Kategoriarkiv: DC Comics

The Suicide Squad Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2021

Summering: Groteskt men underhållande då James Gunn får helt fritt spelrum 

Det har varit lika självklart som Arne Weise på julafton eller smågrodorna på midsommar. Sedan Zack Snyder satte tänderna i Stålmannen så har Warner Brothers och DC Comics åk störtlopp rakt ned i ett skållhett helvete. DC Extended Universe – Warner Brothers motsvarighet till Disney och Marvel Studios MCU, och dess track record sedan Man Of Steel år 2013, har varit katastrofalt. I bästa fall har det varit mediokert och ointressant, som värst, fullständigt odrägligt och så pass dåligt att biopubliken borde ha tilldelats permanenta rättigheter att återfå sina pengar så fort bokstäverna D och C förkommer på en filmaffisch. 

Suicide Squad av David Ayer är en av det förra årtiondets mest ökända filmer. Jag har diskuterat och fördömt den åtskilliga gånger, och att ägna en enda stavelse åt den vedervärdiga skapelsen vore att ge den mer uppmärksamhet än den förtjänar. Tanken på en uppföljare till en av 00-talets sämsta filmer är på pappret lika skrattretande som Jared Letos tolkning av Joker. Men efter att James Gunn blivit avskedad från Disney, efter att en  rad olämpliga Twitter-meddelande upptäcktes, så var Warner Brothers snabba på pucken och snappade upp Gunn som stod utan både studio och framtida projekt. Tre år efter Twitter-härvan så har saker och ting förändrats, Gunn har blivit återanställd av Disney och är just nu igång med förberedelserna för Guardians Of The Galaxy Vol. 3 samt ett DCEU-projekt centrerat kring John Cena karaktären Peacemaker – som även medverkar i The Suicide Squad. 

Gunns medverkan har lett till stora förändringar, stora delar av ensemblen från den första filmen är utbytt. Utan att säga det alltför högt så tydliggör Gunn att han inte har någon som helst avsikt att fortsätta i David Ayers fotspår. Det hade varit enkelt att enbart göra en Guardians Of The Galaxy i DC kostym, även om åsikterna går isär angående Vol. 2 så råder det inget tvivel om att Guardians – på väldigt kort tid, har blivit en pop-kulturellt  fenomen. Men Gunn är noga med att inte göra The Suicide Squad till en ytlig ommålning, istället så kan man dra paralleller till Rammstein och deras frontman Till Lindemann. Då den muskulöse och teatrala sångaren ställer sig på scen med det tyska metallbandet så väntar en regisserad, exakt och mycket bombastisk show. De andra medlemmarna har alla lika mycket makt som Lindemann och gruppen raffinerar och dämpar några av Lindemanns allra mest banala och infantila tendenser. Men då det vankas soloprojekt så finns några sådana spärrar inte kvar. Innan pandemin slog till så var Lindemann – bandet, den sista liveakten jag såg innan konserter blev ett minne blott. Showen på Annexet i Stockholm var en ren orgie i Lindemanns mest hämningslösa fetischer. Kroppsvätskor, nakna och privata kroppsdelar och skandalöst vulgära texter var bara toppen på isberget som var den konsert Lindemann bjöd på för ett och ett halvt år sedan. Utan Richard Z. Kruspe och resten av sina vapenbröder från Rammstein så återstår bara en ohämmad storm av galna idéer. Och det finns gott om paralleller att dra mellan Lindemann, Rammstein och James Gunn. Marvel Studios är en noggrann och kalibrerad maskin som är lika pålitligt och punktligt som ett japanskt snabbtåg. Gunns vision måste passa in och samverka med ett dussin andra filmmakare och demonproducenten Kevin Feige som ständigt briljerat och gjort allt för att expandera och förbättra MCU. Hos Warner Brothers  så har Gunn tilldelats en helt annan autonomi än hos Marvel. Enbart ett fåtal anmärkningar från studion justerat slutresultatet och studion har – enligt uppgift, hållit sig ifrån Gunns vision. Att studion helt överger ansvaret till en enda filmskapare kan ses som en ansvars abdikering, men med tanke på vad Warners kaotiska ledning har ställt till med tidigare så är detta strategiska val inte mer riskfyllt än då man bad ett PR-företag att klippa om Suicide Squad. 

Precis som när Till Lindemann inte har band på sig så blir slutresultatet långt ifrån lika klockrent och självklart som då han ingår i ett större sammanhang. James Gunn går fullkomligt bärsärkargång vad gäller precis allt. Influenser från tidigare projekt som Kick Ass-klonen Super och det kortlivade projektet James Gunn’s PG Porn är glasklara. Någon form av moderation eller återhållsamhet är det inte tal om, detta är allt eller inget, den där fylle-festen som aldrig vill ta slut eller en alltför sen och våt kväll på stan. Gunn har alltid regisserat sina filmer med en mycket sympatisk och underhållande nonchalans där han gärna drar publiken vid näsan med ett stort leende. Dramatiken undermineras medvetet med skämt, vad som borde bli actionscener blir istället till dansbattaljer. Denna spjuveraktiga charm och attityd står i första ledet i The Suicide Squad. Det är en kavalkad av precis allting, usel humor, ultravåld, familjedramatik, ihåliga karaktärer och tveksamt skådespel. Men Gunn är en kaospilot och han fullkomligt njuter av kakofonin. I en både brutal och humoristiskt introduktion så klargörs det att Ayers livlösa vision är lika död som stora axelvaddar. Ingenting är på särskilt stort allvar och begreppet pretentiöst är lika främmande som ödmjukhet eller förstånd hos Horace Engdahl. Den likbleka och ointressanta samlingen karaktärer från Ayers film är ersatta av en rad obskyra – och för den stora majoriteten biobesökare – som inte doktorerat i serietidningar, okända figurer. Detta ger Gunn enorm frihet då han kan forma om karaktärerna för att passa hans eklektiska stil. Förutom Margot Robbies Harley Quinn och Joel Kinnamans Rick Flag så är det inte mycket som överlevt från förgående film. John Cena, Idris Elba och Daniela Melchior är alla godkända i sina respektive roller, även om de två förstnämnda faller tillbaka i skådespel som är aningen för bekant och förutsägbart. Men The Suicide Squad  försöker inte ens att skapa karaktärer som är mer än underhållande karikatyrer. De få tillfällen då Gunn försöker tillföra något som helst emotionellt djup till sina antihjältar faller det platt, det byggs inte upp några odödliga band som den gången vi först fick möta Peter Quill, Groot, Rocket eller Drax, som bäst så får karaktärerna en och annan vass replik men inte så mycket mer. Margot Robbies överdrivna och enerverande tolkning av Harley Quinn har – tack och lov, tonats ned, för första gången någonsin så reducerar Gunn antalet scener där Robbie tvingas springa runt halvvaken och fungera som sexuellt lockbete. Tyvärr så går det inte att rädda porträtteringen av karaktären, efter både Suicide Squad och Birds Of Prey så är Quinn endast ett flamsigt komplement som forceras in där hon kan. Joel Kinnaman är precis lika hopplös som sist och varför Rick Flag, som är en av filmvärldens tråkigaste karaktärer, fortfarande är med förblir obegripligt. Den enda person eller ’’sak’’ som lämnar ett bestående intryck är den massiva och måttligt intelligenta King Shark vars röst görs av Sylvester Stallone. Precis som med den fåordige Groot så är det omöjligt att inte falla platt för den vandrande vithajen. Stallone har också tilldelats filmens absolut roligaste repliker, något som gör King Shark till den bästa DCEU karaktären någonsin.  

Där karaktärsgalleriet är en omaka bladning av allt mellan himmel och jord så är filmen och dess struktur ett rent sammelsurium. Den övergripande storyn är som bäst simpel och som värst irrelevant. Det känns som en mängd olika sketcher som varierar i kvalitet. Gunn har tagit stor inspiration från Quentin Tarantino, både visuellt och innehållsmässigt. Det finns oräkneligt många stunder då Gunn enbart leker med visuella effekter för att skapa eleganta övergångar eller diegetisk text. Det är snyggt och roande till en början, men då det ständigt repeteras känns det endast som en ihåligt trick. 

