Late Night Recension

Summering: Emma Thompson demonstrerar hur en aktör i det absoluta toppskiktet kan övervinna nästan allt… Detta inkluderar ett uselt manus, gräslig cynism och fruktansvärda stereotyper. 

När jag recenserade Long Shot för ett par veckor sedan, ställde jag frågan vart den mer diskreta, vassa och relevanta komedin hållit hus under 00-talet. Genren har för varje år blivit mer lik exploateringsfilmer från 70 – och 80-talets, varav de flesta ledde till våldsamma debatter.

’’Dåtidens’’ mest vågade komedier var harmlösa – med dagens mått mätt, detta då man jämförde med jättelika och bloddrypande kontroverser. På sin höjd vågade man referera till perversa sexaktiviteter, men där tog det slut… 

70 och 80-talets ”moraliska väktare” hade antagligen drabbats av en gigantisk panikattack om de skulle fått en inblick i komikens framtid på film. Någon genialisk finnes från Bröderna Marx är det inte tal om längre… Nu återstår bara diverse försök att slå publiken med häpnad – detta genom nakna könsorgan eller plumpa sexskämt, i värsta fall både och. 

Inga rubriker 

Late Night är tack och lov inte ute efter att skapa skandalrubriker. Mindy Kaling – som både medverkar i en utav huvudrollerna och skriver manus, vill beväpna sig själv och sina motspelare med vassa oneliners och ett antal referenser till dagsaktuella debattämnen. 

Nutida igenkännings humor har ofta värmande kvalitéer, det finns något avslappnat och inbjudande då man sneglar åt omdiskuterade ting – som vårt beroende av att hävda och synas i sociala medier, oavsett den moraliska kostnaden. Eller den allt mer förfallande kvalitén på våra TV-program. Late Night gör flera försök att belysa saker som könskvotering och otäckt ’’manliga’’ och aggressiva arbetsmiljöer. 

I rätta händer kan detta bli strålande komik, men Late Night är för klen, platt och tillrättalagd för att kännas vass eller träffsäker. 

En marginaliserad korvkiosk 

Kalings sociala ambitioner är det inget fel på. 

Då och då kan man skymta potentiella språngbrädor – som kan tyckas vara som gjorda för gapskratt. Men för att överhuvudtaget ha en chans att bli underhållande, så behövs det karaktärer och situationer som på något plan känns intressanta eller genomtänkta. 

Hela Late Nights karaktärsgalleri är lika ensidigt som utbudet i en marginaliserad korvkiosk, där korven tagit slut och inte ens senap och ketchup finns som tillbehör. Detta gör filmens jonglerande mellan trams och allvar genomgående tråkigt. Varje scenario fylls av klyschor och stereotyper; manliga medarbetare är besatta av sex, narcissism och ett antal andra perversa fascinationer, äldre människor är fossiler som dessutom ovilliga att lära sig något nytt av den yngre generationen. 

Dessa uttjatade karikatyrer hade kunnat fungera som kontrastverkan om nu huvudpersonerna varit av den mer kvalitativa sorten. Men Kalings rolltolkning av den naiva och optimistiska Molly, är precis lika allmängiltig och fylld med pinsamma schabloner som filmens manliga biroller, saken blir inte av att karaktären är tillknäppt, frustrerande präktig och lillgammal. Endast Amy Ryans hårda och hänsynslösa TV-bolagschef sticker ut i denna ointressanta samling, men tyvärr så får Ryan återigen se sig placerad i en roll som är så liten att den kan klassas som en cameo. 

Absurd moralisk kontenta 

Filmens moraliska kontenta är precis lika absurd och löjeväckande som de tradiga karaktärerna. Från första början så dränks scener i krass cynism. Men mellan dessa syrliga partier så försöker man injicera ett patos som hör hemma i den mest daterade och menlösa barnfilm. Kaling och filmens regissör – Nisha Ganatra, har ingen aning om vilken stol de vill sitta på, bör det vara allvarsamt eller fånigt  ? 

