Etikettarkiv: The Revenant

Roma Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Netflix 2018

Summering: Årets mest hyllade produktion griper varken tag eller fascinerar. Det är enbart en fråga om preferens, men denna maträtt kan jag inte äta upp med någon vidare god min. 

Jag hoppas att denna sortens recension aldrig mer behöver återupprepas i framtiden, chanserna på det är nog lika låga som att vi har hittat en lösning på världens energiproblem vid årskiftet… 

Att Roma inte har uppnått den nästintill omöjliga medaljen – att tilldelas ett 100% perfekt betyg på Rotten Tomatoes, är något förvånande. Vart man än tittar så verkar ett maxbetyg vara elementärt. Redan innan sin premiär på årets upplaga av Venedigs filmfestival, så var Roma favorittippad till att bli huvudkandidaten för att vinna en Oscar för 2018 års bästa film. 

Skälet till förvarningen om recensionstypen, är att den åsikt som går i polemik med ett så stort och gemensamt konsensus, ofta kan ses som ett enkelt sätt att provocera och därefter attrahera uppmärksamhet. Man kan också döpa om det till det nya ordlaget troll. Därför kommer denna text förmodligen påminna mer om en bekännelse inför öppen ridå, inte en analys som skall vara något sånär  informativ och underhållande. Detta känns som att sitta och skriva in en ny grundlag, allt måste förklaras och det mycket noggrant.   

Inte kompatibel 

Alfonso Cuarón är den där regissören som förmodligen aldrig kan komma att bli kompatibel med mina egna preferenser. Det handlar inte om att kasta sten i glashus eller att ropa varg, vad Cuarón än har gjort så har jag lämnats oberörd och rentav uttråkad. 

Harry Potter och Fången Från Azkaban blev för många ett uppvaknade då det kom till att acceptera J.K Rowlings trollkarlsvärld som något mer än triviala lekar för barn. Att ens våga påstå att den föregående regissören Chris Coloumbus, gjorde någonting bättre är som att anmäla sig till en frivillig arkebusering. 

Azkaban innebar en klart mer slipad estetik och stilismen gick från gemytlig familjefilm till något mer hårdhudat och hotfullt. Cuarón är utan tvekan tekniskt kunnig, vare sig det gäller 

Children Of Men eller Gravity, så har saker som foto och specialeffekter, alltid hållit högsta klass. Cuaróns filmer kan liknas med att beskåda skyskrapor i Manhattans Midtown område, de ståtliga kolosserna är gjorda av putsat glas och borstat stål, det är höga ståtliga och – ofta, inte särskilt  inbjudande. En promenad i New Yorks kärna må vara en spektakulär upplevelse för ögat, men övertiden, nattjobben och stressen – som sker innanför den mäktiga fasaden, blundar man gärna för. 

Den känslan är identisk för mitt eget omdöme kring Cuaróns hela filmkatalog. Till och med något så tillgängligt som Harry Potter, kändes nu lika kyligt som en kyss från filmens skräckvarelse Dementor. Children Of Men stoltserade med flera tekniska framsteg, som ett fotorealistisk spädbarn, helt bestående av ettor och nollor, men resan som Clive Owen gjorde tillsammans med Clare-Hope Ashitey, greppade aldrig tag i mina hjärtsträngar, istället var det som en vacker isskulptur, vacker att se på men hemsk att beröra med sin bara hand. 

Gravity blev även den bejublad. Återigen så fick jag ställa mig i opposition, där jag verkade vara den enda som inte blev hänförd. Bara tanken på att behöva spendera tid med 

Sandra Bullock i isolerad miljö, gav mig allvarlig huvudbry. Bullocks insats var ännu ett försöka att roffa åt sig oförtjänta branschpriser – som den gången hon medverkade i The Blind Side. Och återigen så drog Cuarón med sig kyla och en lövtunn berättelse som lämnade mig både frustrerad och likgiltig. 

