Zombieland: Double Tap Recension

Publicerad den 17 oktober, 2019 av bosstime55

All images courtesy and copyright of SF Studios 2019

Summering: Med hjälp av en överlycklig superkvartett så lyckas Ruben Fleischer komma undan med både trams och scener utan betydelse, Zombieland: Double Tap är inget annat än den bästa sortens skräp-underhållning

En del filmer väver in tidsspannet mellan originalfilmen och uppföljaren som en del i sitt berättande. Då The Force Awakens hade sin efterlängtade premiär så drevs några av de allra mest luttrade till tårar då Han Solo ch Chewbacca ännu en gång steg ombord på Millenium Falcon. Oliver Stone gjorde i sin tur narr av 80-talets jättelika ’’mobiltelefoner’’ i Wall Street-uppföljaren Money Never Sleeps.

Det har hänt en del…

Tio år har gått sedan Zombieland, och det har hänt betydligt mer med filmens diverse medverkande utanför den fiktiva kontinuiteten. Emma Stone var då nästintill ny som filmstjärna, idag har Stone en Oscar samt en status som en av världens mest kända skådespelerskor.

Jesse Eisenberg har också nått stora framgångar, Woody Harrelson har fortsatt att cementera sin status som tung och gedigen veteranen, slutligen så har Abigail Breslin har blivit myndig och medverkat i en vedervärdig nyversion av Dirty Dancing.

Men i detta fiktiva och påhittade zombie land så har väldigt lite hänt sedan vi sist sade adjö till Wichita, Little Rock, Columbus och Tallahassee. Förutom att Breslins Little Rock genomgått både pubertet och lämnat tonåren bakom sig, så känns det som att vi fortsätter precis där vi slutade. Detta sig dock inte var något större problem, samtliga huvudaktörer har utvecklat en än starkare kemi än senast, dessutom så har alla filat och förbättrat sin skådespel i allmänhet. Det är framförallt påtagligt hur roligt alla medverkande verkar ha, det finns inga pretentioner kring att göra något annat än en riktigt underhållande och lättsam actionkomedi, som i sin tur inte tar sig själv – eller sin story, på särskilt stort allvar.

Eländig utfyllnad

Om det inte hade varit så välspelat, charmigt och harmlöst, så hade Double Tap kunnat bli något av en pubertal plåga. Ruben Fleischer har fortfarande problem med att skapa en riktigt finslipad slutprodukt. Allt för många gånger så irrar regissören bort sig i total irrelevans där man åsidosätter den fantastiska kvartetten och försöker introducera en handfull nya karaktärer, varav alla – minus Rosario Dawson, är helt överflödiga. och menlösa. Zoey Deutch i rollen som den helt imbecilla Madison får alltför mycket utrymme och blir mest ett irritationsmoment, Deutch upptar värdefull tid som gärna hade fått ägnas åt Eisenberg, Stone och co. Double Tap har även en mycket kort speltid på knappt 100 minuter, något som gör alla dessa exkursioner oförlåtliga.

Allt detta är dock förlåtet då man låter huvudrollsinnehavarna få dirigera och leda filmen. Scenerna då Emma Stones makalösa mimik fåt stå i centrum skiner likt guld i solen,

Woody Harrelson är roligare än någonsin då han kombinerar bufflighet och burdus charm. Eisenberg gör sin många gånger patetiska karaktär både underhållande och empatisk. Tyvärr så får Abigail Breslin inte alls samma möjligheter till att dela med sig av komik eller spydiga kommentarer.

Varm kärlek

Denna varma kärlek och syskonskap får tittaren att glömma att själva zombie-aspekten inte verkar spelar någon större roll. Filmen hjärta är huvudpersonerna och dess karismatiska skådespelare, den post-apokalyptiska världen och dess halvdöda invånare känns många gånger som en ursäkt för att återigen samla denna eminenta trupp av skådespelare ännu en gång.

Med det sagt så är Double Taps actionscener betydligt bättre än sist, Fleischer har tack och lov inte blivit alltför påverkad av den katastrof som var förra årets Venom – där han stod som regissör, istället är det tillbaka till riktigt morbida och groteska (positivt menat) zombie massakrer som både är stiliga och sadistiskt bloddrypande. Men även i dessa våldsamma orgier bibehåller filmen sitt spjuveraktiga bus.

Inte det bästa men otäckt underhållande

Zombieland: Double Tap är inte det bästa filmhösten har att ge, alltför mycket av den korta speltiden går åt till utfyllnad som stjäl tid från de fantastiska huvudrollsinnehavarna. Men då allt klickar så är det en fullkomlig fest i mängder av blod, magstark humor och överlyckliga skådespelare, och i dessa strålande stunder så är Double Tap fullkomligt genialisk underhållning.

Betyg 7/10

The Favourite Blu Ray Recension

Publicerad den 12 juni, 2019 av bosstime55

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2019

Full Disclosure: Vi mottog detta recensionsexemplar av The Favourite från 20th Century Fox Sverige.

Film

Egentligen finns det inte så mycket mer att tillägga om The Favourite… Det finns en anledning till att vi utsåg filmen till 2018 års absolut bästa film. Då det stod klart att Yorgos Lanthimos skulle ta sig an ett kostymdrama tillsammans med Emma Stone, så var det som ett tecken i skyn att genren skulle få sig en rejäl renovering. Där traditionella kostymfilmer följer en mördande tråkig mall, så tar Lanthimos och vänder upp och ned på alla konventioner och regler.

The Favourite är rasande snabb, rolig och fräck. Lanthimos behåller de visuella grundstenarna – vackra kostymer och bildsköna miljöer, men manus och struktur är en ren och skär evolution för denna stagnerade genre. Dialogen är tidstypisk samtidigt som den känns modern, slug och diabolisk.

Rivaliteten mellan Emma Stone och Rachel Weisz kan vara ett av de mest smutsiga och brutala fiendskap vi sett på film. Trion av Olivia Colman, Weisz och Stone är lika stark och stryktålig som en vägg av titanium, samspelet är så finstämt och genialiskt att det får rum och väggar att skaka.

Utöver det så får Lanthimos in stora doser av svart humor som gör The Favourite till ett fullfjädrat mästerverk som tåls att ses om och om igen.

Betyg 10/10

Bild

The Favourite tar vid där Stanley Kubrick slutade med Barry Lyndon – rent visuellt, detta innebär ett foto som flera gånger försöker efterlikna viktorianska oljemålningar. Allting har fotats med analoga kameror och ljussättningen använder sig av naturliga ljuskällor. Därmed förekommer märkbara mängder av gryn och ett mått av släthet i bilden. Skärpan blir därmed aldrig rakbladsvass, men färgspektret kan vara rentav bedårande att beskåda. Utomhusscener – som den då Stone och Weisz skjuter fåglar, innehåller spektakulära färger med alldeles ypperlig mättnad.

Överlag är det en stark – om än inte fulländad, presentation av The Favourite’s visuella attribut.

Betyg 8/10

Ljud

Förvånande nog är filmens ljudbild oväntat stark. Det barocka och tunga soundtracket – med stråkar och vasst klaviatur, återges med utmärkt värme och styrka. Tysta sekvenser där enbart dialog och ett fåtal alldagliga ljud – såsom dörrar som stänger, eller glas som krossas, har en realistisk och detaljerad återgivning. Basen används förvånande ofta, och för att ännu en gång återgå till scenen då Stone och Weisz dundrar på med musköter, så möblerar den sekvensen om hela vårt testrum. Detta kan vara en av de mest oväntade kandidaterna till en referensskiva vad ljud beträffar.

Betyg 9/10

Extramaterial

Här är det tyvärr lövtunt. Vi får ett par borttagna scener som endast kan kallas meningslösa. Den korta dokumentär som ingår ger ett smakprov på Lanthimos udda med uppskattade registil – som innebär improvisation och mystik. Tyvärr så är dokumentären för ytlig och kort för att verkligen kännas tillfredställande.