Allting mynnar ut i – den ’’fantastiska’’ insikten, att ungdomlig energi övervinner allt. Att entusiasm och naiv optimism har kraft nog att förändra hela världen – förvandla mansgrisar och iskalla karriärister till mer insiktsfulla och empatiska människor, allt detta får mig att grimasera av obehag. Det blir någon muterad version av Charles Dickens En Julsaga. Att aspirerande författare i grundskolan nyttjar så förutsägbara koncept är oförargligt, men att rutinerade filmmakare kan förpacka en biofilm med en sådan sockersöt och smaklös rosett är helt och hållet befängt.   

Blandningen av nihilismen och den sockersöta moralkakan är inget annat än gräslig. Men det finns en strimma av hopp i detta slarviga och tandlösa projekt… 

Topp Thompson 

Emma Thompson må inte vara överdrivet inspirerad, men det spelar ingen roll… Då den engelska nationalklenoden får sätta tänderna i ett antal explosiva replikskiften så slår det gnistor i hela biosalongen. 

Manuset är flera gånger en ren pina – som ingen av filmens övriga skådespelare kan hantera, men  Thompson blir till en oövervinnelig rodeostjärna som håller sig fast på en aggressiv häst. Allt – dåligt som bra, fungerar i Thompsons händer, och jag slutas aldrig förvånas över vad ett fullblodsproffs kan åstadkomma, även med de sämsta av premisser. 

Och då Thompson briljerar i en genialisk mix av arrogans och syrlig brittisk sarkasm, så glömmer jag nästan bort att filmens övriga aspekter är under allt kritik. Men så fort den brittiska Oscarsvinnaren inte medverkar så transporteras vi omedelbart från Business Class till en skandalöst usel charterresa där resenärerna – till sin stora förskräckelse, inser att den utlovade havsutsikten bytts ut mot en betonggrå parkering och där reseledaren stannar kvar på hotellet och kramar om minibaren…  

’’Borde vara uppdelat betyg’’ 

Om det gick att dela upp betyget så skulle Emma Thompson ha toppbetyg – respektive bottenbetyg för själva filmen, nu får vi istället ta komma fram till en kompromiss som i slutändan – tyvärr, innebär ett skräckinjagande lågt betyg.  

Betyg 2/10 

Johnny English Strikes Again Recension

0014

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Den absoluta bottnen är nådd, för alla som är cyniskt inställda till uppföljare har här hittat skolexemplet på mjölkning av ett stendött koncept.   

Är det Homeros Iliaden som skall göras till film ? Eller är det någon abstrakt abstrakt novell av Franz Kafka som skall iscensättas ? Svaret är nej… Det är den tredje filmen i serien om Englands största klåpare – efter den före detta London borgmästaren Boris Johnson – Johnny English. Den uppsjö av parodier – baserade på Ian Flemings ikoniska spion, började redan 1967, med en komisk adaption av Casino Royale. Efter det så har Bond-filmernas återkommande inslag blivit utmärkt material för att användas i komiska situationer. Att göra något så enkelt som en bagatellartad actionkomedi på dessa idéer borde därför inte vara särskilt svårt, men Johnny English Strikes Again får det att verka lika omöjligt som att uppnå fungerande fusionskraft.  

0032

Älskade klyscha 

Dagens spionfilmer är inte lika beroende av Flemings grundpelare. Bond-serien har börjat ta efter amerikanska motparter som Jason Bourne, med aggressiv klippning och minimalt användande av diverse extrema attiraljer som exploderande pennor och osynliga sportbilar. 

Så att idag fortsätta med detta föråldrade koncept – som överhuvudtaget inte är betydelsefullt för filmens unga målgrupp, är synnerligen bisarrt. Enbart Mike Myers kan ha varit det minsta nöjd över det faktum att det gjordes mer än en Austin Powers-film. 

Johnny English var – tillskillnad mot Austin Powers, det barnvänliga alternativet, Rowan Atkinson var – vid första filmens inspelning, fortfarande mycket omtyckt hos både barn och vuxna för sina insatser som Mr Bean. Beskrivningen; Mr Bean som James Bond var den vanligaste då man nämnde Johnny English. Atkinson gjorde en fumlig men högdragen Bond-kopia, det var godtagbart en gång, det var ännu en roll i repertoaren där Atkinson fick blanda slapstick med hybris. Särskilt bra kan man dock inte benämna det som, även om ett par av skämten gick hem så blev det mesta grundat i riktigt usel komik som avförings – och nakenskämt. 

