Summering: Girighet, maktspel och en mycket trind Christian Bale, första halvan av Vice är bedrövlig, tack och lov så är filmens andra – och bättre hälft, rentav gastkramande.  

Vilken röra… Adam McKay regisserar fortfarande som ett omoget barn som inte kan kontrollera  en enda, av sina många impulser. En alldeles för stor del av upplevelsen är den filmiska motsvarigheten till hela havet stormar. Det är som att befinna sig på en livsfarligt snabb karusell medan man intravenöst häller i sig vodka, där sedan yrsel och illamående infaller omedelbart. 

The Big Short, McKays första film – som kunde kategoriseras som någorlunda legitim, var en katastrof. Michael Lewis bok – om den amerikanska finanskrisen år 2008 och hur finansmannen John Paulson, införskaffade sig en förmögenhet genom en mycket komplicerad investering – vars detaljer jag inte tänker besvära någon med i denna recension, förvandlades från ett upprört manifest över girighet och inkompetens, till en ren kavalkad i pajaskonster där McKay – likt ett förvuxet barn, enbart kastade in finansiella begrepp, händelser och trista karaktärer, medan han själv försökte framstå som ytterst påläst och intellektuell, att kalla det var pretentiöst och drygt vore en underdrift.  

Där Margin Call och Wall Street-uppföljaren – Money Never Sleeps, var alltför diffusa och invecklade, så var The Big Short snarare dagisvarianten.

Tyvärr så blev McKay hyllad för sitt arbete och filmen mottog ett antal tunga Oscarsnomineringar. Detta har gett blodad tand och med Vice så ger sig McKay på ännu en omdiskuterad era i amerikansk nutidshistoria, men denna gång är det slut med fiktiva karaktärer, i bästa Oliver Stone- anda så är Vice en överblick kring Dick Cheneys politiska karriär och liv. 

Transformer 

Christian Bale har återigen genomgått en fasansfull förvandling för att efterlikna Cheney – rent fysiskt, med dubbelhaka och med kalaskulan i högsta hugg, så är den tidigare Batman-aktören oigenkännlig. Bale brukar ofta bli kritiserad för sitt bindgalna skådespel, och den ständigt återkommande diskussionen om hans Batman-röst, kommer han nog aldrig bli kvitt. 

Denna gång är Bale något mer dämpad, Cheney påstås vara en högst enigmatisk man och Bale spelar honom med ett stort mått av reservation, bakom lugnet finns dock en järnvilja som inte skyr några medel för att ta sig fram inom Kapitoliums maktkorridorer. Bredvid sig har han sin fru Lynne, en kvinna som är minst lika hänsynslös och driven att göra karriär. 

Amy Adams tar mer eller mindre och kopierar sin insats från Paul Thomas Anderson The Master, där som nu, så är det ett så osympatiskt porträtt som man kan tänka sig, det saknas nyanser, men man uppnår lyckas i alla fall framställa paret Cheney som  fullkomligt motbjudande. Makarnas hungrande efter makt och inflytande är som hämtat ur en serietidning. Uttrycket om att verkligheten överträffar dikten, är utmärkt för att beskriva det vi får se i Vice.  

Noise Pollution 

Bales porträtt må vara fullt av subtila nyanser, men paradoxalt nog, så är filmens första halva ett kaos som varken kan hålla tyst eller lugna ned sig. McKay har en destruktiv registil där allting måste bli lustigt och bisarrt. Han åstadkommer detta genom att kasta in allt mellan himmel och jord. En scen visas två gånger i olika tappningar, det förekommer våld, ett antal horribla karikatyrer och en berättarröst som drabbats av mundiarhe. Det känns överlag oproffsigt och slarvigt. 

Andra sekvenser är oväntat laddade och till och med obehagliga, som då Cheney och Donald Rumsfeld diskuterar en kommande bombning mot Kambodja. Men detta mörka och suggestiva slås i bitar då man en minut senare drar fram ett unket skämt som pågår långt förbi bäst före datumet. 

Första halvan påminner om sekvensen från 2001: Ett Rymdäventyr, då forskaren och astronauten Dave Bowman reser i genom den kända psykedeliska tunneln för att nå sin destination, det är med andra ord helt barockt. 

Cheneys initiala resa till Vita Huset, kantas av klichéer som får publiken att slå sig själva i ansiktet med handflatan. Ett antal partier är oskiljaktiga från Jason Reitmans tafatta The Front Runner – som hade svensk premiär för ett par månader sedan. Det blir otroligt plumpt när man ointresserat kastar in dokumentära bilder från nyhetsinslag och rör om i denna osannolika soppa, alla karaktärer introduceras med lika mycket pompa och ståt som när VM vinnare anländer vid sin hemkomst. Publiken hade lika gärna kunnat getts stora pappersark, där egenheter, ålder och erfarenhet stod specificerade för varje person som vi möter, det hade känts mindre ansträngt. 

’’This land is mine, this land is free, I’ll do what I want but irresponsibly’’ 

Men då filmen når 2000-talet – Cheneys mest kontroversiella period i Vita Huset, så har filmen lyckats fixa fram en ryggrad och släppt sina barnsliga tendenser. Tramset upphör inte, men då dessa händelser – så starkt, anknyter till vårt nuvarande politiska klimat, så blir det svårt att inte förtrollas. Man får till och med fram ett mått av spänning som gör att den sista timmen nästan flyger förbi. 

Mängden korruption, orättvisa och rättsliga övertramp är både chockerande och provocerande. Man ringar in människans värsta sidor, där allt handlar om att behålla sin plats längst upp på näringskedjan. Cheneys mest omtalade skandal – då han lyckades skjuta 78-åriga Harry Whittington under en jaktsession, framstår som en ganska mild synd då han krossar alla formar av etiska lagar och bestämmelser. Tortyr och vanmakt blir lika självklart som en kopp kaffe på morgonen.  

Så vad vi har är en tudelad film, ett parti är nästintill ruttet och den andra fullt godkänd där vissa brottstycken är rentav lysande. Vice är ingen djupgående historia som på allvar utforskar Cheneys psyke, det viktiga är att placera in effekterna av Cheneys politiska beslut i dagens samhälle, och just då är Vice nästan omöjlig att slita ögonen ifrån. 

Betyg 6/10