Happy Death Day 2U Recension

All images courtesy and copyright of UIP 2019

Summering: Lovande start blir snart en repetetiv och inspirationslös historia vars enda lyckade skräckinslag är groteskt plump patetik.

Jason Blum – filmens producent och chef för produktionsbolaget Blumhouse Productions, har en strikt regelbok för vilka filmer han väljer att producera. Grundtanken är att komma undan så billigt som möjligt, denna sparsamma inställning innebär att att man reducerar antalet inspelningsplatser, drar in på antalet skådespelare och betalar samtliga minimilön med möjlighet att få procent på intäkterna.   

Om Blumhouse hade varit ett börsnoterat bolag så hade deras aktiekurs antagligen rusat, bolagets förmåga att närmast trycka pengar med sina lågbudget filmer, är beundransvärt.

I det allt mer växande filmarkivet hos Blumhouse kan vi se två sorters filmer, de mer uppriktiga och kvalitativa produktionerna – Get Out och BlacKkKlansman, och på andra sidan de filmer som enbart är gjorda för att hålla igång omsättningen.   

Happy Death Day 2U hör till den senare kategorin. Även om det ser ut att bli en lite mer varierad och mindre monoton upplevelse än föregångaren, så antar filmen samma snåla inställning som en sekvens i Kalle Anka, där Joakim Von Anka ber sin sekreterare använda samma tepåse för femte gången i ordningen. Flera gånger känns det inte som en film, utan en sparsession där Blum och hans kollegor vänder på slantarna. Detta är en film som gjorts på rester från föregångaren, om ingredienserna är fräscha eller inte spelar ingen större roll. 

’’Äta, jobba, sova dö’’ – Per Gessle 

Vi publicerade aldrig någon recension för Happy Death Day då den hade premiär 2017. Och efter att – nyligen, ha sett skräckversionen av Måndag Hela Veckan/Groundhog Day, så var  frånvarande recensionen inte någon större förlust. Happy Death Day är – och var, en enda lång och ofärdig gimmick.

Efter att nu ha sett uppföljaren, så önskar jag innerligt att vi hade producerat en recension för del ett i serien. På så vis så hade vi kunnat göra en någotsånär vitsig och lustig recension – där vi enbart kopierade texten rakt av – det skulle passa in med filmens tema som helt och hållet baseras på repetition. 

När vi nu inte har sådana möjligheter blir det istället att genomföra en mer traditionell recension, men även i detta läge så behövs det inte många ord för att förklara varför Happy Death Day 2U inte är någon uppenbarelse i filmform. Ett par pluspoäng skall dock utdelas till regissören Christopher Landon, själva upptakten är betydligt mer humorfylld och underhållande än det vi fick se i föregångaren. Det kan ha att göra med att vi faktiskt inte behöver se Jessica Rothes stela och trista skådespel. 

Själva gimmicken har utvecklats något, man försöker inte hymla med den absurda intrigen, ett antal sekvenser fylls av självmedveten ironi, där man ständigt påpekar det befängda och osannolika som tar sin plats. 

Realisation

Filmens ytterligheter – såsom foto och kulisser, bär en tydlig REA-etikett, det går att ha överseende med – till en viss grad. Landon försöker inte lura publiken om att han gör en spirituell uppföljare till någon svårtuggad historia som den becksvarta och svåra Hereditary, detta är slitna andrahands varor med en viss glimt i ögat – medelmåttig underhållning i knappt 90 minuter. 

Den busiga ödmjukheten avtar tyvärr då man tvingar tillbaka filmen till Rothes skrikiga och stirriga karaktär. För ett kort ögonblick så verkar det som att Happy Death Day 2U, skulle vara mer vågad och frikostig, men det ignoreras och väldigt snart är allting tillbaka på ruta ett. Även om filmen aldrig är långt ifrån det mer humoristiska inslagen, så räcker inte det då man kopplar på autopiloten och leder tittaren genom förutsägbara och tjatiga sekvenser som aldrig förstår när vi fått nog av dem. 

Informationsblad  

Happy Death Day 2U är också fylld med exposition som upptar minst en tredjedel av hela filmen, förvisso så länkar man samman de båda filmerna utan större problem, men det är inte bara händelseförloppet som går på slinga, glasklara faktum ältas om och om igen, som ett religiöst sakrament. 