0062

Bankrutt

Uppföljaren – Johnny English Reborn, kom ut åtta år efter den första filmens premiär, det var en någorlunda förbättring men på det hela fortfarande ointressant. Väntetiden har varit något kortare denna gång. Dessa mellanrum – på mer än fem år mellan varje film, borde – rent logiskt, ge både Atkinson och manusförfattarna gott om tid att bli inspirerade och drivna, istället verkar det som om att detta enbart är en ofrånkomlig ångest, som ett dåligt besök hos tandläkaren eller influensaperioden. 

Hela Johnny English Strikes Again känns som en enda lång sömndvala, från första början är det klart och tydligt att vi inte har några som helst överraskningar eller nyheter att invänta. Den enda positiva förändringen är att man denna gång verkar ha avsatt lite mer av sin budget på filmens utseende, men förutom denna marginella förändring så är allting sig likt. Om detta vore ett nyrenoverat hus så skulle allting rasa ihop så fort man tog tag i ytterdörrens handtag. 

Atkinsons karaktärer – ej hans framträdande som ståuppkomiker, är inte direkt någon arvtagare till bröderna Marx odödliga kombination av slapstick och verbala humorbomber. Sedan Mr Bean så har allting handlat om att försätta sig i situationer där allting går fel. Första gången går det att acceptera, andra gången är det tråkigt och vid den tredje instansen så är det rent outhärdligt. 

Humor behöver ett överraskningsmoment, att bli given ett facit med alla slutpoänger förtar all underhållning. Johnny English Strikes Again har inga som helst problem med att spoliera alla sin skämt. Ingeting blir oväntat eller roligt då allting är förutsebart. De två tidigare filmerna bekymrade sig inte med att sätta ihop någon omvälvande berättelse, det är inte heller något man kan kritisera. Men här finns det inte ens någon tillstymmelse till sammanhållning eller en röd tråd. Helt osammanhängande scener svetsas ihop till en styggelse till film som inte går att bry sig om på något plan. 

0071

En begravning 

Rowan Atkinson och Emma Thompson ser – på pappret, ut att kanske kunna skapa något värde… Men inte ens dessa luttrade veteraner klarar sig undan misären och tristessen, Thompson spelar över och är mest bindgalen och fånig. Att den här makalösa aktrisen behövt utstå både The Children’s Act och detta är förnedrande för både henne själv och publiken. 

Atkinson ser ut som om han fått ett ultimatum – att medverka eller att få se sig själv utan tak över huvudet, även om denna teori förmodligen inte stämmer, så är Atkinson pressad och frustrerad. Hans världskända mimik och uttrycksfulla kroppsspråk kommer inte till sin rätt, uppgifterna han får är trötta och färglösa imitationer av tidigare ’’greatest hits’’. 

Tro mig då jag säger att det faktiskt gör ont att behöva underkänna Johnny English Strikes Again, den torra brittiska humorn och Atkinsons flexibla uttryck kan vara fullt godtagbara, även i en mindre bra film. Att den övervägande reaktionen mot filmen – under visningen, innehåller lika många skratt som en begravning, borde beskriva vilket totalt bottennapp vi har fått. 

Betyg 1/10 

The Children Act Recension 

0041

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

Summering: Anskrämligt och stötande fult skräp som skämmer ut sig självt. 

Filmatiseringar utav Ian McEwans böcker och noveller fullkomligt dräller in för tillfället. Både On Chesil Beach och The Children Act besökte Toronto Film Festival – en utav världens mest väl ansedda filmfestivaler. Mottagandet har varit minst sagt mediokert och skälet till filmernas oroväckande sega och försenade distributionsschema är lätt att förstå efter att ha sett de slutgiltiga produkterna. I fallet med The Children Act så är det svårt för mig att analysera hur adaptionen till film har hanterats då jag inte läst den litterära förlagan. 

