Summering: Emma Thompson demonstrerar hur en aktör i det absoluta toppskiktet kan övervinna nästan allt… Detta inkluderar ett uselt manus, gräslig cynism och fruktansvärda stereotyper. 

När jag recenserade Long Shot för ett par veckor sedan, ställde jag frågan vart den mer diskreta, vassa och relevanta komedin hållit hus under 00-talet. Genren har för varje år blivit mer lik exploateringsfilmer från 70 – och 80-talets, varav de flesta ledde till våldsamma debatter.

’’Dåtidens’’ mest vågade komedier var harmlösa – med dagens mått mätt, detta då man jämförde med jättelika och bloddrypande kontroverser. På sin höjd vågade man referera till perversa sexaktiviteter, men där tog det slut… 

70 och 80-talets ”moraliska väktare” hade antagligen drabbats av en gigantisk panikattack om de skulle fått en inblick i komikens framtid på film. Någon genialisk finnes från Bröderna Marx är det inte tal om längre… Nu återstår bara diverse försök att slå publiken med häpnad – detta genom nakna könsorgan eller plumpa sexskämt, i värsta fall både och. 

Inga rubriker 

Late Night är tack och lov inte ute efter att skapa skandalrubriker. Mindy Kaling – som både medverkar i en utav huvudrollerna och skriver manus, vill beväpna sig själv och sina motspelare med vassa oneliners och ett antal referenser till dagsaktuella debattämnen. 

Nutida igenkännings humor har ofta värmande kvalitéer, det finns något avslappnat och inbjudande då man sneglar åt omdiskuterade ting – som vårt beroende av att hävda och synas i sociala medier, oavsett den moraliska kostnaden. Eller den allt mer förfallande kvalitén på våra TV-program. Late Night gör flera försök att belysa saker som könskvotering och otäckt ’’manliga’’ och aggressiva arbetsmiljöer. 

I rätta händer kan detta bli strålande komik, men Late Night är för klen, platt och tillrättalagd för att kännas vass eller träffsäker. 

En marginaliserad korvkiosk 

Kalings sociala ambitioner är det inget fel på. 

Då och då kan man skymta potentiella språngbrädor – som kan tyckas vara som gjorda för gapskratt. Men för att överhuvudtaget ha en chans att bli underhållande, så behövs det karaktärer och situationer som på något plan känns intressanta eller genomtänkta. 

Hela Late Nights karaktärsgalleri är lika ensidigt som utbudet i en marginaliserad korvkiosk, där korven tagit slut och inte ens senap och ketchup finns som tillbehör. Detta gör filmens jonglerande mellan trams och allvar genomgående tråkigt. Varje scenario fylls av klyschor och stereotyper; manliga medarbetare är besatta av sex, narcissism och ett antal andra perversa fascinationer, äldre människor är fossiler som dessutom ovilliga att lära sig något nytt av den yngre generationen. 

Dessa uttjatade karikatyrer hade kunnat fungera som kontrastverkan om nu huvudpersonerna varit av den mer kvalitativa sorten. Men Kalings rolltolkning av den naiva och optimistiska Molly, är precis lika allmängiltig och fylld med pinsamma schabloner som filmens manliga biroller, saken blir inte av att karaktären är tillknäppt, frustrerande präktig och lillgammal. Endast Amy Ryans hårda och hänsynslösa TV-bolagschef sticker ut i denna ointressanta samling, men tyvärr så får Ryan återigen se sig placerad i en roll som är så liten att den kan klassas som en cameo. 

Absurd moralisk kontenta 

Filmens moraliska kontenta är precis lika absurd och löjeväckande som de tradiga karaktärerna. Från första början så dränks scener i krass cynism. Men mellan dessa syrliga partier så försöker man injicera ett patos som hör hemma i den mest daterade och menlösa barnfilm. Kaling och filmens regissör – Nisha Ganatra, har ingen aning om vilken stol de vill sitta på, bör det vara allvarsamt eller fånigt  ? 

Allting mynnar ut i – den ’’fantastiska’’ insikten, att ungdomlig energi övervinner allt. Att entusiasm och naiv optimism har kraft nog att förändra hela världen – förvandla mansgrisar och iskalla karriärister till mer insiktsfulla och empatiska människor, allt detta får mig att grimasera av obehag. Det blir någon muterad version av Charles Dickens En Julsaga. Att aspirerande författare i grundskolan nyttjar så förutsägbara koncept är oförargligt, men att rutinerade filmmakare kan förpacka en biofilm med en sådan sockersöt och smaklös rosett är helt och hållet befängt.   

Blandningen av nihilismen och den sockersöta moralkakan är inget annat än gräslig. Men det finns en strimma av hopp i detta slarviga och tandlösa projekt… 

Topp Thompson 

Emma Thompson må inte vara överdrivet inspirerad, men det spelar ingen roll… Då den engelska nationalklenoden får sätta tänderna i ett antal explosiva replikskiften så slår det gnistor i hela biosalongen. 

Manuset är flera gånger en ren pina – som ingen av filmens övriga skådespelare kan hantera, men  Thompson blir till en oövervinnelig rodeostjärna som håller sig fast på en aggressiv häst. Allt – dåligt som bra, fungerar i Thompsons händer, och jag slutas aldrig förvånas över vad ett fullblodsproffs kan åstadkomma, även med de sämsta av premisser. 

Och då Thompson briljerar i en genialisk mix av arrogans och syrlig brittisk sarkasm, så glömmer jag nästan bort att filmens övriga aspekter är under allt kritik. Men så fort den brittiska Oscarsvinnaren inte medverkar så transporteras vi omedelbart från Business Class till en skandalöst usel charterresa där resenärerna – till sin stora förskräckelse, inser att den utlovade havsutsikten bytts ut mot en betonggrå parkering och där reseledaren stannar kvar på hotellet och kramar om minibaren…  

’’Borde vara uppdelat betyg’’ 

Om det gick att dela upp betyget så skulle Emma Thompson ha toppbetyg – respektive bottenbetyg för själva filmen, nu får vi istället ta komma fram till en kompromiss som i slutändan – tyvärr, innebär ett skräckinjagande lågt betyg.  

Betyg 2/10