Och varför man i filmens slutskede försöker klämma in skräckinjagande artificiell patetik – med hjälp av pinsam dramatik och katastrofalt skådespel, är förbluffande i och med filmens nonchalanta och lättsamma inställning till sitt innehåll, hur vi helt plötsligt skall finna något emotionellt värde i filmens karaktärer är kanske det största skämtet i hela filmen. 

Sett det förr… 

Ordspråket – ’’ man har att det förr’’, har aldrig varit så användbart som den här gången. Vad som till en början tycks vara en lite vågad och humoristisk uppföljare, blir snart till en bräkande och tjatig gubben i lådan med stela skräckinslag. 

Betyg 2/10 

Årets Bästa Filmer 2018

Det är alltid lika repetitivt och förutsägbart.… Men så – ’’äntligen’’, var vi här igen… 2018 är snart slut och det medför – som alltid, ett antal listor över det vi ansett vara absolut bäst och sämst. Vi börjar dock med det mest positiva från året då det kommer till film. Det har åtskilliga gånger erbjudits makalösa filmupplevelser, ett antal kommer förmodligen aldrig att glömmas bort, från Erik Killmongers hämndlystna stadskupp i Black Panther till Emma Stone manipulativa Abigail i den helt mästerliga The Favourite

Listan som följer är i nummerordning och innehåller lätta spoilers: 

All Images Copyright And Courtesy Of Warner Brothers 2018

11. Ready Player One 

Steven Spielberg har inte riktigt lyckats bibehålla sitt gamla rykte som en av filmindustrins mest största och inflytelserika kreatörer. Även om Spielberg visat upp stor vitalitet och kunnighet – med exempelvis Lincoln, så har hans moderna filmer inte riktigt uppnått samma status som självklara klassiker. 

Spielberg fortsätter vara produktivt, om än inkonsekvent, ur kvalitetssynpunkt, The Post var duglig men långt ifrån häpnadsväckande, War Horse och BFG är inget annat än dussinproduktioner, de visar inte på något sätt upp Spielberg i något vidare positivt ljus. 

Spielbergs otaliga försök att skapa grandiosa äventyr under 00-talet, har varit lika opålitliga som att sätta sina livsbesparingar på en runda utav hasardspel. Indiana Jones And The Kingdom Of The Crystal Skull är idag nästan lika ökänd som Star Wars Episode I: The Phantom Menace

Ready Player One är Spielbergs mest vågade och ungdomliga film på årtionden. Med fantastisk skaparglädje och en energisk berättelse, så tas vi på en fantastisk resa genom en kavalkad av popkulturella referenser. Filmen är som ett enda långt kärleksbrev till populärkulturen och mängden smådetaljer och överraskningar saknar motstycke. Och biljakten genom ett virtuellt och livsfarligt New York hör till en av årets mest gastkramande sekvenser. 

All Images Copyright And Courtesy Of Sony Pictures 2018

10. Leave No Trace  

Vi går från Ready Player Ones gigantiska landskap – bestående av stora slagfält och racingbanor,    till något ytterst minimalt och kompakt. Debra Graniks debutfilm Winter’s Bone fick mig inte att gå ned på mina bara knän, att den sedan kickstartade Jennifer Lawrences karriär – känns bara som ytterligare salt i de imaginära såren. 

Granik har inte regisserat en enda biofilm sedan dess, till ytan så kan Leave No Trace tyckas vara både svårtillgänglig och knepig. Men det tar inte lång tid innan Granik klargjort att detta är en film som närmast kan liknas med ett grundämne, det är tydligt definierat, urstarkt och pålitligt. 

Slutet är så kraftfullt och finkänsligt att man nästan måste ringa efter en ambulans, där räddningspersonalen – förhoppningsvis, kan avlägsna klumpen i halsen, detta är finkänslig dramatik på sin spjutspets. Leave No Trace är ett fullkomligt självlysande exempel på hur bra minimalistisk film kan vara. 

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018

9. A Star Is Born 

Bradley Cooper sade sig vara inspirerad av Clint Eastwoods karriär – där han bollade med både skådespel och regi. Då alla Eastwoods projekt varit nästintill lika obegripligt tafatta och patetiska, ungefär på samma bedrövliga nivå – som den gången han försökte genomföra en reprimand mot en tom stol, så var förväntningarna helt obefintliga för min egen del. 