Betyg 5/10

Tävling: The Favourite Blu Ray

Publicerad den 3 juni, 2019 av bosstime55

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2019

För juni månad så tävlar vi ut förra årets absolut bästa film. Yorgos Lanthimos The Favourite, ett fullfjädrat mästerverk som ingen får missa.

Disken innehåller – förutom filmen, följande

Extramaterial: Deleted Scenes • The Favourite: Unstitching The Costume Drama

Tävlingen pågår tom den 10 juni, vinnarna kontaktas på mail. För att delta så svarar ni på följande fråga och skickar in svaret samt er adress till vår email.

The Favourite Släpps för digitalt köp 27/5, på VOD, DVD & Blu-ray 10/6 2019

Fråga

Emma Stone tycks aldrig sluta arbeta. Nyligen släpptes en musikvideo där Stone samarbetar med en av världens mest kända och hyllade musiker; vem då ?

Oscarsgalan 2019

Publicerad den 26 februari, 2019 av bosstime55

Det är dags att erkänna något ’’hemskt’’ i biktstolen. Jag har inte sett Oscarsgalan på år och dagar. Evenemanget kan knappast kallas för spännande, tillskillnad mot en Super Bowl, där allt kan hända i själva matchen, så är Oscarsgalan färdigställd sedan veckor tillbaka då den sänds. Revisionsfirman Pwc (som inte ens klarar av att dela ut rätt kuvert) behandlar omröstningen, och det hela är ett tre timmar långt mellanspel som lika gärna hade kunnat avklaras i ett pressutskick.

Vad som sägs vara filmvärldens mest prestigefyllda pris har för varje år enbart blivit en enda lång tragedi som pendlar mellan ett skämt och en pina.

För de som vill ha bevis på detta, kan gå igenom några av de senaste årtiondets nominerade inom kategorin bästa film: The Blind Side, Milk, An Education etc.

Det är inte heller jämförbart med Nobelpriset, förvisso är några av dess institutioner – Svenska Akademin, lika trevliga som ett kvällsdopp i storstadskloak. Det enda som gör att Nobelpriset är något mer anständigt, är att processen – med nominerade och beslutet om vinnare, hanteras utanför allmänhetens ögon, ingen nominerad kandidat meddelas, enbart vinnaren får besked då diskussionerna är färdiga.

Oscarsgalan har de senaste åren utsått extrema kontroverser, flera kampanjer som ’’ Oscars too white’’ har satts igång i respons mot akademins oförmåga att lyckas att införa etnisk mångfald i både de beslutande organen samt de nominerade. Trots flera klagomål och höjda röster, så är akademin fortfarande – uteslutande, bestående av vita äldre män.

Årets upplaga har – på förhand, hört till bland de mer pinsamma i hela galans historia. Skandalerna och magplasken har fullkomligt staplats på varandra, från den utsparkade värden Kevin Hart, till beslutet att inte sända utdelningen av ett antal tekniska priser – bästa foto.

Det enda anledningen att denna omgång var marginellt mer intressant än tidigare, stavas Black Panther. Tiger Film må recensera och diskutera alla sorters konstformer, som musik, spel och film. Men det vore en osanning om vi inte erkände att vi har en stor förkärlek till popkulturen och främst det som kallas för nördkultur.

Att en serietidningsfilm – efter så många är av negligering, äntligen blev nominerad kändes som ett tillfälle att rättfärdiga alla år som nördar, fans och trogna serieälskare, behövt utstå attacker där elitistiska röster förkastar allt som har med superhjältar och nördiga narrativ att göra. Till och med fantasy och science fiction har blivit mer accepterat än något som burit en DC eller Marvel logotyp.

Oddsen på at Black Panther skulle vinna bästa film var obefintliga. Kritikstormen mot akademin hade förmodligen haft samma destruktiva framfart som stormen Gudrun om detta hade skett.

Att vara värd för Oscarsgalan må ses som en ära inom nöjesindustrin. Men förutom Billy Crystal och Johnny Carson, så har de senaste värdarna – hur duktiga de än är utanför rollen som konferencier, framstått tragiska.

Chris Rock som fått hantera galan två gånger, var en fasa. Till och med usel radioteater var att föredra framför Rocks likbleka skämt och usla framförande. Jon Stewart är en fantastisk energisk och vild personlighet, hans The Daily Show era borde förvaras på The Smithsonian i Washington D.C, men som värd för detta åbäke till ceremoni, så verkade Stewart ha fått på sig en tvångströja, de där riktigt vassa kommentarerna och replikskiftena blev censurerade. Sedan hade vi Ellen DeGeneres vars insats var så usel att dem som tvingades genomlida eländet borde fått ekonomisk ersättning.

Så avsaknaden av en värd kundek kanske ha förändrat saker och ting, självfallet så nyttjades inte detta tillfälle, istället fick vi en show som var lika trist, hjärtlös och långtråkig som alltid. Öppningen där Queen + Adam Lambert spelar ett par korthuggna versioner av We Will Rock You och We Are The Champions framstår pliktskyldigt, och stackars Roger Taylor hanterar sina trummor som om det vore sköra som hundvalpar, något dånande muller blev det inte tal om.

Tina Fey, Maya Rudolph och Amy Poehler iscensättning av en pseudoversion av det klassiska välkomsttalet, gjorde det glasklart att vi befann oss på en den mest erbarmliga bottennivå ännu en gång.

Trots att man lovat en snabbare och mer hanterlig show, så är de flesta hållpunkter detsamma som en massiv blodpropp. Sektionerna där de nominerade inom bästa film skall presenteras av en skara eklektiska personer – Tom Morello ifrån Rage Against The Machine och Prophets Of Rage, dyker upp från ingenstans och presenterar Vice av Adam McKay, Morello ser lika vilsen ut som ett rådjur i strålkastarljuset.

Men Morellos trista presentation är harmlöst gentemot det som väntar i de evighetslånga tacktalen, de fungerar ypperligt som saltsyra mot den goda smaken.

Black Panther vinner förvisso tre priser för sin musik (där vi får lite svensk representation i och med Ludwig Göransson), produktionsdesign och kostym, samtliga välförtjänta men i det långa loppet sekundära. Däremot är publikens entusiasm påtaglig då Black Panther figurerar bland de nominerade.

Resterande två timmar fylls ut med fler hemska presentationer av de nominerade filmerna, dödstråkiga musikaliska framträdanden – exklusive Lady Gaga (som faktiskt håller det mest inspirerade talet) och Bradley Cooper. När vi slutligen når de tyngsta kategorierna, bästa – manliga, kvinnliga huvudroll och film, så kommer galans största överraskning. Glenn Close vinner inte för sin roll i The Wife, istället så är det Olivia Colman som tar hem statyetten för sitt helt magnifika porträtt som drottning Anne i Yorgos Lanthimos mästerverk The Favourite. Emma Stones reaktion – då hon ger kollegan Coleman en lång passionerad kyss på kinden, är ett fantastiskt ögonblick som verkligen visar på bandet som formades mellan henne, Colman och Weisz.

Colemans tal hör också till bland de mer underhållande, det är oförberett, spontant ödmjukt och mycket lättsamt.

Lika underhållande blir det inte då Rami Malek vinner för sin ytterst mediokra insats som Freddie Mercury i Bohemian Rhapsody. Varken Malek eller filmen har någonting att göra bland nominerade som nämnda The Favourite eller ens A Star Is Born.

Bästa film blir nattens enda spännande stund, skall Black Panther återigen göra historia och vinna för ? Svar: Nej… Men innan vi får svaret så plockar Oscarsgalan fram sin ’’bästa’’ presentatör för denna blytunga kategori. Är det en titan såsom Martin Scorsese eller Steven Spielberg ? Glöm det ! Ut kommer en blonderad Julia Roberts. Någonstans här så börjar livskraften rinna ut i fåtöljen, Roberts – som har ett renommé som är lika vackert som en inbrottstjuv och en karriär som inte ens djävulen vill närma sig, skall nu presentera bästa film. Detta är så patetiskt att blodtrycket spränger ett par ådror. Nick Nolte eller Gary Busey hade varit ett bättre alternativ, det vore åtminstone oväntat.

