Kategoriarkiv: Star Wars

Obi-Wan Kenobi Recension 

Publicerad den av
All Images copyright and courtesy of Walt Disney & Lucasfilm 2022

Summering: Makalöst spännande och förvånansvärt gripande då Ewan McGregor får återupprättelse i rollen som en galaxens mest pålitliga Jediriddare.  

Det är tre år sedan The Rise Of Skywalker hade premiär och drygt fyra månader sedan The Book Of Boba Fett avslutades. Tyvärr har tiden inte läkt alla sår och med det syftar jag till vad så kallade ’’fans’’ och rent illasinnade människor valt att konvertera Star Wars till. Det är en personlig trop och käpphäst vid det här laget, med sedan The Last Jedi har Star Wars förvandlats till ett slagfält där rasism, personliga påhopp och en militant falang av nättroll har gjort allt för att måla Lucasfilm chefen Kathleen Kennedy som en nära säkring till Hin håle. Denna mobb har även passat på att häckla Kelly Marie Tran och förnedra de som försökt att förnya Star Wars vad gäller progressivitet. Den fantastiska entusiasmen från The Force Awakens premiären tycks ha inträffat för länge, länge sedan i en galax långt, långt borta. 

Från ett kreativt perspektiv är denna atmosfär rent omöjlig att navigera för producenter, regissörer och manusförfattare. Hur man än vrider eller vänder på det väntar en pöbel som ser total förstörelse som det enda rätta. Men med serier som Obi-Wan Kenobi påminns tittaren om hur pass kraftfullt och lockande Star Wars kan vara då det är som allra bäst. När serien når sina högsta toppar känns keyboardkrigare och de hysterika ropen efter bisarra fan fiction-drömmar bortblåsta. Utan att retirera eller ge vika för nätpåhopp bygger regissören Deoborah Chow vidare på det moderna och insiktsfulla fundament som har skapats sedan Disneys uppköp av Lucasfilm, resultat är både bländande och gastkramande. 

Utan att fortsätta hålla låda gällande det aktuella läget för Star Wars-kliamtet finns det gott om dokumentation gällande min personliga hållning till prequel-filmerna. För att göra bedömningen kort kan mitt snittbetyg för samtliga summeras med följande formula; tre delat på tre. För dem som hade nöjet – eller snarare missnöjet, att uppleva denna trilogi på bio, samt de efterföljande diskussionerna, kan med erfarenhet hånle åt dagens hysteriska profetior om Star Wars rådande död och domedag. George Lucas krampaktiga regi och hans hälsofarliga manuskript är än idag en skräckupplevelse. Uppfinnaren Adam Savage påstod att det enda sättet att tolerera episod 1-3 var att se dem dubbade till antingen tyska eller franska för att förskona sig det hemska skådespelet. Att den talangfulle Ewan McGregor aldrig kom till sin rätt i det virrvarret är föga förvånande. Den unga versionen av Kenobi saknade värmen, empatin och pondusen från Alec Guinness och dennes ikoniska rolltolkning. 

McGregor återvänder nu som huvudrollsinnehavare och exekutiv producent, detta  innebär en förnyelse och återupprättelse på alla håll och kanter. Istället för att brottas med dialog som kan jämföras med tidsinställda bomber tillåts McGregor att agera avsevärt mer avslappnat och effektivt. Denna version av Obi-Wan är en grubblande, bitter och djupt sårad man, precis som Luke Skywalker i The Last Jedi har han avsagt sin roll som sagobokshjälte och prioriterar istället en snäv agenda där altruismen har lagts åt sidan. McGregor förmedlar nu den mänskliga värmen som var frånvarande då Lucas satt i regissörsstolen. Det är fascinerade att se McGregor binda ihop sin egen tolkning med Guinness och hur detta leder till en egen men bekant version av karaktären som nu  begåvats med ett emotionellt spektrum som humaniserar karaktären. 

Även om händelserna från prequel-trilogin informerar mycket av berättelsen i Obi-Wan Kenobi är det Dave Filoni raffinerade Clone Wars-serie som dikterar atmosfär, dramatik och presentation. Detta innebär att vi slipper konversationer om sand, döda ynglingar och Natalie Portmans krossade hjärta, detta hårresande trams är istället ersatt av den skräckinjagande Jedi inkvisitionen. Denna specialtrupp av fanatiska soldater skrämmer tittaren med sina tydliga referenser till religös fanatism och den fascistiska polisstaten. Star Wars fortsätter att bli alltmer allvarsamt och brutalt, många går får terrorn och skräcken ställa sig mitt på scen i rad spända och nervpirrande stunder som kunde vara hämtade ur en skräckfilm. Darth Vader fortsätter att formas om till en mordmaskin som inte längre är en stapplande och långsam robot. Den chockartade och hyllade masslakten från Rogue One verkar ha varit den huvudsakliga ritningen för att göra filmvärldens mest ikoniska antagonist till en demonisk gestalt som kommer att hemsöka mardrömmarna hos de yngsta tittarna.  

Hayden Christensen återvänder i rollen som Anakin Skywalker/Vader och utnyttjas bättre än någon hade kunnat hoppats på. Ingenting kan förändra eller förmildra Christensens stela skådespel årgång 2002-2005. Deborah Chow är väl införstådd med att Christensen inte är någon arvtagare till Jarl Kulle vad gäller förmågan att förmedla känslor eller leverera kraftfulla citat, istället implementeras Christensen på en rad snillrika sätt som tillkännager hans insats samtidigt som den tittar tillbaka på karaktärernas mest minnesvärda ögonblick. Moses Ingram i rollen som den hetlevrade och aggressiva inkvisitören Reva skapar en intensiv och mångbottnad karaktär som – trots brister i manuset vad karaktären anbelangar, intresserar. Flera av nytillskotten i karaktärsgalleriet är genomgående lysande, alltifrån en suverän Kumail Nanjiani till en fantastisk Indira Varma gör att Obi-Wan Kenobi kan stoltsera med några av de mest minnesvärda Star Wars-birollerna på länge. 

Star Wars är som alltid inte komplett utan sina enorma vyer eller nervpirrande actionscener och Disneys seriesatsningar fortsätter att vara bland de mest imponerande vad gäller att erbjuda på renodlad biofilm hemma i TV-soffan. Med hjälp av den revolutionerande tekniken ’’The Volume’’ kan landskap och miljöer byggas upp med en sällan skådad realism. Ur en visuell synpunkt har Star Wars alltid varit en balansgång mellan att vara storslaget och ett improviserat garagebygge. Obi-Wan Kenobi förvaltar detta arv genom att vara exotisk men också jordnära, en kombination som känns igen från originaltrilogin. Mötet mellan de fysiska och digitala är en god påminnelse om hur effektivt ett sunt giftemål mellan klassiskt scenbygge, vacker rekvisita och digitala miljöer kan vara. På actionfronten har Chow bantat bort de stora slagen och fokuserar istället på en rad mer intima strider och jaktsekvenser som alla är mycket effektiva. I synnerhet är spänningen påtaglig i en rad laddade sekvenser som inte involverar något annat än en mycket tät hotbild där konsten att hålla masken är den enda lösningen, inte en brinnande ljussabel. Även om publiken är medveten om slutdestinationen är resan dit förundransvärt engagerande, detta genom de fantastiska karaktärerna och en rad scenarion som visar upp äventyrs och – actiongenren från sin bästa sida. 

Det bästa sparas dock till sist i en blixtrande final som tar andan ur tittaren. Istället för Revenge Of The Sith och dess bombardemang av överdriven koreografi och ihåliga försöka att appellera till tittarens känsloregister – med löjliga raseriutbrott från Christensen, presenteras istället en rafflande final som drabbar tittaren hårt. Detta genom ett fantastiskt skådespel från Ewan McGregor och ett strålande manus. Först då känns den långa konflikten mellan mästare och lärjunge komplett, ett ögonblick som, i alla fall jag, aldrig trodde vi skulle kunna få se i ett professionellt utförande. Denna avslutning känns redan nu helt oförglömlig och placerar sig som bland det bästa Star Wars gett publiken.   

Är allting således fläckfritt ? Knappast… Det finns en rad skeenden som gärna hade fått förklaras mer utförligt. Det klassiska Star Wars-patoset om hur ljuset alltid triumferar har hanterats med mer finess och originalitet av Rian Johnson. Men det är slående att Star Wars, Lucasfilm och Kathleen Kennedy – trots en uppförsbacke och en arme av belackare, vägrar att ge upp. Hur duktiga och ambitiösa regissörer och kreatörer fortfarande dras till projekten och hur de kan entusiasmera och berika något som under mitten av 00-talet var skrämmande nära att endast bli ett urholkat varumärke – i bästa Byggare Bob-anda, utan varken ryggrad eller kreativitet. Obi-Wan Kenobi är en fantastisk Star Wars-saga och en ren njutning vad action och äventyr beträffar. 

Betyg 9/10               

The Mandalorian Säsong 2 Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Disney and Lucasfilm 2020

Summering: Genialisk fortsättning på en serie som saknar motstycke vad gäller produktion och ambition 

Jon Favreau och Dave Filoni har skapat något mirakulöst… Även om TV-produktioner har uppnått en osannolikt hög produktionsnivå de senaste åren, så är de eskapader och visioner som vi får se i The Mandalorians andra säsong helt utan motstycke, både vad gäller TV och majoriteten av de filmer som visas på en biograf. För ett decennium sedan så hade tanken på en Star Wars-produktion – som inte var avsedd för biografer, varit skrattretande och lika långsökt som en bostad i Dödsstjärnan.

Men i och med det eskalerande kriget gällande abonnenter via streamingtjänster så har hela spelplanen byggts över vad vi kan förvänta oss att uppleva i TV-soffan. The Mandalorian är – trots mördande konkurrens och vedervärdigt näthat gentemot Disneys förvaltande Star Wars, en helt enastående skapelse som hänför och begeistrar genom genialisk produktion, minnesvärda karaktärer och en massiv förkärlek till källmaterialet. 

Star Wars är tyvärr inte lika gladlynt som för fem år sedan. J.J Abrams fick uppgiften att rädda serien från total undergång – orsakat av bla George Lucas, producenten Rick McCallum och många andra. Förväntningarna var på topp, stämningen innan och efter premiären av The Force Awakens var inget annat än magisk. Men i och med The Last Jedi så förändrades allt. Producenten Kathleen Kennedy, Abrams, Disney… Ja, till och med någon avhängd Ewok kostym, blev överrösta med hat, verbala övergrepp och allmän ärekränkning. Sedan dess har Star Wars blivit ett hatiskt inferno som inte går att närma sig utan att bära asbetskläder.          

