Late Night Recension

Summering: Emma Thompson demonstrerar hur en aktör i det absoluta toppskiktet kan övervinna nästan allt… Detta inkluderar ett uselt manus, gräslig cynism och fruktansvärda stereotyper. 

När jag recenserade Long Shot för ett par veckor sedan, ställde jag frågan vart den mer diskreta, vassa och relevanta komedin hållit hus under 00-talet. Genren har för varje år blivit mer lik exploateringsfilmer från 70 – och 80-talets, varav de flesta ledde till våldsamma debatter.

’’Dåtidens’’ mest vågade komedier var harmlösa – med dagens mått mätt, detta då man jämförde med jättelika och bloddrypande kontroverser. På sin höjd vågade man referera till perversa sexaktiviteter, men där tog det slut… 

70 och 80-talets ”moraliska väktare” hade antagligen drabbats av en gigantisk panikattack om de skulle fått en inblick i komikens framtid på film. Någon genialisk finnes från Bröderna Marx är det inte tal om längre… Nu återstår bara diverse försök att slå publiken med häpnad – detta genom nakna könsorgan eller plumpa sexskämt, i värsta fall både och. 

Inga rubriker 

Late Night är tack och lov inte ute efter att skapa skandalrubriker. Mindy Kaling – som både medverkar i en utav huvudrollerna och skriver manus, vill beväpna sig själv och sina motspelare med vassa oneliners och ett antal referenser till dagsaktuella debattämnen. 

Nutida igenkännings humor har ofta värmande kvalitéer, det finns något avslappnat och inbjudande då man sneglar åt omdiskuterade ting – som vårt beroende av att hävda och synas i sociala medier, oavsett den moraliska kostnaden. Eller den allt mer förfallande kvalitén på våra TV-program. Late Night gör flera försök att belysa saker som könskvotering och otäckt ’’manliga’’ och aggressiva arbetsmiljöer. 

I rätta händer kan detta bli strålande komik, men Late Night är för klen, platt och tillrättalagd för att kännas vass eller träffsäker. 

En marginaliserad korvkiosk 

Kalings sociala ambitioner är det inget fel på. 

Då och då kan man skymta potentiella språngbrädor – som kan tyckas vara som gjorda för gapskratt. Men för att överhuvudtaget ha en chans att bli underhållande, så behövs det karaktärer och situationer som på något plan känns intressanta eller genomtänkta. 

Hela Late Nights karaktärsgalleri är lika ensidigt som utbudet i en marginaliserad korvkiosk, där korven tagit slut och inte ens senap och ketchup finns som tillbehör. Detta gör filmens jonglerande mellan trams och allvar genomgående tråkigt. Varje scenario fylls av klyschor och stereotyper; manliga medarbetare är besatta av sex, narcissism och ett antal andra perversa fascinationer, äldre människor är fossiler som dessutom ovilliga att lära sig något nytt av den yngre generationen. 

Dessa uttjatade karikatyrer hade kunnat fungera som kontrastverkan om nu huvudpersonerna varit av den mer kvalitativa sorten. Men Kalings rolltolkning av den naiva och optimistiska Molly, är precis lika allmängiltig och fylld med pinsamma schabloner som filmens manliga biroller, saken blir inte av att karaktären är tillknäppt, frustrerande präktig och lillgammal. Endast Amy Ryans hårda och hänsynslösa TV-bolagschef sticker ut i denna ointressanta samling, men tyvärr så får Ryan återigen se sig placerad i en roll som är så liten att den kan klassas som en cameo. 

Absurd moralisk kontenta 

Filmens moraliska kontenta är precis lika absurd och löjeväckande som de tradiga karaktärerna. Från första början så dränks scener i krass cynism. Men mellan dessa syrliga partier så försöker man injicera ett patos som hör hemma i den mest daterade och menlösa barnfilm. Kaling och filmens regissör – Nisha Ganatra, har ingen aning om vilken stol de vill sitta på, bör det vara allvarsamt eller fånigt  ? 