Jakten på upprättelse 

Tillsammans med Guillermo Del Toro och Alejandro González Iñárritu, så sades Cuarón -skämtsamt, ingå i en så kallad treenighet vid namn ’’The Three Amigos’’. Flertalet av Iñárritus tidiga filmer föll på att vara pretentiösa och överdramatiserade. Men så plötsligt så tog sig Iñárritu i kragen och levererade Birdman, en helt fantastisk film som rådde bot på alla problem som tidigare plågat hans filmer. Och därefter följde The Revenant, en tung, dramatisk och synnerligen krävande upplevelse i och med sitt makliga tempo. 

Då Iñárritu lyckades ändra på sig – och faktiskt leva upp till sitt rykte, så fanns det en del av mig som hoppades på att Cuarón skulle göra detsamma med Roma. Det är ett mer personligt projekt för regissören och denna gång handlar det inte om något dystopiskt London eller en rymdstation i kris, bara – ett delvis, självbiografiskt drama om en medelklass familj i Mexico City. 

Kanske var det för mycket att hoppas på, att Roma skulle bli Cuarons motsvarighet till Federico Fellinis Amacord, en hysteriskt rolig skildring av uppväxten. Men Roma fortsätter tyvärr att gå i de fotspår som gjort det mer eller mindre omöjligt för mig att uppskatta Cuaróns arbete. 

Som vanligt så är det visuella av högsta kvalitet. Det svartvita fotot är sylvasst och gör kullerstenar och trånga boenden för tjänstefolk slående. Därefter är själva iscensättningen oklanderlig, Mexico City blir mer än bara trafikstockning och mariachi band, ett minst sagt osmickrande ljus som amerikanska motparter alltid verkar framställa staden i. Detta är en plats i ständig rörelse där det finns utrymme för kärlek, sorg och förlust.   

Vatten, stan är full av vatten 

Att man har ambitioner att hålla det intimt, blir övertydligt när Cuarón – likt Sergio Leone, fascinerar sig för att filma obönhörligt långa scenen med bla rinnande vatten. Där Once Upon A Time In The West i alla fall håller intresset uppe med musik eller distinkta ljud, så är Roma helt knäpptyst, detta skapar en stark provokation, i diverse intervjuer talar Cuarón varmt om sin symbolism, nog för att tanken kan vara god, men själva resultatet är en film som från första bildrutan känns distanserad och totalt obekymrad om att faktiskt ge publiken en väg in i berättelsen. 

Karaktärernas trassliga vardag är filmens emotionella kärna, men de mest tragiska och traumatiska scenerna resonerar aldrig. Personerna som drabbas blir aldrig till något mer än brickor på ett bräde. Helt fasansfulla livsöden blir bara korta små stunder av ångest, som i sin tur har förmedlats bättre och med mer intensitet i en handfull andra filmer, varav några aldrig fåt samma mediala uppmärksamhet. 

Ingen slutkläm eller gastkramande final 

Att Roma inte kör med gaspedalen i bottnen – då det gäller tempo, skulle inte vara ett problem om det fanns något som förtrollade eller fascinerade. Martin Scorsese gjorde en prövande men otäckt effektiv film med Silence, ett stycke film som definitivt inte tog någon hänsyn gentemot sin publik. Däremot var filmens klimax så pass kraftfullt och förkrossande, att hela den plågsamma färden kändes väl värd besväret. 

Cuarón får aldrig till någon sådan slutkläm eller gastkramande final, det slutar istället som det började livlöst och utdraget. Utöver det kastar man in ett ex antal sekvenser som inte kan klassas som något annat än utfyllnad, det är allting ifrån högljudda nyårsfester till kampsports uppvisningar, varav inget skapar variation, insyn eller intresse. 

Den som lämnades kvar.. 

Jag känner mig som den som lämnades kvar i kön, in till nattklubben som alla talade om, eller den enda anställda som inte fick löneförhöjning. Hur jag än vrider och vänder på detta så står jag helt oberörd av Roma, och hur trevligt det än hade varit att sitta på insidan och titta ut, så kan jag åtminstone – med gott samvete, stå kvar i kylan och erkänna att Roma inte var menad för mig eller jag för den. 

