Alpha Recension 

0191

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Groteskt dåligt start punkterar en annars duglig äventyrsfilm.  

Alpha är drygt 96 minuter lång, det är inte någon uppseendeväckande speltid. Jag är vanligtvis starkt kritisk mot alla former av konspirationsteorier – jag tror inte på att en tidsmaskin står redo på den topphemliga flygbasen i Nevada öknen – annars kallad Area 51, eller att Elvis och Michael Jackson fortfarande lever. Däremot börjar jag ifrågasätta mitt eget förstånd i den helt absurda och hälsofarligt tråkiga upplevelsen som är filmens intrig, det som sägs vara 90 minuter verkar snarare vara ett par miljarder år… 

Olidligt tråkig

Då berättelsen tar sin plats tiotusentals år innan kristus födelse, så dras tankarna genast till Roland Emmerichs praktfiasko 10 000 B.C. Till en början är filmerna nästan oskiljaktiga, det finns en sävlig berättarröst och miljöerna är snarlika. Det som separerar dem båda åt är dialogen, där Emmerich valde att låta hela sin – bedrövliga, ensemble tala någon sorts stapplande engelska, så har man här valt att uppfinna ett eget språk som skall imitera människans urspråk. Kanske är det därför skådespelet känns helt uppåt väggarna, då aktörerna inte har några som helst referenser så verkar alla ha drabbats av energibrist, varenda stavelse och ord framförs så långsamt och släpigt att det påminner om kinesisk vattentortyr. 

Ständigt återkommande är bilder på soluppgångar, varenda kameraåkning pågår så länge att jag får föraningar om att vi kommer mötas av en ny istid då vi lämnar salongen. Det är så långsamt och innehålls fattigt att jag skulle vilja påstå att Terrence Malicks The Tree Of Life framstår som en action kavalkad i jämförelse. 

0141

Tortyr 

Denna tortyr pågår i nästan 40 minuter – känns som oändligheter. De natursköna bilderna blir snabbt bara provokativa då de bara tjänar ett syfte – att ytterligare förlänga lidandet, regissören Albert Hughes verkar också vara lite osäker kring om det bara räcker med att visa upp oförstörda landskap, därför stiliserar man allting så fort det finns möjlighet, detta gör att flera sektioner ser ut som Zack Snyders plastiga och ytliga 300. 

Varför detta inte visas i nedklippt format på Cosmonova är en obegriplighet, då hade man kanske kunnat ursäkta det faktum att alla filmens beståndsdelar är under alla kritik.  

Efter detta har jag övergett allt hopp om att det skall inträffa någon vändning. Måhända så räddar man inte hela skutan från att gå under, men ett par matroser kan i alla fall få återse land. När Alpha enbart fokuserar på huvudrollsinnehavaren Kodi Smit-McPhees , så går det från att vara en frustrerande plåga till en medelmåttig äventyrsfilm. 

0202

Människans bästa vän 

Man använder ganska fega berättarknep då man för in en varg/hund i berättelsen. Bandet mellan människor och djur känns som odödligt berättarstoff. Det är som gjort för tårdrypande scenarion, och självfallet spelar Alpha in bollen på denna planhalvan. Men då man har isolerat huvudpersonen från andra mänskliga karaktärer är mycket av den förkastliga dialogen borta. 

Då det bara är McPhee och varghunden så kommunicerar filmen med tystnad och kroppsspråk. Hunden är människans bästa vän sägs det och tydligen så gäller även detta Alpha. Här får Hughes äntligen grepp om filmen, de hårda prövningarna och det o-förlåtande klimatet får det hela att kännas som en barntillåten – och otroligt mycket sämre version, av den Oscarsbelönade The Revenant, fast utan björnar och Leonardo DiCaprio.  

Ingeting kan få mig att glömma Alphas inledning, den gången jag och en kollega fastnade i en fullpackad tågvagn utan luftkonditionering – under högsommaren, var mer minnesvärt och betydligt behagligare. Men den äventyrliga slutspurten gör att man uppnår ett betyg som inte är fördömande uselt.  