Det faktum att Gunn är herren i huset gör att ingenting är förbjudet. Därför rör sig The Suicide Squad mellan toppar och dalar som skulle få världens mest avancerade berg och dalbana att blekna. Humorn är i det närmaste schizofren, ibland lysande, ibland totalt vulgär. Och sådär håller det på, Gunn vägrar att kompromissa eller göra några som helst justeringar för att skapa en mer strömlinjeformad upplevelse. Det känns som att Gunn säger ’’hoppa’’ och Warner Brothers ’’svarar hur högt ?’’. Gunn har inga som helst spärrar eller reservationer anbelangade något, våldet och mängden blod som spills är fullkomligt häpnadsväckande. Hela The Suicide Squad känns som en tidsresa tillbaka till 80-talet, en tid då excesser och överdrifter var den mest naturliga sak på jorden. Det refereras hej vilt till grabbiga actionfilmer som Predator och Commando, förvisso slipper vi stora delar av sexismen men den maskulina flams mentaliteten kvarstår då John Cena drar sitt femte skämt som involverar könsdelar. Som bäst är det pinsamt underhållande och som värst rent imbecillt. Hela röran som är The Suicide Squad är svår att beskriva, för varje scen som får en att vilja slita sitt hår så väntar något underhållande och fräckt. Gunn regisserar hela filmen som om det vore den berömda hytt-scenen från Bröderna Marx En Kväll På Operan. Allting trycks in och packas som sardiner i en burk, sedan stängs dörren och gudbevare den som öppnar och får se kalabaliken som följer. Inte sedan Deadpool har en film rört sig så nära gränsen för det motbjudande och rent groteska utan att trilla över kanten.   

Tyvärr så kulminerar allting i en onödig och förutsägbar final som känns helt fel efter två timmar av galghumor och kompromisslöhet. The Suicide Squad är en soppa, men en underhållande sådan, det finns ingen baktanke eller några som helst intellektuella ambitioner, det handlar om kaos, totalt ofiltrerat och hämningslöst kaos. Och paradoxalt nog så visar sig kaos vara den rätta medicinen för ett filmuniversum som befunnit sig kris i åtta år. 

Betyg 6/10                        

Zack Snyder’s Justice League Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2021

Summering: Efter fyra år av pläderingar från internet och en fankampanj utan dess like så har Zack Snyders version av Justice League landat. Historien bakom denna fyra timmars version är dock betydligt mer intressant än något i själva filmen. Zack Snyders Justice League är precis som Man Of Steel eller Batman v Superman en likblek, död och helt hopplös historia som får en att ifrågasätta filmmediets existensberättigande. 

Inte en enda människa på jorden skulle önska att utsätta sin värsta fiende för det Zack Snyder behövt genomlida de senaste åren. Efter att en av hans döttrar begått självmord så behövde Snyder lämna över Justice League till Joss Whedon. Resultatet var en slarvig film som klippts ihop i total desperation. Detta resulterade i en film som verkade vara konstruerad efter önskemål från en fokusgrupp. Responsen från biobesökare var minst sagt återhållsam. Justice League ledde till en massiv ekonomisk förlust för Warner Brothers och moderbolaget AT&T, vilket satte hela DCEU satsningen i gungning. Men efter skandaler involverande alltifrån Joss Whedons beteende, Henry Cavills mustasch och ett segt rykte som insisterade att Snyders version bara vara ett par klipp ifrån att vara klart, så lät Warner Snyder fastställa sin film, en beslut som kostat närmare 70 miljoner dollar. 

Och med tanke på uppståndelsen och den fanatiska tron att Snyders Justice League är det mest spektakulära sedan luftkonditioneringen, skivat bröd och hjulet gör det faktiska slutresultatet än mer tragiskt. För efter nästan fyra långa år fyllda av förhoppningar så är Justice League precis det man kunde förvänta sig, en helt identitetslös och ytlig Snyder produktion utan något som helst engagemang. Det finns inget som dikterar att regissörer som börjat sin bana som reklamfilmsregissörer inte kan blomma, det är bara att se till exempel som David Fincher eller Spike Jonze som båda har uträttat stordåd. Men Zack Snyder regisserar fortfarande film som om de vore korta vinjetter för Coca Cola eller toalettpapper med mer på rullen. Snyder har alltid varit mån om sin ’’estetik’’, vilket inneburit att allt han regisserat sedan remaken av Dawn Of The Dead sett ut som ett gymnasialt experiment där all färg har vridits ur fotot. Dessutom har Snyder alltid varit fixerad vid att fotografera sina filmer utan något som helst ljus. Detta i kombination med den icke mättade färgpaletten har gjort det rent omöjligt att se på Snyders filmer utan att drabbas av allvarliga synskador. Självfallet är även Justice League identisk i sitt bildspråk med det Snyder gjort tidigare, försedd med en estetik som får Francisco Goyas makabra målning av guden Saturnus, som slukar sin egen son, att framstå som en solig sommardag. Och som om detta inte vore nog så har Snyder fått för sig att bildformatet 4:3 är överlägset widescreen. Detta innebär att hela Justice League presenteras i ett format som gör att filmen ser ut som ett uppblåst frimärke. Det känns som att titta på en gammal bootleg där synfältet har reducerats. Detta leder i sin tur till att filmen känns klaustrofobisk, och med tanke på de långa och – otäckt tråkiga, actionscenerna så är det obegripligt varför man väljer att närmast censurera stora delar av händelserna. Inte för att det gör någon egentlig skada, precis som i versionen från 2017 så är de ’’storslagna striderna’’ precis lika uselt koreograferade och regisserade som sist. Det är explosioner, kolsvart foto och en kavalkad i skrattretande dåliga specialeffekter. 

Att detta skulle vara markant annorlunda mot Joss Weedon versionen visar sig också vara en ren lögn. I bästa fall handlar det om förlängda sekvenser och i värsta fall tillägg som gör storyn än mer konfunderande. Snyder har aldrig varit någon stor berättare eller särskilt bevandrad i konsten att få fram det bästa ur sina aktörer. Men även om man, som alltid med serietidningsfilmer, får acceptera logiska luckor och udda inslag, så verkar Snyder inte ens angelägen att få sin film att fungera berättarmässigt. Där Whedon versionen är en korthuggen och simpel historia så har Snyder korvstoppat sin version med sekvenser och utläggningar som endast tjänar till att tråka ut och förvirra. Till och med som ett livslångt DC-fan så är flera av händelserna helt obegripliga.

Men de gånger Snyder inte irrar runt i en berättelse som är snårigare än en tropisk djungel så får vi ett par helt ’’makalösa’’ stunder med ett gäng karaktärer som vi borde älska och dyrka, men som i Snyders händer är lika roliga som parkeringsböter. Oavsett om det är Wonder Woman, Batman eller Aquaman så är personregin och skådespelet så pass undermåligt att man skulle behöva namnlappar på karaktärerna för att separera dem om det inte vore för deras individuella och ikoniska kostymer. Ben Affleck tittar sammanbitet in i kameran med tom och sorgsen blick och försöker desperat att få fram något annat än sura grymtningar. Jason Momoa försöker i sin tur efterapa Afflecks brist på karisma genom att leverera alla sina repliker med så mycket rost på stämbanden att man kan fråga sig om han inte medverkar i en reklamfilm för Fishermans Friend. Sedan har vi Gal Gadot som är stel som lyktstolpe mitt i en sibirisk vinter, samt Ezra Miller och Ray Fisher, som båda två ser ut som om de av en olyckshändelse råkat kliva in på inspelningen. 

Hela DCEU satsningen har länge varit kritiserad för sin brist på humor eller någon som helst självdistans. Tyvärr så har Snyder inte lärt sig ifrån sina misstag och fortsätter att stöpa sina filmer i en mall som får en Lars Noren pjäs att framstå upplyftande. I och med att Justice League nu distribueras digitalt så har Snyder inte behövt tänka på något form av åldersmärkning. Detta innebär att vi, precis som i Directors Cut versionen av Batman V Superman: Dawn Of Justice, får se kopiösa mängder av CGI-blod som känns som en efterkonstruktion utan dess like. Att flera karaktärer också är fula i mun gör inget annat än att förstärka intrycket att Snyder är helt oförmögen att hitta en balans i sina filmer. 

Och utan att överdriva så kan Zack Snyder nog vara filmvärldens absolut sämsta lyssnare. Ödmjukhet brukar ta överhanden då ens alster kraschar och brinner som Hindenburg. Det amerikanska samhället sägs erbjuda båda andra, tredje och fjärde chanser, så länge personen i fråga är villig att förändra sig. Men påhejad av Warner Bros så har Snyder enbart lärt sig att arrogans, pretentioner och självgodhet är lösningen på allt. Under produktionens gång så har Snyder spytt ur sig citat efter citat som bestämt hävdar att detta är ett magnum opus av sällan skådat slag. Detta för oss fram till den kanske mest groteska punkten – speltiden. Med en speltid på fyra timmar så är Justice League längre än De Sju Samurajerna, 2001 En Rymdodyssé och Lawrence Of Arabia. Det är svårt att veta om det hela är ett aprilskämt eller inte. Vi har genom flera mästerliga TV-serier sett hur man kan använda förlängd speltid till att låta de små och tysta ögonblicken bli mer avgörande utan att de känns ointressanta eller överflödiga. Men trots en speltid som överskrider flera miniserier så uträttar Snyder absolut ingenting. Istället känns det som om man har dammsugit klipprummet och fogat ihop det man hittat med limm, våld och en motorsåg. Att filmen är indelad i sex olika delar förstärker bara känslan av att Snyder är vilsen, okunnig och helt oförmögen att göra en sammanhängande film. 