Sedan har vi Roma, denna text har så varsamt som möjligt försökt undvika ämnet. Vår recension är sedan ett tag tillbaka publicerad, tankarna och känslorna kring en av förra årets mest pretentiösa och sega bluffprodukter, vill jag aldrig mer tänka tillbaka på, det är illa nog att jag blir påmind om filmen varje gång jag ser en hink med vatten eller en golvbrunn.

Och även om Black Panther och The Favourite blir snuvade på konfekten, så får Roma se sig besegrad till fördel för Green Book i striden om bästa film.

Tillslut så är golgatavandringen slut…

Klockan är fem på morgonen, många timmars förlorad sömn har återigen ägnats åt ett evenemang som är lika hopplöst som Eurovision Song Contest. Tack och adjö !

Årskrönikan 2018

Publicerad den 31 december, 2018 av bosstime55

Ännu ett år är redo att skrivas in i historieböckerna, än fler filmer, spel, statyer har avverkats, en del fantastiska andra kort sagt horribla. Turbulens verkar vara det ord som summerar året bäst, skiftena mellan bra, uselt och genialiskt har varit oräkneliga. I ena stunden förflyttades vi till Marvels makalösa världar och i nästa så var vi fastbundna i tortyrstolar som The Girl In The Spider’s Web eller Aquaman.

All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios & Marvel Studios 2018

Jag konkluderar – trots den stora mängden smörja, att vi inte mottagit mer skräp än vanligt, däremot har allt som inte hållit måttet verkligen varit skamligt. The Nutcracker And The Four Realms och A Wrinkle In Time är utmärkta exempel på hur schizofrent filmåret varit, dessa två motbjudande filmer levererades av Disney, som i sin tur äger och förvaltar Marvel Studios, som hade ett overkligt bra år.

De fasansfulla minnena kan man dock ha överseende, detta då vi får se filmer som The Favourite och Avengers: Infinity War. Det har varit ett år där känslorna suttit på utsidan hos både kritiker och publik. Klimatet på internet känns lika giftigt som ett rum fyllt av asbestdamm, utrymmet för sansad och vänlig konversation verkar ha ersatts av hånfullt skrikande, ledda av en viss orange hycklare på andra sidan jorden i ett stort vitt hus.

All images courtesy and copyright of XM Studios 2018

Provokation – för saks skull, verkar också ha blivit en alarmerande trend, främst attackerna på subkulturer och minoriteter, både i populärkulturen och i samhället, skrämmer mig. Det finns väl ett visst mått av hyckleri i denna reflektion, vi befinner oss själva i en bransch som handlar om att kritisera och samtidigt underhålla, med fyndiga formuleringar och målande metaforer.

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018

Även då man upplever skräp som Fantastic Beasts: The Crimes Of Grindelwald, så behöver man innerst inne vara införstådd med att visa respekt mot den publik som är menad att se filmen. Harry Potter och dess omgivande universum, har en legion av fans som värderar varenda stavelse som J.K Rowling givit dem som något heligt, att då konstatera att en av världens mest kända författare, satt foten i klaveret med den katastrofala uppföljaren, känns aningen besvärande, man delar nästan ut örfilar mot de som räknat ned med dagar till filmens premiär.

All images courtesy and copyright of Rockstar Games/2K 2018

Även om klimatet flera gånger har verkat hopplöst politiskt eller ur någon sorts grundläggande hövlighets synpunkt, så har året bjudit på så mycket extas, lycka och eufori, att den där vackra tanken om total eskapism faktiskt verkar stämma. Vare sig det har varit att leka cowboy i Rockstars nya mästerverk Red Dead Redemption 2 eller följa med Viggo Mortensen och Mahershala Ali på en resa genom ett USA, fyllt av rasism och segregering, en verklighet som tyvärr lever vidare i dagens Amerika, så har vi tillåtits att glömma mycket av det hemska ute i vår alldeles för tråkiga och får verklighet.

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018

Green Book tar sig an rejält svåra ämnen, även om filmen visar upp ohyggliga orättvisor, så segrar ändå filmen över den alltför hänsynslösa verkligheten, man åstadkommer detta genom optimism, vänskap och integritet. Det är inga nya ideal för dramatiska filmer, men drömmen/visionen om en bättre värld är oväntat effektiv, även hos oss som ser på världen med ett visst mått av förhöjd cynism.

All images courtesy and copyright of Sony Playstation/ Santa Monica Studios 2018

Och spel som God Of War och Spider-Man PS4 fortsätter att klargöra att spelbranschen vägrar att stå stilla. Dess två spel är flera gånger så bra att man måste trycka på pausknappen och ta ett djupt andetag.

Vi fick än mer verklighetsflykt då Pearl Jam intog scenen i Berlin – tyvärr så verkar Sverige falla bort från allt fler turnéscheman. Skillnaden mellan Friends Arena – där jag senast såg Pearl Jam, och Waldbühne i den tyska skogen, en varm sommardag, är som att jämföra en dubbelsäng med en bädd gjord utav törnbuskar.

Att en samling herrar – på över femtio år, kan genomföra konserter som får unga pojkband att framstå som dammiga mumier, förbluffar mig varje gång jag fått privilegiet att se band som U2 eller Bruce Springsteen And The E Street Band. Jag kommer aldrig sluta tjata om den där varma aftonen, jag måste ha gått igenom ett dussin olika recensioner, och inte ens nu är jag nöjd med någon av formuleringarna, det går helt enkelt inte att beskriva.

All images courtesy and copyright of Pearljam.com 2018

Att Pearl Jam var en fysisk upplevelse är en självklarhet, men att Avengers: Infinity War skulle leda till sådan total utmattning kunde ingen – minst av alla jag, räknat med. Den gigantiska tryckvågen som filmen innebar för biografer runtom, borde ha orsakat jordbävningar. Marvel Studios filmer har numera blivit en samlingspunkt där alla vill vara på plats för äventyret.

Som alltid så försöker vi sätta så korrekta och slutgiltiga betyg som möjligt, enbart för La La Land har vi gjort en officiell ändring, men i år förekom det två filmer som inte förtjänar sina betyg. Den första är The Girl In The Spider’s Web, Claire Foy var det enda som fick filmen att hålla en näsborre ovanför vattenytan, men efterhand så känns vårt betyg 2/10 för högt, Spider’s Web är en fullkomlig kalkon som är så usel att den frångår de flesta mallar och ramar. Den andra filmen som skall ha en korrigering – ur betygssynpunkt är Solo: A Star Wars Story.

All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios & Lucasfilm 2018

Jag kommer att försvara vårt betyg för The Last Jedi med näbbar och klor, men denna gång så misslyckas Lucasfilm med att rädda en stökig och krånglig produktion. Då jag såg Solo för andra gång på premiärdagen i maj, så trillade poletten ned med besked, jag kunde bara upprepa en mening ’’ det här är inte kul…’’. Spider’s Web skall ha ett korrigerat betyg 1/10 – och Solo 4/10.

Vi genomförde enbart en utställning i år och detta för Avengers: Infinity War, att samordna och arrangera ett gig med så många statyer, innebär givetvis en del arbete, men utdelningen är alltid lika fantastisk. Vi kan redan nu lova att det blir minst två stycken utställningar nästa år.

Även om Avengers stod för den största explosionen – då det kom till action och nagelbitande spänning, så var det Marvels Black Panther som rörde om inuti folks hjärtan och samhällets puttrande kittel. Nu senast kunde vi också läsa att Barack Obama placerat filmen på sin egen lista över årets bästa filmer.

Förhoppningsvis är detta bara början, både för mer multikulturella filmer samt serietidningsfilmer som inte längre behöver bära något mindervärdighets stigma. Med sina historiska framgångar – ekonomiskt och allvarligt snack om eventuella nomineringar på nästa års Oscarsgala, så kan vi utan större reservationer konstatera, att vi har att göra med en framtida klassiker.

