’’As you said detective, this is not over… ’’- Varför Batman-krisen fortsätter

’’As you said detective, this is not over…’’ Så sade Ra’s al Ghul då han först introducerades i Batman The Animated Series. Det är nu bekräftat att Ben Affleck inte har någonting att göra med Matt Reeves Batman-film – som är under utveckling. Ingen konkret information har skickats ut, så allt vi har att gå efter är rykten och par korta kommentarer från Reeves, ett möjligt alternativ sägs vara en aktör som är klart yngre än Affleck. 

Att saker och ting inte riktigt gått som det skall för Warner Brothers DC Extended Universe satsning vore att uttrycka det milt. Även om både Wonder Woman och Aquaman har lyckats spela ansenliga summor pengar, så är stigmat – att DC spelar på en andrahands fiol gentemot Marvel, fortfarande kvar. 

I’m out…

Den grundläggande planen – med Ben Affleck och Henry Cavill, har misslyckats. Det är inte ett uttalande som Marvel-fanboy eller skadeglad cyniker, Affleck är som sagt klar, Henry Cavills framtid verkar också vara osäker, solida mediala källor påstår att Cavill inte kommer fortsätta, samtidigt säger Jason Momoa att Cavill inte skall någonstans, och för att göra det än mer rörigt så påstår Momoa i en tidigare intervju att han har förståelse varför de slutat, förvirringen är med andra ord total. 

Detta öppnar såklart för en mindre omstart, eller i alla fall ett nytt försök. Wonder Woman 84 – som har premiär nästa år, är befriad från den kontinuitet som satts upp i Justice League och Batman V. Superman: Dawn Of Justice, som titeln anger, utspelar sig filmen på 80-talet. 

I Aquaman höll man händelserna i Justice League på avstånd, och vi får se hur Shazam väljer att hantera tidigare episoder, en beryktad scen med en cameo från Cavill som Stålmannen tros befinna sig i limbo. 

Man skulle kunna vara hoppfull, i en perfekt värld så skulle Matt Reeves hjälpa Bruce Wayne/Batman att resa sig, dra igång en ny högkonjunktur för hela Gotham City, och få oss att inse vad vi har saknat sedan Christopher Nolan avslutade sin The Dark Knight-trilogi . 

Tyvärr så tror jag chanserna till en ny Nolan-era är lika troliga som att Christian Bale återvänder till rollen – dvs noll. Warner Brothers har gjort det klart och tydligt att de förstår sig på DC lika bra som Drottning Silvia förstår sig på julbak. WB har ett alarmerande track-record med sina DC filmer, och då räknar jag även in deras största framgångar i genren under 70 – och 80-talet. 

En otäck cirkel

Superman av Richard Donner, utkom 1978, det var en oerhörd succé, både hos kritiker och publik. Och den initiala sjösättningen för WB’s olika DC projekt har alltid varit framgångsrika, se exempel – Batman år 1989 och Batman Begins år 2005. 

Men efteråt så går dessa filmserier samma öde till mötes som skeppet Vasa. Superman II spelades in under absurda förhållanden, Richard Donner avskedades och stora delar av filmen behövde spelas om på nytt. Responsen var inte katastrofal men betydligt mindre öppenhjärtligt än föregångaren. Sedan kom Superman III, som skulle bli början på slutet. Mottagandet var iskallt och finansiellt så var krisen ett faktum. Superman IV är känd som en av de sämsta filmerna som någonsin har gjorts, och detta blev spiken i kistan för serien. Den numera omsusade skandalregissören Bryan Singer försökte återuppliva serien med Superman Returns, även det misslyckades finansiellt och även hos kritiker.  

Batman genomgick ett liknande uppgång och fall. 1989 så var Batman hysterin total, den – idag, helt genomusla trailern, fanns att köpa som bootlegs på diverse serietidningsmässor runt om i USA. Succén var enorm och Burtons mörka vision av Gotham och Batman visade att en serietidningsfilm kunde vara mer än ytligt tjafs. 

Men bakom kulisserna var arbetet kaotiskt. Inspelningen visade sig vara betydligt mer problematisk än någon kunde förutse. Samtidigt pågick en manusstrejk – identisk med den under 2007-08. Detta gjorde att manuset ständigt ändrades om, Batman (1989) är en visuellt makalös film, jag kan ägna timmar åt att bra titta på enskilda estetiska inslag. Men som film betraktat är det en soppa, flera scener hänger inte ihop och finalen uppe i kyrkan är usel. 

