Etikettarkiv: Batman

Joker Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019

Summering: Todd Philips och Joaquin Phoenix pretentiösa och självgoda förhoppningar om att göra en serietidningsfilm – som avviker från normen, har blivit till ett groteskt monster som slukar av egoism, arrogans och högmod. 

Denna recension hade gärna fått vara lika kort som Joaquin Phoenix är med journalister. Men eftersom Joker ådragit sig massiv hype innan sin premiär, så kommer en lång och saklig utläggning behövas för att på ett rättvist sätt, förklara varför regissören Todd Philips och Phoenix framställt någon sorts filmisk självmordscocktail som sticker näsan i vädret och ser ned på allt och alla. 

Vid det här laget så vet vi hur det gått för DCs biofilmer de senaste åren. Man Of Steel var en skramlig och bullrig soppa, sedan följdes detta upp med med en sur Ben Affleck, en kalkoninsats av Jared Leto, och tillslut en Justice League som var en katastrof. Förutom Patty Jenkins Wonder Woman så får vi gå tillbaka till Christopher Nolans superklassiker The Dark Knight, för att kunna hitta en tid då Batman och hans galleri av skurkar, var det häftigaste och mest drabbande på en biograf. 

Ingångspunkten med Joker har varit att man genom en minde budget, getts mer utrymme till kreativ frihet. Man har tex kunnat kosta på sig en så kallad R-Rating (barnförbjudet i USA), då kostnaden är ansenligt lägre än för jätteproduktioner som Avengers eller en mer traditionell Batman-film, som i sin tur måste generera miljardinkomster för att gå med vinst. 20th Century Foxs Deadpool producerades förvisso under exakt samma förutsättningar, men det faktumet tar man inte notis om. 

Joker har på förhand hyllats för att revolutionera och förädla sin genre, iden med att skapa en kolsvart film – utan någon som helst flärd eller fantasi, är tydligen tillräckligt för att kategorisera sig som autoamtisk vassare och mer ’’vuxen’’ än konkurrensen. Att serietidningsfilmer kan vara mer än trikåer och superkrafter har vid redan sett i exempel  som Road To Perdition och 

A History Of Violence, varav båda filmerna regisserades av mycket ansedda regissörer som Sam Mendes och David Cronenberg. Idén om att en film automatiskt är mindre värd – endast för att den baseras på en tecknad serie, är destruktiva tankegångar, varav dessa förstärks Joker, som så uttalat försöker göra sig märkvärdig och unik, på den groteska merit att per automatik är mer uppfinningsrikedom och kompetent än ihåliga ’’krasch-bang’’ filmer. Om man letar efter totalt sammanbitna och superhjältefilmer och hur väl de har lyckats förvalta sina adaptioner så kan vi ta en titt på Josh Tranks Fantastic Four som självfallet var något vi behövde mer av…   

Varför fantasy, post-apokalyptisk action eller Science Fiction, har större acceptans hos den kritiska opinionen är i polemik med all rim och reson. Tex så är J.R.R Tolkiens verk varken mer eller mindre intellektuellt än något som Bob Kane eller Stan Lee skapat. Regissören Todd Philips har varit noga med att poängtera att Joker inte är baserad på någon serietidnings förlaga eller tidigare inkarnation. Philips går till och med så långt att säga att allt är skapat specifikt för filmen, således uppmanas publiken att bortse från all som tidigare setts eller visats.

Kunde lika gärna hetat Pistvakt 

Följdfrågan blir då varför man ens valt att stöpa filmen i DC-mallen. Om detta nu är menat som något individualiserat projekt, så finns det ingen som helst anledning att kalla filmen för Joker – ett varumärke som är minst lika gångbart som Batman eller Spider-Man. Detta är som att döpa en film till Macbeth och låta filmen vara en musikal i en simhall, utan några som helst anknytningar till Shakespeares verk. Akira Kurosawa hade tex den goda smaken att inte låta namnge Shakespeare adaptioner med de traditionella titlarna, genom att ta det beslutet så frigjorde Kurosawa sig från förväntningar och kunde således överraska publiken.     

En mer passande titel för Joker borde varit; ’’Comedian in New York’’ eller ’’Mad man in Town’’, Gotham City är uppenbarligen inte den fiktiva betongdjungel som vias upp i den tecknade förlagan, utan ett skamlöst och uppenbart New York under tidigt 80-tal, förutom ett par vinkningar och igenkännbara karaktärer, så är entusiasmen för själva källmaterialet obefintligt. Detta är en lekstuga där Todd Philips storhetsvansinne tagit överhanden, att regissören bakom ’’historiska filmer’’ som Baksmällan-trilogin och War Dogs, kategoriserar hela superhjälte-genren som ’’högljudd’’, säger en dem om hybrisen. Det är nästa lika skrattretande som då Michael Bay påstods sig ha gjort en smalfilm med stora meriter i Pain & Gain eller valfritt utspel från Björn Ranelid om sin storhet som författare.    

Inom DC serier finns en avdelning kallad Elseworlds; detta är berättelser som tar kända karaktärer – som Batman eller Stålmannen, och placerar dem i nya kontexter, skapare tillåts därmed att  experimentera med det mesta av de etablerade konventionerna. 

Joker har försökt att positionera sig i detta fack, en berättelse som inte är bunden till något större sammanhang, eller behovet att skapa en uppföljare. Men trots att Philips ständigt försöker lyfta fram de mer ’’artistiska’’ meriterna, så känns Joker lika cynisk och kalkylerande som en reklamfilm för Coca Cola. 

Burtons Batman-vision var ett sant original 

När Tim Burton släppte sin Batman 1989, så fanns det gott om kritiska röster som menade att Burton rört sig alltför långt ifrån källmaterialet. Burtons mörke riddare mördade utan pardon, Bruce Waynes trogna betjänt Alfred släppte opåkallat in Kim Basinger i det innersta nästet, men kanske mest uppmärksammat var Jack Nicholsons porträtt av ’’The clown prince of crime’’. 

Där karaktären i serien är en enigma, utan namn eller allt för stor historik – innan sin karriär som en av av tidernas mest diaboliska skurkar, så fick Burton stark kritik för att ge karaktären både ett namn och ett yrke som gangster. 

Burtons Batman må ha sina problem, tex så är den sista tredjedelen en fullkomlig soppa, men trots det så förblir filmen oförglömlig. Skälet till att alla fel och brister inte tar överhanden – är Burtons tydliga vision, detta är inte en traditionell adaption utan en tolkning. Gotham City har aldrig varit så mörkt, otäckt, fult eller förtrollande som år 1989. Denna säregna vision ger filmen en sådan unik identitet att alla brott mot ’’Batman lagarna’’ går att acceptera. 

Inte ett uns kompetens 

Todd Philips har tillskillnad mot Burton inte ett uns känsla för varken visuellt hantverk eller särpräglad identitet. Inför produktionen av Joker så lades ett stort fokus på att Martin Scorsese skulle stå som exekutiv producent – denna filmikon skulle senare hoppa av projektet, men det har inte stoppat Philips från att imitera Scorseses första filmer som Mean Streets eller Taxi Driver. Liknelserna med den sistnämnda, har också förkommit i de många hyllningarna, och vissa likheter finns såklart på den absoluta ytan, både har desperata och psykiskt sjuka män i centrum som allt mer lär sig hata världen de lever i 

Dessa Scorsese filmer är långt ifrån de vackra och storslagna produktioner han tar sig an idag. Mean Streets har ett kornigt och sotigt foto som osar av smuts, cigarettrök och avgaser, även  

Taxi Driver går i samma visuella spår. Philips har uppenbarligen stirrat sig blind på dessa tidiga Scorsese produktioner och försökt stöpa Joker i samma visuella form. Dock visar sig detta vara ytterst problematiskt då Philips inte valt att filma analogt, utan använt sig av digitalkameror. 

Om Joker hade presenterats – som den digitala produktion den faktiskt är, så hade skadan inte varit så stor som den är nu. Men för att skapa en analog känsla så väljer man att visa filmen i 70mm – för pressvisningen. Detta format kan vara helt magnifikt i exempel som Christopher Nolans Dunkirk, men när nu Philips sätter vagnen före hästen så blir resultatet både fult och falskt. Konverteringen gör att filmen ser ut att ha ett risigt Photoshop-filter över sig, det är grovt och fult, utan att egentligen fylla någon som helst funktion.

Om det nu bara varit visuella problem som spökat, så hade det varit överkomligt, men Joker är som berättelse betraktad en härdsmälta större än den vi såg i HBO-serien Chernobyl. De berättelser om Jokers bakgrund och ursprung, är oftast vaga, den mest kända och omtyckta – The Killing Joke, skapar en viss empati där man målar upp ett tragiskt öde där ondska föder mer ondska. Men författaren Alan Moore har den goda smaken att inte berätta allt för mycket om det förflutna.  

Galnare än Norman Bates 

Detta hade varit utmärkt material för en film. Om Philips hade valt att regissera sina skådespelare med mer subtilitet, så hade historien om ett förfall i storstadsmiljö kunnat vara effektivt. Men dessa möjligheter fullständigt mördas då man mycket tidigt klargör att Phoenix karaktär – Arthur Fleck, är bortom all räddning, karaktären visar sig vara galnare än valfri domedagsprofet som skriker och gormar på New Yorks gator. Styrkan i Alan Moores berättelse är den obehagliga frågan – om en dålig dag kan förvandla en vanlig människa till ett monster. Men Arthur Fleck får Anthony Perkins Norman Bates från Psycho att framstå sund och förnuftig. Att finna någon empatisk tragik i det hemska som Fleck utsätts för är därmed fullkomligt uteslutet, dessutom är Fleck helt intetsägande och ointressant. 

Där Taxi Drivers Travis Bickle desperata – och misslyckade, försök att skaffa sig ett liv efter Vietnamkriget, flera gånger är hjärtskärande och obehaglig, så finns det en empati då Bickle åker raka vägen ned i helvetet. 

Alla mänskliga aspekter är som bortblåsta hos Arthur Fleck, förutom att karaktären befinner sig i ett konstant predikament – där omvärlden är löjeväckande iskall och aggressiv, så finns det inget som på något sätt skapar empati. Att bevittna ett gökur blir än galnare är som att titta på hur gräs växer någon extra centimeter. 

Samma gamla Phoenix 

Joaquin Phoenixs rolltolkning gör inte heller mycket för att inspirera. Mestadels så spelar han över och gör en torftig repris av sina roller från You Were Never Really Here eller The Master. Precis som i de exemplen så blir det ett konstant mumlande och sluddrande som bara förstärker intrycket att Fleck var galen – och utan någon möjlighet till räddning, långt innan biopubliken mötte honom. Phoenix omtalade viktnedgång är påtaglig, men det är en bedrift för viktväktarna inte en rolltolkning, framförallt då det inte tillför någonting. 

Fleck verkar nämligen vara gjord utav titanium och ha muskler av stål. Ingenting verkar ha särskilt stor fysisk inverkan på honom, däribland att bli påkörd eller bli allvarligt misshandlad. Att sedan försöka övertyga om att detta skulle vara mer realistiskt går inte att ta på allvar då Phoenix tar mer stryk än både Bruce Willis och Arnold Schwarzenegger ihop. Utöver en mängd mumlande så passar Phoenix på att visa upp lite vansinnesdans som ser ut att vara någon misslyckad auktion för en remake av Grease, om det skulle finnas någon karaktärsutveckling i denna dans – som påminner om en berusad valross, är jag uppenbarligen för intellektuellt inkompetent för att förstå.     