Så efter fyra timmar av mörker, rutten action och horribel musik så erbjuds publiken inte bara en, utan tre (!?) olika cliffhangers som med stor sannolikhet aldrig kommer att få någon upplösning. Att så flagrant köra över sin publik är i det närmaste ett brott mot all form av normal anständighet. Snyders arrogans, hybris och storhetsvansinne har således lett till att en – påstått, ofärdig film fortfarande inte ens kan ses som halvfärdig då det inte finns ett acceptabelt klimax. Om detta är något sätt att återigen få igång en fankampanj för en eventuell uppföljare vill jag inte ens spekulera i. Faktum är att jag ifrågasätter hela filmmediet efter fyra timmar med en film som inte ens kan bestämma sig om det är en TV-serie eller en långfilm. I den scen då Ray Fisher och Ezra Miller skändar en gravplats så skapar Snyder i alla fall någon sort poetisk allegori för hela filmen. Justice League borde ha begravits för årtal sedan. Men Snyder har satt på sig vitrock och bestämt sig för att leka Dr. Frankenstein. Resultatet är mer groteskt, motbjudande och skräckinjagande än det monster som Mary Shelly skrev om för nästan etthundra år sedan, den monstruösa skapelsen hade i alla fall ett gott hjärta, något som Justice League inte ens kan stava till. 

Betyg 1/10  

Birds Of Prey Blu Ray Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2020

Full Disclosure: Vi mottog detta recensionsexemplar utav Warner Brothers. 

Film 

Ett kvartal senare har världen förändrats till följd av Corona-pandemin. Men en saker är åtminstone konsekvent. Birds of Prey är precis lika genomusel då som nu. Där världen befinner sig i ett kaos utan dess like, så kan detsamma sägas om Warner Brothers – eller mer exakt, DC. Bolaget har annonserat en Snyder-version av Justice League, och Suicide Squad-regissören David Ayer, bombarderar allmänheten på sociala medier med material från en av det förra årtiondets mest bedrövliga filmer. Dessa faktum kan tillängas en helt egen text, men att någonting inte står rätt till hos WB är bärmast självlysande. 

Detta förvirrade kaos har visserligen pågått länge. Sedan Christopher Nolan avslutade sin Dark Knight-trilogi så har ingenting varit sig likt. Warner Brothers har fått se sig fullkomligt förnedrade av sin ärkerival Marvel Studios, som ritat om kartan för allt som kan kategoriseras som storfilm. Birds Of Prey var tänkt som en vassare, ’’vuxnare’’ och mer hämningslös film. Åldersgränsen tilläts att trissas upp och Margot Robbie intog rollen som producent. Även om ambitionerna och förhoppningarna var att skapa en sorts DC-version utav Deadpool, så har de aspirationerna krossats. Birds Of Prey är en okontrollerbar härdsmälta som saknar någon som helst pli eller förstånd vad gäller att konstruera en fungerande film. Det är kavalkad utav omogna impulser och rent banala idéer som slängs åt tittarens håll. 

Det spelar ingen roll att karaktärerna svär som borstbindare. Eller att de går loss i våldsamma utbrott som skulle fått den svenska 70-tals censuren att behöva uppsöka professionell hjälp. Birds Of Prey är chockerande lamslagen, tråkig och enerverande. Hela upplevelsen är som en genomgång av hela Buttericks-sortimentet. Det är den ena tragikomiska plojen efter det andra visas upp. Skillnaden är att Buttericks-alternativet erbjuder ett gott skratt. Endast en mycket vriden och grym människa skulle kunna skratta åt något så löjeväckande som Birds Of Prey… Tårar i mängder vore mer passande…       

Betyg 1/10 

Bild 

Birds Of Prey har en extrem färgpalett som inte har några betänkligheter att överexponera sina färger. Allting verkar ha stöpts ur en visuell mall som gör att bilden känns som dränkt i neon – även då den enda ljuskällan är solljus. Man använder även ett mycket grovkornigt filter för att skapa en hård och ogästvänlig bild. Trots dessa visuella knep, så presenteras Blu Ray-utgåvan med god detaljrikedom. Framförallt möbeltexturer är förvånansvärt exakta och realistiska. Detsamma kan sägas om hudtexturer. För att vara en film som inte har några större problem att omfamna det surrealistiska, så är det fascinerande att detaljrikedomen och dess presentation är så pass naturlig som den är. 

Betyg 8/10   

Ljud 

Där bilden överraskar så fullkomligt säckar det ihop vad gäller ljudet. Birds Of Prey har en ljudmix som verkar ha framställs i en konservburk. All form av detaljrikedom eller god akustik saknas. Slutscenen i det övergivna nöjesfältet är lika livlös som de lik som huvudpersonerna efterlämnar. Baskanalen träder endast fram sporadiskt och känns mestadels klen. Inte blir det bättre av att volymen har skruvats ned väsentligt.

Betyg 4/10 

Extramaterial 

Birds Of Prey följer trenderna vad gäller storfilmer med mediokert extramaterial. ’’Birds Eye View Mode’’ känns som något som hämtats från den tidiga HD-DVD-eran. Med en bunt irrelevant fakta som poppar upp mellan varven. Resten av materialet består av torra och korthuggna smådokumentärer som känns löjeväckande tillrättalagda och regisserade. 

Betyg 2/10  

Batwoman Säsong 1 Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of CW & Warner Brothers 2020

Summering: Försöket att ge oss något Batman relaterat på TV är chockartat dåligt. Det går inte att säga ett enda bra ord om den soppa som är Batwoman.     

Såhär illa trodde jag aldrig att det skulle bli… Men att räkna med någon form av normalitet i vårt nuvarande världsläge. Vore detsamma som att förneka all rim och reson. Vi har med ganska god frekvens alltid kunna publicera minst en recension i veckan och ett antal tävlingar i månaden. Den tiden är – som det ser ut nu, förbi. Biografer runtom i landet är stängda, och även om de skulle vara öppna så finns det inte mycket på horisonten förrän mitten av sommaren. 

Att köra på i gamla hjulspår är därmed uteslutet, och såldes har vi kommit till att  recensera CW’s Batwoman… Serien premiärvisade sitt första avsnitt i oktober förra året. Från den sekunden att serien ens annonserades så har klagomålen haglat ned. Tyvärr så verkar en gren av denna högljudda opposition bestå av en militant proteströrelse. Som per automatik försöker begå lönnmord på allt som rör begreppet ’’woke’’. Och tro mig, problemet med Batwoman är inte dess förhoppningar att jämna ut spelplanet för män och kvinnor. Dessa progressiva inslag är i slutändan det enda som kan kallas någotsånär beundransvärt med Batwoman. För när den sociologiska och hetlevrade genusdebatten väl har lagt sig, så återstår det bara att bedöma serien, något som bara kan beskrivas som en tortyr. 

Från första ruta så är Batwoman inget annat än en katastrof. Att expandera ytterligare, bortom den mycket korthuggna beskrivningen, kan endast beskrivas som livsfarlig. Men då det härjar en pandemi utan dess like, så tvingas vi bege oss rakt in i lejonkulan. För att ha något att recensera eller skriva om. CW förtjänar respekt för vad de har byggt upp med sitt Arrow-verse. Den högst medelmåttiga serien om Oliver Queens äventyr, har lyckats med en remarkabel bragd. Nämligen att stå som grund för ett delat universum. Som inte visar några som helst tecken på att avta. Detta vad gäller antal produktioner eller popularitet. En uppgift som visat sig vara närmast omöjlig för moderbolaget Warner Media att återupprepa med sitt hopplöst misslyckade DCEU. Arrow är långt ifrån en perfekt serie. Det är bäst att betrakta den som en tillfällig distraktion. Varken produktionen eller berättandet har någonsin varit mer än mediokert. Och likt så många andra TV-serier som inte backas upp utav exempelvis HBO eller AMC, så dras Arrow med utdragna säsonger. Där dötid och utfyllnad får stå i centrum minst en gång för mycket. Men när Batwoman springer in på spelplanen så förändras allt. Arrows malande tendenser är rent älskvärda då vi jämför med vad som erbjuds i Batwoman. 

Det finns saker som helst bör glömmas bort, hemska olyckor, trauman eller avskyvärda kulturella upplevelser. TV-versionen utav Birds Of Prey från tidigt 2000, är ett sådant exempel, en bortglömd kalkon som ingen vill kännas vid. I den gräsliga adaptionen så tvingades publiken uppleva visuell skräck utan dess like. Och det utan att serien någonsin var menad att placera sig i skräckgenren. Med skandalöst dåligt skådespeleri och ett berättande som verkar vara inspirerat utav Hallmarks sämsta såpor. Så massakreras karaktärer som Barbara Gordon och Black Canary. 