Batman Returns stötte inte på samma patrull då inspelningen skedde, men Burton var frustrerad med begränsningarna och direktiven från Warner Brothers. Batman Returns skulle bli den sista Batman-filmen som Tim Burton regisserade. 

”Den [Batman Forever] sög” – Michael Keaton

Känns mönstret igen ? Om inte så kan vi titta på vad som händer efteråt, Michael Keaton sade upp sig från den tredje filmen – enligt Keaton själv – och jag citerar, ’’så sög den’’. Val Kilmer satte istället på sig en uppdaterad Batman-kostym, denna gång plastigare än någonsin. Tim Burton må stå som producent för Batman Forever, men förutom bokstäverna som utgör hans namn, så finns det ingenting kvar av det som gjorde hans filmer om Bruce Waynes krig mot brottsligheten unika. 

Joel Schumacher regisserade en fullständigt grotesk film som innehåller så mycket dumheter att det är en bedrift att filmen inte har en dumstrut på affischen. Men om detta elände var hemskt, så var det ingenting mot vad som väntade i uppföljaren Batman & Robin

Det går inte att reda ut alla fel i denna ökända skräpfilm. Är det George Clooneys tragiska porträtt av Batman eller Arnolds hemska ordvitsar ? Utöver det får vi skamliga versioner av Poison Ivy och Bane. Batman & Robin går inte ens kategorisera som en film, det är ett levande skämt, ett meme som spårat ut etc. 

Så förutom Nolans trilogi – varav den avslutande The Dark Knight Rises är mycket kontroversiell bland fans, så är Warner Brothers historik med att förvalta DC serier inte något att se på med beundran. Och då har vi inte ens nämnt Green Lantern – vilket kanske är bra… 

Problem i kvadrat och kubik

Matt Reeves film är än så länge närmast ett embryo, men Reeves har talat om en film med ett antal skurkar, och där tar det slut med matnyttig info. 

Det är i det närmaste omöjligt att förutspå vilken dagsform DCEU kommer vara i då vi når The Batman’s (arbetsnamnet) premiär i juni 2021. Och just där har vi ett stort – om inte gigantiskt, problem. 

Eftersom Affleck – klart och tydligt, inte har något intresse av fortsatt involvering, så kvarstår frågan hur man ställer sig till kontinuiteten där Bruce Wayne är både bitter och åldrad. Det enda sättet att lösa logiken – rent narrativt, är att kalla filmen för en prequel eller en omstart. Men en prequel stöter snabbt på patrull, slutdestinationen kommer förr eller senare bli den sura och bittra hämnare vi såg i Batman V. Superman: Dawn Of Justice

Reeves idé med multipla skurkar, kan också vara en varningssignal. Hur detta skall integreras tillsammans med en ny Bruce Wayne, kommer bli svårt att balansera i en enda film. Med tanke på hur illa Zack Snyder integrerade karaktärer som Batman och Wonder Woman i BVS, så får man inte gå på samma mina denna gång. 

Lämna det förflutna

Även om vi känner till Waynes historik, så måste filmen ändå etablera sin version av karaktären. För att dra fram – ’’den ondskefulla’’ Marvel jämförelsen, så kan vi titta på hur man valde att integrera Spider-Man i Captain America: Civil War. Där ödslas ingen tid på att älta vad som föranlett Peter Parkers nuvarande situation. Samtidigt så insåg bröderna Russo att Spider-Man behövde tolkas, vad vi fick var ett kort men kraftfullt exempel som tydligt visar att man har en vision och baktanke med integrationen av karaktären. 

Det omgivande ramverket gör Reeves situation oerhört trängd. Om filmen ger oss en Batman som enbart varit aktiv en kortare tid, så kan man fråga sig hur det skall flätas samman med resten av byggklossarna såsom Wonder Woman, detta då en totalt motsatt version har visats upp. Att  använd så kallad retcon (en form av narrativa justeringar som ändrar i kontinuiteten) är även det riskabelt, då det kan förvirra biobesökare som inte följt detta kreativa kaos. 

Warner Brothers och Reeves borde därefter starta om allting, använda The Batman som ett startskott på en ny era, en ny spelplan som inte är bunden till Snyders katastrofala vision. Det handlar inte om att rädda det som finns kvar av DCEU, det handlar – förhoppningsvis, om ett nytt kapitel där kodordet – ’’Martha’’ är förpassat till sophögen. 