Drömmen om att vara 2000-talets Taxi Driver spricker då Philips skapar en omgivning som är lika överdriven och extrem som den Joel Schumacher byggde upp Falling Down. Där finns det i alla fall en tragikomisk humor som gör det absurda fallet makabert underhållande. I Joker så är allt mellan himmel och jord hemskt, vidrigt och utan några som helst nyanser.

Usla biroller 

Denna flathet och ihålighet har även drabbat birollerna, stackars Zazie Beetz får en roll som är så menlös att man fråga sig om tom luft hade varit att föredra. Detsamma gäller Frances Conroy som gör sig till åtlöje i rollen som Flecks mor. 

Alla försök till att framstå ’’vuxen’’ eller ’’intellektuell’’ faller som patetiska käglor. Philips, Phoenix och filmens ego vet inga gränser. Det finns gott om historier om hur Phoenix tackat nej till roller som Bruce Banner eller Stephen Strange – då han hade tvingats skriva på ett kontrakt för multipla filmer. Med facit i hand så handlade detta snarare om att de pajaskonster – som att vandra bort ifrån inspelningen vilket Phoenix påstås ha gjort under produktionen, aldrig hade godtagits hos en producent eller studio som värnar om sitt varumärke. Enligt uppgift sägs Philips ha skrivit om manuset under filmens gång, man kan dock undra om ett manus ens existerat. Narcissismen och egoismen är närmast giftig, berättelsen är förmedlad med en sådan arrogans att man glömt bort att göra den spännande, djärv eller begriplig.   

Sandpapper i halsen 

All cynism blir som sandpapper i halsen. Den pretentiösa tanken om att göra en post-modern reflektion om brutaliteten i vårt moderna samhälle, känns helt infantil. Tillslut blir hela filmen till en sträckbänk där pretentioner, dryghet och överlägsenhet regerar och gör filmupplevelsen till en tortyr. 

Inte blir det mycket bättre av att kritiken – om att filmen förhärligar våld och anarki, visar sig vara helt korrekt, de antagonister som förekommer är onda bara för sakens skull, och idén om att frigörelse sker i att anordna en mordiskt kaos framkallar djupa suckar. 

Och för att handla om en karaktär, vars personlighet och modus operandi alltid bestått i att överraska med handlingar mer groteska än vad någon kunnat föreställa sig, så är filmens chockmoment ett rent dagis. Där Heath Ledger skapade konstant obehag i sin mästerliga tolkning och kunde skrämma en hel publik med en blyertspenna, så är denna Joker lika otäck som en smält snögubbe. Trots att både våldet och språket är grövre än någonsin så är det tamt och tråkigt.  

En hädelse 

Joker är en fullkomlig hädelse till film, en överdådig, vulgär och narcissistisk produktion som förvanskar ett källmaterial av guld. Att helt avvika från sitt källmaterial och gå loss på det med inkompetens, uselt berättande och noll koll, har faktiskt gjorts tidigare av Warner Brothers… Den filmen heter Catwoman och 15 år efter dess premiär så har den fått ett syskon i Joker. 

Betyg 1/10  

Köln Juni-Juli 2019 Reseskildring

Publicerad den av

Efter ett antal år så lossande det äntligen… Tiger Film begav sig utomlands för att besöka sin första internationella mässa – CCXP – Comic Con Experience Cologne. 

Köln är – ur en mässynpunkt, mest känd för den oerhört populära Gamescom-mässan, som faktiskt passerar E3 då det kommer till antalet besökare. 

Att besöka valfri stad under högsommaren är verkligen inte att rekommendera, Tyskland i synnerhet har ett lynnigt och oförutsebart klimat som kan innebära fasansfulla vintrar som får våra Svenska att framstå som milda. Somrarna är precis lika extrema, just denna helg så drabbas den tyska staden av en värmebölja som nästan tangerar den jag upplevde i Madrid för sju år sedan, detta innebär torr luft och gassande sol. 

Logistiken – för transport från flygplatsen in till Köln, uppfyller den berömda klyschan om tysk ordning och reda. Från flygplatsen i Düsseldorf tar det knappt en timme att nå Kölns stadskärna. Och tillskillnad från Berlin, så är Köln en mer lättillgänglig stad – detta då staden skonats från den östeuropeiska järnridån, stadsplaneringen är mer enhetlig och logisk. 

Den världskända Kölnerdomen tronar över all annan arkitektur och kan nästan alltid ses, vart man än befinner sig i staden. Ordet episkt kan vara det mest överanvända ordet inom internet journalistik – tillsammans med förkortningen LOL, men denna makalösa konstruktion kan inte beskrivas med några andra ord. En 600 år lång konstruktion har skapat ett gotiskt och majestätiskt mästerverk som kan beundras i timtal. Och insidan är precis lika imponerande med en takhöjd som får Uppsala domkyrka att framstå som en jordkällare, så går det utmärkt att spendera dagar med att observera och förundras över de smärtsamt vackra glasmålningarna eller den massiva kyrkorgeln. 

Vår bas för resan blir ett allmängiltigt men funktionellt Marriot, beläget nära centralstationen. Och det är sällan jag finner något kritisera med hotellvistelser, men vi anar ugglor i mossen ganska snart, detta då rummet vi givits är varmare än den mördande hettan utanför – trots utlovad luftkonditionering. Efter ett antal timmar – och oförändrad temperatur, så kan vi inte göra något annat än att be receptionisten att undersöka vad problemet faktiskt är. Snart så står det klart att rummet i fråga har en kaputt AC, vilket ger oss en uppgradering till ett något större rum där man faktiskt har privilegiet att kunna andas. 

Hohe Straße, en jättelik shoppinggata som hade det mesta

Den självklara stadsvandringen/sightseeingen går genom en utav Kölns största shoppinggator – Hohe Straße, denna hårt trafikerade och innehållsrika aveny påminner om vår egen drottninggata – fast med betydligt intressantare butiker. Alltifrån ett gigantiskt MediaMarkt till Lego upptar hundratals kvadratmeter. Men den riktiga juvelen är Elbenwald – en nördbutik av rang, som har ett makalöst utbud av T-shirts från Marvel, DC och Game Of Thrones. Med en generös samling av memorabilia så vore det lätt att förlora sig här – om det inte vore för att det väntar en mässa dagen därpå. 

Promenaden fortsätter sedan mot restaurangen Okinii – en Sushi buffé, med ett upplägg som måste kallas genialiskt. Istället för att trängs och slåss vid stora tråg, så förses varje bord med en tablet där man helt enkelt beställer in det man vill ha med ett mellanrum på 15 minuter. Dessa typer av ’’all you can eat’’ brukar sällan vara något annat än kvantitet över kvalitet, men Okinii är  en fantastisk kulinarisk upplevelse. Alltifrån sjögräs-salladen till avokado rullarna är fräscha, smakrika och fantastiskt paketerade. Slutligen går färden mot ett köpcentrum för ett snabbt besök hos Lidl för att införskaffa litervis med vatten – för att klara av temperaturen på över 34 grader.

Denna varma dag avslutas senare med en oförglömlig vegansk Frozen Yoghurt hos Yomaro, som erbjuder stora portioner till ett väldigt lågt pris – ca 60 kronor för deras näst största bägare, fylld med färsk frukt och andra härliga toppingar.                       

Dagen därpå är det dags för resans huvudmål – Comic Con Experience, ännu en gång så visar sig kollektivtrafiken i Köln vara helt föredömlig, inom ett fåtal minuter så har vi anlänt till mässan, olyckligtvis så väntar en ganska lång promenad till mässan specifika hallar – detta i samma mördande hetta som dagen innan. 

”Gratefully accepted…”

Väl vid entrén så görs den obligatoriska säkerhetskontrollen och därefter väntar en härligt nedkyld mässhall. Den initiala entrén låter besökarna bekanta sig med mässans mest bombastiska och påkostade montrar. Här så trängs Marvel, DC/Warner Brothers, med jättelika utställningar där bland annat Christopher Nolans version av Batmobilen – The Tumbler kan beskådas. Att den senaste – och gräsligt fula, Zack Snyder-modellen även är på plats försöker jag enbart ignorera. 

Men resans huvudsakliga mål – utöver mässan, väntar i den närliggande systerlokalen. 
XM Studios har utlovat en monter med ett flertal splitternya statyer. För den som haft privilegiet att se eller äga en XM staty, vet att Singapore företaget levererar det absolut bästa inom sin sektor. XM’s europeiska partner och distributör – GHeroes, må inte ha en massiv monter – storleksmässigt, men vad som visas upp gör mig nästan lika knäsvag som Kölnerdomen.  

”Game over man !” – Ingenting rår på detta.

Att ens avgöra vart superlativen skall börja hagla är svårt. Varenda staty som visas upp är så spektakulära att vi faktiskt blir helt fartblinda. XM’s två 20th Century Fox licenser   – Alien och Predator, är representerade med två helt hysteriska statyer i skala 1/3. 

H.R Gigers Xenomorph/Alien kreation har aldrig sett bättre ut, dess gigantiska bas och oerhörda detaljrikedom får konkurrenternas versioner att blekna. Stan Winstons Predator är i sin tur elegant, mäktig och respektingivande. Detta estetiska vansinne fortsätter med statyer som Star Lord, Doctor Octopus och Colossus. 

The hero and statue we deserve

Att välja en favorit bland dessa ädelstenar är svårare än att lyssna på Nickelback, men Batman-pjäserna – Shogun Batman och Batman Sanity, är svårslagna. Den förstnämnda pjäsen placerar den mörke riddaren på en häst iförd samurairustning och med ett spjut i andra handen. Detaljerna och färgläggningen är oklanderlig, vare sig det gäller de små stenarna på basen eller de förgyllda detaljerna på rustningen. 

Batman Sanity – designad av David Finch och färdigställd av XM Studios.

Batman Sanity är i sin tur ett skrytbygge av bästa sort… Omgiven av fler skurkar än det finns maskrosor på än äng, så kan detta osannolikt vackra diorama beskådas i 360 grader – genom en roterande bas, så att besökarna skall kunna se varenda detalj. Att enbart hålla sig till en förhandsbokning visar sig därmed vara en utmaning av astronomiska proportioner. 

The one and only Emma Frost…

Men tillslut faller valet på Emma Frost från X-Men – som för första gången visades upp på denna mässa, den kyliga och uppkäftiga telepat går inte att värja sig ifrån. Valet är därmed gjort och en förhandsbokning är oundviklig. 

Vi har gjort ett par affärer med GHeores under den gångna åren, men tyvärr aldrig mött dem ansikte mot ansikte. XM talar ofta om att bolaget är en familj och att de gör allt för kunden, denna filosofi kunde inte varit mer sann då vi möter representanterna på mässan. Giorgio – chefen för GHeroes, och hans kollega – som jag olyckligtvis inte fick namnet på, är otroligt trevliga, entusiastiska samt pratglada. Det blir en lång diskussion om statyer och mässan.