Återigen så har McEwan själv varit involverad i att skriva manus – jag hade hoppats att On Chesil Beach enbart var ett felsteg, att McEwan skulle kunna resa sig och faktiskt skapa ett manus som håller för en spelfilm. Tyvärr så är det tydligt att den talangfulle författaren inte klarar av att hantera filmmediet. The Children Act är en steril och poänglös sjusovare som aldrig vill vakna till liv, hela filmen ligger och snarkar som en sömndrucken bulldogg. 

Ett problem – bland oräkneligt många, är filmens brist på någon som helst energi, den kan bara bedömas som helt obefintlig. Vare sig det är konflikter inom förhållandet mellan Tucci och Thompson eller alternativ förvriden kärlek så hanteras allt med ett sådant ointresse att det inte går att engagera sig på något plan. 

Den här håglösheten hjälps inte av att The Children Act är en hiskeligt ful film. Att finrum såsom  domstol i London är pompöst inredd med sammet och dörrar av ek är en sak, men allting filmas med ett urvattnat foto som får allting att osa utav desinfektion. 

0031

Zombie Queen 

Vare sig det är Londons mest klassisk landmärken eller anrika gods ute på landsbygden så framstår allt som en massgrav från första världskriget – sorgligt och kusligt. Sedan har alla aktörer sminkats som om de vore på väg att spela in en uppföljare till Universal Studios Dracula från 1931 med Bela Lugosi i huvudrollen. Samtliga skådespelare ser ut som om de är redo att göra ett gästinhopp i The Walking Dead. Trots denna visuella obekvämlighet (ofrivilligt och frivilligt) så lyckas inte regissören Richard Eyre förmedla något som helst spänning. 

McEwan är i sina böcker genialisk på att – med små medel, åstadkomma enorm emotionell inverkan. Den finessen eller kunskapen blir här – precis som i On Chesil Beach, klumpig och tillkrånglad. Flera karaktärer som förekommer är som hämtade ur ett brittiskt humorprogram som Monty Python eller Little Britain. Ingeting går att ta på allvar, samtliga skådespelare – minus Emma Thompson verkar också ha drabbats an någon allvarlig ånger och frustration då de insett vad de gett sig in i. Stanley Tucci är inte direkt någon skådespelarkameleont med sitt korta och korrekta manér, men så här ointresserad och tråkig har jag aldrig sett honom. 

Fionn Whitehead som just kommit i land efter Christopher Nolans Dunkrik, får visa upp mer av sitt känslomässiga spektrum än i den skärrade och anonyma rollen som brittisk soldat, men karaktären Whitehead har givits är så dåligt realiserad att det är fullkomligt omöjligt att känna någon sorts empati eller obehag inför honom. 

007

Be Quick Or Be Dead  

Och någonstans mot filmens slutspurt så kollapsar allting och blir någon sorts omvänd och billigare – och tråkigare, version av Basic Instinct. Det är ett av de mest tafatta försöka jag sett till flörta med exploateringsfilmen. De misslyckade och nästintill obefintliga spänningsmomenten känns också som stulna ifrån Yorgos Lanthimos förbisedda The Killing Of A Scared Deer.  

Det blir en sorts filmisk freakshow som bara kan liknas med att titta på de allra mest tragiska  avsnitten från Paradise Hotel.  

Emma Thompson är filmens enda, minimala och jag menar MINIMALA ljuspunkt. Thompson är en skådespelarmaskin som har så mycket erfarenhet och professionalism att hon skulle kunna läsa upp valfria sidor ur gula sidorna och få det till något fängslande. Då och då kan man se spår från McEwans förmåga att skriva effektiv dialog. 

Utan Emma Thompson hade hela The Children Act kunnat skickas rakt ut med soporna, det är en  mördande tråkig historia som är lika blek och död som sitt zombie-liknande utseende. 

Betyg 2/10   

Burnt Recension

Osmaklig sörja som får en att föredra ett tjugo dagar gammalt pulvermos av lägsta kvalitet. 

Visuellt trevligt 

Regissören John Wells kan en sak –  göra sina verk visuellt attraktiva, det är den enda delen av hans filmskapande som inte kraschar vid första försöket att sätta igång tändningen. Varje sig det är ett sargat Boston i The Company Men eller de varma fälten i Oklahoma i August Osage County, lyckas Wells hitta en estetik som gifter sig bra med filmens teman. Det är faktiskt en liten bedrift, även om den inte hjälper till att rusta upp det ruckel till konstruktioner Wells har låtit publiken ta del av i och med sina sista två filmer.

