All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Groteskt dåligt start punkterar en annars duglig äventyrsfilm.  

Alpha är drygt 96 minuter lång, det är inte någon uppseendeväckande speltid. Jag är vanligtvis starkt kritisk mot alla former av konspirationsteorier – jag tror inte på att en tidsmaskin står redo på den topphemliga flygbasen i Nevada öknen – annars kallad Area 51, eller att Elvis och Michael Jackson fortfarande lever. Däremot börjar jag ifrågasätta mitt eget förstånd i den helt absurda och hälsofarligt tråkiga upplevelsen som är filmens intrig, det som sägs vara 90 minuter verkar snarare vara ett par miljarder år… 

Olidligt tråkig

Då berättelsen tar sin plats tiotusentals år innan kristus födelse, så dras tankarna genast till Roland Emmerichs praktfiasko 10 000 B.C. Till en början är filmerna nästan oskiljaktiga, det finns en sävlig berättarröst och miljöerna är snarlika. Det som separerar dem båda åt är dialogen, där Emmerich valde att låta hela sin – bedrövliga, ensemble tala någon sorts stapplande engelska, så har man här valt att uppfinna ett eget språk som skall imitera människans urspråk. Kanske är det därför skådespelet känns helt uppåt väggarna, då aktörerna inte har några som helst referenser så verkar alla ha drabbats av energibrist, varenda stavelse och ord framförs så långsamt och släpigt att det påminner om kinesisk vattentortyr. 

Ständigt återkommande är bilder på soluppgångar, varenda kameraåkning pågår så länge att jag får föraningar om att vi kommer mötas av en ny istid då vi lämnar salongen. Det är så långsamt och innehålls fattigt att jag skulle vilja påstå att Terrence Malicks The Tree Of Life framstår som en action kavalkad i jämförelse. 

Tortyr 

Denna tortyr pågår i nästan 40 minuter – känns som oändligheter. De natursköna bilderna blir snabbt bara provokativa då de bara tjänar ett syfte – att ytterligare förlänga lidandet, regissören Albert Hughes verkar också vara lite osäker kring om det bara räcker med att visa upp oförstörda landskap, därför stiliserar man allting så fort det finns möjlighet, detta gör att flera sektioner ser ut som Zack Snyders plastiga och ytliga 300. 

Varför detta inte visas i nedklippt format på Cosmonova är en obegriplighet, då hade man kanske kunnat ursäkta det faktum att alla filmens beståndsdelar är under alla kritik.  

Efter detta har jag övergett allt hopp om att det skall inträffa någon vändning. Måhända så räddar man inte hela skutan från att gå under, men ett par matroser kan i alla fall få återse land. När Alpha enbart fokuserar på huvudrollsinnehavaren Kodi Smit-McPhees , så går det från att vara en frustrerande plåga till en medelmåttig äventyrsfilm. 

Människans bästa vän 

Man använder ganska fega berättarknep då man för in en varg/hund i berättelsen. Bandet mellan människor och djur känns som odödligt berättarstoff. Det är som gjort för tårdrypande scenarion, och självfallet spelar Alpha in bollen på denna planhalvan. Men då man har isolerat huvudpersonen från andra mänskliga karaktärer är mycket av den förkastliga dialogen borta. 

Då det bara är McPhee och varghunden så kommunicerar filmen med tystnad och kroppsspråk. Hunden är människans bästa vän sägs det och tydligen så gäller även detta Alpha. Här får Hughes äntligen grepp om filmen, de hårda prövningarna och det o-förlåtande klimatet får det hela att kännas som en barntillåten – och otroligt mycket sämre version, av den Oscarsbelönade The Revenant, fast utan björnar och Leonardo DiCaprio.  

Ingeting kan få mig att glömma Alphas inledning, den gången jag och en kollega fastnade i en fullpackad tågvagn utan luftkonditionering – under högsommaren, var mer minnesvärt och betydligt behagligare. Men den äventyrliga slutspurten gör att man uppnår ett betyg som inte är fördömande uselt.  

Betyg 4/10