David Finch – till höger, och hans fru Meredith – i vänstra hörnet, i full fart med att signera åt glada fans.

Resten av mässan är tyvärr inte riktigt lika förtrollande, symptomet med ett överflöd av skräpförsäljning, fortsätter – precis som i Stockholm, även här. Mängden piratkopierade produkter är alarmerade och avsaknaden av serietidningsförsäljare är inget annat än vansinnigt. Men detta halvdana utbud går att ha överseende med då mässan lyckats bjuda in ett par fantastiska gäster –  som David Finch och hans fru Meredith. Detta par är så charmerande, ödmjuka och generösa att det är svårt att inte rodna en aning då vi får våra serietidningar och art print’s signerade av dem. 

Mike Deodato – som ritat omsalgen till förra årets stora Marvel satsning – Infinity Wars (ej relaterat till filmen) signerar gladeligen de tidningar som vi medfört. Slutligen har vi Brian Azzarello, som skrivit Batman Damned – som blev oerhört kontroversiell för att ha visat en naken Bruce Wayne/Batman, med att vad det innebär. Azarello är inte känd som något vidare sympatisk herre – med ett surt och grinigt humör, men visar sig ändå vara fullt acceptabel att ha att göra med då det blir dags att signera vår Batman Damned #2.    

Det påtänkt maffiga Batman-seminariet, blev mest olustigt.

Mässan erbjuder också ett antal paneler och seminarium med sina gäster, det vi prickar in – som påstås sig fira Batmans 80 år inom populärkulturen, är långt ifrån så fantastiskt som det borde vara. Arrangörerna har lyckats placera seminariumet i den jättelika Thunder Theater – en mastodont arena – gjord för stora folkmassor, detta simultant som Nikolaj ’’Jamie Lannister ’’Coster-Waldu gör ett framträdande bara några meter därifrån. Detta praktfulla event blir således helt – nästan, tomt på besökare. 

Detta förvärras av seminariets deltagare. Eländet börjar med en intervjuare som – förutom mycket risig engelska, också för med sig frågor som får gästerna och publiken att vrida sig av obehag. Dessutom är konstnärerna Ivan Reis och Joe Prado, långt ifrån bekväma med att tala engelska. 

Brian Azarello är också tillbaka i sitt vanliga mode – dvs sur, bister och grinig. Situationen förvärras ytterligare av av att flera av frågorna handlar om narrativ – inte det visuella. Azarello – som är den enda som har gedigen erfarenhet som författare, blir därefter den som tvingas svara på frågorna. Givetvis blir vartenda svar korthugget, surmulet och stelt. Mitt i detta sitter David Finch, som desperat försöker liva upp panelen på diverse vis, tyvärr så lyckas dennes energi inte rädda panelen från att vara lite av ett platt fall.     

Efter detta blir det ytterligare en runda till XM Studios fantastiska bås för att fotografera så mycket som möjligt. Även om mässan kanske inte riktigt levde upp till arrangörens löfte – som menade att det skulle skrivas historia, så är det svårt att på något sätt känna sig missnöjd, med ett antal signerade affischer och tidningar i väskan, samt vår förhandsbokning av XM’s Emma Frost, så lämnar vi mässan med ett leende på läpparna. Och vetskapen om att XM/GHeroes också utlovat ett besök till Stockholm Comic Con gör avskedet lite lättare. 

Fantastic Store, levde upp till sitt namn.

Vår sista dag i Köln blir kort men ändå givande. Inget utlandsbesök är komplett utan en visit till en välsorterad serietidningsaffär. Tyvärr så har Tyskland fallit för lättjan – som är dubbning/översättning. De få serietidningar som fanns på mässan var uteslutande på tyska, men i butiken Fantastic Store, så går det bra att leta i tonvis med lådor efter åtråvärda tidningar på originalspråk.

Min personliga gral – Batgirl #23 Variant utav Joshua Middleton, finns självfallet inte att hitta, men det blir ändå  ett antal inköp. Personalen är dessutom mycket trevliga och det blir en ganska lång diskussion om svårigheterna att driva en nischbutik – även i storstad som Köln. Men tillslut har det blivit dags att lämna Köln, en oväntat trevlig, lättillgänglig och trivsam stad som jag gärna återvänder till.        

Från början hade Tiger Film ordet expedition i sitt namn, och det är först nu den delen av äventyret kan börja på allvar, var beredda på fler och mer omfattande resereportage i framtiden, tills dess – ’’Auf Wiedersehen.  

Shazam! Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018 

Summering: Medioker action och en flamsig Zachary Levi vägs upp av en skarp samling av unga aktörer och mycket varm humor.   

Låt oss få ett antal elefanter ur rummet… Pressvisningen av Shazam! sker den 1 april 2019… Redan där kan man börja ana att något kanske inte står helt rätt till. Ett stort antal kolsvarta moln kan också ses på långt avstånd. 

Warner Brothers har fortfarande inte velat förklara sin DCEU satsning som död och begraven. Den mest allvarliga blödningen må ha upphört, men krisen är fortfarande uppenbar. Vitala karaktärer som Batman och Stålmannen står just nu utan skådespelare. Dessutom har Shazam! behövt genomlida en av de sämsta PR-kampanjerna jag sett på lång, lång tid. 

Den initiala trailer vi gavs fick mig att darra av skräck. I de diverse klippen så får vi se Zachary Levi springa omkring som en skållad råtta, samtidigt utför han en vedervärdig dans som lika gärna hade kunnat vara en stor och röd varningsskylt för hela filmen. Som om inte detta var illa nog, så är Levis kostym bland det gräsligaste genren behövt uthärda sedan Joel Schumacher gav oss ”erotiska” närbilder på latex klädda rumpor samt glansiga och plastiga bröstvårtor i sina obeskrivligt usla Batman-filmer. 

Med denna absurda uppförsbacke så är det närmast makalöst att Shazam! inte blir till årets största och mest bedrövliga aprilskämt. 

Patienten som förblöder 

Innan Zack Snyder satte kniven i DC’s pråligaste och mest berömda trio – bestående av Wonder Woman, Stålmannen och Batman. Så fanns det en dröm om att DC, skulle kunna resa sig upp och förvandlas till en fullvärdig utmanare gentemot Marvels MCU. Där den eviga konkurrenten jobbat med en hand bunden bakom ryggen – i och med uteblivna filmrättigheter för ett antal karaktärer, så hade Warner Brothers tillgång allt som gick att beskåda i serietidningarna. Alla tänkbara kombinationer var möjliga…

Tyvärr så vågade Warner Brothers aldrig ta tjuren vid hornen, Man Of Steel innehåller ett mikroskopiskt gästspel – där Wayne Enterprises logotyp ses under en knapp sekund. I övrigt känns filmen helt isolerad, knappast någon grandios sjösättning av något så komplext som ett filmiskt universum.

Vi har gått igenom Snyders arbete samt David Ayers Suicide Squad så pass många gånger att vi nöjer oss med att kalla den kollektiva upplevelsen gräslig. Snyders kanske största brott mot dessa oskyldiga och fiktiva hjältar, är den totala bristen på humor och självdistans. 

Batman The Animated Series anses – fortfarande, vara den bästa Batman-adaptionen, dess påtänkta målgrupp, var betydligt yngre än någon av de filmer som ingår i DCEU. 

Serien hade förvisso en relativt generös censur, vilket innebar ett antal hårdhänta teman och blodiga sammandrabbningar. I jämförelse med Marvels samtida serier som Spider-Man – och X-Men The Animated Series, så var Bruce Timms vision utan tvekan barnförbjuden. Batman The Animated Series, innehåller några av de mest sorgliga och grymma historierna som den mörka riddaren behövt ta sig igenom. Flera avsnitt och tolkningar blev så lyckade att de snabbt fasades in i serietidningen. Än idag chockas jag av hur mogna och mörka flera av avsnitten är. Men även i denna ofta sorgliga och moraliskt gråa adaption, så får vi välbehövlig och charmig humor, som aldrig känns forcerad. 

En icke skräckfylld film  

Shazam! gör vad den kan för att distansera sig ifrån de skräckupplevelser som vi tidigare behövt utstå. Regissören – svensken David F. Sandberg, börjar med att ogenerat titta åt Marvels första fas  – där de inledande filmerna om Iron Man och Captain America ingår. Stämningen och utseendet känns som en nära släkting till Kenneth Branaghs första Thor-film. Sandberg – som tidigare har jobbat inom skräckgenren, lyckas många gånger skapa en rejält suggestiv stämning i filmens mest mörka avsnitt. 

Men skräck och allmänt obehag är inte syftet med Shazam!. Vår huvudperson Billy Battson må vara en ensamvarg som både är cynisk och egoistisk, men Sandberg är klok nog att inte grotta ned sig alltför mycket i dennes grubblande. Vi får istället – äntligen, välbehövlig humor som faktiskt kan kallas acceptabel tillskillnad mot de hemska toalettskämten från Aquaman. 

My Generation 

Asher Angel i rollen som Battson har både utstrålning och karisma, en egenskap varken Henry Cavill eller Ben Affleck visade upp innan de kastade in handduken. Barnskådespelare hör till ett av de mest riskfyllda momenten inom film. Deviktigaste rollerna spelas alla av relativt oerfarna skådespelare, risken är stor för en potentiell katastrof. Men denna ungdomliga ensemble är oväntat solid och lätt att tycka om. Jack Dylan Grazer är i synnerhet extra vass i sin roll som överentusiastisk och inbiten superhjältefanatiker  .    

För första gången någonsin i en DCEU-film så får vi också ett antal biroller som känns genuint sympatiska. Cooper Andrews och Marta Milans står för två av de varmaste och mest övertygande karaktärerna vi hittills sett i denna filmserie. Sandberg slår sönder flera av de klyschor som brukar ingå i filmer som berör fosterbarn och dess vårdnadshavare. 

Och det är i interaktionen mellan Battson och hans fosterfamilj där Shazam! är som starkast. Humorn är uppkäftig men charmig, Sandberg verkar genuint trivas med att utforska alldagliga situationer som möten med översittare i skolan eller ungdomlig dumdristighet. Det blir aldrig några riktigt rejäla gapskratt, däremot flertalet små härliga fniss som värmer. 

Pajaskonster 

Men när filmen skall låta Zachary Levi träda in som Battsons ’’vuxna’’ superhjälte alter ego, så börjar filmen darra på manschetten. Där Asher Angel hittar en balans mellan att vara självcentrerad och gatusmart, så lyckas Levi aldrig övertyga om att det är samma person vi tittar på då han tar över stafettpinnen.
Levi tappar bort Angels häfta och mentala konflikt där han ständigt väger sitt egenintresse mot potentiell vänskap. 

Även om filmen gör sitt bästa för att skapa distans och självmedvetenhet kring den kontroversiella kostymen – som Levi bär, så kommer i alla jag fall inte ifrån hur bedrövliga flera inslag är rent visuellt. Den löjeväckande muskulaturen och den plastiga självlysande blixten på bröstet framkallar nästan en allergisk reaktion. Levis insats drar alltför många gånger åt det överdrivna och slarviga, det blir en kavalkad av slapstick och märkliga grimaser som knappast kan kallas vassa. 