Trots framgångarna för Marvel, så dämpades allt en aning då Stan Lee, skaparen och cameo mästaren lämnade oss. Varje år har inneburit fler och fler förluster, Leonard Cohen och Carrie Fisher är bara ett par exempel på personer som lämnat oss och som förblir evigt sakande. Lees kollega Steve Ditko gick också bort, detta innebär att en övervägande stor del av det gamla Marvel-gardet inte längre är med oss. Nåden i denna saknad, måste ändå vara att både dessa herrar fick se Marvel resa sig från askan och bli en helt unik framgångssaga.

Även om det är rent underbart att se karaktärer som Thanos och Wasp bli verklighet på vita duken, så var det Yorgos Lanthimos som drog det längsta strået. Emma Stone fortsatte sitt segertåg med TV-serien Maniac och sedan sin insats i The Favourite, med hjälp av Lanthimos så blir Stone, Weisz och Coleman en trio som i nuläget känns helt oslagbar. Efter att ha sett filmen en andra gång är jag lika lyrisk.

Så även om det kan tyckas verka hopplöst, mörkt och bedrövligt, så har vi fortfarande en uppsjö av saker och ting som inspirerar och hjälper oss genom dessa osäkra tider. Tiger Film går nu in i sitt tredje år – professionellt, ett år som förhoppningsvis innehåller än mer äventyr, utställningar, expansioner och såklart massor av gemenskap och skratt.

Tack till alla läsare och alla fantastiska människor som gör detta möjligt, ni vet vilka ni är.

På Återseende Och Gott Nytt År !

Alla på Tiger Film Blog

Maniac Recension

Publicerad den 25 september, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Netflix 2018

Summering: Det är synd att det börjar så skakigt, Maniac omfamnar inte precis sin publik, det tar två avsnitt innan huvudrätten rullas ut. Med hjälp av en lysande Emma Stone och en inspirerad Cary Joji Fukunaga blir det tillslut en oerhört tillfredställande upplevelse.

Cary Joji Fukunaga har just fått tretton rätt på tipset och en rejäl skatteåterbäring. Att just ha slutfört ett epos som Maniac, med skådespelargiganter som Emma Stone och Sally Field är uppseendeväckande bara det, men bara någon dag innan Maniac släpptes på stremingtjänsten Netflix, bekräftade filmbolaget EON har Fukunaga hade fått jobbet som regissör till nästa James Bond film.

Fukunagas karriär har inte alltid varit lika ljus, trots kritiskt omtyckta filmer som Sin Nombre och Jane Eyre, så har Fukunaga aldrig riktigt cementerat sig som en filmskapare i världsklass. När filmvärlden inte gav önskade utdelning så bestämde sig Fukunaga att börja producera och regissera sina projekt i episodiskt format. True Detective blev en supersuccé som gav HBO ännu en guldstjärna i kanten.

Nu var alla dörrar öppna för Fukunaga, ett antal stora filmprojekt landade på hans skrivbord, ett av dessa projekt var Stephen Kings IT…

Men den svarta katten kom ikapp Fukunaga, han övergav rollen som regissör och trots att han står namngiven som en av författarna till manuset, så sägs det ha gått genomgått radikala förändringar.

maniac01_28229

’’Is a dream a lie if it don’t come true ?’’

True Detective var – enligt Fukunaga själv, aldrig påtänkt som en följetång, då den första säsongen var slut så var även hans deltagande över. Detta har medfört att Fukunaga dras med ett rykte som något knepig att samarbeta med. Men hos Netflix verkar man äntligen ha uppnått ett samförstånd. Maniac är det andra projektet som Fukunaga regisserar för Netflix, det förra var Beasts Of No Nation.

När något är så pass upphaussat och närmast gudalikt välsignat som True Detective, så bör ens personliga förväntningar dämpas – eller åtminstone sansas. Fyra år efter att den första säsongen avslutades, är jag lika förvirrad och oförstående kring varför True Detective anses vara bland det bästa HBO har producerat.

Det kan har varit Matthew McConaugheys medverkan, efter katastrofala karriärsval under 2000-otalet så genomgick han en slags mikro renässans från och med hans medverkan i Dallas Buyers Club. Hela McConaugheys ’’återkomst’’ kändes lika falsk och krystad som hans insatser i superkalkoner som Failure to Launch och Sahara. Hela hans resning kändes som ett PR jippo som – tyvärr, gick i lås.

McConaughey tog hem en Oscar och var därmed garanterad ett flertal kvalitetsprojekt. När vi nu har möjligheter att analysera de val McConaughey tog efter sin comeback, så är det tydligt att det temporära karriärlyftet inte varade särskilt länge. Efter Christopher Nolans Interstellar, så var McConaughey tillbaka på bottnen med mediokra och rent förfasande dåliga filmer som Free State Of Jones och allra senast kalkonen The Dark Tower.

Hela McConaugheys insats i True Detective kändes exhibitionistisk och lömsk, det osade av pretention och självgodhet. Själva berättelsen var också förvånansvärt tråkig och allting som visades upp kändes gammalt och klichéartat. Än idag så kämpar jag med att förstå storheten med True Detective.

Men i och med Maniac så verkar Fukunaga vara genuint inspirerad. Där tidigare projekt har varit strama och realistiska, så är Maniac surrealistisk och fylld med svart humor. Det är en futuristisk och ogästvänlig värld som också involverar bekanta teman som dystopi och identitetskris. Estetiken påminner om 70-tals filmer – specifikt Martin Scorseses Taxi Driver, med ett grynigt och foto som skapar melankoli och uppgivenhet. Maniac använder sig också av kontraster, där mycket av världen är grå och bedrövlig, så för man in ett flertal detaljer som påminner om Wes Andersons skruvade och absurda scenografi. Spike Jonzes Her och David Lynchs Mullholland Drive är också starka influenser.

maniac-stills-04

Dreaming With A Broken Heart

Om det låter som att Maniac – till största del bara består av referenser och lånade idéer, så stämmer det… Allting är genomfört med stor finess, men väldigt lite känns originellt, nästan allt vi ser får tittaren att associera med något annat. Och det första avsnittet är i mångt och mycket rent bedrövligt. Fukunaga lägger allt för mycket tid på att mystifiera och förvrida seriens presentation, dialogen är forcerad och pretentiös. Den här världen är tekniskt mer utvecklad än vår egen, twisten är att informationsteknologi – som datorer, knappt verkar ha nått embryo stadiet. Mixen är lika absurd som Terry Gilliams Brazil, högteknologisk artificiell intelligens blandas med datorer som nästan är oskiljaktiga från forntida kalkylatorer.

Sedan har vi Jonah Hill… Efter sin första Oscarsnominering har Hill fått storhetsvansinne. Hill behandlar sina fans som säckar med använd kattsand – tex så skriver han inga autografer längre, istället så delar hans entourage ut kort med texten ’’You just met Jonah Hill – It was a total letdown’’. Om inte detta var illa nog så har Hill också spytt ur sig antisemitiska uttalanden. Att framgångarna stigit Hill åt huvudet råder det inget tvivel om. Hill vill så gärna bibehålla idén kring att han numera är givet Oscarsmaterial. Tack vare det då har vi fått se gräsliga – och desperata, insatser i allt ifrån Hail, Caesar – en av bröderna Cohens sämsta filmer, till Sausage Party.

Hill skall här spela deprimerad och psykiskt sjuk, detta genomför han med att titta rakt ned i golvet och tala extremt långsamt. Att intentionerna är att roffa år sig än mer oförtjänta branschpriser är lika klart som dagsljus. De avsnitten som enbart skall bäras upp utav Hill är sega, ointressanta och onödiga.

maniac-stills-02

Dream Baby Dream

Så med alla dessa svagheter verkar läget vara förödande. Men i andra avsnittet så reducerar man Hills roll och slutar försöka leka David Lynch, och då äntligen tar man in Emma Stone på allvar. Hungrigare och mer fokuserad än någonsin så är Stone i absolut toppform. Tillskillnad mot Hills tondöva porträtt av en människa i kris, så är Stones empatiskt, aggressivt och bestämt. Depressionen och ångesten som hennes karaktär Annie går igenom används aldrig som en katalysator för tårdrypande sentimentalitet. Fukunaga visar istället upp desperationen och tristessen som depression och livströtthet kan innebära.