Vice Recension

All images courtesy and copyright of SF Studios 2019

Summering: Girighet, maktspel och en mycket trind Christian Bale, första halvan av Vice är bedrövlig, tack och lov så är filmens andra – och bättre hälft, rentav gastkramande.  

Vilken röra… Adam McKay regisserar fortfarande som ett omoget barn som inte kan kontrollera  en enda, av sina många impulser. En alldeles för stor del av upplevelsen är den filmiska motsvarigheten till hela havet stormar. Det är som att befinna sig på en livsfarligt snabb karusell medan man intravenöst häller i sig vodka, där sedan yrsel och illamående infaller omedelbart. 

The Big Short, McKays första film – som kunde kategoriseras som någorlunda legitim, var en katastrof. Michael Lewis bok – om den amerikanska finanskrisen år 2008 och hur finansmannen John Paulson, införskaffade sig en förmögenhet genom en mycket komplicerad investering – vars detaljer jag inte tänker besvära någon med i denna recension, förvandlades från ett upprört manifest över girighet och inkompetens, till en ren kavalkad i pajaskonster där McKay – likt ett förvuxet barn, enbart kastade in finansiella begrepp, händelser och trista karaktärer, medan han själv försökte framstå som ytterst påläst och intellektuell, att kalla det var pretentiöst och drygt vore en underdrift.  

Där Margin Call och Wall Street-uppföljaren – Money Never Sleeps, var alltför diffusa och invecklade, så var The Big Short snarare dagisvarianten.

Tyvärr så blev McKay hyllad för sitt arbete och filmen mottog ett antal tunga Oscarsnomineringar. Detta har gett blodad tand och med Vice så ger sig McKay på ännu en omdiskuterad era i amerikansk nutidshistoria, men denna gång är det slut med fiktiva karaktärer, i bästa Oliver Stone- anda så är Vice en överblick kring Dick Cheneys politiska karriär och liv. 

Transformer 

Christian Bale har återigen genomgått en fasansfull förvandling för att efterlikna Cheney – rent fysiskt, med dubbelhaka och med kalaskulan i högsta hugg, så är den tidigare Batman-aktören oigenkännlig. Bale brukar ofta bli kritiserad för sitt bindgalna skådespel, och den ständigt återkommande diskussionen om hans Batman-röst, kommer han nog aldrig bli kvitt. 

Denna gång är Bale något mer dämpad, Cheney påstås vara en högst enigmatisk man och Bale spelar honom med ett stort mått av reservation, bakom lugnet finns dock en järnvilja som inte skyr några medel för att ta sig fram inom Kapitoliums maktkorridorer. Bredvid sig har han sin fru Lynne, en kvinna som är minst lika hänsynslös och driven att göra karriär. 

Amy Adams tar mer eller mindre och kopierar sin insats från Paul Thomas Anderson The Master, där som nu, så är det ett så osympatiskt porträtt som man kan tänka sig, det saknas nyanser, men man uppnår lyckas i alla fall framställa paret Cheney som  fullkomligt motbjudande. Makarnas hungrande efter makt och inflytande är som hämtat ur en serietidning. Uttrycket om att verkligheten överträffar dikten, är utmärkt för att beskriva det vi får se i Vice.  

Noise Pollution 

Bales porträtt må vara fullt av subtila nyanser, men paradoxalt nog, så är filmens första halva ett kaos som varken kan hålla tyst eller lugna ned sig. McKay har en destruktiv registil där allting måste bli lustigt och bisarrt. Han åstadkommer detta genom att kasta in allt mellan himmel och jord. En scen visas två gånger i olika tappningar, det förekommer våld, ett antal horribla karikatyrer och en berättarröst som drabbats av mundiarhe. Det känns överlag oproffsigt och slarvigt. 

Andra sekvenser är oväntat laddade och till och med obehagliga, som då Cheney och Donald Rumsfeld diskuterar en kommande bombning mot Kambodja. Men detta mörka och suggestiva slås i bitar då man en minut senare drar fram ett unket skämt som pågår långt förbi bäst före datumet. 

Första halvan påminner om sekvensen från 2001: Ett Rymdäventyr, då forskaren och astronauten Dave Bowman reser i genom den kända psykedeliska tunneln för att nå sin destination, det är med andra ord helt barockt. 

