får vi en version av denna övergödda gangsterboss som känns både skrämmande och diabolisk. D’Onofrio fysiska närvaro innehåller en stor dos dolda aggressivitet som klart kuslig att beskåda. 

På skurkontot tillkommer även en av Daredevils mest välkända motståndare – Bullseye, den omänskligt träffsäkra och dödliga lönnmördaren som njuter av död och våld. Colin Farrell spelade samma karaktär i den ökänt gräsliga versionen från 2003, den uppvisningen i pajaskonster är borta här. Detta är en djupt skadad och sjuk individ som bär på ett både tragiskt och – ibland, empatiskt bagage. Wilson Bethel spelar rollen med en livsfarlig drivkraft och ger karaktären en oberäknelig natur som gör att varje scen spänd och krypande obehaglig. 

Love Is Blindness 

Själva dramat är också något mer raffinerat, ett par sekvenser är fortfarande onödigt långa och övertydliga. Återigen är det D’Onofrio som står för det mest intressanta dramatiska punkterna, karaktärens farligt dedikerade kärlek till sin älskare Vanessa – återigen spelad av Ayelet Zurer, är tragisk och finstämd på samma gång.

Seriens antagonister har aldrig varit bättre än såhär och dessa förbättringar selar en avgörande roll då det kommer till säsongens övergripande kvalitet. Charlie Cox är egentligen den enda av skådespelarna som verkar något osäker på vem Matt Murdock faktiskt är efter alla trauman, knäckta ben och ett ständigt oavbrutet predikament. När Cox skall agera ut ett par surrealistiska sekvenser så görs det med ett alltför platt överspel. 

Street Fighting Man  

Manusarbetet har uppenbarligen genomgått en renovering plus en ansiktslyft, men det är actionscenerna som verkar mest nytända och inspirerade, de är numera en njutning att beskåda.  Konceptet med att långa tagningar fortsätter, vissa scener pågår i evigheter utan ett enda klipp. Den där korridorscenen i Chan Wook Parks Old Boy, känns nu väldigt föråldrad i jämförelse. Precis som förr så är man inte återhållsam när det kommer till blod och knäckta ben, flera av slagsmålen är stora, härliga, extravaganser som alltid underhåller. 

Netflix har på senare tid börjat överge behovet av att ständigt låta sin säsonger vara minst tretton avsnitt långa. Den andra säsongen av Iron Fist var ett antal avsnitt kortare än föregående säsong, Daredevil däremot fyller fortfarande ut tretton avsnitt, och på ytan kan det tyckas vara ett misstag att inte koncentrera berättandet med hjälp av att reducera antalet avsnitt. Men man har återigen gjort självrannsakan och utnyttjar mycket av speltiden. En hel del utdragna och överflödiga bitar finns fortfarande, men mängden dödtid är tydligt reducerad. 

Det tog hela tre år och ett antal halvdana försök för att nå hit. Tillslut så har vi fått en välgjord, genomtänkt och intressant versin av Daredevil som är så pass bra att jag redan nu övervägar att återbesöka dessa tretton avsnitt en andra gång. 

Betyg 7/10   

BlacKkKlansman Recension 

001

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Spike Lee brinner för sin politiska agenda och rasar över det nuvarande politiska läget i USA, all denna aggression smittar av sig på en film som kan vara regissörens bästa… Någonsin…

Det är invecklat att försöka förstå sig på vem Spike Lee är som regissör. Bröderna Coen – som är födda samma årtionde som Lee, har lyckats skapa en identitet som innebär en helt unik och identifierbar stil som inte går att missta. Lee har sällan haft för avsikt att låta sin regi vara lika distinkt eller igenkännbar. Spike Lee byter ständigt genre och på det senaste årtiondet har han gjort filmer som handlat om alltifrån bankrån till mardrömslika upplevelser under andra världskriget, kvalitén på dessa filmer har varierat kraftigt.  