Men The Mandalorian verkar ha lugnat ned detta vansinne. Påhoppen, hånen och den allmänna mobbningen har – för tillfället, upphört. Istället så dissekeras och hyllas varenda scen med internetfenomenet Baby Yoda. Uttrycket ’’ This is way’’ har blivit lika påtagligt som ’’May the force be with you’’. Det finns en uppståndelse, entusiasm och hoppfullhet kring The Mandalorian som tar en tillbaka till de svurna tider då Star Wars var gemytligt, spännande och fullt av möjligheter.  

I praktiken så avviker The Mandalorian inte mot det nya paradigm som Disney har infört  för Star Wars under 00-talet. Det är mognare, mer sansat och lustfyllt än då George Lucas ägnade scen efter sen med att förklara intergalaktiska handelsavtal.I och med sitt episodiska format så kan The Mandalorian vara mer återhållsam och detaljerad i sitt berättande. Flera stunder och moment i säsong två är svåra att förställa sig i en traditionell biofilm. Serien tillåts vara ingående, långsam och noggrann. I en spelfilm så hade flertalet av dessa stunder kunnat ställa till problem för tempot. Men uppdelat i åtta – relativt korta, avsnitt så kan Filoni och Favreau arbeta noggrant med karaktärsutvecklingen och erbjuda stillsamma – men minnesvärda, scener som djupdyker i den gedigna Star Wars historiken. Flera av seriens gästinhopp och påskägg får de mest inbitna fanatikerna att krevera när överraskning på överraskning hoppar fram som gubben ur lådan.    

Säsong 1 kritiserades för att vara aningen för osammanhängande. Istället för att nyttja en fem till sex timmar lång kontinuitet så valde man att fokusera på ett avsnitt i taget, med olika strapatser och äventyr som inte alltid var sammanlänkade. Detta är förpassat i och  med Säsong 2. Även om det finns ett och annat avsnitt som avviker så finns det inga som helt stoppklossar som – på ett provocerande sätt, förlänger säsongen, något som flertalet TV-serier dras med. Framförallt så märks det hur pass bekväma skaparna har blivit med serien. Det återfinns en självsäker attityd genom hela Säsong 2. Ingenting trevar eller tassar fram, oavsett vad som presenteras så läggs det fram med en oerhörd övertygelse.  

Berättelsen tillåts expandera och växa då man för första gången vågar koppla ihop allt som har med Star Wars att göra, oavsett medialt format. Lucasfilm har länge försökt skapa en massiv kontinuitet, inte bara genom filmerna, utan böcker, spel och serietidningar. Detta har många gånger känns som en övermäktig vision. Berättelserna och karaktärerna känns ofta isolerade från varandra. Kontinuitet från animerade serier – som Star Wars Rebels, tilläts endast figurera som knapphändiga påskägg i de fem filmerna som haft premiär sedan 2015. Om man jämför med hur Marvel Studios har integrerat sina berättelser så har – framförallt, den nya Star Wars-trilogin – vad gäller referenser, varit feg. Något som utan tvekan kan ses som en bortkastad möjlighet med tanke på hur kraftfull kontinuitet över de mediala gränserna kan vara.  

Detta misstag görs inte om i The Mandalorians andra säsong. Även om ett par inslag riskerar att gå över huvudet på dem som inte dedikerat sitt liv åt galaxen långt, långt borta, så är övertygelsen i berättelserna så pass stark att tittaren magnetiseras. De allra minsta hänvisningar, referenser och förklaringar får en helt annan betydelse då allt som tidigare skett – oavsett format, kan komma att ha en enorm betydelse för framtida händelser. Framförallt så är det slående hur lekande lätt allt verkar vara för Filoni, Favreau och den mycket kompetenta grupp av regissörer som anställts. Lucasfilm har länge arbetat efter en modell där filmskaparna själva skall ha så mycket utrymme och flexibilitet som möjligt. Oavsett vad man kan tycka om iden att inte planera den moderna trilogin på förhand, så kan ingen påstå att Lucasfilm styr sina regissörer och författare med järnhand. Trots att säsong 2 är klart mer sammanhängande i sin berättelse än säsong 1, så tillåts regissörer som Peyton Reed och Robert Rodriguez sätta sin egen prägel på sina respektive avsnitt, utan att någonsin avvika alltför mycket från helheten. Det här leder till en variation som gör varje avsnitt till en plattform där inprincip vad som helst kan hända. 

Och vad det gäller action så erbjuds ett veritabelt julbord av godsaker. Stunder som fansen väntat på i årtionden uppfylls äntligen. Återigen kan man bara häpna över vad Lucasfilm erbjuder tittarna. Säsong 2 innehåller några av de mest pulserande, intensiva och storslagna scener som Star Wars någonsin har visat upp. Då Säsong 2 är som bäst så är den nästan oskiljaktig mot Rogue One – som fortfarande kan ses som guldstandarden för action i en Star Wars-film. 

The Mandalorian Säsong 2 fortsätter också att briljera i sin produktion. Med den revolutionerade tekniken som döpts till ’’the volume’’ – som bygger upp digitala landskap genom monitorer och spelmotorn Unreal Engine, så skapas en serie vars visuella kvalitéer lamslår tittaren. Landskapen, världarna och vyerna som erbjuds saknar motstycke. Genom denna imponerande teknik så skapar man en vision av Star Wars som placerar sig precis rätt vad gäller nostalgi och nyskapande. Ralph McQuarries odödliga design förvaltas med en religös vördnad. Varenda mutter och landningsplattform hedrar den bortgångne visionärens briljans. Och i ett av seriens mest imponerande avsnitt så dras tankarna genast till de bilder som Annie Leibovitz tog under inspelningarna av Episode VII-IX. Att en serie avsedd för TV-apparater kan se såhär bra ut är inget annat än häpnadsväckande. Inte ens HBO har någon gång nått samma höjder – vad gäller produktion, som The Mandalorian. 

Det är endast i en och annan actionscen som man kan skymta brister. Framförallt Dave Filoni  – som fortfarande är oerfaren med ’’live action’’, kämpar med actionkoreografin. Men dessa felsteg vägs upp utav gastkramande sekvenser som skakar om och framkallar tårar av lycka. Då The Mandalorian är som bäst så förvandlar den publiken till små barn som för första gången fick se en ljussabel, höra Darth Vader andas eller John Williams musik. Man har hittat en kärna som påminner allt och alla om hur magisk äventyrs – och actiongenren kan vara. Det spelar ingen roll att det inte är lika djuplodande som då Ingmar Bergman eller Mike Leigh regisserar. Den upphetsning, glädje och energi som Säsong 2 erbjuder är minst lika meningsfull som ett intensivt relationsdrama. The Mandalorian för oss samman i vår entusiasm, passion och kärlek för den moderna mytbildningen. Och i tider som dessa, då vi alla är splittrade och långt ifrån varandra, så kan jag inte tänka mig något mer essentiellt.  

Med sin briljanta presentation och generösa berättelse så är The Mandalorian fortfarande helt ensam om att erbjuda äventyr och action i världsklass direkt in i folkhemmet. Faktumet att Disney lovat en uppsjö av serier som – förhoppningsvis, håller samma klass, får det makabra år som varit 2020 att framstå lite mer uthärdligt då vi verkar ha bättre tider att vänta i en galax långt, långt borta. 

Betyg 9/10 

Star Wars Episode IX: The Rise Of Skywalker Blu Ray (2K) Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Disney and Lucasfilm 2020

Full Disclosure: Vi mottog detta recensionsexemplar av Star Wars Episode IX: The Rise Of Skywalker på Blu Ray utav Disney Sverige. 

VARNING ! DENNA RECENSION INNEHÅLLER SPOILERS ! 

Film

Vad som började som en galant återkomst med The Force Awakens. Slutade, tillföljd av andra omständigheter än filmerna själva, i en smärre härdsmälta. Det fanns en tid då George Lucas var jämställd med djävulen. Den ökända dokumentärfilmen People Vs George Lucas, är ett manifest mot alla cinematiska synder som Lucas begick. Från de minst sagt kontroversiella korrigeringarna i originaltrilogin, till de hädelser som var Episode I-III.

Tjugoett år efter att The Phantom Menace haft premiär, så verkar detta var bortglömt. Den tiden då J.J Abrams och Kathleen Kennedy blev hyllade som hjältar, då de stolt annonserade att den nya trilogin skulle vara en återgång till det traditonella, med analogt foto och mer praktiska effekter, är ett minne blott. Idag är Kennedy, Abrams och Rian Johnson, den nya slagpåsen ute i cyberrymden. Den giftiga responsen, och det helt odrägliga klimatet, som en liten skara så kallade ’’fans’’ har orsakat. Är inget annat än skandalöst. Grova förolämpningar, kränkningar och mordhot är bara ett fåtal otyg som använts för att försöka sänka Lucasfilm och dess medarbetare . 

George Lucas har nu gått från satan till att bli frälsaren själv. Namnlistor har skapats för att låta Lucas återvända till bolaget och diktera den kreativa riktningen för filmserien. Denna schizofrena mentalitet visar att Star Wars har blivit omöjligt att arbeta med för en kreatör som inte vill följa ett strikt och bevandrat protokoll. Att avvika från normerna – som Johnson gjorde, är detsamma som att skriva om delar av bibeln. Men att göra en helt traditionell Star Wars-film som The Force Awakens, är inte heller något som verkar ha mottagits väl av samma fans som förfasade sig över att The Last Jedi skulle spela efter strikta spelregler. 

The Last Jedi innebar en hatstorm som jag aldrig tidigare har skådat. Det är så pass tragiskt och utmattande att följa efterspelet kring Rian Johnsons film, att jag önskar att det infördes allmän tystnadsplikt kring filmen. Jag har försvarat Johnson och filmen i över två och ett halvt år. Och jag kommer fortsätta att göra det.

J.J Abrams fick återigen återvända till regissörsstolen, efter att Jurassic World-regissören Colin Trevorrow hoppat av. Jag har aldrig träffat J.J Abrams, men enligt uppgift sägs regissören vara en av de allra trevligaste och vänligaste. Både mot fans och sina medarbetare. Enligt Kevin Smith så skapar Abrams en stämning på inspelningarna där alla känner sig delaktiga och sedda utav Abrams.    

Den här önskan att vara alla till lags, och att alltid vara villig att lyssna, är The Rise Of Skywalkers största svaghet. Efter mordhot, trakasserier och litervis med vidriga kränkningar, så verkar det som att Kathleen Kennedy och Lucasfilm har fått nog utav hatet. The Rise Of Skywalker känns därefter många gånger som ett långt – och onödigt, reparationsarbete, endast skapat för att få tyst på glåporden och hånen. 

Allt det som ifrågasattes i The Last Jedi, adresseras och korrigeras. Det verkar som att filmen rättar sig efter en imaginär kravlista. Som skrivits utav de mest aggressiva kritikerna. Många gånger känns det som om Abrams agerar som anden i flaskan. Där varje bisarr önskedröm uppfylls. Försöket att tillfredsställa en aggressiv minoritet leder till att filmen saknar struktur. 