Och med den superba insatsen så styr man in serien till själva huvudmålet, den artificiella drömvärlden… I bästa Inception och The Matrix anda så utsätts karaktärerna för flera olika scenarion där de får ta sig an nya personligheter, miljöer och människor. Variationen blir makalös då man blixtsnabbt kan förflytta sig mellan genrer. Stone utnyttjar denna sanslösa variation till max, hon skiftar mellan tungt drama och tokig komik.

Jonah Hill försöker kontra detta med än mer håglöshet, hans energilösa porträtt förändras bara en enda gång och blir då till fruktansvärt överspel. Stone och Hill har också ganska obefintlig kemi vilket ökar frustrationen med Hills brist på förmåga.

Fukunaga verkar trivas med att ha kunna förvrida och skruva berättelsen. När man väl är inne i drömlandskapet blir alla excentriska och udda egenheter mer acceptabla. Maniac är oerhört ekonomisk med sin speltid – en del avsnitt är knappt 30 minuter, det kan tyckas vara kort, men tillskillnad mot många andra serier så innehåller Maniac ingen som helst utfyllnad. Man vet när man skall sätta punkt, andra serier drabbas ofta utav utmattning, det sker inte här.

maniac-stills-01

Working On A Dream

Och det kaotiska potpurrit som tidigare visades upp blir äntligen begripligt. Människans drömmar och undermedvetna är en enda lång följetång av minnen och intryck, att låta inledningen spegla denna oförklarliga mix känns då förståelig. Och då allt smälter samman till en bisarr och egensinnig komposition har man glömt bort den mesiga och menlösa starten.

Utan att låta högdragen eller pretentiös så är Maniac sannerligen inte något som faller alla i smaken. Och det är inte en fråga om elitistiska idéer om intellektuell kapacitet, den besinningslösa mixen av fantasi, allvar och humor kommer skapa diskussioner och debatter. Och en hel del brister åtgärdas alltid, varför Justin Theroux spelar exakt samma karaktär som i Mute, både irriterar och distraherar. Att det första avsnittet är en sådan soppa är ytterst olyckligt, men jag känner mig närmast manad till att föreslå att man försöka ta sig fram till avsnitt tre, då är det slut med förspel och charader.

Jonah Hill må vara ett bland många problem, det är inte perfekt men den makalösa variation och Emma Stones patenterade raketbränsle gör dessa tio avsnitt till något mycket imponerande.

Betyg 8/10

Filmspekulationer för 2018 Del 3

Publicerad den 5 februari, 2018 av bosstime55

Dark_Phoenix_Entertainment_Weekly_Cover2

Image copyright and courtesy of 20th Century Fox 2018

X-Men Dark Phoenix

X-Men serien står just nu inför ett udda öde, om Disney lyckas med sitt uppköp av 20th Century Fox och dess tillgångar, blir det nästan oundvikligt att skrota allt som varit och börja om från början som med Spider-Man. Om nu köpet skulle underkännas av den amerikanska staten, så kommer Dark Phoenix var betydligt viktigare för Fox. X-Men serien har aldrig varit i närheten av Marvel Studios eller Warner Brothers/DCs största framgångar.

X-Men Apocalypse var ett haveri som borde ha lagt serien på is. Fox matar tjurskalligt på med så mycket de kan och hoppas att någonting faktiskt ger positivt utfall, för bara några veckor sedan läste vi rykten som menade att en film om Kitty Pride är under utveckling. Förmodligen så försöker man i detta läget få ut så mycket man kan av serien innan uppköpet blir av, och på så sätt säkra inkomster och inte lämna pengar på bordet.

Konceptbilden på Sophie Turner som Jean Grey/Phoenix är helt fantastisk, men därefter kan jag inte vara annat än skeptisk. Simon Kinberg som gått som manusförfattare till regissör, känns lika pålitlig som mannen i gränden som vill sälja doktorsavhandlingar. Förvisso skrev Kinberg Days Of Future Past, men vid sidan av det så har han stått bakom två av de största oförätter i genren med X-Men: The Last Stand och Fantastic Four – en av världens sämsta filmer. För knappt ett år sedan publicerades ett inlägg om min skepsis kring Dark Phoenix, de åsikterna har inte ändrats nämnvärt.

Berättelsen känns för stor och komplex för en enda film, med tanke på att Fox sällan är villiga att verkligen betala för sig, så misstänker jag att stora kompromisser kommer att ske. Det här kan vara sista gången vi får se serien i denna tappning och nog vore det roligt om det kunde sluta på topp, chanserna för det ser dock astronomiskt små ut.

Ekonomin
Days Of Future Past är seriens mest framgångsrika inlägg, knappt 750 miljoner dollar spelades in. Solitt men långt ifrån samma braksuccé som Deadpool, som hade en mindre prislapp för sina produktionskostnader. Apocalypse gick betydligt sämre och i USA lyckades filmen ’’bara’’ spela in 155 miljoner dollar, även om dessa summor är enorma relativt sätt, så är de katastrofala sett till att filmer idag måste spela in över tre gånger sin budget för att vara framgångsrika. Apocalypse spelade totalt in 543 miljoner dollar, en alarmerande siffra. Om kritiken är lika svidande mot Dark Phoenix så ser jag ingen annan utväg än att den ekonomiska kapaciteten återigen är lamslagen.

Gissning: X-Men: Dark Phoenix spelar totalt in 600 miljoner dollar

Kritiken
Den utomordentligt framgångsrika och kvalitativa Logan kommer inte göra det lättare för Dark Phoenix. Det skall väldigt mycket till om filmen skall få ett sämre mottagande än X-Men: Apocalypse, däremot är risken stor för att det återigen blir rörigt, för många karaktärer som inte berör och en berättelse som är kan tyckas vara väldigt udda. Vi har – eventuellt, att göra med karaktärer med namn som Lilandra Neramani, bara det kan slå slint om filmen inte är bra.

Gissning: X-Men: Dark Phoenix landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 55 %

emma_stone_-__61st_bfi_london_film_festival__battle_of_the_sexes__premiere_on_october_7-14

The Favorite

Emma Stone gör sitt första kostymdrama, om vi bortser från hennes lilla inhopp som moder Maria i Saturday Night Live. Det borde räcka som utropstecken. Yorgos Lanthimos regisserar och det lär betyda att detta inte blir någon vanlig slentrian i en genre som sällan erbjuder något nytt. Istället för långsamt tempo och stram dialog så kan The Favorite bli lika galen som Lantimos tidigare filmer, där han blandar humor, allvar, trams och mörkt drama. Än så länge finns inget premiärdatum, gissningsvis anländer filmen först till filmfestivalen i Cannes och går sedan vidare till Toronto på hösten. Detta är min personliga joker i denna kortlek av storfilmer.

Kritiken
The Favorite landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 85 %

Image copyright and courtesy of Sony Studios 2018

Venom

Tom Hardy spelar Eddie Brock, Ruben Fleischer står för regin och Michelle Williams medverkar också på ett hörn. Ungefär där tar det slut med matnyttig information kring Venom. Sony drar igång sin egen – besynnerliga, Marvel satsning som verkar gå ut på att sabotera för Marvel Studios genom att sakta men säkert urholka valmöjligheterna för biroller och skurkar för Spider-Man. Det fanns/finns rykten om att Sony tittat närmare på att göra solofilmer med skurkarna Kraven The Hunter och Mysterio. En ide som verkar lika klok som att göra en bil utan varken ratt eller hjul.

Det finns i nuläget inga detaljer kring hur man skall kunna klara sig utan (?) Spider-Man, vissa – helt grundlösa, rykten menar att Tom Holland kommer att göra ett litet inhopp. Sony vill göra en Deadpool liknande historia av Venom, med extremt våld och skräckinjagande scener. Detta går helt emot vad Marvel Cinematic Universe är, det är illa nog med att vi tvingas till att krampaktigt föreställa oss att de dystra Netflix-serierna Daredevil och Jessica Jones, utspelar sig i samma stad där det nyligen skett en gigantisk utomjordisk invasion.