Betyg 4/10  

Venom Recension

Publicerad den av

008

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Att två högar utav slem blir bland det sista vi ser säger det mesta om hela filmen – detta är en motbjudande och oattraktiv skräphög till film. 

’’Bubbla’’, ’’fluga’’ eller ’’snart övergående trend’’… Alla de där beskrivningarna har använts då man pratar om dagens adaptioner av diverse serietidningar. Vart man än ser så finns det alltid någon  instans som påstår att detta enbart är en trend, precis som axelvaddar eller utsvängda byxor. 

Att försöka förutspå framtiden har sällan fungerat, titta bara på exempel som Familjen Jetson eller äldre vetenskapsmagasin. Mina egna tankar kring detta det är att vi eventuellt kan ha att göra med sorts bubbla… MEN, den kommer inte sluta på samma sätt som tokspekulationen i tulpaner under 1600-talet. När IT kraschen inträffade i början av 2000-talet, så menade flera domedagsprofeter att detta var slutet för alla former av IT-bolag, kolosser som Amazon och eBay låg på knäna och förväntades lösas upp som lacknafta. Nästan tjugo år senare är det rent skrattretande att man jämställde luftslottet spray.se med en jätte som Amazon – som idag fullkomligt dominerat den nordamerikanska detaljhandeln. 

015

We Are The World 

Om detta nu skulle vara ett filmiskt Babels torn, så kommer ett par aktörer att försvinna och den starkaste överleva. Filmvärlden är idag helt förblindad av trender, stora som små. Att The Greatest Showman gick upp på biograferna bara ett år efter storsuccén La La Land har en uppenbar förklaring. 

Hollywood vill nu ha sin del av den enormt lönsamma kakan som är superhjälte-filmer. Så fort The Avengers (2012) slog alla möjliga rekord så var kapprustningen igång. Och Marvel Studios blir antagligen den aktör som kommer klara en framtida krasch. De har nu blivit ett varumärke som inte är fastkedjade vid en specifik genre eller stil, inte helt olikt Pixar. 

Sony å andra sidan, kommer med största sannolikhet inte klara av en lågkonjuktur för superhjälte filmer, efter tre helt groteska Spider-Man-filmer, så tvingades bolaget fram till förhandlingar med Marvel. Idag så sköts Spider-Man utav Marvel Studios, avtalet som slöts är under sekretess och förmodligen så krångligt att det krävs en trupp av de bästa juristerna för att fullt förstå det. Spider-Man har under sina 50 år som serietidning, byggt upp ett gigantiskt arkiv av hjältar och skurkar som Sony fortfarande har filmrättigheter till. Spider-Man: Homecoming rättade till alla tidigare fel och Tom Holland blev den definitiva versionen av Peter Parker. Avtalet innebar att Sony tog hem hela vinsten för Homecoming, hela 880 miljoner dollar gick raka vägen ned i kassan. Men det räckte inte för…

006

We Are Venom 

Venom har sedan sin debut år 1984 fascinerat fansen. Han är numera kända som en av Spider-Mans värsta fiender, under åren som gått så har han förvandlats till en antihjälte som räddar damer i nöd och snällt ger dem tillbaka sin handväska. Tanken på att få se denna muskulösa koloss på vita duken har varit något av en dröm. Förhoppningarna om att Sam Raimi skulle förverkliga önsketänkandet krossades med Spider-Man 3, att Topher Grace spelade rollen som Eddie Brock/Venom säger väl allt ?  