Efter den helt magnifika öppningen, så blir Abrams och produktionen till en stressad reparatör. The Rise Of Skywalker verkar lida av fantomskador, där man försöker gipsa och läka åkommor som aldrig fanns där från början. Mycket av berättelsen ägnas åt ett överdrivet flängande. Berättandet forceras och komprimeras för att kunna nå fram till de punkter där man – ansträngt, kan backa bandet för mycket utav händelserna i The Last Jedi. 

Det mest påträngande och onödiga fixet kommer i och med Rey och hennes ursprung. Att denna löjliga kontrovers får ta upp en så stor del av av filmen speltid, är inget annat än förkastligt. Istället för att ge tid åt exempelvis Keri Russels stenhårda Zorii Bliss, eller Richard E. Grants kylige Enric Pryde, så ältas denna helt menlösa punkt. Något som borde varit slutdiskuterat då Kylo Ren gav det bittra beskedet att Rey inte kom från några speciella.. Genom att försöka tillgodose att hysteriska krav, så får Abrams inget utrymme att laborera eller vara kreativ. Alltför mycket av filmen känns som en gång på glas, ett blygt försök att inte skapa mer kontrovers. 

Att en gapig minoritet har fått diktera så mycket av The Rise Of Skywalker är både frustrerande och oförståeligt. För då vi ser till faktiska genomförandet, personregi, skådespel etc. Så finns det väldigt lite att ifrågasätta. Daisy Ridley och Adam Driver är båda utmärkta. Abrams igenkännbara humor är förfriskande och hjärtevärmande. Och flera sekvenser, såsom introduktionen till Kejsare Palpatines gigantiska flotta, är fullkomligt spektakulära. 

Dessa höjdpunkter, den fantastiska produktionen och faktumet att vi kan få en Star Wars-film – som inte förnedrar sina skådespelare, eller filmkonsten. Är en mindre gåva från filmgudarna. Och bortsett från Marvel Studios, så är Lucasfilm fortfarande i en klass för sig, vad gäller att profilera och demonstrera hur bra och imponerande produktioner – med en budget som motsvarar vissa länders BNP, kan vara.  

Betyg 8/10        

Bild

J.J Abrams var mycket tydlig med att The Force Awakens skulle filmas med analoga kameror. Detta för att efterlikna originaltrilogins utseende. Den visionen är lika viktig nu som då. Bilden vi får bär tydliga spår av celluloid. Det finns en märkbar kornighet genom hela filmen. Scenerna som utspelar sig på ökenplaneten Pasaana är oerhört ljusa och gör kornigheten mycket märkbar. Analoga filmkameror och projektor, för med sig ett uns matthet, med färger som är aningen mindre mättade än hos de digitala motsvarigheterna. 

Där The Last Jedi hade en mycket kraftig färgpalett, som dränkte vissa scener i monotona färger. Så är The Rise Of Skywalker mer reserverad vad gäller färger. Mängden analogt gryn gör att flera scener inte är så knivskarpa som man kunnat hoppas på. The Rise Of Skywalker är också en mörk film vad gäller det visuella. Mycket av sekvenserna utspelar sig i grottor eller katakomber, som är befriade från naturligt ljus. Sekvenserna på Sith-planeten Exegol kan endast klassas som mediokra ur ett bildmässigt perspektiv. 

I inledningen, då Kylo Ren sakta rör sig igenom Palpatines laboratorium, är närmast smetig, och det sakans riktigt stark svärta. Detta förvärras då man tillsatt rök och dimma för att förhöja atmosfären. Däremot så finns det gott om detaljer i närbilder och texturer – då ljussättningen tillåter. Reys ansikte, eller C-3POs blankpolerade gulddelar, är otroligt detaljrika och naturliga. Ljussabel-striden, utanpå den totalförstörda Dödsstjärnan, är inget annat än spektakulär. Här gör den matta paletten underverk. Vattenvågorna och de dyblöta kostymerna återges med otrolig precision, och det är nästan så att man kan känna det isande vattnet som dränker Kylo Ren och rey. På det hela så är det en solid visuell presentation, som exemplifierar för – och nackdelar, med att spela in en film analogt. 

Betyg 8/10               

Ljud

Jag trodde – och hoppades, att problemet med Disneys ökänt volymfattiga Blu Ray-släpp, var förbi. Men tyvärr så återvänder denna hemska egenskap med The Rise Of Skywalker. Den legendariska introduktionen, då Star Wars-loggan kastas emot publiken, och John Williams musik dundrar ut ur högtalarna. Är en fullkomlig explosion på biografer. Stråkarna och brasset, skall helst vara så starkt att publiken hoppar ur sätet utav förvåning. Tyvärr så är denna effekt helt frånvarande på Blu Ray-utgåvan. Standardvolym är närmast omöjligt att lyssna till. Det är så svagt att all detaljrikedom och klarhet uteblir. Som exempel är stråkarna och blåsinstrumenten – i den klassiska öppningsmusiken, löjligt dämpade och klena. 

Det är först då vi vågar öka volymen – DRASTISKT , som det faktiskt börjar hända saker. Då volymen är uppskruvad så är The Rise Of Skywalker ett bombardemang av avgrundsdjup bas och uppfinningsrik ljuddesign – och mix. Så fort en ljussabel tänds, eller Millenium Falcon dundrar in, så skakar väggar och byggnadsfundament.

Framförallt så är det imponerade hur detaljrik ljudmixen är. Återigen så är scenen på den förstörda Dödsstjärnan filmens sanna höjdpunkt, både vad gäller bild och ljud. Då Rey klättrar uppför totalförstörda cylindrar, och då hon äntrar tronrummet, så mixas musiken och atmosfäriska ljud på ett eminent vis som placerar oss mitt i vraket och de spöklika korridorerna. Om det inte vore för den skandalöst låga volymen, så hade detta ljudspår kunnat stå sig som en referenskopia i många år framöver. 

Betyg 9/10  

Extramaterial 

Tyvärr så uteblir J.J Abrams kommentars spår. Detta kompenseras med en uppsjö av diverse dokumentärer som tar oss bakom kulisserna. Där The Last Jedis dokumentär fungerade som en fluga på väggen. Utan någon exakt struktur eller alltför många intervjuer. Så är detta en återgång The Secrets Of The Force Awakens. Detta innebär hjärtliga intervjuer med en storleende Daisy Ridley, en entusiastisk Abrams och fantastiska inblickar i hur mycket arbete och kärlek som ägnats åt de allra minsta detaljerna. 

Det fullkomligt skär i hjärtat då vi förstår hur mycket tankeverksamhet och kreativitet som bara fick stå i centrum i ett fåtal minuter – och i värsta fall sekunder. Det är med andra ord svårt att känna sig alltför besviken beträffande bristen på ett kommentars spåret, när vi får en så ingående genomgång av allt som krävdes för att färdigställa den jättelika produktionen. 

Betyg 8/10        

Årskrönikan 2019

Publicerad den av

2019 går mot sitt slut och det har sannerligen varit ett innehållsrikt år som många gånger varit oförglömligt – av diverse anledningar, bra som dåliga . Vårt faktiska samhälle – det utanför fiktionen och de färgrika sagorna, fortsätter att splittras, söndras och fördärvas av olika krafter. Med tanke på att vi snart går in i ett nytt årtionde så är det omöjligt att inte se tillbaka under de gångna åren och fråga sig vad som egentligen gick så fel ? Hur vi inledde 10-talet med optimism och förhoppningar, och hur vi slutar här och nu. Tack och lov så har olika kulturella gärningar hjälpt oss genom dessa tuffa tider. Under årtiondet så har vi givits makalösa upplevelser inom musik, film och spel. Det har varit ett så händelserikt och späckat decennium, att funderingar och tankarna kring det får vänta till en separat och kommande artikel.  

Om ungefär ett år så fyller Tiger Film hela fem år, det har varit en unik och spännande resa som många gånger varit utmanande, men aldrig negativ. Vi växer sakteliga och börjar hitta olika uttrycksformer som passar vårt mer diversifierade material. Då vi öppnade ett Instagram-konto – efter mycket internera diskussioner, så fick vi möjligheten att effektiva dela med oss av vårt visuella material. 

Under åren som gått så har en av våra absoluta favorithändelser varit de utställningar vi fått arrangera  i samarbete med Filmstaden Täby, i samband med Marvel Studios eller Star Wars-premiärer. Efter ett antal år så lyckades vi – om vi tillåts vara något självgoda, göra våra två bästa utställningar hittills. Responsen från besökarna i och med Avengers Endgame premiären var fullkomligt överväldigade, med hjälp av nära och kära vänner, så samlade vi fler statyer än någonsin och fick vara med om en utställning som vi aldrig kommer att glömma bort. Detsamma gäller utställningen för The Rise Of Skywalker, som var en anstormning av nostalgi, entusiastiska diskussioner och barndomsminnen.   

Det är också i de mänskliga interaktionerna som året varit som allra mest givande. Trots att mycket av vår verksamhet är digital, så är det på mässor och utställningar som allt arbete blir till något mer substantiellt än bara besökssiffror. Sammankomsterna, med så många fantastiska människor, har varit en gudagåva. Vår resa ned till Köln, då vi fick träffa den europeiska distributören för XM Studios, är ytterligare ett underbart möte som sedan fick fortsätta i Stockholm då XM Studios gjorde sin debut på en skandinavisk mässa. Mässorna gav oss också möjlighet att möta ett antal av serievärldens mest hyllade. Paret David – och Meredith Finch visade sig vara minst lika exceptionella människor som kreatörer, med varma leenden och stor tålmodighet gjorde de varje tillfälle med fansen unikt. 

Stockholm Comic Con lyckades också få hit ett kreativt par i Amanda Conner och Jimmy Palmiotti, som även dem visade sig vara ett sant nöje att träffa. Att Conner också konstaterade – att omslaget till Captain Marvel #7 – som vi tagit med för signering, var det första hon signerat, var en minst sagt trevlig överraskning. Och att hastigt diskutera Prime 1 Studios kommande Joker staty – designad av Lee Bermejo, med skaparen själv, är också en stund för minnesgalleriet. 

Hela 2019 har dominerats av populärkultur. Avengers Endgame lyckades tillslut göra det som ingen annan film gjort – att gå om James Camerons Avatar, vad beträffar inkomster och bli den mest framgångsrika filmen någonsin. Det var ett viktigt ögonblick, inte bara för att den enorma finansiella succén innebär att Marvel och deras filmer fått en automatisk existens garant de närmsta åren, men att den subkultur, som så länge varit häcklad och ansetts som något trivialt, lyckades med att skaka om hela filmindustrin. 