Usla ting är vanligtvis inte något man ämnar att efterapa. Men Batwoman är besatt av att sänka sig än lägre… Det finns segment i Batwoman som får mig att undra om allting inte bara är ett utdraget och alltför invecklat skämt. Seriens inledning förlitar sig på dramatik som är så pass kaputt att man kan fråga sig om det är den ökända blooper-reelen, som råkats publiceras som avsnitt. Batwoman har exempelvis inga förebråelser att vräka på med ofattbart usel popmusik för att ’’förhöja’’ stämningen. Det är illa nog att skådepelare som Ruby Rose och Rachel Skarsten agerar utan någon som helst inlevelse eller engagemang. Men då det nalkas romans och det öronbedövande soundtracket sparkar in dörren, så dör en liten bit av publiken och mänsklighetens värdighet. 

Det går inte summera i ord vad som sker då Rose och Meagan Tandy interagerar. Scenerna mellan dem är tänkt att vara en öm och problematisk romans. Men det blir istället till en skamlig fars där tondöv regi och kriminellt dåligt skådespel härjar fritt. Dougray Scott är en historia i sig. I rollen som Kate Kanes burduse och hårdhänta far, så kastas Scott mellan förtvivlan och hopplöshet. Varenda replik är ett otäckt grymtande som framförs med samma entusiasm som om det väntade cyanidpiller till middag. Scotts insats kan höra till det mesta desperata och tragiska predikament jag någonsin sett en aktör behöva ta sig igenom.    

Vad gäller det visuella så är det inte heller någon skönhetsupplevelse. Nog för att CW aldrig varit särskilt generösa vad gäller produktionsbudget, men trots att serien spelets in i vackra Vancouver, så ser allting ut som ett taskigt diorama. Batwoman har inte heller några förebråelser vad gäller att besudla det vackra arv som är Batman. Utan att säga för mycket, så stöter vi på ett antal bekanta ansikten, onda som goda. Synd då att kostym och mask verkar ha konstruerats utav cosplay aspiranter som inte har en aning om design, skrädderi eller passform. På sin höjd ser Batwoman ut som ett pinsamt Halloween-party. 

TV-serier har – tillskillnad mot filmer, möjligheten att lära sig utav sina misstag och justera dem med kort varsel. Batwoman har uppenbarligen satt skygglappar på masken, och trampar gasen i botten med destination bergväggen. Den redan miserabelt röriga och tafatta berättelsen dras ut och förlängs med vändningar som går att förutse timantal i förväg. Totalt pågår Batwoman i ofattbara trettontimmar. 

I och med den rådande Corona-pandemin, så har Batwoman – och ett antal andra CW series tvingats till att stänga ned sin produktion. Det innebär att det som nu kallas säsongsfinal, snarare känns som en upptakt till en faktiskt upplösning, den som aldrig hann spelas in. Att det historiska världsläget har förändrat villkoren för alla form av mediaproduktion är därför svårt att klandra Batwoman för. Problemet är bara det att hela säsongen känns meningslös. Det läggs energi på värdelösa biroller, absurda vändningar etc. Detta gör det redan hastiga – och otäckt otillfredsställande, avslutet än värre. 

Hela Batwoman är som ett avsnitt av Gordon Ramsays Kitchen Nightmares. Då man tror att man har sett allt så dras det fram något som får tittaren att tappa hakan. Batwoman är i all sin uselhet, minst lika skräckinjagande som då Ramsay tar fram döda råttor ur kastruller, eller presenterar råvaror som är så förruttnade att dem inte ens kan identifieras. Då allting rämnar ihop, och fullkomligt håglösa aktörer försöker skapa kemi, komik eller skräck, så blir man närmast paralyserad av bristen på talang, vett eller allmänt förstånd. 

Som ett ’’litet’’ tillägg, så är det värt att nämna den nyhet som dök upp mitt under skrivandet av denna recension. Ruby Rose meddelade – utan förvarning, att hon lämnar serien. Enligt en artikel utav Variety så sägs relationen mellan Rose och produktionsteamet varit allt annat än rosigt. Hur stor sanningshalten är i den utsagon låter jag förbli osagt. Däremot så kan jag bara vädja till resten av alla inblandade i serien att göra detsamma. Lämna allt och spring mot livbåtarna. Innan hela åbäket nått havets botten där det hör hemma.  

Betyg 1/10 

Birds Of Prey Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2020

Summering: Det finns inga ord för det här… 

Nej, nej och åter nej ! Det går inte längre, jag ber biobesökare och medmänniskor runt om i världen om ursäkt, men Warner Brothers och DC har gått för långt… 

Efter ett bombardemang av unket skräp som Suicide Squad, Aquaman och Batman V Superman, så borde DC och Warner Brothers ha lärt sig en läxa. Även om Joker har hyllats till skyarna och nu står inför möjligheten att vinna multipla Oscars, så står jag fast vid åsikten att filmen är en uppblåst och cynisk smörja som endast hade ihålig prestige som mål. 

Todd Phillips demonstrerade en exceptionell nonchalans då han i intervjuer försökte övertyga omvärlden om att det ”episka mästerverket” hade noll koppling till en av popkulturens mest ikoniska karaktärer. Denna arroganta hybris verkar ha drabbat hela den kreativa avdelningen hos DC. Att ge sig på DC kan tyckas vara lågt, sedan Zack Snyder gav sig i kast med mannen av stål, så har bolaget behövt stå i skuggan av Marvel Studios. Då Justice League försvann i flammor likt Hindenburg så bestämde man att strukturera om och ignorera idén om ett enat universum. Men dessa skandalösa misslyckanden har inte lett till en disciplinerad resning, istället så släppes alla tyglar och koncept, vilket resulterat i ett gäng filmer som har tappat greppet om verkligheten. 

Barndomen har grusats 

Och det är värt att upprepas… Vi har inte en agenda mot DC ! Jag har berättat historien om och om igen, den värld som Bruce Timm skapade i Batman The Animated Series, är lika personlig och relevant för mig som för över tjugo år sedan. DC har gyllene tillgångar och berättelser som utan problem kan duellera mot konkurrensen. Christopher Nolans 

Batman-trilogi var under lång tid den absoluta guldstandarden, inte bara för serietidningsfilmer utan för hela actiongenren. 

Men det var då, numera är Batman, Wonder Woman och de andra färgstarka hjältarna från DCs karaktärsgalleri, hållna som gisslan av ett kreativt team som varken bryr sig eller anstränger sig för att leverera film i toppklass. Birds Of Prey är på så sätt en perfekt reflektion av kaoset som råder bakom kulisserna. Det är – återigen, en film som varken skäms eller bryr sig om att de utför en ren avrättning, både vad beträffar konsten att göra bra film, och att adaptera sitt grundmaterial på ett värdigt sätt. 

David Ayers Suicide Squad är i största allmänhet sedd som ett bottennapp som saknar motstycke. Att ens tänka tillbaka på eländet som var Jared Leto eller Cara Delevingne, orsakar frossa och sömnproblem. Margot Robbies porträtt av den – i ursprungsversion, underbara Harley Quinn, var inte mycket bättre. Med ett stelt skådespel, överdrivna gester och utan någon som helst naturlig charm, så blev Quinn endast en tjattrande toka som fick fungera som en sexistisk reklampelare med sin minimala klädsel. 

Bottnen är inte nådd 

Om det fanns någon som helst logik så borde dessa makabra misslyckande ha inneburit att bottnen var nådd. Någonstans måste man inflektionspunkten nås. Men bortsett från att vi slipper sexismen och Jared Letos pajaskonster, så är det endast en mikroskopisk kvalitetsskillnad som skiljer Birds Of Prey ifrån sin gräsliga släkting. 

Genom att få bort David Ayer från regissörsposten så borde man vara aningen närmare torra land, men på konststycket så har regissören Cathy Yan lyckats skapa helt nya problem, som gör att den eventuella vägen till försoning, snart är förlorad. Den här gången så har man förvisso avfört de mer övernaturliga elementen såsom Cara Delevingnes horribla magdans och hennes CGI lakejer, istället har man ersatt det med ett narrativ som skriker efter att få imitera Quentin Tarantino, och i synnerhet Pulp Fiction. Det är ett uppbrutet och kaotiskt berättande som spretar åt alla håll och kanter. En kaotisk struktur behöver inte innebära en kaotisk film, Memento och det nämnda Tarantino mästerverk, har visat prov på hur en sporadisk klippning kan skapa dramatisk effekt. Men Birds Of Prey glömmer bort en livsviktig regel, då väl bitarna faller på plats – oavsett om de är i rätt ordning eller inte, så måste de passa, och kännas någorlunda logiska eller begripliga. 