FörhandsInformationen vi mottagit angående detta andra försök, har inte på något sätt ingjutit något större förtroende. Regissören Ruben Fleischer lyckades aldrig göra någonting av sina framgångar efter Zomebieland. Allt mynnade ut i ett ödsligt landskap av mediokra sömnpiller som 30 Minutes Or Less och Gangster Squad. Huvudrollsinnehavaren Tom Hardy har varit det enda minimala hoppet… Efter att ha genomlidit slutresultatet kan man fråga sig vad som hände med den aktör som blev en publikfavorit efter sin insats som Bane i The Dark Knight Rises. 

Att göra en berättelse om Venom utan Spider-Man är lite som att försöka skriva en bok utan bokstäver. De två karaktärernas interaktion är helt essentiell för att förstå deras motivationer och tankegångar, serietidningen målar upp en relation som kantas av rivalitet, hat och hämnd. Eddie Brock skall vara en slug och äregirig människa som till varje pris vill stå i rampljuset. Hans omätbara girighet gör honom till ett rovdjur med en kroppsbyggnad som skulle få en ung Arnold Schwarzenegger att se ut som en fyrkant. 

020

Mummel murvel 

Hardy har visat att han både kan agera med elegans – Inception, och med våldsam intensitet – The Revenant eller Mad Max Fury Road. Även om Hardy enbart mäter 1.75 meter i höjd, så brukar han kunna kompensera detta med sina eldfängda rolltolkningar. Topher Grace ansågs vara för klent byggd och mesig för rollen, det borde man ha kunnat ta lärdom av… Denna version av Brock är tyvärr lika patetiskt ointressant som den medelmåtta som vi fick se för elva år sedan. Brocks mörka och impulsiva natur är ersatt med en neuros som mest påminner om Woody Allen. För de som inte kunde förstå vad Hardy sade i Christopher Nolans tredje Batman film, så rekommenderar jag att man ser en tydligt textad version, Hardy mumlar och gurglar fram sin dialog, detta kan vara hans sämsta insats någonsin. 

Michelle Williams måste har drabbats av någon form av PTSD då hon insåg vad hon just skrivit på. Williams som för det mesta är solid är här helt anonym och får oförskämt lite att göra. Riz Ahmed är minst lika illa behandlad som antagonisten Carlton Drake. Skurkar kan omöjligt bli mer ointressanta än såhär. Förutom att Drake är en av de få karaktär som bär en lyxig kostym, så finns det inget som differentierar honom från hans ansiktslösa hejdukar som faller som käglor, till och med den mest timida gråsparv är mer hotull är Ahmed. 

Så med tre helt bortkastade aktörer så kanske omsorgen har lagts på berättelsen eller varför inte presentationen ? Även här är det en nitlott som hånfullt gestikulerar åt tittaren. Hela Venom är filmad i totalt mörker, då vi har att göra med en karaktär som är helt kolsvart – utan den ikoniska vita spindeln, så är det omöjligt att se vad som faktiskt händer. Vart man än befinner sig så ser allt identiskt ut. Det går att filma bra actionsekvenser på natten, men det krävs enormt förarbete och perfekt utförande, varav inget förekommer här.  

007

Urusla specialeffekter och ännu sämre dialog  

Inte för att det spelar särskilt stor roll, förutom en acceptabel biljakt så är actionscenerna  skandalöst dåliga. Specialeffekterna är föråldrade och denna ’’allvarliga och mörka’’ berättelse ser ut som action-komedin The Mask med Jim Carrey från 1994. Om The Amazing Spider-Man slösade bort större delen av sin speltid på att klargöra tidigare glasklara faktum – såsom mordet på Peter Parkers farbror Ben, så ödslar Fleischer bort två tredjedelar på urusel utfyllnad som är både tråkig och ologisk. 

Kanske är det förståeligt då manuset verkar ha försvunnit någonstans under produktionen. Dialogen närmar sig kalkon monster som svenska Scorched Heat med Harald Treutiger. När Williams och Hardy desperat försöker framföra sina pinsamma repliker vet jag faktiskt inte om man skall skratta eller storgråta. 

Om man skulle lista samtliga fel skulle den här recensionen behöva göras om till en bok. Det finns färre decimaltecken i talet Pi än uppenbara fel i Venom.   