Men denna seger för – subkulturer, nördar och entusiaster jorden över, visade sig vara kortvarig, i och med Martin Scorseses uttalande kring Marvel Studios, så restes murarna och fördomarna kring genrefilmer ännu en gång. Vi har undvikit att kommentera och engagera oss i detta elitistiska trams, men Scorseses uttalande gav tusentals människor en anledning att komma ut – och på de mest pinsamma vis attackera Marvel och de miljontals fans, som en lägre sorts människor, som saknar kapacitet att förstå ’’riktig film’’. Vad Scorseses än tycker och tror är hans ensak, men den hatstorm han skapat, och sättet den har ställt grupp mot grupp, förblir oförlåtligt, det har legitimerat allmänna påhopp och klassfördelningar, något som filmbranschen – minst av alla, behöver i en tid med våldsamma påhopp och en brist på total anständighet eller ansvar. 

Men oavsett vart man står i frågan om man gillar subkulturer eller inte, så glädjer det mig att den moderna mytbildningen lever vidare hos Marvel, DC och Star Wars. Vi stirrar oss blinda på termen superhjältar, ett koncept som ofta förknippas med ett bakrån som omedelbart stoppas av en gudalik figur, som sedan flyger iväg. Det må ha varit så det började för karaktärer som Stålmannen och Batman, men att tro att de inte har utvecklats, moderniserats, blivit mer komplexa och förnyat sig, är lika naivt som att tro att mänskligt berättande inte utvecklats sedan våra förfäder gjorde grottmålningar.   

I The Killing Joke, X-Men eller The Punisher, så är antalet intressanta karaktärer, fascinerande intriger och relevanta allegorier till dagens samhälle, minst lika närvarande som i de mest kvalitativa filmer eller TV-serier. Den tyska expressionismen använde sig gärna utav fantasifulla karaktärer och kreatur, se bara till Fritz Langs Metropolis, där robotar och futurism spelar en lika stor roll som samhällets revolt mot en totalitär överklass. Genom det imaginära och fantastiska, kan man skapa kraftfulla allegorier, paralleller och motiv. Att trivialisera sagor innehållandes fantasirika och mytiska attribut, är detsamma som att ifrågasätta hela vårt moderna berättande. Varken Shakespeare eller Kafka, värjde sig ifrån att gå långt ifrån vår egen verklighet, för att på så sätt ges en större verktygslåda, där de kunde utforska ytterst mänskliga ämnen och ting, med hjälp av magi och förvandlingar.  

Att tala om rasförtryck, orättvisor och förbjuden kärlek i mer abstrakta former kan vara minst lika effektivt – om inte mer, än ren facklitteratur. Det finns ett skäl till att karaktärer som, Prinsessan Leia, T’Challa och Peter Parker kan fånga fantasin, det är inte bara en fråga om deras extraordinära förmågor och epitetet, utan deras berättelser, deras upplevelser och trauman som gör dem enkla att identifiera med och finna tycke för. 

Vi har fått möjligheten – att i första hand, se vad dessa moderna myter kan ha för inverkan, då vi genomfört våra utställningar. Häpnaden och fascinationen för Captain Marvel och Rocket Raccoon – i statyform, handlar inte bara om att de tillintetgjort rymdskepp och rymdvarelser, det finns mänskligt element som fäster sig som en märla kring hjärtat, det må låta högtravande, men jag har sett och upplevt det själv. 

Scenen i Avengers Endgame – då karaktärerna vi lärt känna och stifta bekantskap med i över tio år, reser sig från askan – för att göra en sista ansats att besegra ondskan, är ett av väldigt få tillfällen då jag drabbats så pass emotionellt att jag har haft svårt att beskriva det i ord. Det handlade inte bara om det visuella fyrverkeriet, det var något klart mer personligt. Då jag fick privilegiet att se Sagan Om Konungens Återkomst på midnattspremiären i ung ålder, så föddes en guldstandard. Vartenda ögonblick, varje ansats och varje tickande sekund, vara lika verklig, viktig och betydelsefull som en dag i livet. Känslan av fullkomlig övertygelse, fascination och förundran lyckades Avengers Endgame återskapa. 

Att året därefter har gått i dessa fotspår är i mina ögon det kanske mest inspirerande, hur stora mängder av människor har kunnat samlas för att uppleva en och samma sak. Där deras intresset för Tony Stark eller Carol Danvers övervinner saker som hudfärg, politik och personliga värderingar.        

Bortom filmens värld, så visade Rammstein att man på ren och skär eldkraft, kan skaka om och förföra trettiotusen människor en grå Augusti kväll. Bruce Springsteen må inte ha turnerat med sitt album Western Stars, men konsertfilmen, där vi äntligen får höra materialet i en mer levande kontext, orsakar rysningar då man tänker tillbaka på versionerna av Rhinestone Cowboy och Chasin’ Wild Horses. 

Och i mer digitala världen kunde vi förundras av egensinniga kreationer som Death Stranding och Sekiro: Shadows Die Twice, två spel som vägrar att kompromissa. Men det är Respawn Entertainments Star Wars Jedi Fallen Order som drar det allra längsta strået, med sin polerade mekanik och passionerade berättelse – som dränks i entusiasm och energi. 

Avslutningsvis så återstår det bara att tacka alla er som följt med oss under årets gång. Resan fortsätter att vara fantastisk och ständigt överraskande. Vi önskar ett ett gott nytt år och ser fram emot vilka nya äventyr som väntar.   

Tack till alla läsare och alla fantastiska människor som gör detta möjligt, ni vet vilka ni är. 

På Återseende Och Gott Nytt År ! 

Alla på Tiger Film Blog

Årets Bästa Spel 2019

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Electronic Arts/Respawn Entertainment 2019

Tillskillnad mot 2018 så var spelåret 2019 inta lika fyllt med oförglömliga upplevelser.
Även om det inte fanns något så pass fantastiskt, som stunden då vi red ut på prärien tillsammans med Arthur Morgan, eller tappade hakan i och med upplösningen i God Of War, så fanns det ändå ett antal minnesvärda stunder. Att agera packåsna i Hideo Kojimas – märkligt underhållande, Death Stranding är något vi sent kommer glömma – på gott och ont. 

Ett annat minne – som inte var befriat från frustration eller ilska, var FromSoftwares diaboliskt svåra Sekiro: Shadows Die Twice, där Dark Souls och Bloodborne gav spelaren möjligheter att – på ren ihärdighet, kunna förstärka sin karaktär med bättre vapen och statistiska fördelar, så är detta inte en möjlighet i Sekiro. Ett antal konfrontationer – med bossar som Isshin och The Demon Of Hatred, kommer för alltid ha en plats i våra mardrömmar. 

Men det är i FromSoftwares fotspår som vi hittar årets bästa spel – Star Wars: Jedi Fallen Order. Efter den massiva – och till stor del välförtjänta, kritikstormen beträffande Battlefront 2, så reser sig Electronic Arts ur askan med hjälp av Respawn Entertainment. Förutom att vara fantastiskt spelmässigt, så bjuder Fallen Order på en lysande berättelse som omfamnar allt som är Star Wars. Referenser och vinkningar utförs med en monumental respekt gentemot sitt källmaterial.

Tiger Film utser därmed Star Wars: Jedi Fallen Order till 2019 års bästa spel   

Star Wars: The Rise Of Skywalker Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Walt Disney/Lucasfilm 2019

Summering: Storyn är överbelastad och flera gånger så känns det som att man försöker blidka för sina tidigare misstag. Men det stoppar inte J.J Abrams från att skapa fjärilar i magen, tårar i ögonen och en spektakulär final. 

Det började som en tanke hos George Lucas, att göra en hyllning till Flash Gordon och Buck Rodgers, med en berättelse som tog inspiration från klassisk mytologi. Litteraturprofessorn Joseph Campbell diverse böcker om klassiska hjältar – och deras resor, låg också till grund för vad som skulle bli ett världsfenomen utan dess like. 

Star Wars må idag ha blivit omsprunget av Marvel Studios och deras grandiosa uppvisningar i spektakel, hjärta och adrenalin, men oavsett vad som händer, om världen snurrar eller inte, så förblir Star Wars ’’blockbusterns’’ fader. Mercedes Benz och BMW må producera bilar som revolutionerar komfort och körning, och anses som den absoluta gräddan inom fordonsindustrin. Men trots det så förblir Rolls Royce det som för alltid kommer vara associerat med det absoluta bästa, mest speciella och exklusiva. 

Storfilmens Rolls Royce 

Star Wars är storfilmens Rolls Royce, filmerna må inte alltid vara bättre än konkurrensen, men dess betydelse för filmhistorien och osannolika framgångar, under 40 år, ger den en adlig status inom filmindustrin och vår moderna kultur. När något blir så älskat, omtalat och omdebatterat som Star Wars, så medför det även subkulturer och passionerade klaner av fans som ser berättelserna och karaktärerna som lika essentiella i sin tillvaro som armar och ben. 

Det är inte konstigt då vi ser till vilken inverkan karaktärer som Luke Skywalker och Darth Vader haft. Star Wars framkallar nostalgiska och högst personliga minnen från en tid då allting tycktes vara enklare, en tid då allt som spelade någon roll i tillvaron,  var vilka scenarion man kunde skapa med sina actionfigurer. Stunderna, då man som hänfört barn togs till en galax långt borta, som var så pass trovärdig och förförisk att den kändes lika bekant och familjär som ens eget kvarter, går inte att glömma bort, det är en del av min egen och många andras uppväxt.      

Sedan Return Of The Jedi har sagan befunnit sig i en besynnerlig sits där den växelvis har avskytts och dyrkats. Då George Lucas sjösatte The Phantom Menace så delade den de mest trogna fansen som röda havet inför Moses. Om Jar Jar Binks är värre än det stela skådespelet från Natalie Portman har fortfarande inte utretts. Efter den kolossala besvikelsen – som lett till multum av dyra terapisessioner för inbitna fans, så blev de två uppföljarna än mer salt i de redan jättelika såren. 

Disneys uppköp utav Lucasfilm öppnade dörren för en helt ny generation av filmer. Med Kathleen Kennedy som chef och ledsagare så fullkomligt krossade The Force Awakens konkurrensen med sina 2 miljarder dollar i intäkter. Responsen var överlag positiv, och för egen räkning så var det aningen ofattbart hur J.J Abrams lyckades med att få igång mitt eget – då ganska svala Star Wars intresse – som följd av prequel trilogin. Force Awakens var snabb, rolig och energisk. Med hjälp av Disneys jättelika bankvalv, så tog man fram en helt fantastisk äventyrsfilm som värmde i vintermörkret 2015. Den stora kritiken – att likheterna och influenserna från A New Hope var alltför stora, gick att ha överseende då man ser till vilket skick George Lucas hade lämnat sin rymdsaga i. 