Cheneys initiala resa till Vita Huset, kantas av klichéer som får publiken att slå sig själva i ansiktet med handflatan. Ett antal partier är oskiljaktiga från Jason Reitmans tafatta The Front Runner – som hade svensk premiär för ett par månader sedan. Det blir otroligt plumpt när man ointresserat kastar in dokumentära bilder från nyhetsinslag och rör om i denna osannolika soppa, alla karaktärer introduceras med lika mycket pompa och ståt som när VM vinnare anländer vid sin hemkomst. Publiken hade lika gärna kunnat getts stora pappersark, där egenheter, ålder och erfarenhet stod specificerade för varje person som vi möter, det hade känts mindre ansträngt. 

’’This land is mine, this land is free, I’ll do what I want but irresponsibly’’ 

Men då filmen når 2000-talet – Cheneys mest kontroversiella period i Vita Huset, så har filmen lyckats fixa fram en ryggrad och släppt sina barnsliga tendenser. Tramset upphör inte, men då dessa händelser – så starkt, anknyter till vårt nuvarande politiska klimat, så blir det svårt att inte förtrollas. Man får till och med fram ett mått av spänning som gör att den sista timmen nästan flyger förbi. 

Mängden korruption, orättvisa och rättsliga övertramp är både chockerande och provocerande. Man ringar in människans värsta sidor, där allt handlar om att behålla sin plats längst upp på näringskedjan. Cheneys mest omtalade skandal – då han lyckades skjuta 78-åriga Harry Whittington under en jaktsession, framstår som en ganska mild synd då han krossar alla formar av etiska lagar och bestämmelser. Tortyr och vanmakt blir lika självklart som en kopp kaffe på morgonen.  

Så vad vi har är en tudelad film, ett parti är nästintill ruttet och den andra fullt godkänd där vissa brottstycken är rentav lysande. Vice är ingen djupgående historia som på allvar utforskar Cheneys psyke, det viktiga är att placera in effekterna av Cheneys politiska beslut i dagens samhälle, och just då är Vice nästan omöjlig att slita ögonen ifrån. 

Betyg 6/10 

XM Studios Catwoman Samurai Line 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Full Disclosure: Denna produkt är införskaffad på Tiger Films egen bekostnad. 

Vi har varit alltför dåliga kring att följa och skriva om den fantastiska hobbyn som är 

statysamlande  och vill med detta inlägg ändra på det. 

För ett över ett decennium sedan var det lika svårt att vara samlare som det är för britssiak premiärministern Theresa May att höja sin opinionssiffror. Då internet inte var en självklarhet så var det närmast ett mysterium vart man kunde köpa objekt som ljussablar från Star Wars – som inte var renodlade leksaker. Om man hade turen att finna tillverkare som Icons Authentic Replicas – som tillverkade Star Wars produkter, så var uppgiften bara halvfärdig. I en tidsperiod då PayPal och effektiv logistik för frakt, fortfarande inte var fullt etablerade, var själva köpet och leveransen närmast mardrömslik. 

Den initiala storhetstiden för ’’filmpryls samlandet’’ kom lite olägligt, hur paradoxalt det än nu må låta. Star Wars sjöng på sista versen och Lord Of The Rings hade just avslutats med Return Of The King, Marvel Studios hade inte ens etablerats… 

Detta gjorde att samlandet inte kändes aktuellt eller ’’levande’’, det fanns ingen övergripande drivkraft, det blev helt enkelt en smula  stelt då alla objekt som gick att införskaffa – för det mesta, tillhörde filmserier som inte längre var aktuella, det blev som att befinna sig i ett ständigt vakuum. Idag låter det otroligt, men en storfilm som The Dark Knight var nästan helt utan kvalitativ merchandise då den hade premiär 2008, något som idag skulle vara en omöjlighet. 

Det tog amerikanska Sideshow Collectibles – en av de största aktörerna på marknaden, nästan ett årtionde att tillverka en Batman och Joker baserades på Christian Bale och Heath Ledger versioner.   

Idag är tillverkare som Hong Kong baserade Hot Toys blixtsnabba med presentation och produktion, produkter kan visas upp flera veckor innan filmens premiär. Numera samarbetar tillverkarna direkt med filmbolagen, de får därefter access till flera digitala tillgångar som har använts under inspelningen.  

När Marvel Studios påbörjade sin dominans och Star Wars blev återupplivat i och med Disney upphandlingen, så brast äntligen de hämmande fördämningarna. Idag fullkomligt överöses vi med fantastiska statyer och filmrelaterade produkter, det är en renässans som delvis möjliggjorts av digitalteknik.     