Allting mynnar ut i – den ’’fantastiska’’ insikten, att ungdomlig energi övervinner allt. Att entusiasm och naiv optimism har kraft nog att förändra hela världen – förvandla mansgrisar och iskalla karriärister till mer insiktsfulla och empatiska människor, allt detta får mig att grimasera av obehag. Det blir någon muterad version av Charles Dickens En Julsaga. Att aspirerande författare i grundskolan nyttjar så förutsägbara koncept är oförargligt, men att rutinerade filmmakare kan förpacka en biofilm med en sådan sockersöt och smaklös rosett är helt och hållet befängt.   

Blandningen av nihilismen och den sockersöta moralkakan är inget annat än gräslig. Men det finns en strimma av hopp i detta slarviga och tandlösa projekt… 

Topp Thompson 

Emma Thompson må inte vara överdrivet inspirerad, men det spelar ingen roll… Då den engelska nationalklenoden får sätta tänderna i ett antal explosiva replikskiften så slår det gnistor i hela biosalongen. 

Manuset är flera gånger en ren pina – som ingen av filmens övriga skådespelare kan hantera, men  Thompson blir till en oövervinnelig rodeostjärna som håller sig fast på en aggressiv häst. Allt – dåligt som bra, fungerar i Thompsons händer, och jag slutas aldrig förvånas över vad ett fullblodsproffs kan åstadkomma, även med de sämsta av premisser. 

Och då Thompson briljerar i en genialisk mix av arrogans och syrlig brittisk sarkasm, så glömmer jag nästan bort att filmens övriga aspekter är under allt kritik. Men så fort den brittiska Oscarsvinnaren inte medverkar så transporteras vi omedelbart från Business Class till en skandalöst usel charterresa där resenärerna – till sin stora förskräckelse, inser att den utlovade havsutsikten bytts ut mot en betonggrå parkering och där reseledaren stannar kvar på hotellet och kramar om minibaren…  

’’Borde vara uppdelat betyg’’ 

Om det gick att dela upp betyget så skulle Emma Thompson ha toppbetyg – respektive bottenbetyg för själva filmen, nu får vi istället ta komma fram till en kompromiss som i slutändan – tyvärr, innebär ett skräckinjagande lågt betyg.  

Betyg 2/10 

Beautiful Boy Recension

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2019

Summering: Avsaknaden på djup och tydlig struktur, försvagar den centrala berättelsen. Ett fåtal höjdpunkter förhöjer en överlag halvdan film. 

Filmvärldens fascination för amerikanska kärnfamiljer, som – till ytan, lever ett idylliskt liv, är ett ständigt återkommande ämne. Inom den amerikanska litteraturen har flertalet mycket omskrivna och välrenommerade författare – som Jonathan Franzén, gjort djupdykningar i familjedynamiken, helst sliter man bort mattan från karaktärernas fötter med katalysatorer som drar fram alla de uppdämda känslorna som förtryckts. Under den välpolerade ytan så finner vi ett känslomässigt  kaos som består utav brutalitet och hänsynslöshet. 

Beautiful Boy är – tillskillnad mot Franzens böcker, baserat på verkliga händelser och mer specifikt två böcker som kartlägger livsödet för familjen Sheff, en familj bosatt i San Francisco där den äldste sonen Nic Sheff, kämpar mot ett starkt drogmissbruk. Den senaste tiden så har både far och son Sheff, förekommit en hel del i svensk media där man diskuterat problematiken med att fängsla tusentals missbrukare, istället för att bidra med rehabiliterande vård. 