Castle Grayskull

Detta skapar en film som känns tudelad, så fort Levis hemska trikåer dyker upp på duken så tangerar filmen att kännas som ett andrahands alternativ till The Mask med Jim Carrey i huvudrollen, där ingenting är på allvar. Sandberg verkar inte heller särkilt bekväm med att hantera den här mängden av avancerade specialeffekter. De scener som är menade att imponera och bidra till stora adrenalinrusher, blir utdragna och utan någon som helst spänning. Specialeffekterna är överlag lika plastiga som Levis kostym och ett par inslag närmar sig samma kalkonterritorium som Masters Of The Universe med Dolph Lundgren.  

Shazam! känns alltför många gånger som flertalet lösa bitar som grovhugget satts ihop. Sekvenserna med den ordinäre Billy Battson har hjärta och humor, medan Levis sekvenser gör filmen osäker och fånig. Mitt i allt detta så försöker man krampaktigt klämma in en mer hotfull antagonist än de lokala mobbarna i skolan. 

Träig skurk 

Mark Strong har numera blivit en lika uppenbar skurk som Svenska Akademins Horace Engdahl. Tyvärr så är Strongs roll mer eller mindre en enda lång eftertanke, Sandberg verkar rentav likgiltig inför alla scener där Strong medverkar. Finalen går i samma malande och menlösa fotspår, spektaklet och krutet blir mest en långtråkig liten knall där Sandberg satt på autopiloten. 

Går faktiskt att titta på 

Shazam! må inte vara någon jättelik återupprättelse för DC, valet att – flera gånger, fortfarande vara bundna till Snyders kontinuitet hämmar. Men med sin genuina humor och ett gäng karismatiska skådespelare, så har vi i alla fall nått en punkt där vi har fått en film som faktiskt går att se på. 

Betyg 5/10  

’’As you said detective, this is not over… ’’- Varför Batman-krisen fortsätter

Publicerad den av

’’As you said detective, this is not over…’’ Så sade Ra’s al Ghul då han först introducerades i Batman The Animated Series. Det är nu bekräftat att Ben Affleck inte har någonting att göra med Matt Reeves Batman-film – som är under utveckling. Ingen konkret information har skickats ut, så allt vi har att gå efter är rykten och par korta kommentarer från Reeves, ett möjligt alternativ sägs vara en aktör som är klart yngre än Affleck. 

Att saker och ting inte riktigt gått som det skall för Warner Brothers DC Extended Universe satsning vore att uttrycka det milt. Även om både Wonder Woman och Aquaman har lyckats spela ansenliga summor pengar, så är stigmat – att DC spelar på en andrahands fiol gentemot Marvel, fortfarande kvar. 

I’m out…

Den grundläggande planen – med Ben Affleck och Henry Cavill, har misslyckats. Det är inte ett uttalande som Marvel-fanboy eller skadeglad cyniker, Affleck är som sagt klar, Henry Cavills framtid verkar också vara osäker, solida mediala källor påstår att Cavill inte kommer fortsätta, samtidigt säger Jason Momoa att Cavill inte skall någonstans, och för att göra det än mer rörigt så påstår Momoa i en tidigare intervju att han har förståelse varför de slutat, förvirringen är med andra ord total. 

Detta öppnar såklart för en mindre omstart, eller i alla fall ett nytt försök. Wonder Woman 84 – som har premiär nästa år, är befriad från den kontinuitet som satts upp i Justice League och Batman V. Superman: Dawn Of Justice, som titeln anger, utspelar sig filmen på 80-talet. 

I Aquaman höll man händelserna i Justice League på avstånd, och vi får se hur Shazam väljer att hantera tidigare episoder, en beryktad scen med en cameo från Cavill som Stålmannen tros befinna sig i limbo. 

Man skulle kunna vara hoppfull, i en perfekt värld så skulle Matt Reeves hjälpa Bruce Wayne/Batman att resa sig, dra igång en ny högkonjunktur för hela Gotham City, och få oss att inse vad vi har saknat sedan Christopher Nolan avslutade sin The Dark Knight-trilogi . 

Tyvärr så tror jag chanserna till en ny Nolan-era är lika troliga som att Christian Bale återvänder till rollen – dvs noll. Warner Brothers har gjort det klart och tydligt att de förstår sig på DC lika bra som Drottning Silvia förstår sig på julbak. WB har ett alarmerande track-record med sina DC filmer, och då räknar jag även in deras största framgångar i genren under 70 – och 80-talet. 

En otäck cirkel

Superman av Richard Donner, utkom 1978, det var en oerhörd succé, både hos kritiker och publik. Och den initiala sjösättningen för WB’s olika DC projekt har alltid varit framgångsrika, se exempel – Batman år 1989 och Batman Begins år 2005. 

Men efteråt så går dessa filmserier samma öde till mötes som skeppet Vasa. Superman II spelades in under absurda förhållanden, Richard Donner avskedades och stora delar av filmen behövde spelas om på nytt. Responsen var inte katastrofal men betydligt mindre öppenhjärtligt än föregångaren. Sedan kom Superman III, som skulle bli början på slutet. Mottagandet var iskallt och finansiellt så var krisen ett faktum. Superman IV är känd som en av de sämsta filmerna som någonsin har gjorts, och detta blev spiken i kistan för serien. Den numera omsusade skandalregissören Bryan Singer försökte återuppliva serien med Superman Returns, även det misslyckades finansiellt och även hos kritiker.  

Batman genomgick ett liknande uppgång och fall. 1989 så var Batman hysterin total, den – idag, helt genomusla trailern, fanns att köpa som bootlegs på diverse serietidningsmässor runt om i USA. Succén var enorm och Burtons mörka vision av Gotham och Batman visade att en serietidningsfilm kunde vara mer än ytligt tjafs. 

Men bakom kulisserna var arbetet kaotiskt. Inspelningen visade sig vara betydligt mer problematisk än någon kunde förutse. Samtidigt pågick en manusstrejk – identisk med den under 2007-08. Detta gjorde att manuset ständigt ändrades om, Batman (1989) är en visuellt makalös film, jag kan ägna timmar åt att bra titta på enskilda estetiska inslag. Men som film betraktat är det en soppa, flera scener hänger inte ihop och finalen uppe i kyrkan är usel. 

Batman Returns stötte inte på samma patrull då inspelningen skedde, men Burton var frustrerad med begränsningarna och direktiven från Warner Brothers. Batman Returns skulle bli den sista Batman-filmen som Tim Burton regisserade. 

”Den [Batman Forever] sög” – Michael Keaton

Känns mönstret igen ? Om inte så kan vi titta på vad som händer efteråt, Michael Keaton sade upp sig från den tredje filmen – enligt Keaton själv – och jag citerar, ’’så sög den’’. Val Kilmer satte istället på sig en uppdaterad Batman-kostym, denna gång plastigare än någonsin. Tim Burton må stå som producent för Batman Forever, men förutom bokstäverna som utgör hans namn, så finns det ingenting kvar av det som gjorde hans filmer om Bruce Waynes krig mot brottsligheten unika. 

Joel Schumacher regisserade en fullständigt grotesk film som innehåller så mycket dumheter att det är en bedrift att filmen inte har en dumstrut på affischen. Men om detta elände var hemskt, så var det ingenting mot vad som väntade i uppföljaren Batman & Robin. 

Det går inte att reda ut alla fel i denna ökända skräpfilm. Är det George Clooneys tragiska porträtt av Batman eller Arnolds hemska ordvitsar ? Utöver det får vi skamliga versioner av Poison Ivy och Bane. Batman & Robin går inte ens kategorisera som en film, det är ett levande skämt, ett meme som spårat ut etc. 

Så förutom Nolans trilogi – varav den avslutande The Dark Knight Rises är mycket kontroversiell bland fans, så är Warner Brothers historik med att förvalta DC serier inte något att se på med beundran. Och då har vi inte ens nämnt Green Lantern – vilket kanske är bra… 

Problem i kvadrat och kubik

Matt Reeves film är än så länge närmast ett embryo, men Reeves har talat om en film med ett antal skurkar, och där tar det slut med matnyttig info. 

Det är i det närmaste omöjligt att förutspå vilken dagsform DCEU kommer vara i då vi når The Batman’s (arbetsnamnet) premiär i juni 2021. Och just där har vi ett stort – om inte gigantiskt, problem. 

Eftersom Affleck – klart och tydligt, inte har något intresse av fortsatt involvering, så kvarstår frågan hur man ställer sig till kontinuiteten där Bruce Wayne är både bitter och åldrad. Det enda sättet att lösa logiken – rent narrativt, är att kalla filmen för en prequel eller en omstart. Men en prequel stöter snabbt på patrull, slutdestinationen kommer förr eller senare bli den sura och bittra hämnare vi såg i Batman V. Superman: Dawn Of Justice. 

Reeves idé med multipla skurkar, kan också vara en varningssignal. Hur detta skall integreras tillsammans med en ny Bruce Wayne, kommer bli svårt att balansera i en enda film. Med tanke på hur illa Zack Snyder integrerade karaktärer som Batman och Wonder Woman i BVS, så får man inte gå på samma mina denna gång. 

Lämna det förflutna

Även om vi känner till Waynes historik, så måste filmen ändå etablera sin version av karaktären. För att dra fram – ’’den ondskefulla’’ Marvel jämförelsen, så kan vi titta på hur man valde att integrera Spider-Man i Captain America: Civil War. Där ödslas ingen tid på att älta vad som föranlett Peter Parkers nuvarande situation. Samtidigt så insåg bröderna Russo att Spider-Man behövde tolkas, vad vi fick var ett kort men kraftfullt exempel som tydligt visar att man har en vision och baktanke med integrationen av karaktären. 

Det omgivande ramverket gör Reeves situation oerhört trängd. Om filmen ger oss en Batman som enbart varit aktiv en kortare tid, så kan man fråga sig hur det skall flätas samman med resten av byggklossarna såsom Wonder Woman, detta då en totalt motsatt version har visats upp. Att  använd så kallad retcon (en form av narrativa justeringar som ändrar i kontinuiteten) är även det riskabelt, då det kan förvirra biobesökare som inte följt detta kreativa kaos. 

Warner Brothers och Reeves borde därefter starta om allting, använda The Batman som ett startskott på en ny era, en ny spelplan som inte är bunden till Snyders katastrofala vision. Det handlar inte om att rädda det som finns kvar av DCEU, det handlar – förhoppningsvis, om ett nytt kapitel där kodordet – ’’Martha’’ är förpassat till sophögen. 

Vice Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of SF Studios 2019

Summering: Girighet, maktspel och en mycket trind Christian Bale, första halvan av Vice är bedrövlig, tack och lov så är filmens andra – och bättre hälft, rentav gastkramande.  

Vilken röra… Adam McKay regisserar fortfarande som ett omoget barn som inte kan kontrollera  en enda, av sina många impulser. En alldeles för stor del av upplevelsen är den filmiska motsvarigheten till hela havet stormar. Det är som att befinna sig på en livsfarligt snabb karusell medan man intravenöst häller i sig vodka, där sedan yrsel och illamående infaller omedelbart. 