’’Let the hate flow…’’

Men The Last Jedi blev mer än polariserande. Hatstormen som följde – orsakad utav en högljudd minoritet, nådde ohyggliga proportioner. Eldgafflar och molotov cocktails – i digitalform, öste över regissören Rian Johnson, filmens manus, ensemblen, ja, någonstans fanns det väl till och med en svidande kritik mot Carrie Fishers trogna franska bulldog Gary. 

Betyget som vi delade ut till The Last Jedi, var vårt allra högsta. Och trots att de förlöpt två år och att hatstormen mot filmen förblir lika giftig som ett besök till Tjernobyl, så står jag fast vid betyget. Problemet med den tveksamma humorn var lätt att ha överseende med då Johnson vände upp och ned på alla tidigare Star Wars konventioner och gav platta karaktärer som Luke Skywalker brister och fel, samt helt nya dimensioner. 

Men denna historisk otäcka hatkampanj har tyvärr gett Star Wars ett inte alltför trevligt sken, det var inte en fråga om olika åsikter, utan något som kan beskrivas som ett uppeldat drev. Hur vackert någonting än är, så går det inte att uppskatta det om det utsätts för skadegörelse och allmän förstörelse, om Sixtinska kapellet hade dränkts i neonfärger och blivit sönderslaget med släggor, så finns det inget som kan restaurera det till sitt ursprungliga skick, skadan är gjord.  

Förväntningarna har därmed varit aningen dämpade hos allmänheten inför The Rise Of Skywalker. Men mina personliga anspänning har ändå varit stor. Inte för att uppgiften att recensera – eller bedöma, någonsin bör hanteras med ena handen i fickan. Men uppgiften att recensera Star Wars är något extra. Sätt sedan ihop det faktum att The Rise Of Skywalker många gånger kör över tittaren med ett vansinnigt tempo, en ström av nya intryck, otroliga bilder och en kärlek till allt som är Star Wars, så har vi att göra med en utmattande, imponerande men långt ifrån problemfri upplevelse. 

Gigantisk öppning 

The Rise Of Skywalker öppnar med en hisnande sekvens som definierar ordet episkt, det är stämningsfullt, mystiskt och totalt gastkramande. 

Den lite glättiga och lättsamma sidan från The Force Awakens har ersatts med ett hårt yttre, som inte har några svårigheter med att visa upp en mörker, våld, och en hotfull atmosfär. En del av den dramatiska tyngd som The Last Jedi medförde är lever kvar här. Men Abrams är noga med att tillföra lite mer av de äventyrliga rötterna än Rian Johnson – som hämtade från matinéer och äventyr med Errol Flynn. Dialogen är snabbare, rappare och slagfärdig, det känns som att alla karaktärer har växlat upp vad beträffar sin talhastighet. Abrams tar inspiration från screwball komedier i karaktärernas prosa, många gånger är dialogen och meningsutbytena lika snabba som valfri sportbil från Fast & Furious-serien. 

Detta tempo dikterar men än bara dialogens tempo. The Last Jedi höll sig till ett par platser och personer, där man höll isär huvudpersonerna, denna gång så samlas trion med Daisy Ridley, John Boyega och Oscar Isaac som en knuten näve. Samtidigt väller det in nya ansikten och platser. Abrams är – som alltid, duktig med personregi och skapar intresse för alla sina protagonister, nya som gamla, men det finns stora problem i denna oupphörliga rush av nya intryck och personer.

Försöker tillgodose kritikerna med blandat resultat 

J.J Abrams har i ett par intervjuer pratat om hur viktigt det är att lyssna till kritiken utan att bli till dess slav. Om vikten att behålla en distans till sitt arbete och ifrågasätta. Tyvärr så verkar Abrams och Lucasfilm varit lite för tillgodoseende med att rätta till – eller justera, de inslag från The Last Jedi som inte mottogs med öppna armar. Många gånger så känns det som att Abrams jobbar med två filmer, där den första är sin version av Episode VIII som aldrig blev av, där han lägger grunden för mycket som skall ske i The Rise Of Skywalker. 

Att ägna mycket av en film åt uppbyggnad och förberedelse är inte fel, men sättet man fasar ihop mycket av berättelsen känns grovhugget. Kasten kan bli så tvära att karaktärer – som i praktiken borde spela en större roll, känns som obetydliga inhopp. Med tanke på hur bra och solida nykomlingar som Keri Russel och Richard E. Grant är i sina respektive roller, så är det synd att de figurer så kort och sporadiskt. Filmens mitt innehåller också en sektion som drar ned tempot avsevärt och endast fungerar som ett halvdant förarbete för filmens final, första halvan känns endast som ett förspel där man stressat försöker få i ordning skutan, så att den kan sjösättas, och med nöd och näppe klara färden, utan att börja läcka. Detta gör att flera sekvenser känns överflödiga, där man fokuserar på saker och ting som inte borde ha en plats i en film där allt står på spel och varje sekund och minut räknas. 

’’Confronting fear… Is the destiny of a Jedi’’

Oron, att drabbas av ännu ett bakslag – i form av oupphörligt hat, verkar gäcka flera gånger, The Rise Of Skywalker känns frekvent som en moloken ursäkt för vad som hände sist. Detta är något som inte sitter helt väl med mig personligen. Genom att gå in med sänkt huvud så ger man rätt till de personer som har har gått så långt som att mordhota Kelly Marie Tran och Kathleen Kennedy. Det hade varit bättre att ta nya friska tag och inte blicka tillbaka på en mörk episod – reaktionen, inte The Last Jedi. På så sätt så känns det som att hatets dogma flera gånger styr filmen, för att citera Yoda ’’Train yourself to let go of everything you fear to lose’’.

Och då man försöker agera som reparatör så blir upplösningar och avslöjande ganska uppenbara, någonting som aldrig skedde i The Last Jedi. Sedan kämpar man – förvisso tappert, med att så diskret som möjligt, fasa in icke använt material från The Force Awakens för att göra det möjligt för Carrie Fisher medverka en sista gång. Till största del så sköts detta med bravur, men precis som med specifika bilder av Paul Walker från Furious 7, så vilar det något olustigt över mycket av de scener som involverar Prinsessan Leia. 

Självförvållade fel och en omöjlig uppgift 

Felen som begås är således självförvållade, vilket känns tragiskt då allt detta känns skapt för att försöka blidka en väldigt högljudd minoritet. Om man istället hade vågat stå sitt kast så hade vi fått mer tid till annat. The Rise Of Skywalker må vara knappt två och en halv timme, men inte ens denna väl tilltagna speltid räcker för allt som filmen vill åstadkomma. Förutom att fungera som uppföljare till två tidigare filmer, så är det också en sammanfattning av allt som skett sedan 1977, där Marvel Studios hade en monumentalt svår uppgift att summera tio år av filmer med Avengers Endgame, så blir utmaningen att kondensera ned 40 år helt enkelt för stor. Det hade behövts en speltid på tre timmar – om inte mer, för att skapa en bättre helhet där allt tillåtits andas och utvecklas i lugn och ro. 

Men trots filmens tydliga problem, med sin ojämna struktur och flera sektioner som endast trampar vatten, så finns det, väldigt lite att kritisera i individuella scener. Abrams och ensemblen är i total symbios, smågräl och snabba replikskiften blir till fantastisk komik. Där Daisy Ridley och John Boyega båda var aningen spända i The Force Awakens  så har det mognat, blivit fullt bekväma med sina roller och tillför mer nyanser och detaljer i sitt skådespel. Richard E. Grant är värd att uppmärksamma ännu en gång, i sitt iskalla och hotfulla framförande som fascinerar och skrämmer.  

’’Unlimited Power !’’

Samma fläckfria utförande sträcker sig till actionscenerna, som alla är i toppklass. Jaktsekvenser och gigantiska strider i luften/rymden får hela biografen att skälva, att det är sista delen i sagan om familjen Skywalker blir extra tydligt här, Abrams och hans team  ger allt dem har vad beträffar ren och skär eldkraft. Det en är hänsynslös och kompromisslös vision som får det mesta på biorepertoaren att framstå som en vattenpöl i jämförelse. Men det är inte bara i explosioner och rymdskepp som Abrams förundrar publiken med. 

Trots att berättelsen som helhet, hostar, haltar och stapplar fram, så är enskilda stunder helt oförglömliga. Det finns ett multum av scener som bränner sig fast i minnet som ett ärr efter en ljussabel. Abrams bidrar med en sådan passion och intensitet, att det får publiken att vilja äta ur hans händer för mer detaljer, och fler mysterium att lösa. Otaligt många moment orsakar handsvett och ger fjärilar i magen, inte ens världens mest vågade berg – och dalbanor kan mäta sig med stunder från The Rise Of Skywalker, ochaldrig tidigare har duellerna med ljussablar varit såhär intensiva och brutala.     

Ofattbart fint 

Även om resan inte alltid är spikrak – eller genomtänkt, så lämnas man med en klump i halsen och tårar i ögonen då allting når sitt slut. J.J Abrams sätt att fläta ihop nostalgi med sitt nya narrativ är ofattbart fint. Det är sannerligen inte perfekt – eller ens det bästa den här filmserien presterat, men styrkan och passionen gör det till en rafflande – och i slutändan, helt fantastisk upplevelse som kommer stanna kvar, långt, långt fram… 

 Betyg 8/10 

Årskrönikan 2018

Publicerad den av

Ännu ett år är redo att skrivas in i historieböckerna, än fler filmer, spel, statyer har avverkats, en del fantastiska andra kort sagt horribla. Turbulens verkar vara det ord som summerar året bäst, skiftena mellan bra, uselt och genialiskt har varit oräkneliga. I ena stunden förflyttades vi till Marvels makalösa världar och i nästa så var vi fastbundna i tortyrstolar som The Girl In The Spider’s Web eller Aquaman. 

All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios & Marvel Studios 2018

Jag konkluderar – trots den stora mängden smörja, att vi inte mottagit mer skräp än vanligt, däremot har allt som inte hållit måttet verkligen varit skamligt. The Nutcracker And The Four Realms och A Wrinkle In Time är utmärkta exempel på hur schizofrent filmåret varit, dessa två motbjudande filmer levererades av Disney, som i sin tur äger och förvaltar Marvel Studios, som hade ett overkligt bra år. 

De fasansfulla minnena kan man dock ha överseende, detta då vi får se filmer som The Favourite och Avengers: Infinity War. Det har varit ett år där känslorna suttit på utsidan hos både kritiker och publik. Klimatet på internet känns lika giftigt som ett rum fyllt av asbestdamm, utrymmet för sansad och vänlig konversation verkar ha ersatts av hånfullt skrikande, ledda av en viss orange hycklare på andra sidan jorden i ett stort vitt hus. 

All images courtesy and copyright of XM Studios 2018

Provokation – för saks skull, verkar också ha blivit en alarmerande trend, främst attackerna på subkulturer och minoriteter, både i populärkulturen och i samhället, skrämmer mig. Det finns väl ett visst mått av hyckleri i denna reflektion, vi befinner oss själva i en bransch som handlar om att kritisera och samtidigt underhålla, med fyndiga formuleringar och målande metaforer. 

