Summering: Kompromisslös och oupphörligt intensiv upplevelse som briljerar på alla tänkbara plan. 

Första världskriget har den senaste tiden blivit mer förekommande i populärkulturen. Svenska DICE lät sitt Battlefield 1 utspela sig under tidsperioden, likaså Patty Jenkins Wonder Woman och nu senast så gjorde Peter Jackson tekniskt trolleri med sin dokumentär They Shall Not Grow Old. Där det andra världskriget figurerar konstant i media, så har det första inte fått samma chanser att dramatiseras i samma frekvens. 

Inte för att det fanns någon brist på varken dramatik eller skräckinjagande berättelser från ödelandskapen, de brutala slagen, eller de miljontals livs som offrades. 

Sam Mendes är udda på så sätt att hans bakgrund som teaterregissör, inte alltid verkar lämpa sig för renodlad dramatik på film. Den teatrala och något övertydliga regin från teaterscenen blir ofta ett hinder för Mendes då han ger sig i kast med familjekonflikter och verbalt våldsamma sammandrabbningar i American Beauty och Revolutionary Road. Men när Mendes gör action, eller krigsfilmer, så förvandlas han till en mästare som exemplifierar sig med fantastiskt berättande, otroliga bilder och en osannolik förmåga att bygga upp spänning. Road To Perdition, Jarhead och – såklart, Skyfall, är de filmer som bäst exemplifierar Mendes som en regissör världsklass.

1917 blir ytterligare ett exempel på Mendes oerhörda förmåga att blanda action, spänning och trovärdig dramatik. I en tid då vår moderna krigsföring sker från kontroll – och mötesrum, så är det lätt att glömma bort att det först världskriget representerar slutet på ’’traditionell’’ krigsföring; då tusentals mannar ställdes mot varandra, och där man inte bombade civilbefolkningen. Därför är det paradoxalt att vi fått så relativt få berättelser om kampen i lervällingen som var skyttegravarna på västfronten den mänskliga faktorn i att behöva spendera evigheter i en skyttegrav, omgiven av fiender, död och smuts, borde ha attraherat mer uppmärksamhet under årens gång. 

Och det är just soldaten som står i centrum i 1917, det stora kriget må vara inne på sitt sista år, men striderna och förlusterna är ändå förödande. Istället för att ta sikte på den större – och mer, traditionella bilden, med generalstaber och överblickar över kartor som ringar in slagfältens storlek, så tar Sam Mendes och minskar sitt fokus och låter oss följa två soldater som ombes agera budbärare i en tid då telenät eller mer avancerade kommunikationsmetoder inte fanns till hands under ett fullskaligt krig. Och just ordet fokus blir ledordet för hela filmen. 

Shoot To Thrill 

Spectre må vara ett kapital misslyckande på de flesta plan, men ingen kan ha glömt bort den, tekniskt, geniala ineldningen där vi följer Daniel Craigs James Bond genom folkmassor och över hustak i Mexico City, allt i en enda tagning… Denna tekniska bragd återupprepas i 1917, fast till en helt annan grad. Identiskt med hur Alejandro González Iñárritu iscensatte Birdman, så är 1917 presenterad som en enda flödande scen som sömlöst rör sig utan klipp. Detta kan tyckas vara en gimmick av värsta stort, men genom att iscensätta ett krig med denna metod, så åstadkommer man stordåd i scener – som med en mer konventionell presentation hade varit betydligt mer ointressanta. 

Genom att aldrig klippa ifrån, eller lämna huvudpersonerna, så skapas en vansinnig intensitet som får de flesta skräckfilmer att blekna. Små handlingar – som att gå ur skyttegraven eller bara att runda ett byggnadshörn, blir nu till en monstruös thriller, det finns inte ett ögonblick som inte är fyllt till breddgraden med ångest och skräck. Den ångestfyllda terrorn är konstant, varje sig det handlar om enkel förflyttning, eller den skräckfyllda uppgiften att gå in i det helt okända utan att kavalleriet väntar. 

Gudabenådad fotograf 

Med sig har Mendes den gudabenådade filmfotografen Roger Deakins. Det finns goda skäl till varför Deakins anses som en av industrins allra bästa och mest kompetenta. Mycket av färgpaletten från Skyfall återkommer, med en brandgul ljussättning som skapar osannolikt stämningsfulla silhuetter och skuggor. Man vågar också experimentera med sin färgpalett, som ändrar skepnad och nyans flera gånger om. Stanley Kurbick påstod sig sträva efter att skapa en vacker krigsfilm i Full Metal Jacket, det finns inget som helst vackert i massdöd, blod och våld, Deakins lyckas däremot rama in 1917 i tekniskt skönhet som aldrig värjer sig ifrån att visa makabra bilder över förruttnade lik eller sönderslitna kroppsdelar. Deakins får också de mest avancerade och svåra kameraåkningar att verka som en barnlek, det är en visuellt fulländad upplevelse, som trots utmaningen, med att behålla illusionen av en tagning, får det att framstå så naturligt och obehindrat lätt. 

Utan kompromisser eller nåd 

Men under all denna hantverksmässiga briljans och fantastiska teknologi, så berättar Mendes en otroligt intim och meningsfull berättelse, som berör alltifrån krigets meningslöshet och hur det mest heroiska kan visa sig vara helt obetydligt. Det är djärvt att hela denna helvetiska resa mot slutdestinationen, är befriad ifrån all form av överdriven pompös dramatik, där vi får mängder av brandtal, sentimentala historier och annat överflöd, som endast är till för att vrida om publikens tårkanaler. 

1917 är lika narrativt kompromisslös som sitt visuella genomförande, man är inte rädd för att delegera storstjärnor som Colin Firth och Benedict Cumberbatch till biroller, och låta de betydligt mer oerfarna skådespelarna George MacKay och Dean-Charles Chapman få stå i centrum. Dessa två blir också en skådespelarmässig gestalt för hur hela filmen hanteras, utan skrupler – och nonsens. Skådespelet är direkt, prestigelöst och extremt intensivt.      

Där våldet ofta kan vara en uttrycksform för att visa krigets offer och konsekvenser, så gör Mendes en väldigt tyst scen – mellan soldater, till en minst lika effektivt reflektion över effekten av evighetslånga strider och uppoffringar. I ett par unga soldaters ansikten så fångar man hopplösheten, likgiltigheten och försummade liv, utan att säga ett enda ord. Det krävs ingeting mer än ett par unga trötta anleten för att säga så mycket mer än Hacksaw Ridge eller Clint Eastwoods Iwo Jima-serie någonsin gjorde.

Fullkomligt slutkörd 

Och mot slutet av denna helvetesresa, så är publiken lika utschasad och trött som filmens huvudpersoner, det känns som att man sprungit ett par hinderbanor under speltiden på under 120 minuter.  Det är bara i två sekvenser där denna dramatiska brutalitet ger vika och rör sig åt det överdrivet emotionella. Men att haka upp sig på två sådana mikroskopiska detaljer vore ett tidigt aprilskämt. 1917 är ett överväldigande kraftpaket som lämnar tittaren skakad, hänförd och totalt slutkörd. 

Betyg 9/10