The Big Short, McKays första film – som kunde kategoriseras som någorlunda legitim, var en katastrof. Michael Lewis bok – om den amerikanska finanskrisen år 2008 och hur finansmannen John Paulson, införskaffade sig en förmögenhet genom en mycket komplicerad investering – vars detaljer jag inte tänker besvära någon med i denna recension, förvandlades från ett upprört manifest över girighet och inkompetens, till en ren kavalkad i pajaskonster där McKay – likt ett förvuxet barn, enbart kastade in finansiella begrepp, händelser och trista karaktärer, medan han själv försökte framstå som ytterst påläst och intellektuell, att kalla det var pretentiöst och drygt vore en underdrift.  

Där Margin Call och Wall Street-uppföljaren – Money Never Sleeps, var alltför diffusa och invecklade, så var The Big Short snarare dagisvarianten.

Tyvärr så blev McKay hyllad för sitt arbete och filmen mottog ett antal tunga Oscarsnomineringar. Detta har gett blodad tand och med Vice så ger sig McKay på ännu en omdiskuterad era i amerikansk nutidshistoria, men denna gång är det slut med fiktiva karaktärer, i bästa Oliver Stone- anda så är Vice en överblick kring Dick Cheneys politiska karriär och liv. 

Transformer 

Christian Bale har återigen genomgått en fasansfull förvandling för att efterlikna Cheney – rent fysiskt, med dubbelhaka och med kalaskulan i högsta hugg, så är den tidigare Batman-aktören oigenkännlig. Bale brukar ofta bli kritiserad för sitt bindgalna skådespel, och den ständigt återkommande diskussionen om hans Batman-röst, kommer han nog aldrig bli kvitt. 

Denna gång är Bale något mer dämpad, Cheney påstås vara en högst enigmatisk man och Bale spelar honom med ett stort mått av reservation, bakom lugnet finns dock en järnvilja som inte skyr några medel för att ta sig fram inom Kapitoliums maktkorridorer. Bredvid sig har han sin fru Lynne, en kvinna som är minst lika hänsynslös och driven att göra karriär. 

Amy Adams tar mer eller mindre och kopierar sin insats från Paul Thomas Anderson The Master, där som nu, så är det ett så osympatiskt porträtt som man kan tänka sig, det saknas nyanser, men man uppnår lyckas i alla fall framställa paret Cheney som  fullkomligt motbjudande. Makarnas hungrande efter makt och inflytande är som hämtat ur en serietidning. Uttrycket om att verkligheten överträffar dikten, är utmärkt för att beskriva det vi får se i Vice.  

Noise Pollution 

Bales porträtt må vara fullt av subtila nyanser, men paradoxalt nog, så är filmens första halva ett kaos som varken kan hålla tyst eller lugna ned sig. McKay har en destruktiv registil där allting måste bli lustigt och bisarrt. Han åstadkommer detta genom att kasta in allt mellan himmel och jord. En scen visas två gånger i olika tappningar, det förekommer våld, ett antal horribla karikatyrer och en berättarröst som drabbats av mundiarhe. Det känns överlag oproffsigt och slarvigt. 

Andra sekvenser är oväntat laddade och till och med obehagliga, som då Cheney och Donald Rumsfeld diskuterar en kommande bombning mot Kambodja. Men detta mörka och suggestiva slås i bitar då man en minut senare drar fram ett unket skämt som pågår långt förbi bäst före datumet. 

Första halvan påminner om sekvensen från 2001: Ett Rymdäventyr, då forskaren och astronauten Dave Bowman reser i genom den kända psykedeliska tunneln för att nå sin destination, det är med andra ord helt barockt. 

Cheneys initiala resa till Vita Huset, kantas av klichéer som får publiken att slå sig själva i ansiktet med handflatan. Ett antal partier är oskiljaktiga från Jason Reitmans tafatta The Front Runner – som hade svensk premiär för ett par månader sedan. Det blir otroligt plumpt när man ointresserat kastar in dokumentära bilder från nyhetsinslag och rör om i denna osannolika soppa, alla karaktärer introduceras med lika mycket pompa och ståt som när VM vinnare anländer vid sin hemkomst. Publiken hade lika gärna kunnat getts stora pappersark, där egenheter, ålder och erfarenhet stod specificerade för varje person som vi möter, det hade känts mindre ansträngt. 

’’This land is mine, this land is free, I’ll do what I want but irresponsibly’’ 

Men då filmen når 2000-talet – Cheneys mest kontroversiella period i Vita Huset, så har filmen lyckats fixa fram en ryggrad och släppt sina barnsliga tendenser. Tramset upphör inte, men då dessa händelser – så starkt, anknyter till vårt nuvarande politiska klimat, så blir det svårt att inte förtrollas. Man får till och med fram ett mått av spänning som gör att den sista timmen nästan flyger förbi. 

Mängden korruption, orättvisa och rättsliga övertramp är både chockerande och provocerande. Man ringar in människans värsta sidor, där allt handlar om att behålla sin plats längst upp på näringskedjan. Cheneys mest omtalade skandal – då han lyckades skjuta 78-åriga Harry Whittington under en jaktsession, framstår som en ganska mild synd då han krossar alla formar av etiska lagar och bestämmelser. Tortyr och vanmakt blir lika självklart som en kopp kaffe på morgonen.  

Så vad vi har är en tudelad film, ett parti är nästintill ruttet och den andra fullt godkänd där vissa brottstycken är rentav lysande. Vice är ingen djupgående historia som på allvar utforskar Cheneys psyke, det viktiga är att placera in effekterna av Cheneys politiska beslut i dagens samhälle, och just då är Vice nästan omöjlig att slita ögonen ifrån. 

Betyg 6/10 

Smallfoot Recension

Publicerad den av

031

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018

Summering: Menlös pekoral som snart är bortglömd.  

För länge, länge sedan, i en värld då Bill Clinton var amerikansk president och Sverige hade en samlad regering, så var en datoranimerad film lika nytt och revolutionerande som dagens Virtual Reality och maskinlärande. Pixars Toy Story kom ut 1995 och inledde en helt ny era inom filmindustrin. Det skulle bli början på slutet för de animerade filmer som producerats med hjälp av papper och penna. Pixar var årtionden före sina konkurrenter och deras dominans saknade någon som helst konkurrens, man kan närmast kalla det ett mikro monopol. Det skulle dröja ett halvt decennium innan en utmanare skulle träda fram, Shrek från DreamWorks Animation blev en braksuccé och hade således var Pixars enväldiga styre över. 

Idag finns det inget som helst nyhetsvärde i en animerad film. Industrin har ställt om sig och nu har det blivit ombytta roller, publiken vill nu se en återgång till det traditonella. Produktionsbolagen Studio Ghibli och Laika – som valt att fortsätta med tekniker som stop-motion och klassisk animation, ses nu som något exklusivt och unikt. Marknaden är numera mättad, därefter är det inte lika lukrativt att producera animerade filmer. 3D bågen som svepte över filmvärlden år 2009, gav filmer som Avatar och Tim Burtons Alice I Underlandet en extra boost genom sina tekniska attribut. Likadant var det för alla digitalt animerade filmer, avkastningen var således garanterad att bli hög.

024

Dussinvaror

Warner Brothers är relativt nya på det animerade området, deras första film – The Lego Movie, blev mycket framgångsrik och ledde till flera spin-offs och en kommande uppföljare. De lyckades skapa sig en egen identitet i den mördande konkurrensen. Lego-Batman filmen är tex betydligt bättre än något som DCs filmiska universum levererat. Smallfoot är den andra filmen i ordningen som inte har något att göra med varumärket Lego för Warner Brothers Animation. Nu överger man sin distinkta och säregna profil från Lego-filmerna , på så sätt bäddar man även för jämförelser med bolag som Pixar och Illumination. 

Smallfoot behöver vara extraordinär, eller i alla fall säregen för att sticka ut, att säga att man inte lyckas vore en underdrift av intergalaktiska proportioner. Låt oss göra ett litet experiment; Duck Duck Goose, Planes, Cloudy With A Chance Of Meatballs och The Nut Job, är det någon som kan erinra sig ett par eller ens någon av dessa filmer ? Om svaret är nej så är det föga förvånande, där Despicable Me och Toy Story är inristade i det kulturella undermedvetna, så är ovannämnda filmer lika lätta att sära på som ett par barr i en granskog. Och Smallfoot ansluter till den osmickrande medelmåttiga skaran. 

027

Looney Tunes Pekoral

En film som har köttbullar i titeln blir åtminstone ihågkommen för det inslaget, Smallfoot har inte en mikrosekund som går att lägga på minnet, berättelsen och dess patos känns så slitet att man kan höra hur hela maskineriet gnäller och tjuter. Konceptet där en ung och entusiastisk man eller kvinna önskar bryta sig loss från ett bakåtsträvande och konservativt samhälle, användes av både Brave och The Croods. Årets Early Man av Aardman Animations gick på samma linje, inte ens dessa mästerliga animatörer lyckades att göra något intressant av konceptet. 

Om detta enbart hade varit en utgångspunkt så kunde det ha fungerat, nu följer allt i ett förutsägbart och tråkigt spår, då man inser att det återstår nästan en timme av dessa repetitiva klyschor så börjar svetten rinna. Smallfoot går också rakt in i filmfällan som betyder att animerade familjefilmer skall vara hysteriska och hispiga. Karaktärer gormar, flaxar med armarna och skriker så fort det finns utrymme. Looney Tunes klassikern Gråben och Hjulben verkar vara den största inspirationskällan för filmens samtliga skämt. Regissörerna Karey Kirkpatrick och Jason Reisig verkar inte förstå att stora delar av publiken har sett dessa billiga slapstick skämt tusentals gånger tidigare. Vartenda skämt är utdraget och saknar alltid slutpoäng. 

0111   

Sur mjölk 

Visuellt finns det inte heller någon att bli lycklig över. Tekniskt är det förhållandevis fult och de sektioner som är någotsånär kreativa, avhandlas med stort ointresse från filmskaparnas sida. Smallfoot innehåller också ett par musikaliska inslag i bästa Disney-anda, tyvärr är dessa lika bedrövliga som filmens utseende – minus från ett spår, så låter det värre än Monty Pythons musorgel. Rapparen Common som lånar ut sin röst åt filmens hövding, verkar ha stipulerat att åtminstone en sekvens skall ägnas åt hans ’’musikaliska’’ förmågor. Den sektionen är lika förfärlig som Waterloo från Mamma Mia: Here We Go Again, det är som att bevittna en urspårad version av någon gräslig Las Vegas show, med dålig ljussättning och usla dansare som sjunger lika falskt som en båtlast av vettskrämda katter. 

Både öronen och ögonen utsätts för allvarliga risker, men det är filmens skrattretande moralkaka som blir huvudansvarig för något sorts filmiskt mord. Då allt – tack och lov, tar slut så lämnas vi med det ’’innovativa’’ budskapet att profit aldrig skall gå före vänskap och lojalitet. Det ’’revolutionära’’ budskapet bekräftar bara att detta är en massproducerad pekoral som lämnar en eftersmak som är lika oangenäm som sur mjölk.   

Betyg 2/10 

Spider-Man PS4 Recension

Publicerad den av

marvels-spider-man-screen-14-ps4-us-30mar18

All images courtesy and copyright of Marvel/Sony/Insomniac Studios 2018

Full Disclosure: Allt spelades igenom på en vanlig PS4 (ej Pro). Bilderna i texten är tagna utav Sony.  