Hela utgångspunkten med Venom känns förvirrad och stressad. Risken är stor att det blir samma typ av misslyckande som The Amazing Spider-Man och Spider-Man 3, fantasilösa och helt meningslösa filmer som inte ger dessa karaktärer någon sorts adekvat rättvisa.

Fortsättning följer i del 4

Årskrönikan 2017

Publicerad den 31 december, 2017 av bosstime55

Ännu ett år har passerat och det är på många sätt mörka tider. Världen ser ogästvänligare och hotfullare ut än jag någonsin sett den under min tid i livet. Men ljuspunkter har förekommit. Där det politiska läget i USA förvandlats till en cirkus av korruption och bottenlös inkompetens så visar amerikansk film fortfarande att det finns gott om kreativ energi, vare sig det gäller miljonproduktioner eller små diskreta projekt.

Disney dominerade återigen alla våra nyhetsflöden genom sina tre (två om man bortser från Spider-Man Homecoming som juridiskt står hos Sony Pictures) gigantiska Marvel filmer. Samtliga var lysande men Guardians Of the Galaxy Vol. 2 och Spider-Man: Homecoming var absoluta toppkandidater. Åskguden Thor fick äntligen en riktigt bra film att hänga sin hammare på. Taika Waititi ignorerade helt och hållet tankesättet att storfilmer inte kan ta risker. Thor Ragnarok är en helt vild åktur som i första hand bör kategoriseras som en komedi, ett stilval som enbart det är värt att lyfta på kepsen för.

Rocket Raccoon, Peter Quill, Groot, Drax och Gamora återvände med oväntat stort drama och några av årets finaste scener. Karen Gillan och Zoe Saldana fick båda två stå för en av årets mest minnesvärda dialoger om syskonkärlek och avund. Och vem kan glömma scenen med Taserface ?

Men den mest triumferande återkomsten skedde då Spider-Man reste sig ur graven som Spider-Man 3 och The Amazing Spider-Man grävt åt serien. Vad vi fick se i Captain America: Civil War var bara förrätten, Homecoming kan stå på helt egna ben utan sina stora specialeffekter och kontext i detta stora Marvel universumet. Det är en suverän karaktärsstudie och en lika genial skildring av livet i ett amerikanskt gymnasium. Filmen tilldelades vårt högsta betyg och såg ut att stå som ensam vinnare som den enda filmen från år 2017 som belönats med tvåsiffrigt betyg.

Star Wars: The Last Jedi blev en oväntad kontrovers, om man enbart gör en snabbtitt på internet verkar det nästan som om regissören Rian Johnson och Lucasfilm skapat en film i ondskans tecken – i samma härrad som Leni Riefenstahl Viljans Triumf. Som vanligt vill jag inte göra detta till något angrepp mot de människor som genuint har invändningar mot filmen, men reaktionen är för mig bitvis obegriplig. Då man vill kategorisera detta som den sämsta Star Wars-filmen någonsin rekommenderar jag att man ser scenen mellan Natalie Portman och Hayden Christensen i vardagsrummet på Naboo, om möblerna eller aktörerna är mest träiga måste man nog vara expert för att avgöra.

The Last Jedi spelar inte lika mycket på nostalgin som The Force Awakens eller Rogue One: A Star Wars Story. Rian Johnson struntar blankt i tidigare kutymer som följt med serien och skapar på så sätt en spänning både i scenerna och strukturen. Sättet filmen vänder och vrider på sin handling är mästerligt. Och då The Last Jedi vill krossa våra hjärtan (på rätt sätt) är den närmast ostoppbar. När jag tänker tillbaka på första visningen kan jag inte låta bli att rysa av välbehag. Således var det omöjligt att inte dela ut absolut högsta betyg och utnämna den till årets bästa film.

1280-dark-phoenix-1493070961013-1280w-1499398641308_1280w

Och självfallet räckte det inte för Disney att enbart stå som årets – ekonomiskt, mest framgångsrika studio, bara för några veckor sedan klargjorde man ett köp av 20th Century Fox, något som innebär att Marvel nu har tillgång till hela sitt karaktärsgalleri med X-Men och Fantastic Four. Affären kommer ta tid och precis som med Spider-Man kommer man nog behöva gå försiktigt fram då man – förmodligen, startar om och börjar integrera sina egna versioner av karaktärer som Wolverine och Storm.

De lite mindre filmerna fick också se sig väl representerade i år. Emma Stone gjorde en grand slam med sin insats i Battle Of The Sexes. Istället för att trycka in pekpinnen i folks ögon så är Battle Of The Sexes en rolig och varm film om ett ämne som inte kunna vara mer passande i dessa tider. Martin McDonagh slog också på stort och gjorde en Fargo-liknande thriller i Three Billboards Outside Ebbing, Missouri där den amerikanska småstaden slukar upp moral och sanning.

Att utse årets person är något för ytligt och fånigt med tanke alla fantastiska personer som verkar i det tysta. Men om vi bara ser till publika människor och kändisar så skall självklart Cobie Smulders och the ’’heavy weight champion herself’’ Emma Stone stå högst upp. Smulders gjorde en otrolig insats på Stockholm Comic Con med sitt fantastiska humor och lyfte en annars ganska platt tillställning.

Och Emma Stone gav allt hon hade till sina fans då hon – på sitt patenterade energisk och glada vis, frälste fansen som väntat på henne vid London Film Festival.

2017 år markerade också första gången Tiger Film officiellt utförde ett resereportage. Resan till London och dess filmfestival blev genast en klassiker och vi kan inte vänta platt ge er mer av denna typ av inslag.

Någonstans mellan det lilla och det stora såg vi Christopher Nolans Dunkirk. En otrolig uppvisning i perfekt hantverk och teknik. Nolan fortsätter att töja på gränserna för vad som är möjligt med sina otroliga ambitioner, som denna gång innebar riktiga stridsflygplan och mängder av statister som skapar en fantastisk närvaro i filmen. Trots skalan så handlar Dunkirk om människorna bakom det storslagna. Samtliga berättelser i filmen är om anonyma soldater eller civila som var villiga att offra allt antingen för sitt land eller bara för att komma hem.

Och så till det som var mindre roligt inom filmvärlden. Man kan nästan inte skriva en summering av året utan att nämna skandalen med producenten Harvey Weinstein. Vad jag ansett om Weinsteins vidriga sätt att arbeta – där han enbart letat efter bekräftelse inom branschen, blev inte bara bekräftat utan ökade till något som inte ens en cyniker som jag själv kunde tro.

Weinsteins uppblåsta skurkimperium fick under slutet av 2017 se sig krossat av en flodvåg av skandaler som både chockade och äcklade hela världen. Hela utrensningen mot övertramp och förföljelse mot kvinnor inom samtliga yrkesgrupper är utan tvekan en av årtiondets viktigaste skiften. I dessa situationer så inser man hur trivialt saker som nöje och underhållning är i jämförelse med förtrycket som sker i skuggorna.

Även om Tiger Film knappt kan beskrivas som en mikroaktör i periferin så blev chocknyheterna om Bryan Singer och Kevin Spacey precis lika motbjudande, man känner både skam och sorg över att man inte på något sätt kunde sätta stopp för dessa monstruösa uppvisningar, där unga män och kvinnor fått sina liv förstörda av monster som enbart prioriterat sin egen patetiska hedonism.

Hur svårt det än må vara att tala om något så trivialt som musik efter detta så vill jag ändå nämna ett par tillfällen under året då konserter och musiker fick lysa.