Det digitala skulpteringsverktyget ZBrush gör det möjligt att nu uppnå en detaljrikedom som överstiger allt vi tidigare sett. Branschen förlitade sig urpsrungligen helt och hållet på traditionell  handskulptur, mycket kunde göras men begränsningarna fanns, speciellt för figurer som inte var i skalan 1:1. Numera kan texturer och ansikten vara precis lika detaljerade som sina fullstora motparter. 

Dessa möjligheter har också inneburit att ’’budget’’ produkterna förbättrats avsevärt. 

Hot Toys dominerar idag marknaden för statyer i skalan 1/6, att de lyckas återskapa kusligt porträttlika ansikten – till ett relativt rimligt pris, är en bragd.  

XM Studios – som har sin bas i Singapore, har på knappt fyra år vuxit till en koloss inom samlarkretsarna, de kom från ingenstans och är numera sedda som en av de främsta tillverkarna av statyer i skalan 1/4. XM saknar än så länge världstäckande licenser för flera av sina produkter vilket gör dem något knepiga att få tag i här i västvärlden.   

En traditionell licens för att tillverka tex. Batman relaterade produkter, kan uppgå till miljontals kronor. Ofta har större aktörer som leksakstillverkaren Hasbro, redan slutit avtal som gör det omöjligt får en annan producent att ta sig in på marknaden, även om produkterna skiljer sig åt avsevärt.  

XM lyckades dock förhandla fram en smart kompromiss för sin Batman licens; de har full tillgång till samtliga karaktärer som associeras med den mörka riddaren – skurkar, följeslagare etc, men allt produceras i japanska tolkningar. Batman är porträtterad som en grubblade samuraj med svärd båda sina händer, Poison Ivy en förförisk Geisha och slutligen legosoldaten Deathstroke, här presenterad som en Ronin – en herrelös samuraj.  

XM Studios har otroligt rigorösa kvalitetskontroller av sina produkter, varje staty dubbelkollas – först i Kina, sedan i Singapore. Flera tillverkare dras idag med kvalitetsproblem, såsom missfärgningar och i värsta fall skador då de enbart kontrolleras hos en instans och sedan skickas vidare, flera produkter produceras inte heller i en och samma fabrik, vilket gör att kontrollerna kan variera. 

XM har en kundsupport i världsklass, eventuella problem löses snabbt och kommunikation med  både snabb och vänlig. 

Vi mottog nyligen XM:s Catwoman, här porträtteras Selina Kyle sittandes på en motorcykel – starkt influerad av The Dark Knights Batpod, med sig har hon också sin trogna katt Isis (döpt efter den egyptiska guden). 

Detta är en ofattbart mäktig pjäs som närmar sig 20 kilos sträcket. Med sin enorma bas påminner detta snarare om ett diorama. Vi kan inte vänta på att få visa upp henne på någon av våra framtida utställningar. 

Tills dess mycket nöje med bilderna !  

Batman And Harley Quinn Blu Ray Recension

bat-man-harley-quinn-poster-afaed3b301082f2260d8bb4869e94d7e.jpg

Copyright Warner Brothers 2017

Filmen

Även om med senaste animerade filmerna från Warner Brothers Animation minst sagt har varierat i kvalitet, så finns det nog väldigt få som inte uppskattar det arbete Paul Dini och Bruce Timm gjorde med Batman The Animated Series. Egentligen förtjänar detta mästerverk ett par separata artiklar, men låt mig bara få det ur vägen och säga att denna serie är minst lika viktig som Christopher Nolans trilogi om den mörke riddaren för märket och karaktären Batman.

I ett dagsklimat – där de flesta animerade serier är platta och förenklade för att kunna sälja maximalt med plastleksaker, så var 90-talet en period då man vågade bygga komplexa, mogna och även emotionellt drabbande berättelser. Marvels två största framgångar – Spider-Man och X-Men, står sig fortfarande som mycket bra och effektiva små vinjetter för en ännu komplexare värld i serietidningarna.

Batman The Animated Series däremot blev inte bara en inkörsport, den blev en ledande stjärna som än idag definierar hela DC Comics. Man tog sin estetik från Tim Burtons både skrämmande och suggestiva Batman filmatisering från 1989. Istället för att teckna på vitt papper tog man svart, detta gav en textur och framtoning som än idag står sig som helt unik. Det är vackert men även obehagligt och olustigt.