Bindgalen tjur 

Genom marknadsföringen så har alltifrån producenter och regissör, talat om fördelen med att göra Harley Quinn till filmens berättare, att dennes instabila psyke tillåter att manipulera berättelsen på olika sätt. Det är med andra ord inte helt frånskilt Ryan Reynolds Deadpool, och hur den galna karaktären vänder upp och ned på det mesta. Skillnaden är bara den att de båda Deadpool-filmerna har kompetent regi och en röd tråd som binder ihop alla bisarra och distraherande inslag. 

Cathy Yan har överhuvudtaget ingen kontroll. Berättelsen är som en bindgalen tjur som Yan desperat försöker få kontroll över, men tillslut så ger hon upp, filmen verkar därefter  ha drabbats av selektiv minnesförlust. Vad detta innebär är att karaktärer – som vi redan mött, introduceras gång på gång, utan att vi får något nytt perspektiv eller insikt. Yan har lånat Tony Scotts överdrivna och övertydliga textmeddelande från Man On Fire och Domino, då Ewan McGregors Roman Sionis/Black Mask introduceras för tredje gången, så kan man undra vad exakt som försiggår. När det också visar sig att själva berättelsen är löjeväckande simpel och enkelspårig, så blir det än mer obegripligt varför Cathy Yan behandlar publiken som en bunt fullkomliga idioter, tilltron till att någon skall kunna hänga med, eller förstå, är densamma som att kollektivtrafiken skall komma i tid. 

En björnsax 

Men vem behöver en berättelse då man kan passa på att massakrera bedårande och älskvärda karaktärer som Huntress och Black Canary. Jag har inget emot då filmskapare stöper om eller förändrar grundmaterialet, Christopher Nolan tog inte mycket i hänsyn, då det kom till serietidningar eller tidigare versioner för sin tripp till Gotham City, men förändringarna som görs måste fungera i sin kontext. I den meningen så är varenda nytillkommen karaktär ett haveri utan dess like. 

Jurnee Smollett-Bell och Rosie Perez duellerar båda om årets utmärkelse vad gäller livlöst skådespeleri, Ella Jay Basco sätts i en björnsax då hennes Cassandra Cain är lika spännande som den kommande skattedeklarationen. Och sedan så har vi stackars Ewan McGregor, vars Roman Sionis befinner sig på samma nivå som Charles Ingvar Jönsson då det kommer hotfullhet. Margot Robbie trycker i sin tur på repeat-knappen och gör en kopia av sin tolkning från Suicide Squad, vilket innebär att Harley Quinn är precis lika charmlös, plastig och enerverande som förut. Mary Elizabeth Winstead har inte heller vunnit det imaginära skådespelarlotteriet, men hennes Huntress är så pass nedtonad och marginaliserad att det är svårt att ifrågasätta själva skådespelet. Den enda minnesvärda karaktären är hyenan Bruce…    

Våld, cynism och usel action 

Där majoriteten av agerandet kan få den mest härdade att bli mörkrädd, så kan det vara dags att utförda klass 3-varning vad gäller filmens ton, attityd och sinnessjuka cynism. Med sin barnförbjudna åldersgräns så tar Birds Of Prey och spär på med allt man kan tänka sig vad beträffar våld, blod och groteska vyer. Det är sällan som jag använder ordet, men det här tangerar många gånger att vara kylig våldspornografi, där man endast testar gränserna för saks skull. Där Deadpool åtminstone genomförde sina massakrer med en spjuveraktig skämtsamhet, så vilar det något riktigt ondskefullt och utstuderat över det våld vi ser i Birds Of Prey. Och då filmen inte har någon som helst humor, intelligens eller skärpa, så blir dessa orgier i våld till smaklösheten personifierad.   

Detta för oss in på filmens actionsekvenser som når så lågt att jag kan känna värmen från jordens kärna. I en kavalkad av överdriven koreografi och medeltida användare av slowmotion så har Cathy Yan skapat några av de mest tröttsamma scenerna jag sett sedan Terrence Malick blev besatt av närbilder på böngroddar och dåligt renderade digitala dinosaurier. Och då allting – tack och lov, tar slut, så kan man fråga sig vad  nästan två timmar har ägnats till. 

Aspirin och tårar 

Genom litervis med blod, bedrövligt berättade och steriliserat skådespel, så återstår en film som liknar ett arkitektoniskt monster som satts ihop med motorsåg och båtlaster med Karlsons klister. Filmen som ville komma som en rovfågel och snabbt ta sitt byte visar sig vara sönderfallen fågelholk som inte ens en desperat gråsparv skulle ta sin tillflykt i. Då jag väl tagit mig hem och svalt ett par aspirin och bäddat ned mig, så sträcker jag mig efter ett antal serietidningar och den mästerliga Batman The Animated Series, och gråter en skvätt över att detta horribla skräp  är vad som blivit av karaktärer och berättelser som hör hemma på den narrativa olympen.      

Betyg 1/10 

Tävling: Joker Blu Ray

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019

Årets – och det nya årtiondets, första tävling är här. Vi har ett antal exemplar av Joker på Blu Ray som vi tävlar ut denna gång. För att delta så svarar ni på följande fråga och skickar in svaret samt er adress till vår email. Tävlingen avslutas den 14/2 och vinnarna kontakts per email. 

Fråga
Från 2002-2003 publicerades en av de mest älskade och omtalade Batman-berättelserna någonsin, självfallet medverkade även Joker i denna, vad hette serien och de två huvudmännen – författare och artist ?   

Dsiken innehåller – förutom filmen, följande
Extramaterial Blu-ray & 4K UHD
The Making Of: A Behind-the-Scenes • Look at the Creation of the Film • Joaquin Phoenix Alternate Takes • Costume Tests and More!

Joker släpps på DVD, Blu-ray, Blu-ray Steelbook & 4K UHD 10/2  

Årskrönikan 2019

Publicerad den av

2019 går mot sitt slut och det har sannerligen varit ett innehållsrikt år som många gånger varit oförglömligt – av diverse anledningar, bra som dåliga . Vårt faktiska samhälle – det utanför fiktionen och de färgrika sagorna, fortsätter att splittras, söndras och fördärvas av olika krafter. Med tanke på att vi snart går in i ett nytt årtionde så är det omöjligt att inte se tillbaka under de gångna åren och fråga sig vad som egentligen gick så fel ? Hur vi inledde 10-talet med optimism och förhoppningar, och hur vi slutar här och nu. Tack och lov så har olika kulturella gärningar hjälpt oss genom dessa tuffa tider. Under årtiondet så har vi givits makalösa upplevelser inom musik, film och spel. Det har varit ett så händelserikt och späckat decennium, att funderingar och tankarna kring det får vänta till en separat och kommande artikel.  

Om ungefär ett år så fyller Tiger Film hela fem år, det har varit en unik och spännande resa som många gånger varit utmanande, men aldrig negativ. Vi växer sakteliga och börjar hitta olika uttrycksformer som passar vårt mer diversifierade material. Då vi öppnade ett Instagram-konto – efter mycket internera diskussioner, så fick vi möjligheten att effektiva dela med oss av vårt visuella material. 

Under åren som gått så har en av våra absoluta favorithändelser varit de utställningar vi fått arrangera  i samarbete med Filmstaden Täby, i samband med Marvel Studios eller Star Wars-premiärer. Efter ett antal år så lyckades vi – om vi tillåts vara något självgoda, göra våra två bästa utställningar hittills. Responsen från besökarna i och med Avengers Endgame premiären var fullkomligt överväldigade, med hjälp av nära och kära vänner, så samlade vi fler statyer än någonsin och fick vara med om en utställning som vi aldrig kommer att glömma bort. Detsamma gäller utställningen för The Rise Of Skywalker, som var en anstormning av nostalgi, entusiastiska diskussioner och barndomsminnen.   

Det är också i de mänskliga interaktionerna som året varit som allra mest givande. Trots att mycket av vår verksamhet är digital, så är det på mässor och utställningar som allt arbete blir till något mer substantiellt än bara besökssiffror. Sammankomsterna, med så många fantastiska människor, har varit en gudagåva. Vår resa ned till Köln, då vi fick träffa den europeiska distributören för XM Studios, är ytterligare ett underbart möte som sedan fick fortsätta i Stockholm då XM Studios gjorde sin debut på en skandinavisk mässa. Mässorna gav oss också möjlighet att möta ett antal av serievärldens mest hyllade. Paret David – och Meredith Finch visade sig vara minst lika exceptionella människor som kreatörer, med varma leenden och stor tålmodighet gjorde de varje tillfälle med fansen unikt. 