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018

Även då man upplever skräp som Fantastic Beasts: The Crimes Of Grindelwald, så behöver man innerst inne vara införstådd med att visa respekt mot den publik som är menad att se filmen. Harry Potter och dess omgivande universum, har en legion av fans som värderar varenda stavelse som J.K Rowling givit dem som något heligt, att då konstatera att en av världens mest kända  författare, satt foten i klaveret med den katastrofala uppföljaren, känns aningen besvärande, man delar nästan ut örfilar mot de som räknat ned med dagar till filmens premiär. 

All images courtesy and copyright of Rockstar Games/2K 2018

Även om klimatet flera gånger har verkat hopplöst politiskt eller ur någon sorts grundläggande hövlighets synpunkt, så har året bjudit på så mycket extas, lycka och eufori, att den där vackra tanken om total eskapism faktiskt verkar stämma. Vare sig det har varit att leka cowboy i Rockstars nya mästerverk Red Dead Redemption 2 eller följa med Viggo Mortensen och Mahershala Ali på en resa genom ett USA, fyllt av rasism och segregering, en verklighet som tyvärr lever vidare i dagens Amerika, så har vi tillåtits att glömma mycket av det hemska ute i vår alldeles för tråkiga och får verklighet. 

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018

Green Book tar sig an rejält svåra ämnen, även om filmen visar upp ohyggliga orättvisor, så segrar ändå filmen över den alltför hänsynslösa verkligheten, man åstadkommer detta genom optimism, vänskap och integritet. Det är inga nya ideal för dramatiska filmer, men drömmen/visionen om en bättre värld är oväntat effektiv, även hos oss som ser på världen med ett visst mått av förhöjd cynism. 

All images courtesy and copyright of Sony Playstation/ Santa Monica Studios 2018

Och spel som God Of War och Spider-Man PS4 fortsätter att klargöra att spelbranschen vägrar att stå stilla. Dess två spel är flera gånger så bra att man måste trycka på pausknappen och ta ett djupt andetag. 

Vi fick än mer verklighetsflykt då Pearl Jam intog scenen i Berlin – tyvärr så verkar Sverige falla bort från allt fler turnéscheman. Skillnaden mellan Friends Arena – där jag senast såg Pearl Jam, och Waldbühne i den tyska skogen, en varm sommardag, är som att jämföra en dubbelsäng med en bädd gjord utav törnbuskar. 

Att en samling herrar – på över femtio år, kan genomföra konserter som får unga pojkband att framstå som dammiga mumier, förbluffar mig varje gång jag fått privilegiet att se band som U2 eller Bruce Springsteen And The E Street Band. Jag kommer aldrig sluta tjata om den där varma aftonen, jag måste ha gått igenom ett dussin olika recensioner, och inte ens nu är jag nöjd med någon av formuleringarna, det går helt enkelt inte att beskriva. 

All images courtesy and copyright of Pearljam.com 2018

Att Pearl Jam var en fysisk upplevelse är en självklarhet, men att Avengers: Infinity War skulle leda till sådan total utmattning kunde ingen – minst av alla jag, räknat med. Den gigantiska tryckvågen som filmen innebar för biografer runtom, borde ha orsakat jordbävningar. Marvel Studios filmer har numera blivit en samlingspunkt där alla vill vara på plats för äventyret. 

Som alltid så försöker vi sätta så korrekta och slutgiltiga betyg som möjligt, enbart för La La Land har vi gjort en officiell ändring, men i år förekom det två filmer som inte förtjänar sina betyg. Den första är The Girl In The Spider’s Web, Claire Foy var det enda som fick filmen att hålla en näsborre ovanför vattenytan, men efterhand så känns vårt betyg 2/10 för högt, Spider’s Web är en fullkomlig kalkon som är så usel att den frångår de flesta mallar och ramar. Den andra filmen som skall ha en korrigering – ur betygssynpunkt är Solo: A Star Wars Story. 

All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios & Lucasfilm 2018

Jag kommer att försvara vårt betyg för The Last Jedi med näbbar och klor, men denna gång så misslyckas Lucasfilm med att rädda en stökig och krånglig produktion. Då jag såg Solo för andra gång på premiärdagen i maj, så trillade poletten ned med besked, jag kunde bara upprepa en mening ’’ det här är inte kul…’’. Spider’s Web skall ha ett korrigerat betyg 1/10 – och Solo 4/10.      

Vi genomförde enbart en utställning i år och detta för Avengers: Infinity War, att samordna och arrangera ett gig med så många statyer, innebär givetvis en del arbete, men utdelningen är alltid lika fantastisk. Vi kan redan nu lova att det blir minst två stycken utställningar nästa år. 

All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios & Marvel Studios 2018

Även om Avengers stod för den största explosionen – då det kom till action och nagelbitande spänning, så var det Marvels Black Panther som rörde om inuti folks hjärtan och samhällets puttrande kittel. Nu senast kunde vi också läsa att Barack Obama placerat filmen på sin egen lista över årets bästa filmer. 

Förhoppningsvis är detta bara början, både för mer multikulturella filmer samt serietidningsfilmer som inte längre behöver bära något mindervärdighets stigma. Med sina historiska framgångar – ekonomiskt och allvarligt snack om eventuella nomineringar på nästa års Oscarsgala, så kan vi utan större reservationer konstatera, att vi har att göra med en framtida klassiker.  

Trots framgångarna för Marvel, så dämpades allt en aning då Stan Lee, skaparen och cameo mästaren lämnade oss. Varje år har inneburit fler och fler förluster, Leonard Cohen och Carrie Fisher är bara ett par exempel på personer som lämnat oss och som förblir evigt sakande. Lees kollega Steve Ditko gick också bort, detta innebär att en övervägande stor del av det gamla Marvel-gardet inte längre är med oss. Nåden i denna saknad, måste ändå vara att både dessa herrar fick se Marvel resa sig från askan och bli en helt unik framgångssaga. 

Även om det  är rent underbart att se karaktärer som Thanos och Wasp bli verklighet på vita duken, så var det Yorgos Lanthimos som drog det längsta strået. Emma Stone fortsatte sitt segertåg med TV-serien Maniac och sedan sin insats i The Favourite, med hjälp av Lanthimos så blir Stone, Weisz och Coleman en trio som i nuläget känns helt oslagbar. Efter att ha sett filmen en andra gång är jag lika lyrisk.

Så även om det kan tyckas verka hopplöst, mörkt och bedrövligt, så har vi fortfarande en uppsjö av saker och ting som inspirerar och hjälper oss genom dessa osäkra tider. Tiger Film går nu in i sitt tredje år – professionellt, ett år som förhoppningsvis innehåller än mer äventyr, utställningar, expansioner och såklart massor av gemenskap och skratt. 

Tack till alla läsare och alla fantastiska människor som gör detta möjligt, ni vet vilka ni är. 

På Återseende Och Gott Nytt År ! 

Alla på Tiger Film Blog   

We Can Be Heroes Berwaldhallen 13-10-2018 Recension 

Publicerad den av

07

Summering: Efter en lite tafatt konsert – Score från förra året i samma lokal, slår nu Orvar Säfström och Sveriges Radios Symfoniorkester tillbaka med en sjuhelsikes spelning, det  känns som ett enda långt symfoniskt smörgåsbord, bestående av några av popkulturens mest kända musikaliska stycken. 

I inledningen ger Säfström en bra sammanfattning av vad publiken tidigare har fått se och höra, denna kväll får spelmusiken minimalt med utrymme och fokus läggs på filmvärldens hjältar, inte bara de som har sitt ursprung i serietidningsvärlden, antihjältar och moderna ikoner som Katniss Everdeen och Max Rockatansky (Mad Max) har också en plats i repertoaren denna kväll. Tidigare konserter har varit välfyllda – ofta helt utsålda, men denna gång så har man tvingats arrangera hela fyra stycken separata spelningar för att möta den enormt stora efterfrågan. Att själva spellistan innehåller världskända axplock från Indiana Jones och Star Wars bidrar självklart till att detta blir något mer tillgänglig konsert. Ett stort antal småbarn syns till i Berwaldhallens foajé och för ett stort antal besökare är detta förmodligen deras första symfoniska konsert.

03.jpg

Tillbaka Till Framtiden 

Media har också uppmärksamt denna konsert, bland annat med en stor artikel i Dagens Nyheter , förväntningarna är således höga och den här kvällen lever upp till det den så kallade ’’hypen’’. Konserten inleder med Danny Elfmans gotiska och kolsvarta tema från Tim Burtons Batman årgång 1989, de dova trumpeterna och de hotfulla stråkarna låter bättre än någonsin och framförandet är så starkt att det till och med överträffar originalinspelningen. Berwaldhallens fantastiska akustik ger samtliga instrument flera kvadrat mil med fri yta, det blir som en nostalgisk tidsmaskin där jag tas tillbaka till den där sommaren år 2002 då jag såg filmen på ett slitet VHS-band. 

Ribban är därmed satt, konsertens höga tempo tillsammans med Säfströms sedvanligt fenomenala presentation, gör att euforin nästan aldrig vill lägga sig. Både temat till Indiana Jones: Raiders Of The Lost Ark och Terminator 2 är något mer strömlinjeformade än vi är vana vid. Och de komprimerade stråkarna från Brad Fidels ursprungliga komposition, är svåra att återskapa utan efterarbete, men trots det så målas den brinnande lekplasten upp framför publikens ögon, finalen som till största del bara består av slagverk får hela salen att vibrera. 

073

Konststycke 

Även om Mad Max: Fury Road är mest känd för sitt eldiga utseende, så har man lyckats klämma in ett litet dämpat stycke från filmen, detta blir en bra stund för reflektion. 

Serietidningsförlaget DCs filmatiseringar är nästan uträknade, inte ens framgångarna med Wonder Woman har ändrat skutans riktning. Rupert Gregson Williams soundtrack till filmen är förhållandevis anonymt, men mot slutet så kastar man in en liten överraskning i form av rakbladstemat som Hans Zimmer skrev, förvisso har vi ingen Tina Guo på distad cello men orkesterns blåssektion gör ett bra jobb att emulera det numera kända tjutandet som får publiken att vilja ta på sig sandaler och dra fram ett sylvasst svärd. 