Betyg 4/10 

 

Rampage Recension 

002

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox

Summering: Såsigt, surt och sunkigt. Inte ens den karismatiske Dwayne ’’The Rock’’ Johnson kan rädda en osedvanligt grinig och tråkig film som på det mest tragiska sätt klargör hur filmindustrin kastar bort både ekonomiska och mänskliga resurser. 

Att göra en godkänd underhållningsfilm är idag förhållandevis  svår uppgift. I och med att Disney tagit över marknaden med actionfilmer som går utanför ramarna för genren, med Star Wars och Marvel Studios, så är det svårt att finna en medioker, men inte usel film som står på egna ben. Dwayne ’’The Rock’’ Johnson har så mycket stjärnglans och strålning att han skulle kunna rädda självaste Titanic (skeppet, inte filmen) från undergång. Senaste exemplet på hans publikfriande trolleri är Jumanji Welcome To The Jungle, en uppföljare till en ytterst medelmåttig film som lyckades slå flera ekonomiska rekord. 

005

Dum möter dummare 

Rampage har en unik tillgång i The Rock, tyvärr så beslutar man att inte nyttja ett uns utav Johnsons karisma, all tid ägnas åt en mängd ruttna biroller som är lika intressanta som en samling bananflugor. Naomie Harris och Jeffrey Dean Morgan får bära ett skamligt hundhuvud i och med sitt fruktansvärda skådespel. Harris ser ut att vilja springa skrikande från inspelningen, Morgan ’’ väger upp’’ med ett plågsamt överspel. Sedan kommer filmens två urvattnade skurkar spelade av Jake Lacy och vår egen Malin Åkerman, att dissikera alla fel och överträdelser i dessa två rolltolkningar kommer fylla en hel container. 

Detta överspel och den allmänna lyteskomiken – som skapas i och med det helt usla manuset, skulle kanske passa i en oseriös och lättsmält actionkomedi, besynnerligt nog så är Rampage nästan helt befriad från både humor och självdistans. Johnson får stå och tugga snustorra repliker som inspirerar till alldeles för många rysningar av obehag. Brad Peyton – som regisserar, vill gärna göra det så surmulet som möjligt och skyfflar in ett par inslag som hör hemma i en torftig skräckfilm. 

Självfallet är det inget fel i att försöka blanda ihop olika genrer, men det hade kanske varit bra att i sådana fall ha monster och bestar som faktiskt förmedlar någon form av obehag eller rädsla. De här ’’otäcka’’ inslagen gör också att de allra minsta i publiken absolut inte bör se Rampage, mängden våld och blodiga obehagligheter är alldeles för återkommande för att kunna kategoriseras som en trevlig familjefilm.   

affisch_5acf3eb9d6fe7.jpg

Mighty George Young 

Förutom den gigantiska albino apan George så är specialeffekterna ljusår ifrån vad de borde vara i en film som har ambitionerna att slåss med de riktiga jättarna. Allting är filmat i grådisiga miljöer som fullständigt skriker av billig kuliss, flera scener blir – precis som i Zack Snyders kalkonversioner av Batman och Stålmannen, helt obegripliga att följa. 

Det tar också en evighet innan filmen ens går igång, en övervägande majoritet ägnas åt gräsliga scener med dialog och virriga intriger. Och då det väl brakar loss så är det samma gamla visa där man jämnar – SPOILER, hela staden med marken. Rampage påminner ofta om Roland Emmerichs Godzilla, substansvärdet är ungefär detsamma som det skrikiga och lamslagna fiaskot.   

Då det är som bäst är det en dålig kopia av det sämsta från Jurassic Park. Trots att premissen utgår från konceptet om naturen och livets drivkraft, så är det här lika dött som en grusväg, Peyton kan inte ens förmå sig att leverera en enda sekvens med glimten i ögat, samtliga inblandande verkar ha sin sämsta dag på jobbet – desperationen efter att höra klockan signalera avslutad dag är tydlig.  

Från början till slut är Rampage tråkig, pannkaksplatt och fullkomligt missanpassad och svinnet av resurser är närmast groteskt. Om man är ute efter action så behöver man inte göra sig besväret att uppsöka en biograf och om man bara vill se magnifika djur – som gorillor faktiskt är, så finns National Geographic och Animal Planet, vilket alternativ som helst är bättre. 