Stockholm Comic Con lyckades också få hit ett kreativt par i Amanda Conner och Jimmy Palmiotti, som även dem visade sig vara ett sant nöje att träffa. Att Conner också konstaterade – att omslaget till Captain Marvel #7 – som vi tagit med för signering, var det första hon signerat, var en minst sagt trevlig överraskning. Och att hastigt diskutera Prime 1 Studios kommande Joker staty – designad av Lee Bermejo, med skaparen själv, är också en stund för minnesgalleriet. 

Hela 2019 har dominerats av populärkultur. Avengers Endgame lyckades tillslut göra det som ingen annan film gjort – att gå om James Camerons Avatar, vad beträffar inkomster och bli den mest framgångsrika filmen någonsin. Det var ett viktigt ögonblick, inte bara för att den enorma finansiella succén innebär att Marvel och deras filmer fått en automatisk existens garant de närmsta åren, men att den subkultur, som så länge varit häcklad och ansetts som något trivialt, lyckades med att skaka om hela filmindustrin. 

Men denna seger för – subkulturer, nördar och entusiaster jorden över, visade sig vara kortvarig, i och med Martin Scorseses uttalande kring Marvel Studios, så restes murarna och fördomarna kring genrefilmer ännu en gång. Vi har undvikit att kommentera och engagera oss i detta elitistiska trams, men Scorseses uttalande gav tusentals människor en anledning att komma ut – och på de mest pinsamma vis attackera Marvel och de miljontals fans, som en lägre sorts människor, som saknar kapacitet att förstå ’’riktig film’’. Vad Scorseses än tycker och tror är hans ensak, men den hatstorm han skapat, och sättet den har ställt grupp mot grupp, förblir oförlåtligt, det har legitimerat allmänna påhopp och klassfördelningar, något som filmbranschen – minst av alla, behöver i en tid med våldsamma påhopp och en brist på total anständighet eller ansvar. 

Men oavsett vart man står i frågan om man gillar subkulturer eller inte, så glädjer det mig att den moderna mytbildningen lever vidare hos Marvel, DC och Star Wars. Vi stirrar oss blinda på termen superhjältar, ett koncept som ofta förknippas med ett bakrån som omedelbart stoppas av en gudalik figur, som sedan flyger iväg. Det må ha varit så det började för karaktärer som Stålmannen och Batman, men att tro att de inte har utvecklats, moderniserats, blivit mer komplexa och förnyat sig, är lika naivt som att tro att mänskligt berättande inte utvecklats sedan våra förfäder gjorde grottmålningar.   

I The Killing Joke, X-Men eller The Punisher, så är antalet intressanta karaktärer, fascinerande intriger och relevanta allegorier till dagens samhälle, minst lika närvarande som i de mest kvalitativa filmer eller TV-serier. Den tyska expressionismen använde sig gärna utav fantasifulla karaktärer och kreatur, se bara till Fritz Langs Metropolis, där robotar och futurism spelar en lika stor roll som samhällets revolt mot en totalitär överklass. Genom det imaginära och fantastiska, kan man skapa kraftfulla allegorier, paralleller och motiv. Att trivialisera sagor innehållandes fantasirika och mytiska attribut, är detsamma som att ifrågasätta hela vårt moderna berättande. Varken Shakespeare eller Kafka, värjde sig ifrån att gå långt ifrån vår egen verklighet, för att på så sätt ges en större verktygslåda, där de kunde utforska ytterst mänskliga ämnen och ting, med hjälp av magi och förvandlingar.  

Att tala om rasförtryck, orättvisor och förbjuden kärlek i mer abstrakta former kan vara minst lika effektivt – om inte mer, än ren facklitteratur. Det finns ett skäl till att karaktärer som, Prinsessan Leia, T’Challa och Peter Parker kan fånga fantasin, det är inte bara en fråga om deras extraordinära förmågor och epitetet, utan deras berättelser, deras upplevelser och trauman som gör dem enkla att identifiera med och finna tycke för. 

Vi har fått möjligheten – att i första hand, se vad dessa moderna myter kan ha för inverkan, då vi genomfört våra utställningar. Häpnaden och fascinationen för Captain Marvel och Rocket Raccoon – i statyform, handlar inte bara om att de tillintetgjort rymdskepp och rymdvarelser, det finns mänskligt element som fäster sig som en märla kring hjärtat, det må låta högtravande, men jag har sett och upplevt det själv. 

Scenen i Avengers Endgame – då karaktärerna vi lärt känna och stifta bekantskap med i över tio år, reser sig från askan – för att göra en sista ansats att besegra ondskan, är ett av väldigt få tillfällen då jag drabbats så pass emotionellt att jag har haft svårt att beskriva det i ord. Det handlade inte bara om det visuella fyrverkeriet, det var något klart mer personligt. Då jag fick privilegiet att se Sagan Om Konungens Återkomst på midnattspremiären i ung ålder, så föddes en guldstandard. Vartenda ögonblick, varje ansats och varje tickande sekund, vara lika verklig, viktig och betydelsefull som en dag i livet. Känslan av fullkomlig övertygelse, fascination och förundran lyckades Avengers Endgame återskapa. 

Att året därefter har gått i dessa fotspår är i mina ögon det kanske mest inspirerande, hur stora mängder av människor har kunnat samlas för att uppleva en och samma sak. Där deras intresset för Tony Stark eller Carol Danvers övervinner saker som hudfärg, politik och personliga värderingar.        

Bortom filmens värld, så visade Rammstein att man på ren och skär eldkraft, kan skaka om och förföra trettiotusen människor en grå Augusti kväll. Bruce Springsteen må inte ha turnerat med sitt album Western Stars, men konsertfilmen, där vi äntligen får höra materialet i en mer levande kontext, orsakar rysningar då man tänker tillbaka på versionerna av Rhinestone Cowboy och Chasin’ Wild Horses. 

Och i mer digitala världen kunde vi förundras av egensinniga kreationer som Death Stranding och Sekiro: Shadows Die Twice, två spel som vägrar att kompromissa. Men det är Respawn Entertainments Star Wars Jedi Fallen Order som drar det allra längsta strået, med sin polerade mekanik och passionerade berättelse – som dränks i entusiasm och energi. 

Avslutningsvis så återstår det bara att tacka alla er som följt med oss under årets gång. Resan fortsätter att vara fantastisk och ständigt överraskande. Vi önskar ett ett gott nytt år och ser fram emot vilka nya äventyr som väntar.   

Tack till alla läsare och alla fantastiska människor som gör detta möjligt, ni vet vilka ni är. 

På Återseende Och Gott Nytt År ! 

Alla på Tiger Film Blog

Årets Sämsta Filmer 2019

Publicerad den av

Vad vore en årssammanfattning utan en lista över de filmer som gjort vår tillvaro närmast outhärdlig. OBS: Denna lista är inte rangordnad 

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019

Joker 

Vi må stå i minoritet vad gäller vårt omdöme om Todd Philips film om Arthur Fleck och hans resa att bli ’’The Clown Prince Of Crime’’. Men cynismen, självgodheten och det totalt amatörmässiga genomförandet, sticker i ögonen som vårluften hos en pollenallergiker. 

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2019

En Del Av Mitt Hjärta 

Vad du än gör nu för tiden, hör inte av dig ! Med en ensemble som inte kan sjunga, och ett hantverk som är snäppet under en amatörteater, så är Tomas Ledins lyrik i filmform, en av årets absolut sämsta. 

All images courtesy and copyright of Noble Entertainment 2019

Midway 

Då Roland Emmerich höll sig till att strypa den goda smaken med Independence Day, 
The Day After Tomorrow eller 10,000 BC, så var det svårt att bli allt för provocerad. Men när Emmerich nu tar siktet på slaget om Midway och levererar en sjunkbomb utan dess like, med ett skådespel som gärna hade fått stå som testmål under kärnvapentestningen, så har det gått för långt. Det här är en fullkomlig skymf. 

All images courtesy and copyright of Noble Entertainment 2019

Rambo: Last Blood 

Det kunde ha varit en underhållande och lite dråplig avslutning för Vietnam veteranen John Rambo. Istället fick vi något som är hämtat från Donald Trumps mest horribla våta drömmar, en rasistisk, fånig och tam axelryckning som skämmer ut sig själv under knappt 90 minuter.

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2019

Angel Has Fallen 

Sylvester Stallone må skämma ut sig själv i Rambo: Last Blood, men det är nästan trivialt då vi jämför med Gerard Butler i den tredje filmen om ’’superagenten’’ Mike Bannon. Med usel produktion, gräsligt manuskript och en skogstokig Nick Nolte så är detta en av de mest ofrivilligt komiska filmerna på länge. 

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019

Annabelle Comes Home

Buttericks på Drottninggatan har mer skräckinjagande saker och ting än något vi hittar i Paret Warrens källare.  