Kroppen vs psyket 

Droger på film brukat oftast bara figurera som en bisats, antingen är det ett målande verktyg för att visa på total dekadens – Scarface, eller så tar man en liberal ställning där det är fullt godkänt för vuxna människor att stå och inhalera marijuana som om det vore vattenångor. Man kan också porträttera det med tokig surrealism som i Fear And Loathing In Las Vegas. Även om jag har stora invändningar mot Darren Aronofskys Requiem For A Dream – dramatiseringen och inramningen är för övertydlig och grovhuggen, så står den sig fortfarande som en av de mest horribla och motbjudande skildringarna av missbruk, närbilderna på svettiga ansikten och förtvinade armar glöms inte bort i första taget. 

Riktigt så långt går man inte i Beautiful Boy, om Requiem For A Dream är menad att förfära med sitt brutala uppvisande av de kroppsliga konsekvenserna, så är detta en studie kring hur drog- beroendet sliter sönder familjer och klipper isär de band som borde vara obrytbara. 

Virrvarr 

Felix van Groeningen gör i och med Beautiful Boy, sin första engelskspråkig film, och för att skildra kaoset och den inre konflikten för samtliga familjemedlemmar, så väljer regissören att använda sig av en onödigt aggressiv och förvirrande klippning. Man går fram som en skördetröska och kastar in tillbakablickar som i sin tur blandas med händelser i nuet. Tanken bakom detta är att försöka emulera den splittrade känslan som uppstår när vi drabbas av plötslig förtvivlan och då ens minnesbilder blixtrar förbi hornhinnan. 

Utförandet är tyvärr för stökigt för sitt eget bästa. Det ständiga hoppandet blir tyvärr både för utmattande och svårförståeligt, förutom de sekvenser då Nic Sheff fortfarande är ett barn, så är det en krånglig uppgift att differentiera mellan nu och då. Detta leder till att filmen- tyvärr, inte får ett rejält grepp om tittaren, det känns ofta som en ren kakafoni, van Groeningen har också valt att lägga på ett påträngande och distinkt soundtrack, något som bara förstärker det kaotiska intrycket. Enligt uppgift, lär filmen ha klippts om ett antal gånger och det hetsiga arbetet bakom kameran, har tyvärr lyckats sabotera filmens helhet. 

Obegripligt narrativt beslut 

Timothée Chalamet har lyckats bli något mer sympatisk och tillgänglig sedan genombrottet Call Me By Your Name. Chalamet gör ett fullt godtagbart jobb i rollen som vilsen och desperat tonåring på jakt efter en identitet.Olyckligtvis nog så har man valt att utelämna Nic Sheffs biopolaritet. Denna diagnos hade förklarat varför Sheff ständigt söker sig till droger och varför ångesten och desperationen aldrig tar slut. 

Eftersom denna vitala information utelämnas, så blir Nic Sheff – i filmen, snarare en neurotisk slöfock som aldrig lyckas ta ansvar för sig själv eller dem runt omkring sig. Steve Carrells fadersgestalt har också ett par tveksamma moraliska ståndpunkter, som i alla fall får mig att tveka då det kommer till att omfamna karaktären. 

Carrells insats är däremot mycket lugn och pragmatisk, vilket blir ännu ett tecken, på att han en gång för alla, är villig att ta sig an mer än lövtunna komiska roller. Sedan är det uppmuntrande att få återse Amy Ryan, hur denna precisa och duktiga aktris nästintill fallit i glömska är inget annat än en skymf. 

Och vid flera tillfällen så får vi se prov på starka sekvenser där skådespelet och berättelsen når långt över medelvärdet. Tyvärr så är det inte tillräckligt för att att väga upp en alltför kaotisk och brusten film. 

Betyg 5/10  

Bridge Of Spies Recension

ST. JAMES PLACE

Spielberg underhåller men missar på mållinjen genom osäkerhet och trevande

Flera kommer ha invändningar mot följande tes…. Spielberg är bäst i sina berättelser från historieböckerna. Solens Rike, Schindlers List,Rädda Menige Ryan,Lincoln och nu Bridge Of Spies. Demonregissören verkar ha roligare och mer intresse för att återigen berätta en del av amerikansk historia, med patriotism och stora svepande penseldrag. Det är långt ifrån så bra eller fulländat som hans största stunder, men det är en oförskämt underhållande och välgjord resa som vi får ta del av.