U2 spelningen i Berlin är självfallet det starkaste minnet, en både våt och lite sval kväll – sett ur ett klimatperspektiv, blev närmast oförglömlig genom en fantastiskt entusiastisk publik och ett U2 som nu anlände med en av sina absolut bästa setlists någonsin. Kasten mellan eufori och sorg var enorma, från tårarna i Miss Sarajevo till den helt vansinniga dansen i Elevation ledde denna kväll fram till min egen historiebok. Sedan knöt man ihop säcken då man släppte albumet Songs Of Experience, ett oväntat strakt album med ett par fantastiska spår som Love Is Bigger Than Anything In It’s Way och The Little Things That Give You Away.

rs-john-mayer-8764aea4-9a74-44ed-ac5e-8c6ad3d97205

På hemmaplan (Stockholm) så skedde två riktigt bra spelningar, ironiskt nog var de så skilda åt som man kunde tänka sig. John Mayer som fått utstå kritik för att vara mesig och blek som musiker, bjöd på en fantastisk kväll där han precis som på sina album blandade allt från lätt pop till hård blues som fick mig att tro att Led Zeppelin med John Bonham återuppstått. Öppningen med Waiting On The World To Change blev också obeskrivligt bra då den drämde ned bara några minuter efter att Emmanuel Macron hade besegrat Marie Le Pen i det franska presidentvalet.

Kompositören Hans Zimmer skulle också inta Globen med ett enormt ackompanjemang med monstermusiker som Tina Guo på cello. Jag har haft turen nog att se ett par olika filmmusik konserter, ofta går de i den klassiska musikens fotspår, det är formellt och rakt. Zimmer ville riva ned de här föreställningarna om hur filmmusik skulle framföras, istället för att dirigera musikerna intog han scenens mitt och emulerade snarare ett rockband än en symfoniorkester. Spelningen blev en stor och intensiv upplevelse där stycken som Wonder Woman-temat närmast fick hela arenan att vibrera.

Ghost på Gröna Lund fick mig också att förstå att de var mer än bara gotisk yta. Det svenska metalbandet känns redo att invadera de riktigt stora spelutrymmena som Globen och kanske till och med Ullevi om ett par år ?

Sämre gick det för Håkan Hellström som gav sig ut på något som verkade vara en turné som enbart hade hybris som sin kärna. Genom uselt väder och en helt odräglig publik på Stockholm Stadion blev det som tidigare varit varma och intima tillställningar till en ren plåga. Att ljudet gjorde det mer eller mindre omöjligt att höra något annat än ett vasst brus hjälpte inte.

När det kommer till interaktivmedia så blev ett begrepp ökänt – Loot Box. Detta påfund som började tillkomma i allt fler spel sedan de enorma framgångarna med så kallade ’’Free to Play’’ spel på den mobila marknaden, blev i år ett otyg som mer eller mindre fick hela Electronic Arts supersatsning Star Wars Battlefront 2 att kapsejsa. Vad som i grund och botten är ett riktigt bra spel förvandlades till en så stor kontrovers av hat och grova svordomar från delar av allmänheten att spelet just nu känns radioaktivt. Det blir en stor sorg att ett spel med så goda förutsättningar helt och hållet kan undermineras av ett riktigt uselt beslut.

Bungie såg ut att ha en säker succé med Destiny 2. Den helt geniala formulan för spelarbelöningar i form av vapen och utrustning hade förfinats till sin spets i uppföljaren. Enspelarläget var äntligen spelbart och flera små problem hade tagit bort. Tyvärr så stagnerar spelet alldeles för hastigt efter att man nått maximal nivå på sin spelfigur. Vad som sedan återstår är en ganska hjärndöd repetition som knappt skulle gå att godkänna utan sällskap av vänner och bekanta. Den sociala asketen av Destiny kommer förmodligen alltid att vara seriens mest omtyckta signum. I och med detta föddes även vår egna – minimala, klan Tiger Film Team. För alla er som är intresserade att spela med oss får gärna kontakta oss på vår mailadress.

Vårt fortsatta intresse för statysamlande fortsatte att belöna sig med några helt otroliga pjäser såsom Beta Ray Bill. Singapore baserade XM Studios fullkomligt körde över sina konkurrenter med produkter som helt och hållet utklassar det mesta i branschen. 2018 ser ut att bli ännu en fantastisk år för både XM Studios och Sideshow Collectibles med mycket spännande projekt som Scarlet Witch och Yoda Legendary Scale.

Avslutningsvis så kommer ett par reflektioner kring Tiger Film. 2017 blev intensivare än någonsin, med fler recensioner och mer innehåll. Publiceringsfrekvensen har ökat och vi hoppas såklart att även kvalitén på texterna förbättrats med tiden. Men absolut mest tillfredställande har varit de olika utställningarna vi gjort tillsammans med vår lokala biograf – Filmstaden Täby. Vi avlade vår sista utställning för året för bara några veckor sedan med Star Wars: The Last Jedi. Det blev en helt fantastisk avrundning där alla glada ansikten – stora som små, är en fröjd att få se.

Och som avslutning vill vi bara tacka alla som går vår verksamhet möjlig. Vi framför våra största tack till:

Dennis, Elliot och Gustav samt resten av den fantastiska personalen på Filmstaden Täby

Paul och Cynthia på Lost In Collectibles

Helena Stenhammar på UMG

Madeleine Käck på 20th Century Fox Sverige

Mattias Vestin och Miriam Bonassi på Disney Sverige

Terese Ruud och Marianne Djudic på Taste PR

Jesper Nordgren på Universal Sony Pictures Home Entertainment AB

Sofia Dahlén på NonStop Entertainment

Mona Holmquist på Scanbox Entertainment

Linn Stjernlöf på MI5 Communications

Alla på Playstation Press service

Samt alla er andra som gör den här cirkusen möjlig

Slutligen så skickar vi våra varmaste tack till er läsare. Tack för ett fantastisk år och god fortsättning så hoppas vi på ett fantastiskt 2018.

Gott Nytt År !

Alla på Tiger Film Blog

Battle Of The Sexes Recension

Publicerad den 6 december, 2017 av bosstime55

All images copyright and courtesy of 20th Century Fox

Emma Stone och Steve Carell ger oss både allvar och humor i en frisk och stark film. Skojfriskheten är stor ock likaså hjärtat, intelligent nog har man också befriat filmen från någon form av överdådighet.

Det blir Emma Stones stora final för hennes två rekordår 2016 och 2017, men triumfen sker i modet att hon vågar dra sig tillbaka och visa upp helt andra sidor än tidigare. Filmen är också osedvanligt rolig och medryckande trots att det utan kunde ha blivit en en pekpinnepekoral. Med ett aktuellt budskap, fantastisk värme och humor blir Battle Of The Sexes en fantastisk film som måste ses.

Få aktörer kan få en film av verkligen lyfta. Inte ens en samband trupp av vår nuvarande skådespelarelit kan komma ifrån minuspunkter som ett dåligt manus eller torftig regi. Det finns åtskilliga exempel på fantastiska skådespelare som krossats under diverse negativa faktorer. Men Emma Stone hör till den där lilla skaran som besitter så mycket värme, närvaro, charm och intensitet att hon kan lyfta upp inprincip vad som helst.

005

No Surrender

Battle Of The Sexes spelar på dagsaktuella ämnen. Billie Jean Kings resa som tennisproffs till jämlikhetskämpe kunde inte ha kommit mer lägligt i en tid då vi läser om förskräckliga övergrepp mot unga kvinnor. Jag har haft en viss oro kring att Battle Of The Sexes kunde ha blivit övertydlig och skrivit sitt budskap på publikens näsa. Istället så har man sluppit undan det problemet genom att presentera filmen som en mycket genuin dramakomedi.

Där andra filmer i samma tematiska landskap oftast kan bli ointressanta moralkakor där man hanterar både sitt drama och budskap klumpigt – som North Country och nu senast Suffragette, två filmer som helt tappade bort sig och närmast använde sina viktiga ståndpunkter som en dålig ursäkt för två väldigt dåliga filmer.

012

All The Way

Regiduon Jonathan Dayton och Valerie Faris är ytterst medvetna om hur försiktigt de måste gå fram, delvis för att kunna skapa en film som både resonerar med den aktuella debatten kring allas lika värden, men också en historia som roar och berör. Balansgången sköts fantastiskt och Battle Of The Sexes är många gånger förvånande rolig och lättsam.