Utöver det faktumet så hade vi att göra med remake – den tredje i ordningen för att vara exakt. Berättelsen om stjärnskottet som triumferar och lämnar kvar sin mentor i en orgie av självömkan och alkohol, har endast blivit mer och mer ointressant för varje nyversion.  

Självfallet så spelar A Star Is Born på en klassisk lyra, det sprutar tårar, skriks och försonas. Bradley Cooper genomför dessa klichéer med omtanke och en öppenhet som gör att det inte känns manipulativt eller exhibitionistiskt. Den excentriska popsångerskan Lady Gaga, visar sig vara utmärkt i rollen som supertalangen Ally Maine. Trots att det är ett Oscarsfjäsk på högsta nivå, så kan jag inte motstå det förtrollande magnetismen. 

All images courtesy and copyright of UIP 2018

8. BlacKkKlansman

Där fantasilandet Wakanda – i Black Panther, gav oss hopp och framtidstro, så tog Spike Lee och raserade våra förhoppningar om att vi lever i ett samhälle som är bättre än slaveri, förtryck och rasism. Trots stor komik och en oväntad självdistans, så lämnas man i ett fullkomligt raseri när filmen tagit slut. Det kan mycket väl vara årets mest sorgsna och deprimerande upplevelse, trots det så kan jag inte sluta att tänka tillbaka på den. 

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018

7. Green Book 

Peter Farrelly lämnar tramset och snusket bakom sig. Filmen är lika stor och bred som en amerikanska motorväg, och dess hjärta slår lika hårt och starkt som en bastrumma i valfritt Heavy Metal-spår. En värmande, positiv och vänlig film som bara blir bättre desto längre den pågår. 

All images courtesy and copyright of Marvel Studios And Walt Disney Studios 2018

6. Ant-Man And The Wasp 

Marvel Studios fortsätter cementera sig som en slags avlägsen släkting till Pixar, där majoriteten  de levererar är i världsklass. Denna gång valde studion att avlossa två gigantiska salvor med Black Panther och Avengers: Infinity War under våren. Slutklämmen blev inte lika gigantisk, Marvel valde att bara låta oss ha roligt efter utmattningen och chocken som var Infinity War

Regissören Peyton Reed fortsätter att utveckla sitt redan lysande koncept från Ant-Man (2015). Evangeline Lilly strålar som Wasp och Michael Peña – i rollen som den alldeles för pratsamme Luis, förtjänar någon sorts hedersutmärkelse. Det är inte den bästa film som Marvel någonsin gjort, men kanske den allra roligaste, och det är jag villig att skriva under på med det ’’icke existerande sanningsserumet’’ i mitt blodomlopp .   

All images courtesy and copyright of UIP 2018

5. Spider-Man: Into The Spider-Verse 

Jag var skeptisk… Animationen drog tankarna åt den helt hopplösa Teenage Mutant Ninja Turtles-filmen från 2007. Berättelsen verkade för spretig då den presenterades, och Sonys track record – för filmer utan Marvel Studios hjälp, har varit minst sagt undermåligt. 

Så att detta överraskade – så till den milda grad, att jag gärna ställer mig med dumstrut på huvudet i skamvrån, känns som en ganska lindrig uppoffring. Spider-Man har alltid fascinerat och attraherat enorma massor sedan filmdebuten 2002, formulan och upplägget borde vara en aningen förutsägbart och slitet vid det här laget. 

Genom att helt och hållet hänge sig åt serietidningarnas vansinniga strukturer och innehåll – som innebär multipla dimensioner, och således en hel radda av diverse spindelmän – och kvinnor, så hittar man en ny infallsvinkel. Into The Spider-Verse har en spjuveraktig charm, samt ett högoktanigt tempo där man kommer undan med alltifrån slapstick till moraliska läxor om allas lika värde. Into The Spider-Verse visar att Spider-Man – med rätt hjälp, aldrig kommer att sluta greppa tag i biopubliken. 