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2019

X-Men Dark Phoenix 

En av de mest älskade berättelserna från den långa sagan om de altruistiska mutanterna, bär med sig en förbannelse då den nämns i samma mening som ordet filmatisering. Om Bret Ratners vulgära version var skäl nog för att börja tvivla på mänsklighetens fortsatta framtid, så lyckas Simon Kinberg bevisa att undergången snart är nära. Sophie Turner gråter mer än de mest inbitna Game Of Thrones fans efter finalen i säsong 8, sedan genomför hon usel yoga, och allt slutar med en märklig piruett rakt upp i luften. Om det låter bisarrt, tokigt och vansinnigt så är det ingeting mot att faktiskt behöva genomlida X-Men Dark Phoenix. 

All images courtesy and copyright of Noble Entertainment 2019

Hellboy (2019)

Makabert usel version som besudlar arvet från Guillermo Del Toros något bortglömda pärla. David Harbour gör en skamlig rolltolkning tillsammans med Sasha Lane, i en film som hör hemma i helvetes eldar. 

All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios 2019

Aladdin 

Vad är det här !? Guy Ritchie fortsätter att bryta ny mark, vad beträffar skandalös uselhet på film. 

All images courtesy and copyright of Noble Entertainment 2019

The Prodigy 

Det är ytterst svårt att avgöra vad som skrämmer mest, att denna film ens existerar eller Taylor Schilling och Peter Mooneys skådespel. 

All images courtesy and copyright of UIP 2019

Escape Room 

Jag skulle ge ansenliga pengar för att ha getts möjligheten till att fly från denna helvetiska filmupplevelse. 

All images courtesy and copyright of SF Studios & Metafilm 2019

Aniara 

Med horribelt usla produktionsvärden, apokalyptiskt ruttet skådespel och ett genomförande som saknar motstycke – vad beträffar lågvattenmärke, så har svensk film nått en ny botten.   

Joker Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019

Summering: Todd Philips och Joaquin Phoenix pretentiösa och självgoda förhoppningar om att göra en serietidningsfilm – som avviker från normen, har blivit till ett groteskt monster som slukar av egoism, arrogans och högmod. 

Denna recension hade gärna fått vara lika kort som Joaquin Phoenix är med journalister. Men eftersom Joker ådragit sig massiv hype innan sin premiär, så kommer en lång och saklig utläggning behövas för att på ett rättvist sätt, förklara varför regissören Todd Philips och Phoenix framställt någon sorts filmisk självmordscocktail som sticker näsan i vädret och ser ned på allt och alla. 

Vid det här laget så vet vi hur det gått för DCs biofilmer de senaste åren. Man Of Steel var en skramlig och bullrig soppa, sedan följdes detta upp med med en sur Ben Affleck, en kalkoninsats av Jared Leto, och tillslut en Justice League som var en katastrof. Förutom Patty Jenkins Wonder Woman så får vi gå tillbaka till Christopher Nolans superklassiker The Dark Knight, för att kunna hitta en tid då Batman och hans galleri av skurkar, var det häftigaste och mest drabbande på en biograf. 

Ingångspunkten med Joker har varit att man genom en minde budget, getts mer utrymme till kreativ frihet. Man har tex kunnat kosta på sig en så kallad R-Rating (barnförbjudet i USA), då kostnaden är ansenligt lägre än för jätteproduktioner som Avengers eller en mer traditionell Batman-film, som i sin tur måste generera miljardinkomster för att gå med vinst. 20th Century Foxs Deadpool producerades förvisso under exakt samma förutsättningar, men det faktumet tar man inte notis om. 

Joker har på förhand hyllats för att revolutionera och förädla sin genre, iden med att skapa en kolsvart film – utan någon som helst flärd eller fantasi, är tydligen tillräckligt för att kategorisera sig som autoamtisk vassare och mer ’’vuxen’’ än konkurrensen. Att serietidningsfilmer kan vara mer än trikåer och superkrafter har vid redan sett i exempel  som Road To Perdition och 

A History Of Violence, varav båda filmerna regisserades av mycket ansedda regissörer som Sam Mendes och David Cronenberg. Idén om att en film automatiskt är mindre värd – endast för att den baseras på en tecknad serie, är destruktiva tankegångar, varav dessa förstärks Joker, som så uttalat försöker göra sig märkvärdig och unik, på den groteska merit att per automatik är mer uppfinningsrikedom och kompetent än ihåliga ’’krasch-bang’’ filmer. Om man letar efter totalt sammanbitna och superhjältefilmer och hur väl de har lyckats förvalta sina adaptioner så kan vi ta en titt på Josh Tranks Fantastic Four som självfallet var något vi behövde mer av…   

Varför fantasy, post-apokalyptisk action eller Science Fiction, har större acceptans hos den kritiska opinionen är i polemik med all rim och reson. Tex så är J.R.R Tolkiens verk varken mer eller mindre intellektuellt än något som Bob Kane eller Stan Lee skapat. Regissören Todd Philips har varit noga med att poängtera att Joker inte är baserad på någon serietidnings förlaga eller tidigare inkarnation. Philips går till och med så långt att säga att allt är skapat specifikt för filmen, således uppmanas publiken att bortse från all som tidigare setts eller visats.

Kunde lika gärna hetat Pistvakt 

Följdfrågan blir då varför man ens valt att stöpa filmen i DC-mallen. Om detta nu är menat som något individualiserat projekt, så finns det ingen som helst anledning att kalla filmen för Joker – ett varumärke som är minst lika gångbart som Batman eller Spider-Man. Detta är som att döpa en film till Macbeth och låta filmen vara en musikal i en simhall, utan några som helst anknytningar till Shakespeares verk. Akira Kurosawa hade tex den goda smaken att inte låta namnge Shakespeare adaptioner med de traditionella titlarna, genom att ta det beslutet så frigjorde Kurosawa sig från förväntningar och kunde således överraska publiken.     

En mer passande titel för Joker borde varit; ’’Comedian in New York’’ eller ’’Mad man in Town’’, Gotham City är uppenbarligen inte den fiktiva betongdjungel som vias upp i den tecknade förlagan, utan ett skamlöst och uppenbart New York under tidigt 80-tal, förutom ett par vinkningar och igenkännbara karaktärer, så är entusiasmen för själva källmaterialet obefintligt. Detta är en lekstuga där Todd Philips storhetsvansinne tagit överhanden, att regissören bakom ’’historiska filmer’’ som Baksmällan-trilogin och War Dogs, kategoriserar hela superhjälte-genren som ’’högljudd’’, säger en dem om hybrisen. Det är nästa lika skrattretande som då Michael Bay påstods sig ha gjort en smalfilm med stora meriter i Pain & Gain eller valfritt utspel från Björn Ranelid om sin storhet som författare.    

Inom DC serier finns en avdelning kallad Elseworlds; detta är berättelser som tar kända karaktärer – som Batman eller Stålmannen, och placerar dem i nya kontexter, skapare tillåts därmed att  experimentera med det mesta av de etablerade konventionerna. 

Joker har försökt att positionera sig i detta fack, en berättelse som inte är bunden till något större sammanhang, eller behovet att skapa en uppföljare. Men trots att Philips ständigt försöker lyfta fram de mer ’’artistiska’’ meriterna, så känns Joker lika cynisk och kalkylerande som en reklamfilm för Coca Cola. 

Burtons Batman-vision var ett sant original 

När Tim Burton släppte sin Batman 1989, så fanns det gott om kritiska röster som menade att Burton rört sig alltför långt ifrån källmaterialet. Burtons mörke riddare mördade utan pardon, Bruce Waynes trogna betjänt Alfred släppte opåkallat in Kim Basinger i det innersta nästet, men kanske mest uppmärksammat var Jack Nicholsons porträtt av ’’The clown prince of crime’’. 

Där karaktären i serien är en enigma, utan namn eller allt för stor historik – innan sin karriär som en av av tidernas mest diaboliska skurkar, så fick Burton stark kritik för att ge karaktären både ett namn och ett yrke som gangster. 

Burtons Batman må ha sina problem, tex så är den sista tredjedelen en fullkomlig soppa, men trots det så förblir filmen oförglömlig. Skälet till att alla fel och brister inte tar överhanden – är Burtons tydliga vision, detta är inte en traditionell adaption utan en tolkning. Gotham City har aldrig varit så mörkt, otäckt, fult eller förtrollande som år 1989. Denna säregna vision ger filmen en sådan unik identitet att alla brott mot ’’Batman lagarna’’ går att acceptera. 