Steve Carell gör ett både avskyvärt men mångbottnat porträtt av den åldrande fossilen Bobby Riggs, en man som får representera ett samhälle som klassar kvinnor som klena objekt. Riggs skryter mer än gärna om sin egen briljans och känns nästan skrämmande aktuell då vi mottar nyhet på nyhet om trakasserier och övertramp. Men trots denna bitvis groteska personlighet så vågar Dayton och Faris göra karaktären till mer än bara en antagonist. Flera scener ger Riggs en mänskligare sida där han kämpar mot ett spelberoende samtidigt som han försöker hålla ihop ett allt mer misslyckat förhållande med sin fru. Detta gör att filmens både berättelser blir intressanta där väldigt lite känns som utfyllnad.

027

Lightning Bolt

Och så har vi ’’the heavy weight champion’’ herself… Efter La La Land hade Stone utan problem kunnat kopiera sin fantastiska insats och leva gott på en slags fantomprestation de närmaste åren. Allt det där kan vi dock avskriva, den här insatsen är sansad och återhållen. Billie Jean King har på senare tid pratat om sina svårigheter att visa känslor då hennes fokus helt och hållet låg på tennis. Stone gör King till en karaktär med integritet och en intern strid där hon tyst måste brottas med sin sexualitet men även pressen att behöva bli en representant för hela det kvinnliga sportsamfundet.

Men tillskillnad från tårdrypande dramatik och långa träningssekvenser i bästa Rocky-anda, så får vi se en karaktär som växer i sin ensamhet. Andrea Riseborough som spelar Kings älskare kompletterar Stone med en ödmjuk och vänlig själ, som även hon kämpar mot dåtidens snäva synsätt. Trots alla bollar i luften med flera olika sidospår så vandrar man elegant på den här tunna linan.

Det finns en och annan kliché som närmast känn som kutym i en sportfilm. De där överdrivet dramatiserade replikerna och pompösa scenerna – där hela världen kan förändras genom en enda gest, finns på plats. I en såhär intelligent och vass film behövs inte dessa typer av platta inslag. Sarah Silverman är som alltid en smärre plåga med sitt enerverande och monotona skådespel. Men det är ett litet minus i en annars helt fantastisk film som både värmer och engagerar.

Betyg 8/10

La La Land In Concert – Stockholm 25-10-2017 Recension

Publicerad den 29 oktober, 2017 av bosstime55

0061

Med en film som bara blir bättre och bättre för varje visning och ett suveränt framträdande av Stockholm Concert Orchestra gör kombinationen av livemusik och spelfilm till en riktigt minnesvärd upplevelse även om man behövt byta lokal och vissa lokaliseringar inte fungerar.

Jag har sagt det förut i tidigare recensioner, men förutsättningarna ser mörka ut den här kvällen. Utanför spöregnar det, den elaka höstkylan får alla besökare som rör sig i Globen området att rysa av obehag. Konserten som skulle ägt rum på Globen har också flyttats till det inbyggda annexet. En plats som sväljer runt 3 500 besökare.

Inne i Globens gångar ekar det tomt, enbart ett femtiotal personer står redo att gå in i arenan då portarna öppnas. Väl där så är det tydligt att några stolsrader är helt tomma, det fylls absolut på ju närmare starttiden, men när föreställningen väl drar igång så är det lätt att förstå varför eventet flyttades till en mindre arena.

Men dirigenten Erik Ochsner verkar inte bekymrad över att han spelar för en decimerad publik, han vandrar ut på scenen som om han spelade på ett fullsatt Ullevi. Han presenterar gladeligen kvällens upplägg. En kort liten ouvertyr står som uppvärmning och sedan så drar världens bästa filmmusikal igång.

Precis som med musik som man hör live för första gången, utan några vidare kunskap om texterna eller styckets struktur, så är det en belönande känsla att återvända med texterna inristade i minnet och musik som nu fyller en av vällust.

Blir bara bättre

La La Land är en film som bara blir bättre desto fler gånger man ser den. Det är en glad, smart och hjärtevärmande upplevelse som inte går att få nog av. Det är också en av de få filmer som jag ångrar att vi inte satte ett högre betyg på. Nästan ett år senare är det inget tvivel om detta är värt vårt absolut högsta betyg.

Emma Stone är filmens motor och hjärta, det blir än starkare av vetskapen att karaktären Mia Dolan speglar Stones egen resa som skådespelare, där hon gjorde oändliga mängder teaterframträdande som barn och sedan flyttade till Los Angeles som tonåring för att kämpa sig upp till att bli filmvärldens idag kanske största och mest berömda aktris.

Jag har fortfarande vissa problem med Ryan Goslings porträtt av Sebastian, det är klart mer slätstruket än Stones starka och kraftfulla prestation. Gosling förblir för min egen del ett av filmvärldens största mysterium med sin totala oförmåga att ingjuta liv i sina karaktärer .

Men i ”den där” scenen där Stone erkänner sig helt besegrad och att orken tagit slut så värker det i hjärtat. Igenkänningsfaktorn är nog stor, även för de som inte aspirerat till att medverka i filmproduktioner. La La Land kunde ha blivit en såsig och platt film om innerliga drömmar och aspirationer, men istället så tar regissören Damien Chazelle och framhäver att kompromiss och lyckliga slut faktiskt kan gå hand i hand. Detta förblir nog den enda musikal som jag kan omfamna fullt ut.

Vissa spår har redan blivit moderna klassiker, A Lovely Night förblir min personliga favorit med det otroliga arrangemanget.

Filmen i centrum

Trots att soundtracket spelas i realtid så är det filmen som får stå i centrum ikväll. Det finns bara ett enda tillfälle där musiken tar överhand och märkbart försämrar en av scenerna. Detta beror nog till stor del på att man spelar ett stycke som egentligen skall ligga på en lägre volym.

Det är lite synd att vi inte kan se hela orkestern, flera musiker försvinner i den enorma samlingen av orkestermedlemmar, de externa jazzmusikerna (inhyrda specifikt för kvällen) är omöjliga att urskilja. Just på symfoniska konserter kan jag verkligen uppskatta att få en bra överblick av orkestern och på så sätt se hur maskineriet bryts ned i individuella instrument. Att få höra vissa nyanser förstärkas eller hävas fram är mycket intressant, skillnaderna mot originalinspelningarna är minimala men de gånger det avviker känns det snarare som en intressant variation än ett regelbrott.

För liten duk

En hel del invändningar finns dock ikväll, ett framträdande minus redan innan konsertens början är storleken på duken där filmen projiceras, det känns som om filmen projiceras från en alldeles för klen projektor som inte kan dra upp bilden till en passande storlek. På de spelningar som gjorts i USA har man åtminstone nyttjat en puk som är i ett 2.35.1 format, dvs att hela duken fylls utav bilden, den här kvällen så är presenteras filmen med enorma svarta kanter. Och med den minimala textremsan kan man undra om det inte bara är en enkel kopia av den svenska Blu Ray utgåvan som spelas upp ?

Och ännu en gång måste jag kritisera Stockholms publiken, sena ankomster, pillande med telefoner och en total brist på respekt mot orkestern förekommer alldeles för ofta. Under eftertexterna sitter alla musiker kvar på scenen och spelar musiken, sedan bjuds det på ett extranummer, men vid den här tiden är det bara ett par hundra personer kvar i lokalen. Innan dess har folk flytt fältet som om hela huset stod i lågor.

Men när man väl sitter där och ser den otroliga avslutningen som hyllar filmkonsten och där man är så rörd att man inte kan prata, så är det inget tvivel om att man fått en otrolig upplevelse.

Betyg 8/10

Tiger Film

Est. 2015

Kategoriarkiv: Emma Stone

Zombieland: Double Tap Recension

The Favourite Blu Ray Recension

Tävling: The Favourite Blu Ray

Oscarsgalan 2019

Årskrönikan 2018

Maniac Recension

Filmspekulationer för 2018 Del 3

Årskrönikan 2017

Battle Of The Sexes Recension

La La Land In Concert – Stockholm 25-10-2017 Recension