Burnt följer i samma visuella fotspår, det är oerhört vackert,skarpt och maträtterna som presenteras är fantastiska att beundra – även om man kan spara in den där dryga hundralappen på att bara slå på TV-apparaten och leta rätt på valfritt matlagningsprogram med en budget på över 40 svenska riksdaler. Men snyggt är det.

Horribla karaktärer 

Där slutar alla former av plus eller mildrande omständigheter för Burnt. Det här kan utan tvivel vara årets mest provocerande filmupplevelse. Alla karaktärer från Bradley Coopers rent psykotiska och onda huvudperson Adam Jones till Emma Thompsons stereotypa och fattiga psykolog, hör till den värsta skaran av osympatiska monster jag beskådat sedan The Wolf Of Wall Street. Cooper väljer att göra sin karaktär till en bålblandning av en skogstokig Gordon Ramsay mixat med filmvärldens värsta psykfall. Cooper kör sitt vanliga protokoll med syrliga repliker och självsäkerhet på bristningsgränsen till grotesk arrogans. Man kan inget annat än hata Adam Jones genom hela filmen, hans handlingar är i flera gånger så onda att jag finner mig själv önskandes att se honom flamberas hårdare än ingredienserna i stekpannan.

Detsamma kan sägas för alla övriga karaktärer, Daniel Brühls hotellägare är lika osympatiskt självgod och så iskall att jag får blodsmak i munnen. Sienna Millers oerfarna köksmästare är till en början den enda lilla komponent som ger den här filmen någon slags mänsklighet. Men Millers amatörmässiga skådespel och filmens vilja att styra in på en förutsägbar väg, förtar den lilla oasen som gav någon slags paus i denna tornado av hiskeliga figurer.

’’Lucky I didn’t tell them about the dirty knife’’

Sedan kan jag bara undra vad Michelinguiden har att säga om den rent förolämpande porträttering som de får dumpade över sig som en hink med saltsyra. Hela sidospåret som har att göra med de kräsna superkännarna är som hämtat ur någon av Monthy Pythons sämsta stunder.

De bästa av filmer och TV-serier kan porträttera osympatiska och rent anskrämliga karaktärer men ändå engagera och i sina mest oväntade stunder underhålla. Se bara på strålande exempel som; The Sopranos,Gudfadern,Undergången: Hitler Och Tredje Rikets Fall, för att bara nämna några. Om du besitter ett fokus och ett bra berättande kan även de värsta av monster fungera i vilken story som helst, utan att få publiken att vilja slita sitt hår.

Men Burnt trampar fram som någon förvuxen dinosaurie och river ned allt på sin väg. Allt som kan benämnas som kvalitet kapsejsar direkt och springer mot kullarna för att aldrig ses igen. Wells återupprepar sitt misstag från August: Osage County och klämmer in allt han kan komma på; en romans, lite hämnd, ett kasst inhopp med urtrista Alicia Vikander och slutligen ett helt bombat patos. Att filmen också känns minst en timme längre än vad den faktiskt är, talar rätt mycket för varför samtliga biobesökare bör undvika detta som nötkött med galna kosjukan.

Uslare än ruttna musslor 

I en scen vrålar Bradley Cooper att om det inte är perfekt så skall rätten inte ens serveras. Om detta ändå bara hade varit ett ledord för hela alla involverade i Burnt hade vi kanske inte blivit serverade en film som är så enerverande,provocerande,rutten och allmänt värdelös. I sitt slutliga försök till en moralkaka känner jag att en miserabel och rå hamburgare från det sämsta av gatukök skulle kännas trevligare i gommen och själen än det vi just behövt genomlida.

Bäst: Fotot

Sämst: De hemska karaktärerna, moralpredikan i slutet och det helt idiotiska manuset.

Fråga: Hur kan man idiotförklara så många välrenommerade etablissemang som The Langham Hotel och Michelinguiden på så kort tid ?

Betyg 1/10