Om Lee nu inte har velat placera sig i ett genrefack inom filmindustrin, så är hans politiska åsikter raka motsatsen. Lee är kontroversiell av flera anledningar, för den som är intresserad av att kika närmare på dessa är det bara att söka på internet för att få fram stora kontroverser som; uppmaningar att skjuta den numera avlidne National Rifle Association talesmannen Charlton Heston, eller att tarvligt försöka försvara ett plagiat – som skedde i och med den västerländska remaken av den sydkoreanska kultfilmen Old Boy. Lee är också allmänt surmulen och grinig i intervjuer och media, vilket inte direkt stärker bilden av att detta är någon särskilt trevlig människa.  

Men i ett USA där fascister marscherar på öppna gator och världens mäktigaste man avgudar diktatorer och bejakar lögner, är Lees rabiata ilska kanske ett nödvändigt ont. 

005

’’One man to overthrow’’ 

BlacKkKlansman inleder väldigt svagt, det är ingen lätt uppgift att ta sig an något så motbjudande som Ku Klux Klan och rasism, samtidigt som man använder sig av bläcksvart humor. Inledningen är rejält obekväm då filmen inte lyckas hitta någon balans, komedier använder sig av överdrivna gester och stora doser ironi. Lee strävar efter en någorlunda naturalistiskt presentation, det går helt i polemik med karaktärer som beter sig som förvuxna dagisbarn. Dialogen är även den onödigt skruvad och lustig. 

I denna förvirring tar det en stund innan filmen får något fotfäste, men det är då Corey Hawkins – som spelar aktivisten Stokely Carmichael, ställer sig mitt på scen – bokstavligt talat, som pusselbitarna faller på plats. I en helt eldfängd och passionerad sekvens fångar Lee medborgarrättsrörelsens mest upprörda och aggressiva sidor. 

Hawkins svettas och närmast skakar då han framför sitt tal, frustrationen och hopplösheten förmedlas likt ett slag i ansiktet, även om Carmichael stod närmare Malcolm Xs mer obehagligt extrema ideologi, än Martin Luther Kings inbjudande pacifism, så förtrollas man av iscensättningen och skådespelet, härifrån startar den riktiga resan. 

En stor andel av filmens karaktärer är baserade på verkliga människor som ännu är i livet, man kan tycka att det borde innebära att dessa filmiska representationer borde vara trovärdiga. Kanske är det den komiska ådran som fråntar personerna på något genuint djup, humorn – som vill vara så träffsäker som möjligt, verkar innebära att Lee tvingats hyvla bort textur från personerna. Det enda som ursäktar detta överseende är att vi inte har att göra med ett renodlat drama. 

007

”One man he resists” 

Skådespelet är därmed något begränsat, samtliga aktörer sköter sig bra men når aldrig upp till fantastiska höjder. Adam Driver och John David Washington är dock starka då de får bolla med allvar, ångest och komik, Washington är också väldigt karismatisk mellan varven. 

Även om det är en ganska lättsam film så är balansen mellan mörker och humor väldigt effektiv. Ku Klux Klans vedervärdiga människosyn och medlemmarnas icke existerande intelligens, blir oväntat komiskt guld. Förväxlingarna och ironin är de två starkaste egenskaperna, i detta kastar man också in en koncentrerad dos spänning. 

Lee har äntligen lärt sig att utnyttja varje sekund av speltiden, hans mest ambitiösa film Malcolm X är enligt mig både för lång och i många delar ointressant. I allmänhet har Lee haft svårt att lägga band på sig själv då det kommer till längden på sina filmer. BlacKkKlansman har inte några långa utdragna partier, när resan startar så går den direkt till utsatt destination. I sina bästa stunder känns det som en riktigt välgjord actionkomedi med fyndig dialog.  

012

Brist på djup 

Bristen på djup blir dock det som håller tillbaka betyget något. Extremisterna som utgör klanens medlemmar är så pass hjärndöda och stereotypa att ingen av dem blir genuint obehagliga. Komiken fungerar som en slags krockkudde där vi skonas från det allra värsta. En och annan sekvens ger dock rysningar, men det är inte filmens interna berättande som orsaker obehaget, utan referenser till diverse historiska händelser, det hade behövts svärta i samma anda som American History X för att verkligen skapa en upplevelse som skakar om.  

Spike Lee må vara kontroversiell, hans praxis och tveksamma moral bör ifrågasättas och  kritiseras. Men då vi bara ser till BlacKkKlansman så råder det inget tvivel om att totalt ursinne kan kanaliseras på andra sätt än att utöva grovt våld. När publiken lämnas med ett par dokumentära bilder i filmens slutskede, så bör blodet koka av ilska hos de flesta. Det är helt enkelt en urkraft som släppts loss. 