Lägg sedan till att inspirationskällan är ett numera bortglömt TV-spel från den – sedan länge, konkursdrabbade spelutgivaren Midway, så är väl varningsskylten tydligare än snö på marken under en sommar månad.  

Betyg 2/10  

Geostorm Recension 

014

All Images Copyright Warner Brothers 2017

En katastrofalt usel film som verkar tro att nyckeln till framgång är att idiotförklara hela publiken. 

Det är så patetisk lamt och platt att man nästan känner dåligt samvete att duktiga skådespelare som Ed Harris måste bära det här på sitt CV. Geostorm är genomusel men absolut inte sämre än några av årets riktiga fiaskon som King Arthur: Legend Of The Sword eller Mother. Däremot är den närmast ypperlig att använda som ett bevis på hur otroligt tragiskt Hollywood kan vara då det inte finns några som helst idéer kvar.

Hela Geostorm genomsyras av en känsla av andrahands varor. Hela ensemblen (med Ed Harris som undantag) består av lea och urvattnade skådespelare som aldrig slagit igenom på allvar. Gerard Butler och Jim Sturgess bidrar nog inte till många upphetsade reaktioner ute i stugorna. Men även dessa två surmulna herrar kan stoltsera med att de i alla fall inte heter Abbie Cornish.

Cornish som för ett par år sedan delade omslag med superstjärnor som Emma Stone  och Carey Mulligan står idag som representant för några av de mest döda och färglösa insatser man kan hitta på film. Och hennes insats här är inget undantag, med en sömnig framtoning och uppgiven hållning gör Cornish en av årets sämsta insatser.

Uppgiven

Just sorg är ett genomgående tema, i en scen där Andy Garcia tittar rakt in i kameran kan publiken mer fler mindre se en hjärtskärande tragisk desperation i blicken som skriker – ’’Ta mig härifrån !’’

Bakom kameran har man inte heller anlitat det bästa filmvärlden har att erbjuda. Dean Devlin som stått som producent och manusförfattare till filmiska ’’milstolpar’’ som Godzilla (1998) och Independence Day fortsätter på samma förolämpande manér som i sina tidigare filmer med att förklara hela publiken som ett gäng idioter. Som alltid har logiken åkt på semester.

007

Definitionen av skräp 

Hans tidigare kumpan Roland Emmerich har på de senaste åren tillsammans med Michael Bay blivit symbolen för det sämsta av västerländsk film. Devlin gör inga som helst försök till att skämta med klichéerna eller det urusla manuskriptet, vändningarna och dialogen är så avskyvärt kassa att man måste fråga sig om detta inte är menat som en satir.

I linje med Emmerichs The Day After Tomorrow så försöker man klämma in lite pekpinnar i diskussionen om planetens hälsa, det är ungefär lika lyckade som Staffan Hildebrands filmer om ungdomslivet i Stockholm, den filmiska kvalitén är också i paritet med tex G För Gemenskap.

Inte ens de enorma scenerna med massförstörelse inspirerar till någon som helst underhållande känsla, istället är det som de borttagna scenerna till The Core eller Deep Impact.  Och trots en budget på över 100 miljoner dollar så känns filmen snål på alla sätt och vis, tempot är som den där EM-finalen där allt behövde avgörs på straffar.

004

En bunt idioter  

Hela intrigen tar evigheter att komma igång och karaktärerna som presenteras är  löjliga och erbarmliga, så till den grad att jag faktiskt inte bryr mig om hela persongalleriet fryser till is och vittrar bort.

Precis som Daniel Espinosas Life – som hade premiär i början av året, så är den här samlingen av astronauter och forskare dummare än tåget, det är högljudda, intelligens befriade och totalt inkompetenta. De duktiga männen och kvinnorna på den internationella rymdstationen skriker nog i fasa om de skulle få se hur de porträtteras här.

Så för att sammanfatta, hemska karaktärer, en banal story och massförstörelse som inte ens får oss att reagera, det är som att beställa in det lägsta betyget kryddat med lite extra syrlighet.

Betyg 1/10