All images courtesy and copyright of UIP 2018

4. First Man 

Damien Chazelle fortsätter sitt segertåg. Måhända är First Man inte en lika självklar klassiker som La La Land, det är en klart mer tillbakadragen och svårsmält historia. Karaktärerna är ljusår ifrån lättlästa eller öppna. Att ett flertal upplevt filmen som kylig är därefter inte särskilt förvånande. Men under den tuffa och tysta ytan, så fullkomligt briserar det i sömmarna med olidligt spännande övingar – inför månlandningens, strålande skådespel från Claire Foy och Ryan Gosling (och detta kommer från en Gosling-skeptiker ) och ett helt utsökt hantverk. 

Filmen kan jämföras med en riktigt miserabel träningssession, svetten sprutar, kroppen värker, men då man når slutet och endorfinet rusar ut i kroppen, så flåsar man samtidigt som man ler likt ett barn i leksaksaffär där allt är gratis. 

Image copyright and courtesy of Disney/Marvel Studios 2018

3. Black Panther  

Serietidningsfilmen är lika omtalad som den är hatad. Det har blivit nästan blivit ett lika giftigt ämne som debatter om abort eller invandringspolitik. Att ens försöka ge sig in i diskussionen känns som att stiga rakt in i det dimmiga Lützen, där Gustav II Adolf fick möta sin skapare. Dimman, blodet och stridsberedskapen är rentav absurd. 

Black Panther är – tillsammans med Christopher Nolans The Dark Knight, den sortens film som helt och hållet skriver om regelboken för genren. Ryan Coogler förenklar aldrig, varenda beståndsdel kunde lika gärna ha passat in i regissörens debutfilm Fruitvale Station. Marvel bistår med oändliga resurser, filmen målar upp ett drömlandskap där afrikansk savann möter högteknologisk Sci-Fi, det känns sagolikt utan att någonsin övergå i det överdrivna. Jag kan till och med ha överseende med de kritiserade CGI noshörningarna.  

Men absolut starkast är Michael B. Jordans antagonist Erik ’’Killmonger’’ Stevens, en utstött och frustrerad legosoldat, som gått igenom eld och lågor för att uppnå frigörelse och – i sina ögon, rättvisa. Scenen då Coogler låter kameran rama in Jordan medan han går mot kungatronen och deklarerar att han avser att inleda krig mot omvärlden, är ett oförglömligt stycke film som visar att serietidningsgenren är en filmkategori i världsklass, så enkelt är det… 

All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios & Marvel Studios 2018

2. Avengers: Infinity War     

Tio år av äventyr, fantastiska karaktärer och klassisk action, går mot sitt slut. Ingen vet vad som kommer hända med veteraner som Robert Downey Jr, Chris Evans – och Hemsworth, efter detta. Det återstår en film, som vi knappt vet någonting om, trots att vi fått en trailer. 

Infinity War kunde ha blivit ett enda långt förspel inför finalen – som når oss i april 2019. Bröderna Russo gör dock inga halvmesyrer eller parenteser, att Joe och Anthony kunde göra effektiv action, snarlik den indonesiska kultfilmen The Raid, såg vi prov på redan i Captain America: The Winter Soldier. Under de gångna fyra åren så har de utvecklat sin estetik, ambitionsnivå och kunskap. 

Vad som drabbar publiken i över två timmar, är en resa i utomjordisk krigsföring, stora uppoffringar och ett tempo som skulle få den bästa olympisk sprinter att skrika efter syrgas. Det må vara högljutt och utan skrupler, men specialeffekter i världsklass och hysteriskt stor budget betyder inget om hjärtat och passionen uteblir. Det är inte bara ett spektakel i förstaklass, det är en upplevelse som är lika fylld med kokande hett adrenalin som i ett VM-slutspel. 

Josh Brolins Thanos kan också krönas som en framtida legend. Ett antal ljudinspelningar från filmens premiär i USA säger det mesta, scenen då Rocket Raccoon, det talande trädet Groot och åskguden Thor anländer till slagfältet i Wakanda, resulterar i samma ljudnivå som då The Beatles jämnade Shea Stadium med marken. Min personliga reaktion efter filmen är också helt unik – väl hemma lägger jag mig på kökssoffan och bara flåsar, en liknande fysisk upplevelse har jag aldrig upplevt. 