010

There is a choice we’re making…
We’re saving our own cash

Men Venom då !? En film döpt efter karaktären borde väl ändå innehålla rikligt med scener med sin  titelkaraktär ? Återigen lurar man publiken och får dem att uppleva ett solklart exempel på att köpa grisen i säcken… Eftersom intrigen föredrar att visa upp spännande saker som att; handla mat, titta på bildskärmar och läkarkontroller, så lämnas det absolut inget utrymme åt den utomjordiske hämnaren. Till och med menlösa biroller får mer utrymme. Filmens klimax är bokstavligt talat en sörja, återigen filmad i totalt mörker med undermåliga specialeffekter. 

Det enda som faktiskt funkar i denna härdsmälta är ett fåtal scener där Hardy (som även gör rösten åt Venom) samtalar med sig själv, det leder till ett och annat kul replikskifte. Men så fort man hittat något – som eventuellt kan fungera, så slängs det bort och ersätts av patetisk trickfilmning eller tragiskt dåligt humor. 

Alla dessa magplask och misslyckande får mig att tänka på syndabocken nummer ett – då man diskuterar Marvel adaptioner – Daredevil från 2003. Vid närmare eftertanke är de nästan identiska, båda två är grovhuggna och smaklöst respektlösa gentemot sitt grundmaterial. 

017

’’We are saving our own lives’’

Producenten och före detta Sony VD’n Amy Pascal försöker desperat återställa sitt ödelagda rykte – efter den email läcka som drabbade Sony 2014. Hur Pascal klarar sig undan svidande kritik medan Lucasfilm Kathleen Kennedy närmast korsfästs ute på internet, är omöjligt att förstå. Pascal är nu ansvarig för både The Amazing Spider-Man och Venom, en gång är ingen gång, en andra gång är oförlåtligt… I en intervju från 2017, då Pascal tillsammans med Marvel Studios Kevin Feige marknadsför Spider-Man: Homecoming, så ser vi Pascal tala om Venom – som då var på manusstadiet, Feige ser ut som att han vill dunka huvudet i väggen och springa gallskrikande därifrån… Jag delar den känslan till 100 % efter att ha behövt uppleva detta. 

Betyg 2/10  

Bäst: Hardys monologer 

Sämst: Allt annat… 

Fråga ? Vem kommer vilja se något som har anslutning till detta ?  

 

Alpha Recension 

Publicerad den av

0191

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Groteskt dåligt start punkterar en annars duglig äventyrsfilm.  

Alpha är drygt 96 minuter lång, det är inte någon uppseendeväckande speltid. Jag är vanligtvis starkt kritisk mot alla former av konspirationsteorier – jag tror inte på att en tidsmaskin står redo på den topphemliga flygbasen i Nevada öknen – annars kallad Area 51, eller att Elvis och Michael Jackson fortfarande lever. Däremot börjar jag ifrågasätta mitt eget förstånd i den helt absurda och hälsofarligt tråkiga upplevelsen som är filmens intrig, det som sägs vara 90 minuter verkar snarare vara ett par miljarder år… 

Olidligt tråkig

Då berättelsen tar sin plats tiotusentals år innan kristus födelse, så dras tankarna genast till Roland Emmerichs praktfiasko 10 000 B.C. Till en början är filmerna nästan oskiljaktiga, det finns en sävlig berättarröst och miljöerna är snarlika. Det som separerar dem båda åt är dialogen, där Emmerich valde att låta hela sin – bedrövliga, ensemble tala någon sorts stapplande engelska, så har man här valt att uppfinna ett eget språk som skall imitera människans urspråk. Kanske är det därför skådespelet känns helt uppåt väggarna, då aktörerna inte har några som helst referenser så verkar alla ha drabbats av energibrist, varenda stavelse och ord framförs så långsamt och släpigt att det påminner om kinesisk vattentortyr. 