 Summering: Ett euforiskt lyckligt spel som visar upp spelvärldens bästa sida då det kommer till berättande. Med ytterligare polering och finputs så hade det varit slående som Rocksteadys Batman Arkham-serie

Man skall aldrig ta ut segern i förskott… Än så länge är det lite för tidigt att säga att licensspel gått in i en ny  – och, bättre era. Riktningen för spel som baseras på böcker, filmer eller serietidningar, har de senaste tio åren börjat slå sönder det gamla grymma stigmat som innebar att allt som associerades med ett varumärke – utanför spelindustrin, var uselt. 

Jag minns fortfarande hur jag som mycket ung och oerfaren spelares köpte mängder med licensspel, alltifrån Harry Potter till Terminator 3: Rise Of The Machines inhandlades och avhandlades snabbt. Idag är spel så exponerade att det skall mycket till för att man inte skall vara medveten om vilken sorts produkt man inhandlar. Att vi kan titta på gameplay från spelen, få recensioner innan spelet släpps etc, är idag en självklarhet. För 15 år sedan fanns inte dessa möjligheter, internet uppkopplingar var siraps sega och YouTube var inte ens på konceptstadiet. Spelts omslag var allt som – kanske, kunde indikera vad för sorts spel vi hade att förvänta oss. 

Spel inom genren superhjältar har inte följt samma explosiva trend som i filmvärlden. Då Joel Schumacher utförde öppen avrättning på genren i och med Batman & Robin, så släpptes även ett spel till Playstation 1 med samma namn. Upplevelsen var så gräslig att jag får viss ångest då jag ser tillbaka på bilder och videoklipp från spelet. Den brottsbekämpande detektiven gick på en ännu största mina i och med Batman Dark Tomorrow, ett spel som borde dela plats med Superman 64 som ett övertramp av värsta sort. 

Marvel har inte heller haft några speciellt konsekventa framgångar inom den digitala underhållningen. Iron Man som kom ut 2008, anses vara ett av tidernas sämsta spel, en horribel spelupplevelse där den japanska utvecklaren Sega stod som avsändare. Och där biofilmerna förändrade landskapet för filmindustrin, så blev spelen som baserade Marvels filmer en slags ’’DIY  begravning’’.   

Denna katastrofala och tragiska trend bröts när Rocksteady Studios släppte Batman Arkham Asylum. På förhand var spelet nedräknat till nio och en halv, det fanns inte många som kunde ana   att ett licensspel skulle kunna vara något annat än bedrövligt. Nästan tio år senare så har Arkham-serien förändrat hela genren, det otroligt intuitiva spelsystemet är enkelt men djupt. Presentationen var fullkomligt lysande, man tog fantastiska komponenter från Batman The Animated Series och drog med sig flera av röstskådespelarna – Kevin Conroy och Mark Hamill. Slutresultatet var helt enkelt genialiskt. Rocksteadys spelmekanik har nu adapterats av de flesta moderna actionspel, utan Arkham Asylum hade vi inte haft Shadow Of Mordor och dess uppföljare. 

Men Marvel vägrade att ge ett gensvar. Förutom det nedlagda Marvel Heroes Omega, har vi sett förvånansvärt lite spel från detta kolossalt framgångsrika varumärke. För ett par år sedan så togs bladet bort från Marvels mun, efter alla misslyckanden i kategorin TV-spel, så skulle det nu bli stora ändringar. Man rekryterade ett antal av Square Enixs bästa utvecklare för att påbörja arbetet med Marvel relaterade spel, än så länge har vi inte sett eller hört någonting angående det projektet, men Sony och spelstudion Insomniac har fått äran att ta det första steget  för vad som skall komma att bli ett – eventuellt, Marvel Gaming Universe. 

marvels-spider-man-screen-11-ps4-us-30mar18

Power…

Spider-Man har en minst lika tumultartad spelhistoria som Batman och Stålmannen, det första 3D spelet som släpptes till Playstation 1 år 2000, blev mycket framgångsrikt, Activision stod som utgivare. Trots de tekniska begränsningarna så hade Neversoft lyckats få med alla karaktärens distinkta förmågor, det fanns en begränsad men funktionell swingfunktion, att klättra på väggar och sno in fiender i nät var också fullt möjligt. Till och med legenden Stan Lee var berättarröst. Spider-Man 2 som baserades på Sam Raimis film från 2004, blev nästa riktigt stora succé, med ett helt öppet New York och ett – för sin tid, avancerat system för att röra sig över Manhattan, så blev Spider-Man 2 en gigantisk succé. 

Efter det så har det stått stilla – eller rättare sagt, gått baklänges. Allt som följde därefter var ihåliga kloner som varken förbättrade eller utvecklade konceptet från Spider-Man 2. The Amazing Spider-Man 2 var det sista spelet som Activison gav ut, därefter förlorade förläggaren sin licens för samtliga Marvel titlar. 

Insomniac var sedda som en kvalitetsstudio under Playstation 2-eran, Ratchet And Clank blev så populära att det idag kräves ett Excel blad för att kunna få någon översyn kring antalet uppföljare och spin-offs. Men då skiftet till PS3/Xbox 360 generationen inträffade så lyckades studion inte befästa samma position inom industrin. Resistance-trilogin kändes identitetslöst och oinspirerat och Ratchet-spelen hade sedan länge tappat i popularitet. 

marvels-spider-man-screen-03-ps4-us-29mar18

…Responsibility 

Men nu äntligen så verkar det som att Insomniac återfunnit inspirationen; så fort Peter Parker kastar sig ut genom sitt lägenhetsfönster för att möta morgonen i Manhattan, fullkomligt exploderar utvecklarens passion och ambition. Marvel: Spider-Man är fantastiskt underhållande, makalöst snyggt presenterat och lättillgängligt. Insomniac har inte varit såhär inspirerade och entusiatiska på ett årtionde.

På förhand trodde jag och många andra att Spider-Man skulle bli en bra men uppenbar Arkham-kopia. Och mycket har hämtats från Rocksteadys glåmiga och dystra värld, så fort spelaren stöter på en grupp med fiender, är systemet – som innebär att blockera och undvika attacker, snarlikt Arkhams spelsystem. Men Insomniac har insett att Spider-Man inte är Batman, Bruce Wayne är en människa – Spider-Man en halvgud som kan lyfta bilar och röra sig lika snabbt som blixten. I praktiken innebär detta att man kan höja speltempot, Arkham är tungt och systematiskt, detta är smidigt och frenetiskt. 

marvels-spider-man-screen-04-ps4-us-30mar18

’’Streak of light’’ 

Där Batman tar sig an sina fiender en och en så är hotbilden för Spider-Man helt annorlunda, motståndarna är beväpnade med skjutvapen och andra tillhuggen som tvingar spelaren att agera snabbt. Manövern där man undviker kulor och närstridsattacker måste bemästras och det snabbt, enorma grupper av varierande fiendetyper fullständigt väller fram. Till en början känns det övermäktigt, kontrollen tar en viss tid att vänja sig med, framförallt för vana Arkham-spelare som är vana med en annan kontrolluppsättning. Men när det slutligen klickar så är det en upplevelse som – tack vare sitt tempo, faktiskt lyckas bryta sig loss från Arkhams skugga, att lyckas slå ned ett tiotal fiender blir som en barnslig lek där Spider-Man bollar med objekt som brevlådor och inkommande projektiler. 

Animationsarbetet bidrar också till denna lekfulla och euforiska känsla, Spider-Man rör sig som en  dansös i världsklass, spelplanen är också helt öppen, om man vill hålla sig på avstånd så erbjuds det en uppsjö av specialdesignade prylar som nätgranater eller drönare. Man kan helt diktera hur man vill lösa konfrontationerna. 

Det finns ett par ytterligare spelmoment som utgör den spelmässiga grunden. Det så kallade Predator-läget från Arkham återfinns även här, mellan varven placeras vi i scenarion där spelaren måste hålla sig på avstånd och successivt slå ut fiender utan att bli upptäckt. Dessa avsnitt är acceptabla men känns något begränsade då det saknas flexibilitet och möjligheter. 

Slutligen så har vi ’’transporten’’ eller förflyttningen, detta sker såklart genom att man elegant kastar sig mellan Manhattans skyskrapor, detta är den absoluta toppen av gameplay-sektionen. Återigen är animationerna helt utomordentliga, akrobatiken fångas som aldrig förr och fartkänslan – då man på ett par minuter, tar sig från den södra finanskvarteren upp till norra Harlem är obeskrivligt. För första gången någonsin så har ett Spider-Man spel lyckats fånga sensationen av att nästan flyga fram över Manhattan på samma sätt som filmerna. 

marvels-spider-man-e3-2018-screen-04-ps4-us-11jun18

Action is the reward

Där själva spelsystemet är solitt så är det faktiskt berättelsen som är den största och mest häpnadsväckande delen. Filmsekvenserna är i absolut toppkvalité, med hjälp av motion capture och rutinerade spelaktörer som Laura Bailey, så skapas oförglömliga scener som förmedlar stor kärlek till grundmaterialet. Estetiskt påminner det lite mer om The Amazing Spider-Man’s kyligt futuristiska scenografi, hjärtat och värmen är däremot hämtat från Tom Hollands MCU version. 

Denna version av Peter Parker är något äldre och mognare än den överlyckliga spjuver som Holland gett oss. Insomniac har fått mer eller mindre fira narrativa tyglar, detta innebär att de kan vrida och vända på allting. För den som följt Spider-Man i serietidningarna, filmerna och de animerade tv-serierna, kommer att känna igen sig. Relationen mellan Parker och Mary Jane Watson är en kombination av Ultimate Spider-Man (tv-serien) och The Spectacular Spider-Man, här är Watson inte en supermodell utan journalist. 

marvels-spider-man-screen-13-ps4-us-30mar18

’’Smells like a new car’’

Ett par sekvenser låter oss få se spelvärlden från ett annat perspektiv än Spider-Mans  – att säga mer än så är att avslöja allt för mycket. Dessa sekvenser påminner om klassiska peka – och klicka spel. Här tillåts Insomniac verkligen varva ned tempot och fokusera på detaljer som inte alls skulle passa i högoktanig action. 

Klassiska karaktärer omformas och ges helt nya funktioner i berättelsen. Vad dessa kreativa friheter kan innebära för eventuella uppföljare och andra spel i Marvel universumet känns väldigt  spännande.

Spelets final är gastkramande och etsar fast sig i minnet på samma sätt som Sam Raimis första Spider-Man film från 2002. Detta är en berättelse som kan utmana årets upplaga av God Of War då det kommer till emotionell styrka.   

marvels-spider-man-screen-02-ps4-us-29mar18.jpeg

Meningslösa småuppdrag 

När själva berättelsen driver spelet är det fullständigt genialiskt, men det finns en del invändningar. New York må vara både vackert och snyggt modellerat, men de sidouppgifter som delas ut till spelaren blir snabbt repetitiva, att stoppa sin första biljakt är spännande, men då samma rånare, i samma bilmodell dyker upp, så påminns man om hur Ubisoft idag utformar spel som Assassins’s Creed – fullmatade med ointressant utfyllnad. Insomniac försöker ge dessa repetitiva uppgifter lite mer substans genom dialog och exposition, men spelaren tvingas utföra allt för snarlika uppdrag och tillslut så är de ointressanta.  

