Summering: Dugligt rättegångsdrama med tveksam dialog  

’’True Crime’’-vågen sköljer över hela världen. Här i Sverige har vi den ende, och eminente, Leif GW Persson i spetsen, som på ett underhållande och intressant sätt, delger förfärliga berättelser om brott, mord och död. För den som djupdykt och intresserat sig ytterligare för historier om människans värsta sidor, har med största sannolikhet redan uppsökt ett gäng kvalitativa utländska program och podcasts. Och för alla dem som gjort just det så är historien i Just Mercy bekant, trots sin verklighetsbaserade grund, och en, olyckligtvis, återkommande händelse, så dras själva filmen med att kännas ordinär och inte fullt trovärdig till följd av risig dialog. 

Makabert samhälle 

I en tid då den makabra amerikanska fängelseindustrin alltmer belyses i media, och en lika ohygglig statsapparat, som spärrar in människor på löpande band, så borde Just Mercy slå som en rivningskula mot det politiska etablissemanget i USA. Och då man fokuserar på de enorma orättvisor som rådde, och råder, i den amerikanska södern så lyckas man beröra. Den rasism och intolerans som filmens huvudpersoner behöver genomlida, är genuint obehaglig, provokativ och skrämmande. Man visar upp ett samhälle som helt och hållet har släppt taget om alla former av sunda rättsprocesser, och där man anklagar och dömmer efter fördomar och ingrodd rasism. Vi må ha rättshaveriet med Sture Bergwall, men vad vi får se prov på i Just Mercy får nästan vår egna nationella rättsskymf att blekna.

Bra ensemble 

Och då filmen nosar på thrillerspåret så tuffar den på och känns inte alltför demonstrativ och övertydlig i sina tankar kring det amerikanska rättssystemet. De juridiska processerna förstärks av en mycket bra Michael B. Jordan som gör en dämpad och intensiv rolltolkning av advokaten Bryan Stevenson, även Jamie Foxx och Brie Larson gör goda insatser, där den senare av dem lyckas få stillastående pappersarbete att bli mer intressant än det har någon rätt att vara. 

Risig dagssåpa 

Regissören Destin Daniel Cretton har under sin karriär, uteslutande, hållit sig till mycket små och dramatiska filmer, de utforskar gärna intima och snåriga livsöden. Där Cretton visar god kompetens med thriller-inslagen så kan detsamma inte sägas beträffande den mänskliga dimensionen. Dialogen och manusarbetet känns som ett utkast till en riktigt risig dagssåpa. Det vilar något stelt och justerat över varje meningsutbyte, detta gör interaktionen mellan karaktärerna otroligt steril. Dessutom går hela filmen i den mest tårdrypande och sentimentala av stigar. 

Som ett rent samhällsinlägg så är Just Mercy fullt godkänd, men det saknas udd. Samtidigt begås det inga monstruösa fel som gör filmen alltför paralyserad. Sättet man visar upp polisbrutalitet är också värd att lyftas fram. Men överlag så finns det få anledningar att motivera varför detta visas på en biograf, detta i en tid då så många andra, och likvärdiga, produktioner går direkt in på våra Netflix-konton.     

Betyg 6/10