Egentligen borde kritiken vara stor mot Bridge Of Spies. Den är ofta förenklad, onödigt övertydlig  och minst tjugo minuter för lång. Men Spielberg får mig ofta att glömma dessa invändningar genom den nyfunna energi som han verkat fått från sin överraskande skarpa film om president Lincoln.

Stor underhållning

Underhållningsfaktorn och Spielbergs glada berättande räddar filmen ur sina största fallgropar. Filmen överraskar genom att vara relativt avslappnad och lättsam i sin ton, långt ifrån den apokalyps Spielberg målade upp i München eller klassiska Schindlers List, bröderna Cohen står till stor del för detta glättigare inslag med sitt manus, men det lyckas vara återhållsamt genom att undvika överdrivet maniska och uppskruvade scener som bröderna tenderar att inkludera i sina egna komiska filmer.

Som alltid får vi ett suveränt hantverk med Spielbergs sedvanliga vapendragare som fotografen Janusz Kaminski och ett par ny förvärv i och med Thomas Newman som får ersätta John Williams för musiken.

Olika vägar och förlorade chanser 

Allting rullar på som på E4ans bästa sträckor. Allt är solitt och bra men det når aldrig himmelska toppar, skavankerna är för många för det. Tom Hanks är lika jämngrå och opersonlig som alltid, flera karaktärer som borde kunnat stärka filmen försvinner snabbt som Amy Ryans hustru, filmens kanske viktigaste biroll med Mark Rylance saknar udd. Vissa trådar börjar vävas men slutförs inte, flera intressanta frågor får förbli stående. Det är långt ifrån fulländat.

Filmen ändrar också riktning ett par gånger för mycket för sitt eget bästa. Vad som startar som en thriller blir snart ett rättegångsdrama som går in i att bli en historia med Mad Men vibbar om USA på 50-talet och om paranoia samt skräck för fullkomlig utrotning av mänskligheten. Detta kan kan ses som en allegori över dagens laddade diskussioner om terror och förföljelse, något som känns obehagligt aktuellt i och med illdåden i Paris. Men även detta intressanta spår lämnas kvar och först i mitten av filmen verkar Spielberg hitta riktning. Då skrotas alla dessa idéer och blir istället en effektiv thriller med politiska inslag. Men det känns både osäkert och förvirrande att filmen måste ta alla dessa omvägar för att slutligen hitta till sitt mål. En veteran som Spielberg borde ha regisserat och hanterat fordonet bättre.

Tjugo minuter för lång 

Flera scener kunde med enkelhet ha reducerats eller klippts bort. Introduktionen är laddad men är för lång för att kunna explodera i ett tillfredställande klimax. Det är dock mycket anmärkningsvärt att Spielberg lyckas hålla spänningen och dramat relevant, trots att han denna gång bara har sitt manus och ett par enkla maktkorridorer att skapa elektricitet med – de där chockerande spurterna av våld som han demonstrerat tidigare finns inte att finna den här omgången.

Bridge Of Spies känns som Spielbergs fortsatta vilja och intresse att berätta 1900-talets historia. Filmen passar in mellan hans andra världskrigets epos (minus den vulgära 1941) och München. Det är patriotiskt,stort och lagom svulstigt för att kunna underhålla de flesta utan att någonsin kännas överdrivet inställsam. Kontentan är en solid och underhållande film som aldrig når de höjder den så många gånger indikerar.

Betyg 7/10 

Bäst: Spielbergs berättarglädje, det solida maktspelet och hantverket.

Sämst: Filmens oförmåga att hitta riktning fram tills andra hälften.

Fråga: Kommer lyckan och Hollywood-politiken hålla så långt att Spielberg faktiskt får göra Ready Player One med denna vitalitet och glädje ?