Ständigt återkommande är bilder på soluppgångar, varenda kameraåkning pågår så länge att jag får föraningar om att vi kommer mötas av en ny istid då vi lämnar salongen. Det är så långsamt och innehålls fattigt att jag skulle vilja påstå att Terrence Malicks The Tree Of Life framstår som en action kavalkad i jämförelse. 

0141

Tortyr 

Denna tortyr pågår i nästan 40 minuter – känns som oändligheter. De natursköna bilderna blir snabbt bara provokativa då de bara tjänar ett syfte – att ytterligare förlänga lidandet, regissören Albert Hughes verkar också vara lite osäker kring om det bara räcker med att visa upp oförstörda landskap, därför stiliserar man allting så fort det finns möjlighet, detta gör att flera sektioner ser ut som Zack Snyders plastiga och ytliga 300. 

Varför detta inte visas i nedklippt format på Cosmonova är en obegriplighet, då hade man kanske kunnat ursäkta det faktum att alla filmens beståndsdelar är under alla kritik.  

Efter detta har jag övergett allt hopp om att det skall inträffa någon vändning. Måhända så räddar man inte hela skutan från att gå under, men ett par matroser kan i alla fall få återse land. När Alpha enbart fokuserar på huvudrollsinnehavaren Kodi Smit-McPhees , så går det från att vara en frustrerande plåga till en medelmåttig äventyrsfilm. 

0202

Människans bästa vän 

Man använder ganska fega berättarknep då man för in en varg/hund i berättelsen. Bandet mellan människor och djur känns som odödligt berättarstoff. Det är som gjort för tårdrypande scenarion, och självfallet spelar Alpha in bollen på denna planhalvan. Men då man har isolerat huvudpersonen från andra mänskliga karaktärer är mycket av den förkastliga dialogen borta. 

Då det bara är McPhee och varghunden så kommunicerar filmen med tystnad och kroppsspråk. Hunden är människans bästa vän sägs det och tydligen så gäller även detta Alpha. Här får Hughes äntligen grepp om filmen, de hårda prövningarna och det o-förlåtande klimatet får det hela att kännas som en barntillåten – och otroligt mycket sämre version, av den Oscarsbelönade The Revenant, fast utan björnar och Leonardo DiCaprio.  

Ingeting kan få mig att glömma Alphas inledning, den gången jag och en kollega fastnade i en fullpackad tågvagn utan luftkonditionering – under högsommaren, var mer minnesvärt och betydligt behagligare. Men den äventyrliga slutspurten gör att man uppnår ett betyg som inte är fördömande uselt.  

Betyg 4/10 

 

War For The Planet Of The Apes Recension

Publicerad den av

015

Copyright 20th Century Fox

Det är en smula fel dimensionerat. Regissören Matt Reeves skapar en viss övervikt av något för platt dramatik och utdragna sekvenser. Och jag tror bestämt att lite av den bombastiska naturen som återfinns i början istället borde ha placerats mot filmens slut. Men med världens vassaste specialeffekter och en som alltid enastående Andy Serkis i rollen som Caesar, så är det svårt att mellan varven bli mycket imponerad. 

Nyversionen av Apornas Planet har varit en intressant saga som började för sex år sedan. Rise Of The Planet Of The Apes såg på förhand ut att enbart landa i det oinspirerade remaketräsket. Men filmen blev en framgång hos både besökare och kritiker. Uppföljaren fortsatte att bygga upp ett nyare och mer aktuellt scenario, där man nu vågade låta Serkis och hans följeslagare av gorillor och orangutanger spela en större roll än Jason Clarkes mänskliga diplomatiske medlare.

Dawn Of The Planet Of The Apes var en klart bättre film med en stadigare grund som Reeves tillförde i och med sin regi. I min mening har filmerna varit bra men aldrig fantastiska. Denna ”förmodade” finalen är dock den bästa i serien, och ett skinande exempel på varför Andy Serkis är värd att tituleras som en av filmhistoriens viktigaste personer.