Första akten avslutas med en ren kavalkad i John Williams kanske mest älskade arbete – Star Wars. Far And Away-konserten för två år sedan hade ett mer traditionellt upplägg då det kom till att uppleva rymdsagan, denna gång får inte höra det helt sönderspelade temat. Istället får vi en Carrie Fisher-hyllning i och med ’’Princess Leia’s Theme’’, och sedan bär det av raka vägen mot den ’’moderna’’ trilogin där Rey’s diskreta tema spelas för första gången… i Sverige… 

Jag ställer mig dock en smula skeptisk till varför man har redigerat i det fantastiska spåret ’’The Jedi Steps’’ och inte tagit med den väldigt emotionella versionen av ’’The Force Theme’’ som fortfarande framkallar en tår då man minns tillbaka på scenen då Rey räcker fram ljussabeln till Luke Skywalker. Allt avslutas i alla fall med en explosiv och bombastisk version av själva finalmusiken som spelas under The Force Awakens eftertexter, där får vi höra Kylo Rens marsch, sedan den mullrande musiken då motståndsrörelsen och elitpiloten Poe Dameron flyger in över sjön på planeten Takodana. 

16

Even Better Than The Real Thing 

Efter en kort paus så får äntligen sopranen Sabina Zweiacker ställa sig på scenen, efter att hennes framförande av ’’The Dragonborn Comes’’ från The Eldar Scrolls V: Skyrim, publicerades på YouTube så har klippet setts över 14 miljoner gånger. Denna gång får Zweiacker inleda med den fantastiska ’’Into The West’’ från The Return Of The King – som Annie Lennox vann en Oscar för. Jag har hört Lord Of The Rings-filmernas egen kompositör Howard Shore dirigera kungliga filharmoniska symfoniorkestern i detta bejublade spår med operasångerskan Ann De Renais. 

Men kvällens version är faktiskt än bättre. Zweiackers röst är ett par oktaver högre än Annie Lennox, något som hon utnyttjar genom att ta i med allt hon har i den diskreta men kraftfulla refrängen. Sedan får vi kvällens sista spår som kan kategoriseras som något mindre etablerat, Jennifer Lawrence må vara en av världens mest välkända aktörer, och hon har The Hunger Games att tacka för sina framgångar. Men förutom den välkända visslan, så är musiken utav James Newton Howard inte lika välkänd, Zweiacker stannar kvar och fungerar nu som en mer tillbakadragen kör. 

Sedan är det slut med finliret eller konstpauserna, John Williams överdrivet pampiga tema från Richard Donners Superman innehåller så mycket brass och hjältemod att man nästan hånler. Men mäktigt blir det då hela blåssektionen blir högröda i ansiktet då det får testa sina lungors uthållighet. 

0221

Assemble 

Därefter kliver Säfström på scenen och påpekar det uppenbara faktumet, vart är musiken från Marvels gigantiska filmserie ? I publiken sitter ett antal unga besökare, ett par av dem ser måttligt roade ut, men när det blir klart att man skall spela en hel svit från Marvel filmiska universum, så är det som att någon injicerat hela publiken med en adrenalinspruta. De tre ursprungliga hjältarna – Iron Man, Captain America och Thor får alla en del av kakan, men det är då Alan Silvestris otroliga tema från The Avengers stormar in som gör starkast avtryck, synen av så många förundrande leenden är närmast oförglömligt.  

Urpsrungligen var det tänkt att Hans Zimmers musik från Gladiator skulle avsluta konserten, men på allmän begäran så har man nu beslutat att spela ’’The Dragonborn Comes’’. Flera i publiken har kommit långväga för att få uppleva detta fantastiska stycke musik. Hur makalöst det än är så börjar det kännas lite förutsägbart att spåret återigen ligger mot slutet av konserten, att placera  det tidigare i showen hade varit betydligt mer spännande. Hur som helst är framförandet klanderfritt och publiken utdelar så mycket applåder att dirigenten Charles Hazlewood får vänta ett antal minuter för att han skall kunna fortsätta. 

Hans Zimmers gigantiska musik – från Ridley Scotts sista riktigt bra film, är närmare femton minuter långt och är nästan lika mäktigt att uppleva som då Zimmer själv var här och hade med sig ett specialsytt band för sina kompositioner. Efteråt är publikresponsen gigantisk och Säfström leker rockstjärna då han kastar sig ned på scenen och eggar publiken att jubla än mer. 

02

Big old bad James Bond 

Som alltid så väntar ett extranummer, men denna gång är det ett mysterium vad som faktiskt skall avsluta konserten. Sedan så slår orkestern ned molltonerna och extranumret framträder… Det är Adeles helt obeskrivliga Skyfall från filmen med samma namn. Sabina Zweiaker må vara en fantastisk operasopran, men inte ens hennes starka röst kan mäta sig med Adeles sanslösa inlevelse och fraseringar, nu är den lilla detaljen inget som förtar överraskningen eller glädjen över det faktum att vi får ett ’’helt nytt’’ extranummer. Orkestern levererar kompet med superb precision och extasen efteråt slår samtliga av de tidigare konserterna som vi fått uppelva i Berwaldhallen. 

Med sin fantastiska spellista, strålande musiker och sångare samt en konferencier som hör till landets mest underhållande, så blir denna kväll helt och hållet makalös. 

Betyg 9/10 

Comic Con Stockholm 2018

Publicerad den av

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det har gått åtta år sedan Sveriges största popkulturella evenemang slog upp portarna för första gången. Även om lokalen är densamma – Kistamässan, så har en hel del ändrats. Även då fanns det ett och annat intressanta bås, men för det mesta kändes allting lite snålt tilltaget, speljätten Nintendo tog med sig spel som nästan var 5 år gamla, övriga utställare verkade inte heller riktigt veta vad för sorts event det skulle bli. Några filmcelebriteter var det inte heller tal om. För ett par år sedan så valde man bort det ursprungliga namnet GameX och anammade istället Comic Con varumärket.

Namnbytet har inneburit en hel del, från att i huvudsak ha varit en spel mässa så har det nu utvecklats till ett bredare event som omfattar både spel, film och annan form av underhållning. Förra året valde man att inleda ett samarbete med spelkedjan GameStop, på så sätt har man säkrat sina finanser, men samtidigt har detta lett till att ett flertal utställare inte längre medverkar. 

Det är ganska alarmerade att båda Webhallen, Science Fiction Bokhandeln och Stockholms egna stolthet – spelutvecklaren Dice, inte längre finns att hitta på mässgolvet. Webhallen är en direkt konkurrent mot GameStop, så att de inte väljer att medverka är relativt logiskt, men Dice – som senast närvarade 2015, lämnar ett enormt tomrum, framförallt då Battlefield V snart släpps. Sony och Microsoft erbjuder fortfarande de största och mest iögonfallande montrarna, att Spider-Man PS4 är ett mindre fenomen råder det ingen tvekan om, köerna fullkomligt ringlar för att få testa demo versionen, trots att spelet varit ute i närmare en vecka.

Förvånande nog så är kön till Kingdom Hearts 3 ytterst måttligt. Med tanke på att det är en spelserie som kan orsaka tumult vid minsta benämning, så är det lite bisarrt att intresset för den fullt spelbara demon är så klent. Kanske har det helt enkelt tagit för lång tid, om vi bortser från överflödet av pseudo uppföljare, så är det tretton år sedan det sista spelet kom till Playstation 2.

Men det är varken Spider-Man eller Call Of Duty: Black Ops 4 som drar mest folk, Nintendos station där Super Smash Bros. Ultimate till Switch är spelbart är så överlastad på lördag att det knappt går att röra sig runt båset.

Även om antalet besökare verkar öka – vi har ännu inte fått officiella siffror, så känns det som att en viss stagnation inträffat. Jag har sagt det förr och kommer säga det igen, den allmänna kvalitén på utställarna är fortfarande för låg, än mer bisarrt blir det då ett antal utställare har med sig uppenbart piratkopierade produkter som säljs för hutlösa summor. Än mer uppåt väggarna blir det då de flesta stora tillverkarna av licensierade produkter – Sideshow, XM Studios etc, nyligen har gått väldigt hårt åt så kallade custom kreationer – tillbehör eller objekt producerade utan licens. Både Marvel och Star Wars har officiella bås bara några få meter ifrån en utställare – som skall förbli namnlös, som säljer halvfärdiga skräpprodukter till förskräckliga priser.

Marvel och Star Wars båsen borde vara fullastade med produkter för alla typer av kunder. Tyvärr så är det enda riktigt intressanta att flera av filmerna säljs på Blu Ray till ett mässpris. I övrigt handlar det om plasthammare och enkla masker.

Och mitt i ingenstans står Finnair och erbjuder folk att fota sig på en – uppenbart, plastig flygplansvinge…

Historien upprepar sig ännu en gång då Lost In Collectibles – i ett samarbete med House Of Heroes, får fram essensen av vad dessa mässor bör vara, entusiatiska, originella och kvalitativa. Full disclosure skall här delges eftersom vi känner Paul som har hand om Lost In Collectibles. 

House Of Heroes säljer allt ifrån högt prissatta och inkapslade rariteter som tidiga nummer av Spider-Man för tiotusentals kronor, men också mer prisvänliga aktuella serietidningar.

Majoriteten av utställarna erbjuder i stor utsträckning enbart dussinprodukter – som bedrövligt dyra mjukisdjur eller kaloribomber i form av lakritsremmar, att ståndet som säljer ett dussintal olika smaker med slushies tar upp mer plats än Namco Bandai är inte klokt, för att säga det på ren svenska. Självklart skall tilltugg finnas tillhands, men varför EN försäljare skall ta upp ett sådant utrymme är obegripligt.

Och när vi ändå är inne på mat och dryck så finns det ingen som helst pardon för den genomusla matkvalitén som erbjuds innanför mässans dörrar, den ’’buffé’’ av tillbehör för hamburgare är som en kollega sade ’’bland det mest tragiska man kan se’’. Däremot är maten som serveras utanför i två olika food trucks betydligt bättre.   

Den lite luggslitna känslan fortsätter hämma årets omgång då flera av de mest intressanta gästerna tvingats till att avboka i sista minuten. Pom Klementieffs (Mantis från Guardians Of The Galaxy Vol.2) medverkan ställde jag mig något cynisk till från första början – mässan har alltid dragits drabbats av avbokningar för de riktigt stora namnen, men att Catwoman författaren och tecknaren Jöelle Jones ställde in sitt planerade besök kunde inte ha kommit mer olägligt. Jones är idag en av de mest omtalade artisterna inom serietidningsvärlden – med sin egen kreation Lady Killer och numera huvudansvarig för Selina Kyle/Catwoman. Detta var mässans hemliga vapen…

När avboknings beskedet anlände så började varningsklockorna att ringa på allvar. Det kändes bokstavligt talat som att hela mässan hade blivit stympat. ’’Kompensations’’-gästerna; Barry Kitson och Mads Mikkelsen, är definitivt inget att fnysa åt, men att vi hade att göra med en något skadeskjuten omgång rådde det inget tvivel om.