Enbart ett sidouppdrag ramas in med de strålande mellansekvenserna och förhoppningsvis kan Insomniac skapa fler av dessa kvalitetsuppdrag i den eventuella uppföljaren. Sedan är det också ett och annat tekniskt fel, hela tre gånger har vi upplevt krascher vilket lett till att vi behövt starta om hela vårt PS4 system. Ett annat – allvarligt, tekniskt problem inträffar då en av filmsekvenserna inte innehåller något ljud, detta kunde bara åtgärdas genom en omstart.     

Även om det saknar samma minutiösa finputs som hos Rocksteadys spel, så är Spider-Man ett otroligt första steg för Marvel och att berättandet är så makalöst bra är nästan chockartat. Insomniac har tagit sitt ansvar och gett oss en helt utomordentlig produkt. 

Betyg 9/10     

Tankar och teorier kring Captain Marvel 

Publicerad den av

IMG_2503

VARNING: Spoilers kring allt som rör Captain Marvel/Carol Danvers, samt händelserna i serietidningarna Secret Invasion och Civil War  

Captain Marvel eller Carol Danvers – hjälten som fick ett helt nytt liv och titel (tidigare Ms. Marvel) för fem år sedan i och med författarinnan Kelly Sue DeConnicks fantastiska porträtt.

DeConnicks gjorde allt rätt då hon satte Carol på kartan genom att visa upp ett stort allvar blandat med humor där hjältinnan får brottas med allt från att hantera sin huskatt till att göra tidsresor. Mixen är fenomenal och karaktärerna mycket sympatiska.

Tillsammans med fantastiska teckningar från David Lopez, Dexter Soy och Emma Rios blev denna följetong en av Marvels mest älskade. Själv kan jag bara instämma med hyllningskören, DeConnicks era är ett lysande exempel på hur kraftfulla och underhållande serietidningar kan vara som medium. Flera sekvenser och bilder har etsat sig fast för all framtid. De scenerna där där Danvers och Rocket Raccoon interagerar är klassiker i mina ögon.

img_2514.png

Dags för filmen 

Marvel Studios annonserade för tre år sedan att karaktären äntligen skulle få göra sin entre på vita duken och ställa sig bredvid de övriga ikonerna som Iron Man och Thor. Redan på förhand har Captain Marvel hamnat i blixtfokus av flera anledningar, men den främsta; det blir första gången Marvel låter en kvinnlig hjälte få sin helt egna film.

Projektet är fortfarande en bra bit borta, premiären är för närvarande satt till början av år 2019. Men vi har fått tillräckligt med intressanta detaljer för att jag återigen skall sätta mig ned med spåkulan och sno ihop lite funderingar.

Innan vi går igång med nörderi på högsta nivå, så skall vi vara helt ärliga och konstatera att våra tidigare teorier kring Marvels filmer (Captain America: Civil War och Spider-Man: Homecoming), visat sig vara lika korrekta som den gången Copernicus fick avslag på sin teori kring jordens rotation runt solen.

Så med det klargjort så ger jag mig i kast med ett par ideér och funderingar kring Captain Marvel, som förhoppningsvis visar sig vara något vettigare och mer i linje med verkligheten än tidigare.

img_2618.png

Bakgrund

Kevin Feige – chefen för Marvel Studios, har (som alltid) varit enigmatisk i samtliga intervjuer med media kring filmen, men två saker står klara för tillfället.

I rak motsats mot tidigare rapporter, så kommer inte karaktärens ursprung ta sin plats efter Avengers: Infinity War – det sades även att Danvers på något sätt skulle ha en roll i Infinity War, något som regissören Joe Russo bestämt dementerat.

Filmen kommer utspela sig under 90-talet (ja, detta är tillräckligt för att kalla filmen för en ’’period piece’’). Det primära hotet kommer bestå utav den utomjordiska rasen Skrulls som ändrar skepnad och ser på övriga utomjordiska raser som ohyra.

img_2431.png

’’And where have you been ?’’  

Den självklara frågan som ställs är varför Carol Danvers inte framträtt tidigare ? Om nu karaktären varit ’’aktiv’’ sedan nästan tjugo år tillbaka, borde vi väl ändå hört om henne på något sätt ? Man klarar sig (bitvis) ur den logiska lucka genom Samuel L. Jacksons uttalande (från den första Iron Man ) om att Tony Stark inte är den enda superhjälten där ute, något som nu i efterhand kan ses som en indikation till att Captain Marvel varit närvarande tidigare. Sam Jackson skall också medverka i filmen.

DC och Warner Brothers har behövt tampas med samma problem då de introducerade Batman och Wonder Woman från ingenstans i sitt DCEU, där blev lösningen förödande.

Teorierna 

Och så till vilka händelser Marvel Studios kan ta inspiration ifrån.

Innan karaktären fick titeln kapten bar hon enbart det ganska tunna namnet Ms. Marvel. Vissa av dessa berättelser är nu över trettio år gamla, något som för med sig ett stort arkiv att låna ifrån.

Jag tror att dessa två skeenden kan ge oss en viss insikt i vad som kan tänkas ske i filmen.

En av de mest kända händelserna från serietidningen är då Danvers förlorar sina förmågor, minnen och personlighet. Detta efter att Rogue (från X-Men) sugit ur henne allting genom att vidröra henne med sina blodigel krafter. Danvers lämnades som en bitter och förlorad människa som sökte efter sin förlorade identitet med hjälp av spritflaskan och självömkan.

I Captain Marvel tappningen från 2012, drabbades Carol av en form av hjärntumör som innebar att karaktären inte kunde flyga eller nyttja sina krafter utan att riskera att radera stora delar av sitt minne.

Carol har sin bakgrund i flygvapnet och ställer sig därefter gärna i ledet. Jessica Jones påpekar vid ett tillfälle att Danvers alltid har föredragit att ta order från högre ort.

En möjlighet kan vara att Carol Danvers  – efter att ha fått sina förmågor, utför specialoperationer för den amerikanska staten eller S.H.I.E.L.D. Kanske även kosmiska utfärder ingår i arbetsuppgifterna, i de senaste årens serier har karaktären spenderat en stor del av sin tid ute i kosmos.

Väl där skulle man kunna spekulera kring att hennes frekventa användande av sina krafter leder till att tumören (eller liknande ) slår ut både minnet och förmågorna. Danvers blir fast i någon form av limbo, kanske en främmande planet utan möjlighet att ta sig tillbaka till jorden ?

Guardians Of The Galaxy och Captain Marvel har flera gånger slagit sig samman för att bekämpa diverse hot. Och med den tredje delen i sagan om Peter Quill, Gamora och Rocket kanske vi får se en sammanslagning ?

En annan teori – som verkar vara mer aktuell, är att Danvers fastnat i the microverse, den mycket psykedeliska platsen vi fick se i slutet av Ant-Man. Vissa spekulerar kring att uppföljaren Ant-Man And The Wasp kan vara första steget till att introducera karaktären.

img_2521.png

Marvels starkaste hjälte 

Kom ihåg att Infinity War bara är den första delen av den här ’’slutklämmen’’, och från vad vi har hört så verkar samtliga hjältar åka på rejält med stryk i första omgången. Blir Captain Marvel avgörande för seger ? Kevin Feige har klargjort att Captain Marvel är den mest kraftfulla hjälten de någonsin introducerat.

När det kommer till annonseringen av Skrulls, så kan det indikera att dessa ständiga antagonister kan bli nästa stora skurkhållpunkt för framtida Marvel-filmer. I Secret Invasion – från serietidningarna, infiltrerar Skrulls samtliga delar av jordens infrastruktur. De imiterar och byter ut flera av de mest välkända hjältarna, däribland Elektra och Spider-Woman.

Marvel Studios har redan ett enormt persongalleri där någon mycket väl redan kan vara en Skrull. Om så visar sig vara fallet så är det nog inte helt osannolikt att en mindre figur – som vi har stiftat bekantskap med, redan blivit utvald att hålla hundhuvudet som Skrull, inte helt olikt från hur Captain America: The Winter Soldier slog sönder S.H.I.E.L.D.

img_2508.png

En milstolpe 

Kelly Sue DeConnicks nytändning av Captain Marvel är närmast en milstolpe för kvinnliga hjältar, serien är en varm, rolig och medryckande berättelse som tar läsaren genom en episk resa från vår egen jord rakt ut i rymden. Genom DeConnicks fantastiska berättande blev detta genast en karaktär att älska.

Jag ställer mig fortfarande en smula skeptisk till valet av Brie Larson i huvudrollen. Inte ens hennes Oscarsbelönade porträtt från Room fick mig att höja på ögonbrynen. Men Marvel Studios har gjort guld av de mest galna premisser – som Guardians Of The Galaxy eller Doctor Strange, att jag är villig att ge dem ett frikort fram tills premiären.

Det är fortfarande två år kvar tills vi får se filmen, men än så länge är detta ett av Marvel Studios mest intressanta projekt och det skall bli mycket spännande att följa utvecklingen.

En Artikel: Doctor Strange Del 1 Serietidningen 

Publicerad den av

 

IMG_2366

Copyright Marvel Comics 2017

I Tiger Films första artikelserie, som kommer beröra allt från musik till film, har vi valt att fokusera på Marvels mest kända trollkarl – Doctor Stephen Strange. I denna första del kommer vi, först och främst, fokusera på serietidningen.

Denna artikel innehåller kraftiga spoilers för en stor del av Stranges olika äventyr.

Doctor Strange första framträdande skedde år 1963 i serietidningen Strange Tales. Då lanserades figuren som ett mindre komplement/bonus till huvudstoryn om Human Torch från Fantastic Four. Det var korta och förhållandevis triviala berättelser, som är tidstypiska för en tid då, om man får uttrycka det enkelt, serietidningar inte helt och hållet nyttjade sina egenskaper. Det är närmast en illustrerad novell, där händelser som tydligt visualiseras också måste beskrivas i flera rader text.

Karaktären mottogs väl, och med tiden expanderades Stranges spelrum från ett par sidor till att år 1966 få stå helt ensam på omslaget till Strange Tales nummer 146. Vid det här laget hade läsarna redan introducerats till karaktärens ursprung, där en odrägligt arrogant och girig kirurg genomgår en närmast religös omvändning, där han lär sig hantera mystiska och utomjordiska förmågor.

Här introducerades de (numera klassiska ) antagonisterna Baron Mordo och Dormammu. Mordo är precis som Strange lärljunge till den så kallade The Ancient One, en stereotyp vishetsmästare, som skapat en stor mängd kontrovers både då Tilda Swinton tog rollen i filmatiseringen år 2016, samt den enligt många klichéartade karaktärstypen. Den demoniske Dormammu är en närapå allsmäktiga gestalt, som mer än gärna levererar högtravande tal som idag framkallar en stor mängd skrattsalvor. Ingen kan nog glömma repliken ”Let the accursed image vanish, I’ve seen enough!’’