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2018

1. The Favourite 

För att lägga alla korten på bordet, detta var vår personliga joker i leken för 2018 då vi sammanställde en lista, där vi förutspådde ödet för ett flertal filmer. Iden att 

Yorgos Lanthimos skulle ta sig an ett kostymdrama – en alltför förutsägbar genre, var på förhand spännande, men att det skulle leda till ett rent underverk kunde ingen förvänta sig. 

Alla kutymer och regler är helt ointressanta för Lanthimos, måhända är The Favourite inte lika extrem och experimentell som regissörens tidigare filmer, men den något mer öppna och enkla presentationen, gör det möjligt att observera Lanthimos enorma fingertoppskänsla då det kommer till personregi och sylvass dialog. 

Utöver den fantastiska regin så är det en visuellt fulländad film med sanslösa bilder. Slutligen så får vi tre skådespelerskor som bjussat på tre helt genialiska porträtt, det där pratet om att Stephen Daldrys Timmarna skulle innehålla den bästa kvinnliga trion någonsin, känns som ett smärre skämt i jämförelse med detta. Olivia Coleman blandar bräcklighet med bindgalen intensitet, Rachel Weisz tar fram sin mest illasinnade och fräcka sida och Emma Stones prestation är sinnessjuk då hon kombinerar avund, iskall manipulation och enorm variation.

Jag har inte försöka att försätta mig i trans med hjälp av pendlar eller mantran, men då The Favourite når sitt slut, så är det som att vakna upp ifrån en dröm. Det är den där sortens dröm som man alltid vill hitta tillbaka till, men som enbart förblir ett minne för livet. 

Tiger Film utser därmed The Favourite till 2018 års bästa film 

Sorry To Bother You Recension 

0211

All images courtesy and copyright of NonStop Entertainment 2018

Summering: Lysande satir och en rad överraskningar levererar en helt bindgalen film som inte har några hämningar då det kommer till att lura publiken. 

När den här recensionen skrivs så börjar löven bli gula och snart tas de tunga vinterkläderna fram. Det är oktober och lite drygt två månader innan 2018 skall tackas av med fyrverkerier och champagne. Dagens samhälle rör sig nästan i ljusets hastighet, mycket kan hända på väldigt kort tid. Men om vi får se något mer tokigt, vansinnigt och bindgalet än Sorry To Bother You, så kommer jag svimma utav förvåning. 

Sorry To Bother You förutsätter att man äntrar biosalongen med neutrala förväntningar, filmens synopsis är nästan provokativt tråkig och diffus. Boots Riley som gör sin långsfilmsdebut gillar uppenbarligen att leka med publiken, bara ett par minuter in, så bedrar man sina tittare – på ett positivt sätt, när man äntligen börjar förstå vilken sorts film vi har att göra med så vänder man på steken. 

0201

’’I love the country but I can’t stand the scene’’

Riley har inga betänkligheter med att följa sina impulser och sin egen magkänsla. Ett tag verkar filmen vara en grym allegori över dagens amerikanska samhälle – som allt mer handlar om förnedring och fördomar, sedan blir det till en vass romantisk komedi. Sorry To Bother You tar ut fler svängar än Formel 1 föraren Lewis Hamilton. Det är hämningslöst från början till slut, jag vet inte vad för sorts vävnad som kan hålla ihop så här utspridda koncept och genrer, men Riley har uppenbarligen hittat ett grundämne som både är följsamt men oförstörbart, hur motsägelsefullt det nu må låta. 

Humorn är i alla fall en huvudsaklig ingrediens, alla möjliga typer av skämt förekommer, som riktigt låg ’’under bältet’’-humor eller mer slagfärdiga och ironiska scener om krystad team building och groteska företagsstrukturer. Att Sorry To Bother You har både ett och annat att säga till om nutidens USA gör man klart och tydligt genom hela filmen. Det klassiska konceptet med att bryta ned den amerikanska drömmen och dess mörka baksidor är en central del av filmen. Den ständiga viljan att göra karriär och bortse från framgångens negativa konsekvenser är en stor fascination för Riley, sättet han använder bisarra situationer och överdrivna stereotypa karaktärer, gör det klart mer intressant än då man burdust skriker publiken i ansiktet med en megafon – Oliver Stone. 