Betyg 7/10 

Big Father,Small Father And Other Small Stories Recension

Tråkig och fullkomligt obegriplig film som försätter publiken i djup sömn. 

Jag minns när asienvågen drog igenom filmvärlden för över tio år sedan. Zhang Yimou satte eld på alldaglig Hollywood-action med sin grandiosa Hero. Sedan fortsatte succén med sydkoreanska

Old Boy som lyckades ta kritiker och publik med storm. Manin kring Hong Kong, Sydkorea, Gong Li och allt som hade riktningen år öst var fullkomlig. Ingeting skulle kunna stoppa framfarten, spjutspetsen för bra film kom öster ifrån, så var det bara.

Men sedan försvann allt det där i tomma luften. Intresset nåde sin topp och gummibandet åkte tillbaka till västvärlden och skriverier om Brangelina. Trots uppföljare och flera goda försök lyckades östvärlden inte återta sin plats hos den stora massan, övermättnad,variationsbrist ?  Vem vet.

Vietnamesiska Big Father,Small Father And Other Small Stories försätter dock mitt personliga intresse för asiatiska filmer i ett koma tillstånd.

Snyggt är det i alla fall

Vi kan lika gärna börja i den lilla (lilla) positiva delen av den här hopplösa soppan. Visuellt är det bitvis starkt. Ett fantastiskt foto med bra komposition och snyggt ljus. Men där slutar det roliga.

Det är faktiskt svårt att avgöra vad Big Father,Small Father And Other Small Stories vill eller vad den ens har för grundläggande synopsis, berättande är katastrofalt i sin otydlighet och ointresse.

Obehagligt seg

Redan i den oroväckande introduktionssekvensen – med årets förmodligen längsta och tråkigaste förtext, börjar de rödglödgade varningslamporna lysa i biomörkret. Regissören Dang Di Phan verkar ha tittat minst en gång för mycket på Nicolas Winding Refns hysteriskt usla Only God Forgives. Samma vedervärdiga estetik genomsyrar en handfull scener på en nattklubb och får mig genast att anta någon slags skyddade fosterställning.

Phan har på det hela svårt att styra upp filmen, ingen av karaktärerna är tillgängliga, deras motivationer obefintliga. Filmen rör sig i ett plågsamt långsamt tempo och försätter största delen av publiken i Törnrosa dvala. Trots det minst sagt ’’låga’’ tempot är ingeting begripligt och än mindre intressant. Filmen vill i ena stunden vara en Slumdog Millionare, med sina slitna plåthus och skildring av fattigdom och kärnfamiljen, för att sedan slå över till ett mörkt drama som påminner om den rumänska abortfilmen 4 Månader,Tre Veckor Och Tre Dagar – bara tråkigare och utan någon som helst struktur. Det blir rent outhärdligt efter ett kort tag. Att försöka hitta någon slags logik i filmen förgår mitt tröga sinne, man får nog söka efter den med ett teleskop i Hubble-storlek. Filmen är ett virrvarr av förvirring,irritation och genuin provokation i i sin oförmåga att presentera något som kan kallas acceptabelt berättande.

Frustrerande och helt obegriplig 

Mot slutet är frustrationen total, tänderna har filats ned till små kalkstenar av tandgnisslandet. När jag går ut från biografen och inser att jag just blivit berövad på 100 minuter av dagen känner jag ilskan bränna som saltsyra. Man kan bara sucka och drömma tillbaka på tiden då folk gladeligen betalde hutlösa summor för importerade DVD-exemplar av vad som då var filmvärldens intressantaste rike. Men Big Father,Small Father And Other Small Stories är inte ens värd att följa med valfri månatlig tidskrift som en gratis bonus, inte värd en enda liten gäspning, inte värd några underhållande förolämpningar, den är just värd vad den är – ingenting.

Betyg 1/10 

Bäst: Det visuella.

Sämst: Det helt obegripliga berättandet. De usla karaktärerna, det sega tempot och att 100 minuter ägnats åt precis ingenting.