IMG_1922

Copyright Marvel Comics 2017

Skurken Dormammu i högtravande storform  

Som en bortskämd läsare som (till största delen) gjort sig bekväm med de realistiska och detaljerade teckningarna i 2000-talets serietidningar är det sannerligen inte någon visuell uppenbarelse som vi får ta del av. Enkla linjer i kombination med helt onyanserade färger gör det många gånger både svårt att läsa och utmattande. Ovanpå det är mycket av dialogen överdriven och påminner om de där riktigt pinsamma gångerna med Lee Falks Mandrake.

Men trots alla invändningar är de circa femtio inledande numren faktiskt väl värda att uppsöka. De innehåller grundstenarna för vad Doctor Strange handlar om. Mystik, galna resor i alla tänkbara dimensioner och självklart lite ockulta inslag. Dessa nummer finns samlade i Marvels omnibus-format på nästan 500 sidor, där Strange Tales (1951) 110-111 och 114-146 förekommer tillsammans med Amazing Spider-Man Annual 2 (1964). Och med Marvels generösa (men dock tekniskt instabila) plattform Unlimited är det lättare än någonsin att uppleva berättelsen från början till slut, på sin dator eller läsplatta.

img_1924.png

Copyright Marvel Comics 2017

Exempel på Steve Ditko och hans tokiga teckningar. 

Läsaren får också ta del av tecknaren Steve Ditkos gränslöst galna visioner av alternativa dimensioner, där fysiska lagar och logik inte existerar. Ditko tog inspiration från 60-talets marijuana-inducerade drömmar och Salvador Dalis smältande omgivningar. För sin tid var dessa utsvävningar en stark kontrast mot de mer traditonella serietidningarna, såsom DC Comics Batman och Superman.

Inledningen må idag vara en omodern upplevelse, både estetiskt och narrativt, men det återfinns ett fokus som flera serietidningar (gamla som nya) tyvärr saknar många gånger.

Men hur extrem kampen mot Dormammu än blev, så är det ingenting mot den riktning Doctor Strange tog under 70-talet. Måhända är Stan Lee och Steve Ditkos introduktion klumpig och bitvis seg men när serien gick in en tidsperiod av kraftig inflation samt efterspelet efter Vietnamkriget släpptes alla tyglar. Helt plötsligt bestämde man sig för att låta Strange bära en mask, som fick honom att se ut som Doctor Manhattan från Alan Moores Watchmen.

IMG_2469

Copyright Marvel Comics 2017

Den maskerade versionen av karaktären blev en smärre katastrof 

Resultatet är ofta en mer eller mindre oläslig kakofoni, där hela serien tangerar en opiumdröm. Strange skickas genom tid och rum, på tvärsan mellan verklighet och illusion. Då Dormammu vid detta laget inte figurerade i tidningen, fick vi istället hans syster Umar. Ja, det är precis lika fånigt som det låter. Andra skurkar är så abstrakta att de knappt går att särskilja från varandra. Det grundar sig ständigt i att vara ett gudalikt väsen som far genom tid och rum. Idéerna verkade ha tagit slut.

img_2474.png

Copyright Marvel Comics 2017

Strange med sin egen superhjältegrupp The Defenders  

Men vid sidan av dessa obegripliga och i ärlighetens namn värdelösa berättelser, började nu Marvel fasa in karaktären i sina olika laguppställningar. I dessa återfinns bland annat The Avengers och The Defenders (inte relaterat till-Netflix serien), som bestod av Hulken, Namor The Submariner, och Valkyrie (som medverkar i Thor Ragnarök). I dessa mer jordnära äventyr hittar karaktären verkligen hem. Strange gör sig bäst i  rollen där han ledsagar andra karaktärer, och där hans närvaro är närmast sakral.

img_2470.png

Copyright Marvel Comics 2017

Doctor Strange möter en av Förenta Staternas grundare Benjamin Franklin  

Karaktärens enorma spektrum av förmågor gör det svårt att skriva en bra story där han står i centrum. För att skapa något som helst motstånd tvingas författare ta till konstlade och krystade berättarknep för att skapa någon som helst spänning. En episod som jag helst ser försvinna ur minnet är då Strange reser tillbaka i tiden och stöter på uppfinnaren Benjamin Franklin och självaste Dracula, som råkar finna semesterorten Cape Cod i delstaten Massachusetts som ett bra näste att vila. Denna berättelse går knappt att såga på tillräckligt adekvat vis.

Kring slutet av 80-talet fick serietidningen namnet Doctor Strange: Sorcerer Supreme. Denna version pågick mellan år 1988 till 1996. Efter detta blev det återigen dags för Strange att ta ställa sig på utkanten.

img_2467.png

Copyright Marvel 2017

Berättelsen som flera anser vara den bästa The Oath av Brian K. Vaughn

Under sent 90-tal och en bra bit in i 00-talet så delegerades karaktären återigen till rollen som rådgivare och bifigur till karaktärer och grupper såsom Spider-Man och The Avengers. Men mot slutet av 2006 släpptes The Oath. Serien pågick i fem nummer och anses av flera Marvel-experter  som den kanske bästa berättelsen i Doctor Stranges historia. The Oath är ett koncentrerat och provokativt stycke i sin berättelse om Wong, den ständiga assistenten och lärlingen, som drabbas av cancer. Stranges empati sätts på prov och flera ångestfyllda beslut måste tas.

Det är fem både vassa och medryckande nummer, som förmodligen funkar som den bästa moderna introduktionen till Stephen Strange. Att den är relativt fristående från invecklad kontinuitet gör det än bättre som inkörsport.

IMG_2466

Copyright Marvel Comics 2017

En annan mycket bra startpunkt är Doctor Strange: Season One från 2011. Här fasar författaren Greg Sak ihop allt från Sagan Om Ringen till Indiana Jones, och allt binds ihop med mycket färglada och detaljerade teckningar av Emma Rios. Season One ger oss en något modifierad version av karaktärens ursprung. Läsaren får ett mer matinébetonat äventyr, som tar sig god tid med nyporträtteringen av till exempel Wong.

Doctor Stranges ursprung har under åren genomgått flera små modifikationer. J. Michael Straczynski och Samm Barnes gav år 2004 ut tidningen Strange. Här tar man tillfället i akt att utforska Stranges tidiga år som läkarstudent och hans dekadens, då han sviker både sig själv och sina närmsta, i jakten efter pengar och berömmelse.

IMG_2473

Copyright Marvel Comics 2017

Strange efter sin allvarliga olycka, från Strange (2004) av J. Michael Straczynski

I fall såsom Spider-Man eller Captain America försöker man ofta förnya ursprung och figurens nuvarande kontext genom att vända upp och ned på karaktären. Det sker för det mesta genom helt absurda twistar, och i värsta fall händelser som drar bort mattan för läsarna. Dessa kontroverser har lett till mindre uppror bland militanta seriefanatiker. För den som vill ha ett bra exempel på Marvels kanske värsta stund finns ju alltid den oerhört avskydda One More Day, en Spider-Man historia som förolämpar de flesta.

Men från mitten av 00-talet skulle Doctor Strange få en nytändning, då Marvel slutligen började förstå hur karaktären bäst skulle användas. Man förflyttade sig till skuggorna och tog stor inspiration från tidningar som DCs mystiska detektiv John Constantine. Demoner och monster fick en stor roll som Stranges motståndare. Marvel var till och med så vågade att de berövade karaktären på titeln Sorcerer Supreme (en närmast allsmäktiga status) efter World War Hulk- eventet (en följetång där en extra förargad Hulk återvänder för en gruvlig hämnd mot planenten jorden). Strange tog en tid senare värvning hos den nya uppsättningen av Avengers, och fick se sig utan både sin ”Cloak Of Levitation” (den ikoniska röda manteln) och sina mest kraftfulla förmågor.

Marvel strömlinjeformade också små detaljer, som att mer eller mindre sluta med att låta Strange uttalade besvärjelser. Istället lades ett stort fokus på så kallad visuell feedback, där läsaren enklare kunde förstå vad som skedde med hjälp av snyggt presenterad text.

IMG_2369

Copyright Marvel Comics 2017

Det bästa moderna porträttet av karaktären från 2015

2015 tog författaren Jason Aaron ledningen för en ny serietidning där Strange fick stå i rampljuset, denna gång åter tillbaka som Sorcerer Supreme och med alla sina normala kutymer återställda. Denna följetång kan mycket väl vara det bästa moderna porträttet av karaktären. Man visar upp figuren som en stark men sliten individ, som behövt genomföra kompromiss efter kompromiss i sitt redan begränsade liv, där han plågas av sina handskador samt eviga stridande mot mörkrets makter. Flera detaljer förnyas på förnuftiga vis, och Jason Aaron ger också läsaren ett riktigt starkt hot i den fanatiska kulten The Emperikul. Aarons energiberikade historia fortsätter än idag, och är nu uppe i över tjugo nummer.

Doctor Strange må inte vara den mest välkända Marvel-karaktären ute i stugorna, men han är sannerligen en av de mest underhållande, både genom nytändningen från Jason Aaron och sin medverkan i en stor del av de kommande filmmaterialet från Marvel Studios. Det har aldrig funnits en bättre tid att förstå innebörden av namnet Vishanti.

Rekommenderade serier 

The Oath

Det självklara valet. Batman har The Dark Knight Returns, Spider-Man har The Night Gwen Stacey Died, och så har Doctor Strange The Oath. En historia som inte kräver årslånga förkunskaper eller överdrivet engagemang i varenda nuvarande Marvel-tidning. Brian K. Vaughn nyttjar  frågeställningar som avund, beslut och vänskap. En helt perfekt introduktion till varför Doctor Strange är en grundsten hos Marvel. Flera av sekvenserna användes rakt av i filmatisering av Scott Derrickson. Även Benedict Cumberbatch har fotats med ett exemplar av tidningen.

Strange Tales, nummer 110-111, 114-146

Doctor Strange första framträdande. Det är enkelspårigt och övertydligt, men finalen där vi slutligen få se ärkeskurken Dormammu gå loss i sina otroliga pretentioner är värt hela besväret. Att numren också samlats i en fantastisk inbunden utgåva kallad Omnibus gör det inte sämre.

Doctor Strange 2015

Efter år av velande och obeslutsamhet sätter Jason Aaron ned foten och ger karaktären en mycket välbehövlig uppdatering. Man vågar sätta Strange i nya perspektiv som gör karaktären mer mänsklig och empatisk. Visuellt har det också tagit flera steg upp från de barocka teckningar som Steve Dirko introducerade. Stranges boning är som en mix mellan Mike Mignolas Hellboy och trollkarlsskolan Hogwarts.

Tävling: Justice League Dark Blu Ray

Publicerad den av

Justice League Dark BD3D

Copyright 20th Century Fox Sverige 2017

Återigen är det dags för en tävling. Denna gång tävlar vi ut ett exemplar av den animerade Justice League Dark. Vi tackar 20th Century Fox Sverige för bidraget.

Tävlingen avslutas onsdagen den 12 april. Från och med nu kommer vinnaren annonseras här på hemsidan, samt kontaktas direkt via email.

Maila namn och adress till stromsonab@gmail.com vinnaren slumpas fram.

Lycka till ! 

JLeague_DARK_ESTVOD_KITPHOTO_62_f7d636b6

Copyright 20th Century Fox Sverige 2017

”Med Diana i farten, behövs det ingen doktor i staden” – (Sent aprilskämt)