014

’’He’s tellin’ me more and more about some useless information’’

Detta samhälle har både dystopiska och futuristiska inslag. Socioekonomiska problem har lösts med hjälp kommersialisering och storföretag, som i sin tur inte har några som helst förebråelser att köra över samhället och dess invånare. I amerikanska storstäder pågår nu en stor debatt om gentrifiering, successivt så river man ned mer prisvänliga boenden och ersätter dem med Trump Tower liknande palats med guldkranar och marmor för miljoner. Riley lånar en hel del av den intensiva debatten, filmens absurditet belyser hur människan allt mer säljer både sin själ och kropp för en ideal livsstil som dikteras utav samhället – politiskt och av folket. 

När vi ser ut på filmens klaustrofobiska kontorslandskap – fylld med lågavlönade telefonförsäljare, så ser det nästan ut som om att filmen utspelar sig i purgatorium, där man oavbrutet försöker motivera sina anställda med att något större väntar där uppe – i synnerhet de övre våningsplanen. 

0131

’’Homicidal bitchin’’

Dagens mediaklimat får sig också en rejäl känga, alltifrån reality shower som fråntar mänskligheten sin värdighet till internet sensationer som inte innehåller något av substantiv värde. Den allt mer växande rasismen i samhället inkluderas också, om än lite mer dämpat än förra årets stora snackis Get Out.

Det låter mer pessimistiskt och deprimerade än vad det egentligen är. Vi har förvisso att göra med vardaglig terror men Sorry To Bother You är förvånansvärt lättillgänglig. Boots Riley undviker tex att skruva dialogen eller interaktionen mellan karaktärerna, hela filmen verkar utspela sig i en relativt trovärdig men alternativ verklighet där allting har förvrängts en aning. 

Huvudrollsinnehavarna Tessa Thompson och Lakeith Stanfield presterar väldigt väl, men deras kemi är något bristande, förhållandet är det som övertygar minst i denna märkliga mix av det allvarliga och bisarra. Själva glöden och passionen uteblir, och om karaktärerna inte hade ingått i ett romantiskt förhållande så hade det förmodligen varit ett mindre problem. 

0161

’’The machinery for change’’

Sorry To Bother You har också en väldigt tydlig puls och energi som får näring utav sin humor och parodiska inslag. Men mot slutet så börjar mjölksyran och utbrändheten smyga fram, även om vi får en final som är precis så späckad som man kunnat förvänta sig – utav en film som bombarderar publiken med diverse vitt skilda inslag, så känns filmens slutskede något segt. 

Tillsammans med Get Out och Blackkklansman så börjar filmvärlden ta tag i det personlighetskluvna amerikanska samhället. I en tid då intolerans och fördomar borde vara borta, så klargör gör dessa filmer att vi har en lång väg att gå innan vi uppnår ett produktivt och positivt samhälle där alla är välkomna. 

Betyg 7/10 

BlacKkKlansman Recension 

001

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Spike Lee brinner för sin politiska agenda och rasar över det nuvarande politiska läget i USA, all denna aggression smittar av sig på en film som kan vara regissörens bästa… Någonsin…

Det är invecklat att försöka förstå sig på vem Spike Lee är som regissör. Bröderna Coen – som är födda samma årtionde som Lee, har lyckats skapa en identitet som innebär en helt unik och identifierbar stil som inte går att missta. Lee har sällan haft för avsikt att låta sin regi vara lika distinkt eller igenkännbar. Spike Lee byter ständigt genre och på det senaste årtiondet har han gjort filmer som handlat om alltifrån bankrån till mardrömslika upplevelser under andra världskriget, kvalitén på dessa filmer har varierat kraftigt.  

Om Lee nu inte har velat placera sig i ett genrefack inom filmindustrin, så är hans politiska åsikter raka motsatsen. Lee är kontroversiell av flera anledningar, för den som är intresserad av att kika närmare på dessa är det bara att söka på internet för att få fram stora kontroverser som; uppmaningar att skjuta den numera avlidne National Rifle Association talesmannen Charlton Heston, eller att tarvligt försöka försvara ett plagiat – som skedde i och med den västerländska remaken av den sydkoreanska kultfilmen Old Boy. Lee är också allmänt surmulen och grinig i intervjuer och media, vilket inte direkt stärker bilden av att detta är någon särskilt trevlig människa.  