Matt Reeves har tittat på vad som fungerar – aporna. Denna gång har effektmakarna på Weta Digital återigen skapat karaktärer som är skrämmande fulla av liv och uttryck. Detta är mer eller mindre en perfekt fotorealistisk representation av våra evolutionära släktingar. Hur Weta animerar hår och texturer är inte av denna världen. Självklart har studion tagit vissa anatomiska friheter, men det enbart för att förhöja publikens emotionella koppling.

All hail Caesar

Och mitt i dessa tekniska under står som alltid den fantastiska Andy Serkis. Jag tar tillfället i akt och predikar – att vi alla nu kan enas om att förnekare av Serkis talang, kan gå och hitta en annan strid att utkämpa. En sådan batalj är lika förlorad som Napoleons invasion av Ryssland. Serkis är förutom att vara en talangfull aktör, också en av de mest ödmjuka och sympatiska människor jag har haft nöjet att träffa. Jag är medveten om att detta uttalande kan ses som jävigt och alltför subjektivt. Men i bransch där vidriga människor går över kroppar för att nå skrattretande exhibitionistiska framgångar, så är det väl värt att framhålla att ’’good guys’’ faktiskt kan vinna.

Utan Serkis hade filmmediets tekniska utveckling inte sett ut som den gör idag. Serkis tas idag in för att konsultera och assistera i mycket av det motion capture arbete som görs på gigantiska produktioner som Marvels The Avengers och Star Wars.

Caesar har nog aldrig haft en sådan närvaro som den här gången, han är äldre och mer bevandrad i svek och fördomar. Ansiktsmimiken Serkis utför är inget annat än genialt. Att helt och hållet lyckas sälja denna illusion genom så subtila och enkla medel, är bara det värt pengarna.

Matt Reeves vågar också låta mycket av filmen vara helt utan dialog, ett mycket djärvt val. Faktum är att när vi väl får mänsklig dialog, känns den något stel och krystad.

Monkey business 

Den största mödan läggs på filmens karaktärer och de strapatser de tvingas gå igenom. Detta är i grunden fortfarande en äventyrsfilm med klyftiga apor. Men med sitt förtrollande hantverk blir även de mer lågmälda scenerna spännande och intressanta. Fotot måste framhålls som helt eminent, ibland förs jag tillbaka i samma trans som då Leonardo DiCaprio rullade runt i snön i The Revenant.

Från start fram till filmens mitt utför man en god balansgång mellan adrenalin och personer/apor som vi lärt känna väl genom de föregående filmerna. Reeves lyckas till och med injicera lite välbehövlig humor via Steve Zahns virriga men sympatiska apa.

Trött mot slutet 

Men när filmen väl börjar närma sig slutet, så börjar ganska allvarliga problem framträda. Tempot sänks till en alldeles för låg nivå, där mycket enbart känns utdraget och tomt. Längden på 140 minuter är också alldeles för mycket. Det är som att Reeves fått instruktioner om att fylla ut en väldigt specifik speltid. En ganska stor dos av instabil sentimentalitet serveras också minst en gång för mycket.

Det är synd att orken tar slut precis innan finalen, man tar ett stort andetag men det kulminerar inte i något speciellt. Slutet saknar tillräckligt med hästkrafter för att verkligen dra hem hela lasten över mållinjen.

Woody Harrelsons despotiske befälhavare får inte heller tillräckligt med utrymme. Det mesta av tiden ägans åt Caesar och hans följe. Harrelsons karaktär är bitvis intressant i sin mani och tvångsföreställningar, men den allt känns för skissartat.

Matt Reeves har skurit bort mycket av barlasten från tidigare filmer. Att se Andy Serkis styra hela skutan genom både grunt vatten och klippor, är en upplevelse som aldrig känns förlegad. Allt är också paketerat i ett mycket snyggt paket. Om bara slutet hade justerats hade vi utan problem kunnat kröna detta till den bästa filmen i serien samt en av 2017 års bästa filmer.