Förra året deltog en entusiastisk och mycket trevlig Cobie Smulders. Och även om Mads Mikkelsen är både trevlig och pratglad så blir det inte lika extatiskt kring bordet där han sitter, det kan bero på att han tidigare har gästat ett antal Sci-Fi mässor (direkt konkurrent) här i Sverige. Utan att på något sätt häckla eller vara oförskämd mot övriga gäster så lämnar de en hel del kvar att önska. Att man fått tag i både Carolina Ravassa och Sveriges egen Matilda Smedius är såklart fantastiskt för alla Overwatch spelare, tyvärr så har båda dessa ett lite för snävt CV för att den stora allmänheten skall få ut lika stort värde som hardcore fans. Att röstskådespelare nu blivit så populära att de kan medverka på de riktigt stora mässorna är väldigt uppmuntrande, därefter fanns en bra möjlighet att ta in än mer skådespelare från animationen eller spelens värld, det skedde inte…    

För min egen del så är det mötena med tecknarna Phil Noto och Rafael Albuquerque som verkligen stannar kvar. Dessa två herrar får tyvärr sitta i ett spartanskt bås som inte på något sätt representerar deras fantastiska arbete. Generöst nog så kostar det ingeting extra att få sina serietidningar signerade, mötet med båda var synnerligen trevligt, Noto skojade för övrigt om en specifik teleporterande bulldog och hans potentiella öde.

Själva mässupplevelsen varierar därefter ganska rejält, för de yngsta och mindre luttrade är det fortfarande lika spännande och fascinerande, det fantastiska Star Wars-folket från 501st legionen och R2 Builders är lika beundransvärda som alltid, med sin outtömliga entusiasm och sitt fantastiska åtagande – att samla ihop pengar till välgörenhet. De stod också för en av mässans häftigaste syner, ett gigantisk Lego bygge föreställande dödsstjärnans hangar från Return Of The Jedi.

Att Comic Con är här för att stanna råder det inget tvivel om, besökarna blir fler och mer diversifierat, att se så många familjer med små barn är också väldigt uppmuntrandes. Stämningen är också ytterst gemytlig, alltifrån kostymklädda hardcore fans till mer blygsamma förstagångs besökare verkar alla ha väldigt roligt.

Mässan har all möjligheter att fortsätta växa, men stagnationen måste upphöra och det nu. Fler kvalitetsutställare måste vara beredda att inställa sig om de riktigt stora ambitionerna skall förverkligas. 

Solo: A Star Wars Story Recension 

Publicerad den av

HS-083658_Rsm.jpg

All images courtesy and copyright of Walt Disney/Lucasfilm 2018

Summering: Det kämpas och ansträngs för att hålla ihop en film som plågats av en osedvanligt krånglig produktion. Resultatet är godkänt men knappast så lysande som de senaste filmerna i denna legendariska filmserie. 

För första gången sedan Lucasfilm – under ledning av Disney och Kathleen Kennedy, återupplivade – en då, urdöd och kantstött filmserie, så känns det som att man kopplat på autopiloten och styr skutan utan riktigt hjärta eller färdväg. 

Star Wars är kontroversiellt, nästan i nivå med politiska ämnen såsom datalagar och miljonbrott. Varenda liten filmisk fiber är som ett par nya kapitel i bibeln och åsikterna haglar oftast ned som kometer från publik och inbitna fans. 

The Last Jedi kan vara den mest kontroversiella och hatade filmen jag någonsin haft att göra med under min tid som recensent Att jag fick se den innan den absurda mängden avsky och elakhet flödade ut på internet är jag i dag tacksam för. Den upplevelsen är fortfarande oförglömlig och jag står fast vid vårt maxbetyg. 

Samtliga ’’nutida’’ Star Wars-filmer har dragits men en och annan kontrovers innan premiären. The Force Awakens bytte manusförfattare och Rogue One sades ha genomgått flera ändringar. Nu senast så bytte man ut Episode IX regissören Colin Trevorrow mot veteranen J.J Abrams. 

Solo: A Star Wars Story är utan tvekan den film som kan kategoriseras som mest problematisk. Mitt i produktionen avskedades regissörerna Christopher Miller och Phil Lord, Ron Howard fick snabbt kliva in. De tidigare tre filmerna under producenten Kathleen Kennedy, har alla levererat stordåd och stridigheterna bakom scen har nästan aldrig varit märkbara. 

Lägsta nivån är förvisso hög även denna gång, men det går inte att maskera att vi har att göra med en mycket splittrad och vilsen film. Rogue One sades av många befinna sig i riskzonen för att blir förutsägbar, få i salongen var nog omedvetna kring vad som skulle ske med de där konstruktionsplanerna för rymdstationen Dödstjärnan. 

null

’’Tell me the odds…’’

Vad som gjorde Rogue One till en så makalös upplevelse var dess förmåga att bygga upp nya situationer och scenarion, detta genom en grupp karaktärer som alla bar på ett mer nedsotat förflutet än Luke Skywalker och Leia Organa. Vi fick också ett par fantastiska överraskningar och en final som har så många höjdpunkter att det inte ens går att summera två år efteråt. 

Till sin hjälp hade man också en makalöst snygg film som var lika stilmedveten som en moderedaktör på Vogue. Det finns inte ens sekund i Rogue One som stagnerar eller känns utdragen. Berättelsen hade en relevans och baktanke. 

Att utforska Han Solos tidigaste eskapader kändes redan på förhand ointressant, karaktären får först genuin relevans då han slängs in i Skywalker sagan, hans brokiga skumraskaffärer och avtal med gangsters och prisjägare är bara en tunn fernissa som aldrig riktigt avhandlas korrekt i originaltrilogin. Alden Ehrenreich i huvudrollen har också verkat stel och anonym, inte alls den charmerande buse som Harrison Ford gav ikonstatus för fyrtio år sedan. 

Ehrenreich visar sig snabbt inte vara en utav filmens svagare delar. Förvisso lyckas han kanske inte alltid med att emulera karisman och den kaxiga arrogansen som Ford har, men då och då skiner han till och får faktiskt fram beslutsamheten som gjort Han Solo till en så omtyckt karaktär. 

Donald Glover som den elegante Lando Calrissian befäster en helt annan närvaro då han gör entre. Han både efterliknar och förnyar den dubiösa skojaren som vi först såg i Empire Strikes Back. Glover har en helt annan självsäkerhet än Ehrenreich och ger också filmens mest minnesvärda insats. 

Phoebe Waller-Bridge ger oss ännu en fantastisk robot i form av en helt bångstyrig och  hämningslös karaktär som – delvis, är precis lika underhållande som Alan Tudyks K-2SO. Men de här två starka rollerna får förvånansvärt lite spelutrymme, att karaktärer med sådan potens slösas bort är ganska magstarkt då de kunnat bidra till en klart bättre film. Till och med den vandrande  mattan Chewbacca är närmast anonym här. 

Birollerna utgörs också av en hel del mycket karismatiska aktörer såsom Thandie Newton och Paul Bettany, men även här så sätts de i ett hörn och berövas på all form av relevans. Flertalet är av den åsikten att ingen av Rogue Ones karaktärer går att komma ihåg namnet på, i Solo är det en plågsamt uppenbar sanning. Förutom de redan kända personerna så är det omöjligt att komma ihåg, beskriva eller minnas någon utöver huvudpersonerna. Alla de scener som skall bidra till någon sorts karaktärsuppbyggnad samt skapa ett djup åt filmen, blir väldigt långtråkiga och nästan meningslösa. Ron Howard verkar bara slussa personerna vidare till ett par ögonblick som tydligt skall fylla i luckorna – såsom mötet mellan Chewbacca eller då Solo först sätter sin fot i världens vackraste rymdskepp Millenium Falcon. 

Gareth Edwards, J.J Abrams och Rian Johnson fick alla små hänvisningar och gästinhopp att kännas självklara. Här är de bara hållpunkter på ett långt protokoll där man enbart prickar av olika sekvenser utan större intresse. 

Att Ron Howard kämpar med att hålla ihop filmen råder det inget tvivel om, vissa narrativa problem löses på ganska grovhuggna sätt och man kan nästan höra hur produktionsteamet slår med piskor och skriker av ansträngning för att få ihop filmen. 

null

’’This is where the fun should begin…’’ 

De stora och oerhörda sekvenserna med rymdskepp, laserstrålar och oförglömlig instrumental musik utav det musikaliska geniet John Williams är inte heller fullt så närvarande, ändå har Williams medverkat på ett hörn. Trots långa och komplicerade scener som går i äventyrsfilmens spår, så är ingen av dem särskilt minnesvärda eller häpnadsväckande. Det återfinns inget som får publiken att tappa hakan som då de störtar in AT-ACT på paradisplaneten Scarif eller när Rey tänder den legendariska blåa ljussabeln för första gången. 

Den utan tvekan största svagheten är filmens oförmåga att verkligen engagera, spänningen och extasen står redo att springa ut på fältet men får istället sitta kvar på avbytarbänken. 

Och det är nog första gången sedan The Force Awakens som jag inte hittat en sekvens som orsakat gåshud och andnöd. 

Sedan har vi de punkterna som inte bara är alldagliga utan rent bedrövliga. Emilia Clarke har efter sju år som tronarvingen Daenerys Targaryen i supersuccén Game Of Thrones, inte lärt sig att agera. Clarke är stel, tråkig och uttryckslös, efter helt fantastiska skådespelerskor som Daisy Ridley och Felicity Jones så är det en uppenbar nedgradering. Fotot är också lynnigt, flera gånger är det så mörkt och grynigt att man tangerar Zack Snyders DC Comics filmer, där man inte kan se eller förstå vad som sker. Starten verkar också behöva en startbana som sträcker sig runt halva galaxen. 

HS-446006_R_(1).jpg

’’That is why you fail…’’ 

 Det är hårda ord och nog låter det värre än vad det många gånger är, hantverket är – för det mesta, helt utomordentligt och ibland så skymtar vi anledningarna till varför denna rymdsaga är så speciell. Ron Howard visar också upp ett par miljöer och situationer som ger den här familjevänliga filmserien en helt annan brutalitet och realism. Nostalgin kommer också infinna sig och då måste man dra på smilbanden. 

Det är synd att de mer outforskade aspekterna inte används på ett bättre sätt. Scenografin och designen tar inspiration från både Blade Runner och Mad Max, det är ofta lovande men löftena uppfylls aldrig, allt blir bara till en ytlig tillfällighet. 

Även de bästa sportlag har dåliga säsonger eller mindre minnesvärda prestationer på fältet. Det är långt ifrån den pinsamma katastrof som de förskräckliga prequel-filmerna för ett årtionde sedan. 

Solo: A Star Wars Story är en parentes, en fullt acceptabel film som förhoppningsvis ledsagar Lucasfilm till bättre och mer intressanta berättelser och sagor än denna. För en film i en annan galax, på en annan planet, så hade betyget okej varit godtagbart, då vi har att göra med en av världshistoriens mest igenkännbara varumärken och en serie som på senare år åstadkommit stordåd så är det inte lika lätt att svälja.  

Betyg 6/10