Manuset och berättelserna var av samma höga kvalitet. Jag kan utan problem stå fast vid att några av dessa berättelser påverkat mig minst lika mycket som stora stunder i filmvärlden. Timm och Dini vågade anförtro tittaren med stor respekt, därför behövde inte avsnitten sluta i det klassiska ’’WHAM’’ och ’’POFF’’ från tiden då Adam West axlade rollen som Batman. Istället kunde man nyttja avslut som för de yngsta tittarna måste påmint om ett antiklimax, där man inte river hela byggnaden och låser inte skurken bakom lås och bom. Man går mer på T.S Elliots linje om ett kvidande istället för en explosion.

2017 så fyllde serien tjugofem stolta år. Vad som borde skett är en nyutgivning av serien på Blu Ray, restaurerad och renoverad för våra HD-TVs, men istället fick vi det här…

Trots att Bruce Timm står som manusförfattare känns detta som en typisk efterapning, inte en fortsättning av det gamla mästerverket från 90’. Saker som mognad, intelligent humor och fantastiska karaktärer är nu utbytt mot en flamsig och oseriös film som känns som en parodi från Saturday Night Live.

Trots att åldersgränsen är satt till den relativt höga PG-13 så har jag svårt att ens se att de minsta skall kunna ha något utbyte av det här. Språket är för grovt och vissa scener kommer orsaka mardrömmar. För oss äldre blir det nog inte heller någon god natts sömn efteråt, men då av helt andra skäl.

Det känns snarare som en hyllning till Joel Schumachers Batman-kalkoner än den mörka och lockande världen där antagonisterna kunde komma i alla möjliga skepnader – kultledare eller byråkrater och där allt hade nyanser.

Här är allting tillbaka på ett tråkigt ’’rädda-världen’’ scenario, det är inget fel i den gamla klyschan, framförallt då vi talar om animation. Men istället för att göra det enkelt så tar man det till idiotins spets. Vi får några av de mest korkade sekvenserna sedan Adam West drog fram sin sprejburk mot den plastiga hajen. Och som grädden på moset så får vi en riktigt obekväm scen som helt ägnas åt töntiga sexuella anspelningar.

Visuellt är det också bedrövligt, animationen är platt utan djup eller ens kreativa miljöer. De där bilderna som fick oss att frysa våra VHS-band och bara studera detaljerna i specifika scener har lämnats i soptunnan, istället tar man inspiration från skrot som The Batman (2004) där man dränker allt i fula Nickelodeon-färger.

Och förutom Kevin Conroy och Loren Lester så är röstskådespelet bedrövligt med överdrivna och oseriösa prestationer.

Om detta är en hyllning till Batman The Animated Series så är George Clooneys prestation som Batman/Bruce Wayne bättre än både Michael Keaton och Christian Bale. Hela filmen präglas av en C-films kvalitet som hör hemma i rea-korgen hos ICA.

Betyg 1/10  

Bilden

Som vanligt då det kommer till animerat så är bilden helt befriad från artefakter, men den fula animationen får mig att flera gånger undra om utgåvan är dåligt producerad eller om filmens gräsliga estetik lägger krokben. Saker som text och bakgrunder är grötiga och på gränsen till lågupplösta. Inte ens på en mindre skärm ser det särskilt påkostat ut och kan inte ens bedömas som tekniskt mediokert.

Betyg 5/10  

Ljudet

Ljudmixen nyttjar basen ovanligt mycket, man får vara beredd på rejäla skakningar där hemma, dialogen ligger balanserat ovanför ljudeffekterna och är alltid tydlig. I ett par sekvenser med ett par musikaliska (!?) framföranden är ljudbilden dock tunn och platt. På det hela är det godkänt men inget som kommer nyttjas som referensmaterial.

Betyg 6/10 

Extramaterial 

Här tåls det att sägas att menyerna och den övergripande produktionen är under all kritik. Det känns snarare som en piratkopia där man sammanställt hela skivan på det mest spartanska sätt. Menyerna är så anskrämliga att de nästan måste dokumenteras för att visa hur man INTE skall producera en Blu Ray.

Förutom två små dokumentärer så får vi två avsnitt från Batman The Animated Series. En mycket trevlig bonus om det inte vore för att dessa avsnitt presenteras i vanlig standardupplösning, jag är beredd att säga att kvalitén är sämre än då de släpptes på DVD för nästan tio år sedan. Sedan följer en bunt helt irrelevanta trailers för filmer som vid det här laget är flera år gamla.

Det är precis som filmen en smärre katastrof.

Betyg 2/10