Betyg 7/10 

Bäst: Andy Serkis, specialeffekterna och den första halvan.

Sämst: Den klena finalen, något mer kraftfullt hade vi väl kunnat få ?

Silence Recension 

Publicerad den av

001

En många gånger outhärdlig resa som kulminerar i en storartad final som förlåter det mesta. 

Martin Scorsese har gjort sin bästa film sedan Shutter Island. Efter att ha irrat bort sig i Hugo Cabaret och The Wolf Of Wall Street, tar en av filmvärldens största konstnärer kommandot igen.  Silence är prövande och bitvis alldeles för långsam för att kunna nå gudalika höjder. Men med ett självsäkert hantverk och ett helt magnifikt slut, är det en upplevelse som faktiskt motiverar ett biobesök.

Det är tydligt från första scenen – Scorsese vill hylla Akira Kurosawa. Estetik och komposition är som hämtat ur filmer som Ran och Kagemusha. Scorsese besitter efter alla dessa år en självsäkerhet i sitt hantverk som skänker filmen en kraftfull ryggrad, som i sin tur förankrar en berättelse som till stor del är abstrakt och otydlig. Han hindrar således att fällas av några som helst plågsamma pretentioner.

Kurosawa tills slutet 

Scorsese har tittat noga på Kurosawas sätt att få sina skådespelare att skapa stora gester utan att överdriva. Det baseras i en princip som innebär känslomässiga explosioner som ständigt hålls tillbaka – av filmens strama hållning

Tyvärr sköts inte balansen lika väl här som i skolexempel som De Sju Samurajerna. Andrew Garfield och Adam Driver saknar den tyngd och erfarenhet som tex gör Toshirô Mifunes insatser fullkomligt trollbindande. De har olyckligtvis också utrustats med rejält taskiga portugisiska accenter. Även den japanska delen av skådespelarensemblen känns som platta karikatyrer.

Att se Silence är en stor prövning av publikens tålamod. Tempot är mer eller mindre obefintligt, sekvenser dröjer sig kvar länge, det är en återgång till en klart måttligare hastighet som återfanns under 50-talets filmskapande.

En total golgatavandring

Vad publiken får utstå, i det många gånger provocerande tempot, i kombination med alla bakslag för filmens karaktärer, blir faktiskt en viktig del av berättandet när vi slutligen når målet. Det är slående hur Scorsese faktiskt använder denna på alla sätt plågsamma färd för att maximera det slutliga dramat.

Om inledningen till stor del är hämtad från Kurosawa, är filmens andra hälft någon slags alkemi mellan Werner Herzogs Aguirre – Guds Vrede och Samuel Beckettes Godot. Här börjar vandringen mot mörkret och filmen skiftar ton till något mer ondsint och sadistiskt.

Här skapas ett orubbligt hinder berättarmässigt, där filmen bokstavligt talar fryser. Det blir ett sista andetag innan dykningen mot den förlösande avslutningen. När den tredje fasen slutligen anländer, är det med en enorm tyngd.

Ett slut som heter duga

Efter timmar i smuts, sjukdomar och kollektiv bestraffning, ges vi en final som bara kan beskrivas som enastående.

Då känns alla timmar av stillastående och mandomsprov värd all möda. Det får mig att helt förtränga de stora problemen som Silence dras med; att speltiden kunde halverats, vissa ytterst tveksamma berättarknep – som manifesterar sig i ett speciellt gräsligt visuellt anspelande, samt att filmen saknar fokus de första två timmarna.

Genom att vara svårtillgänglig och ytterst krävande, är det svårt att hela omfamna Scorseses vision. Det är som en ännu mer trögflytande version av Alejandro González Inárritus  The Revenant, befriad från de delarna som kan benämnas som action betonade. Men finalen väger upp alla invändningar. Silence befäster sig då bland de absolut största stunderna Scorsese har gett oss, så enormt är det.

Betyg 7/10