Men i ett USA där fascister marscherar på öppna gator och världens mäktigaste man avgudar diktatorer och bejakar lögner, är Lees rabiata ilska kanske ett nödvändigt ont. 

005

’’One man to overthrow’’ 

BlacKkKlansman inleder väldigt svagt, det är ingen lätt uppgift att ta sig an något så motbjudande som Ku Klux Klan och rasism, samtidigt som man använder sig av bläcksvart humor. Inledningen är rejält obekväm då filmen inte lyckas hitta någon balans, komedier använder sig av överdrivna gester och stora doser ironi. Lee strävar efter en någorlunda naturalistiskt presentation, det går helt i polemik med karaktärer som beter sig som förvuxna dagisbarn. Dialogen är även den onödigt skruvad och lustig. 

I denna förvirring tar det en stund innan filmen får något fotfäste, men det är då Corey Hawkins – som spelar aktivisten Stokely Carmichael, ställer sig mitt på scen – bokstavligt talat, som pusselbitarna faller på plats. I en helt eldfängd och passionerad sekvens fångar Lee medborgarrättsrörelsens mest upprörda och aggressiva sidor. 

Hawkins svettas och närmast skakar då han framför sitt tal, frustrationen och hopplösheten förmedlas likt ett slag i ansiktet, även om Carmichael stod närmare Malcolm Xs mer obehagligt extrema ideologi, än Martin Luther Kings inbjudande pacifism, så förtrollas man av iscensättningen och skådespelet, härifrån startar den riktiga resan. 

En stor andel av filmens karaktärer är baserade på verkliga människor som ännu är i livet, man kan tycka att det borde innebära att dessa filmiska representationer borde vara trovärdiga. Kanske är det den komiska ådran som fråntar personerna på något genuint djup, humorn – som vill vara så träffsäker som möjligt, verkar innebära att Lee tvingats hyvla bort textur från personerna. Det enda som ursäktar detta överseende är att vi inte har att göra med ett renodlat drama. 

007

”One man he resists” 

Skådespelet är därmed något begränsat, samtliga aktörer sköter sig bra men når aldrig upp till fantastiska höjder. Adam Driver och John David Washington är dock starka då de får bolla med allvar, ångest och komik, Washington är också väldigt karismatisk mellan varven. 

Även om det är en ganska lättsam film så är balansen mellan mörker och humor väldigt effektiv. Ku Klux Klans vedervärdiga människosyn och medlemmarnas icke existerande intelligens, blir oväntat komiskt guld. Förväxlingarna och ironin är de två starkaste egenskaperna, i detta kastar man också in en koncentrerad dos spänning. 

Lee har äntligen lärt sig att utnyttja varje sekund av speltiden, hans mest ambitiösa film Malcolm X är enligt mig både för lång och i många delar ointressant. I allmänhet har Lee haft svårt att lägga band på sig själv då det kommer till längden på sina filmer. BlacKkKlansman har inte några långa utdragna partier, när resan startar så går den direkt till utsatt destination. I sina bästa stunder känns det som en riktigt välgjord actionkomedi med fyndig dialog.  

012

Brist på djup 

Bristen på djup blir dock det som håller tillbaka betyget något. Extremisterna som utgör klanens medlemmar är så pass hjärndöda och stereotypa att ingen av dem blir genuint obehagliga. Komiken fungerar som en slags krockkudde där vi skonas från det allra värsta. En och annan sekvens ger dock rysningar, men det är inte filmens interna berättande som orsaker obehaget, utan referenser till diverse historiska händelser, det hade behövts svärta i samma anda som American History X för att verkligen skapa en upplevelse som skakar om.  

Spike Lee må vara kontroversiell, hans praxis och tveksamma moral bör ifrågasättas och  kritiseras. Men då vi bara ser till BlacKkKlansman så råder det inget tvivel om att totalt ursinne kan kanaliseras på andra sätt än att utöva grovt våld. När publiken lämnas med ett par dokumentära bilder i filmens slutskede, så bör blodet koka av ilska hos de flesta. Det är helt enkelt en urkraft som släppts loss. 

Betyg 7/10