Inte ett uns kompetens 

Todd Philips har tillskillnad mot Burton inte ett uns känsla för varken visuellt hantverk eller särpräglad identitet. Inför produktionen av Joker så lades ett stort fokus på att Martin Scorsese skulle stå som exekutiv producent – denna filmikon skulle senare hoppa av projektet, men det har inte stoppat Philips från att imitera Scorseses första filmer som Mean Streets eller Taxi Driver. Liknelserna med den sistnämnda, har också förkommit i de många hyllningarna, och vissa likheter finns såklart på den absoluta ytan, både har desperata och psykiskt sjuka män i centrum som allt mer lär sig hata världen de lever i 

Dessa Scorsese filmer är långt ifrån de vackra och storslagna produktioner han tar sig an idag. Mean Streets har ett kornigt och sotigt foto som osar av smuts, cigarettrök och avgaser, även  

Taxi Driver går i samma visuella spår. Philips har uppenbarligen stirrat sig blind på dessa tidiga Scorsese produktioner och försökt stöpa Joker i samma visuella form. Dock visar sig detta vara ytterst problematiskt då Philips inte valt att filma analogt, utan använt sig av digitalkameror. 

Om Joker hade presenterats – som den digitala produktion den faktiskt är, så hade skadan inte varit så stor som den är nu. Men för att skapa en analog känsla så väljer man att visa filmen i 70mm – för pressvisningen. Detta format kan vara helt magnifikt i exempel som Christopher Nolans Dunkirk, men när nu Philips sätter vagnen före hästen så blir resultatet både fult och falskt. Konverteringen gör att filmen ser ut att ha ett risigt Photoshop-filter över sig, det är grovt och fult, utan att egentligen fylla någon som helst funktion.

Om det nu bara varit visuella problem som spökat, så hade det varit överkomligt, men Joker är som berättelse betraktad en härdsmälta större än den vi såg i HBO-serien Chernobyl. De berättelser om Jokers bakgrund och ursprung, är oftast vaga, den mest kända och omtyckta – The Killing Joke, skapar en viss empati där man målar upp ett tragiskt öde där ondska föder mer ondska. Men författaren Alan Moore har den goda smaken att inte berätta allt för mycket om det förflutna.  

Galnare än Norman Bates 

Detta hade varit utmärkt material för en film. Om Philips hade valt att regissera sina skådespelare med mer subtilitet, så hade historien om ett förfall i storstadsmiljö kunnat vara effektivt. Men dessa möjligheter fullständigt mördas då man mycket tidigt klargör att Phoenix karaktär – Arthur Fleck, är bortom all räddning, karaktären visar sig vara galnare än valfri domedagsprofet som skriker och gormar på New Yorks gator. Styrkan i Alan Moores berättelse är den obehagliga frågan – om en dålig dag kan förvandla en vanlig människa till ett monster. Men Arthur Fleck får Anthony Perkins Norman Bates från Psycho att framstå sund och förnuftig. Att finna någon empatisk tragik i det hemska som Fleck utsätts för är därmed fullkomligt uteslutet, dessutom är Fleck helt intetsägande och ointressant. 

Där Taxi Drivers Travis Bickle desperata – och misslyckade, försök att skaffa sig ett liv efter Vietnamkriget, flera gånger är hjärtskärande och obehaglig, så finns det en empati då Bickle åker raka vägen ned i helvetet. 

Alla mänskliga aspekter är som bortblåsta hos Arthur Fleck, förutom att karaktären befinner sig i ett konstant predikament – där omvärlden är löjeväckande iskall och aggressiv, så finns det inget som på något sätt skapar empati. Att bevittna ett gökur blir än galnare är som att titta på hur gräs växer någon extra centimeter. 

Samma gamla Phoenix 

Joaquin Phoenixs rolltolkning gör inte heller mycket för att inspirera. Mestadels så spelar han över och gör en torftig repris av sina roller från You Were Never Really Here eller The Master. Precis som i de exemplen så blir det ett konstant mumlande och sluddrande som bara förstärker intrycket att Fleck var galen – och utan någon möjlighet till räddning, långt innan biopubliken mötte honom. Phoenix omtalade viktnedgång är påtaglig, men det är en bedrift för viktväktarna inte en rolltolkning, framförallt då det inte tillför någonting. 

Fleck verkar nämligen vara gjord utav titanium och ha muskler av stål. Ingenting verkar ha särskilt stor fysisk inverkan på honom, däribland att bli påkörd eller bli allvarligt misshandlad. Att sedan försöka övertyga om att detta skulle vara mer realistiskt går inte att ta på allvar då Phoenix tar mer stryk än både Bruce Willis och Arnold Schwarzenegger ihop. Utöver en mängd mumlande så passar Phoenix på att visa upp lite vansinnesdans som ser ut att vara någon misslyckad auktion för en remake av Grease, om det skulle finnas någon karaktärsutveckling i denna dans – som påminner om en berusad valross, är jag uppenbarligen för intellektuellt inkompetent för att förstå.     

Drömmen om att vara 2000-talets Taxi Driver spricker då Philips skapar en omgivning som är lika överdriven och extrem som den Joel Schumacher byggde upp Falling Down. Där finns det i alla fall en tragikomisk humor som gör det absurda fallet makabert underhållande. I Joker så är allt mellan himmel och jord hemskt, vidrigt och utan några som helst nyanser.

Usla biroller 

Denna flathet och ihålighet har även drabbat birollerna, stackars Zazie Beetz får en roll som är så menlös att man fråga sig om tom luft hade varit att föredra. Detsamma gäller Frances Conroy som gör sig till åtlöje i rollen som Flecks mor. 

Alla försök till att framstå ’’vuxen’’ eller ’’intellektuell’’ faller som patetiska käglor. Philips, Phoenix och filmens ego vet inga gränser. Det finns gott om historier om hur Phoenix tackat nej till roller som Bruce Banner eller Stephen Strange – då han hade tvingats skriva på ett kontrakt för multipla filmer. Med facit i hand så handlade detta snarare om att de pajaskonster – som att vandra bort ifrån inspelningen vilket Phoenix påstås ha gjort under produktionen, aldrig hade godtagits hos en producent eller studio som värnar om sitt varumärke. Enligt uppgift sägs Philips ha skrivit om manuset under filmens gång, man kan dock undra om ett manus ens existerat. Narcissismen och egoismen är närmast giftig, berättelsen är förmedlad med en sådan arrogans att man glömt bort att göra den spännande, djärv eller begriplig.   

Sandpapper i halsen 

All cynism blir som sandpapper i halsen. Den pretentiösa tanken om att göra en post-modern reflektion om brutaliteten i vårt moderna samhälle, känns helt infantil. Tillslut blir hela filmen till en sträckbänk där pretentioner, dryghet och överlägsenhet regerar och gör filmupplevelsen till en tortyr. 

Inte blir det mycket bättre av att kritiken – om att filmen förhärligar våld och anarki, visar sig vara helt korrekt, de antagonister som förekommer är onda bara för sakens skull, och idén om att frigörelse sker i att anordna en mordiskt kaos framkallar djupa suckar. 

Och för att handla om en karaktär, vars personlighet och modus operandi alltid bestått i att överraska med handlingar mer groteska än vad någon kunnat föreställa sig, så är filmens chockmoment ett rent dagis. Där Heath Ledger skapade konstant obehag i sin mästerliga tolkning och kunde skrämma en hel publik med en blyertspenna, så är denna Joker lika otäck som en smält snögubbe. Trots att både våldet och språket är grövre än någonsin så är det tamt och tråkigt.  

En hädelse 

Joker är en fullkomlig hädelse till film, en överdådig, vulgär och narcissistisk produktion som förvanskar ett källmaterial av guld. Att helt avvika från sitt källmaterial och gå loss på det med inkompetens, uselt berättande och noll koll, har faktiskt gjorts tidigare av Warner Brothers… Den filmen heter Catwoman och 15 år efter dess premiär så har den fått ett syskon i Joker. 

Betyg 1/10  

Tävling: Shazam! Blu Ray

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019

Sommaren drar mot sitt slut. Tyvärr kan vi inte göra mycket åt det trista faktumet, men en tävling kan i alla fall inledas. Denna gång tävlar vi ut Shazam! på Blu Ray. 

Disken innehåller – förutom filmen, följande

Extramaterial Blu-ray & 4K UHD

More Than 90 Minutes of Supercharged Special Features Including: An Exclusive Motion Comic SUPERHERO HOOKY • Alternate Opening and Ending • Deleted Scenes • Gag Reel • Audition Footage • On Set with Zachary Levi • Shazam!’s Backstory

För att delta så svarar ni på följande fråga och skickar in svaret samt er adress – och namn till vår email. Tävlingen avslutas den 16’e augusti och vinnarna meddelas via email.

Shazam! släpps på DVD & Blu-ray & 4K UHD 12/8 

Fråga
Djimon Hounsou är en av få aktörer att både medverka i både en DCEU och MCU-film. Vilken roll spelade han i Guardians Of The Galaxy och även Captain Marvel ?