All images courtesy and copyright of 20th Century Studios 2020
Full Disclosure: Vi mottog detta recensionsexemplar utav 20th Century Studios.
Film
Taika Waititi går från klarhet till klarhet. Efter att ha återupplivat Thor i Ragnarok, så satte Waititi siktet på något mindre. Jojo Rabbit är en förlängning av allt det Waititi gjort sig känd för. Kompromisslöst genomförande, mängder av unik och udda humor, samt ett stort hjärta. Där premissen och presentationen initialt kan kännas tveksam – urspårad och rent fånig, så används denna extrema ton och vilda maner till att berätta en oerhört intelligent och rörande historia. Waititis sätt att behandla den nazistiska indoktrineringen av tyska barn sköts med bravur. Surrealismen och det helt obekymrade sättet Waititi driver och häcklar med fascismen är fullkomligt strålande.
Jojo Rabbit har också ett fantastisk bildspråk som förlitar sig på symmetri. Detta skapar en känsla av påtvingad perfektion och demonstrerar väldigt väl hur förvridet det tyska samhället var under Adolf Hitler. Allting ramas in av geometriskt perfekta hus med flaggor som pryds av svastikan. Utöver det så får vi även se prov på briljant skådespel. Roman Griffin Davis och Thomasin McKenzie utgör filmens verkliga hjärta, och deras kemi och samspel borde ha gett dem båda varsin Oscarsnominering. Mest överraskande är Scarlett Johansson, som gör sin bästa roll sedan Lost In Translation, med en modersgestalt som kämpar med att hålla uppe fasaden för sin son.
Sammantaget är Jojo Rabbit en fullkomligt bedårande film. Den värmer och berör i en tid då vi är i stort behov av återigen kunna hoppas på något bättre.
Betyg 9/10
Bild
Med starka färger och en sylvass skräpa så är Jojo Rabbit ett rent nöje att titta på. Saker som kläder och ansikten återges med ohygglig skräpa som tillåter oss att se varenda muskel i skådespelarnas ansikten. Det så pass skarpt att det många gånger känns som en röntgen som går igenom allting. Mörkare scenen hanteras också med bravur. Svärtan är närvarande utan att den slukar detaljerna. Allt som allt så är detta en en helt utomordentlig visuell presentation.
Betyg 9/10
Ljud
Måhända inte lika fantastiskt som bilden, så är Jojo Rabbit fortfarande en mycket välljudande film. Introduktionsscenen uppvisar en exakt ljudbild där varenda bältesspänne och skosnöre kan urskiljas då Jojo förbereder sig för att bege sig till Hitlerjugend. Jojo Rabbit är en dialogtung film och centerkanalen får därefter jobba. Dialogen återges med styrka och klarhet, vilket bidrar till att höja dramatiken i filmens allra stillsammaste stunder. I filmens final, då de allierade intar – den icke namngivna staden, så släpper filmen loss ett bombardemang av granater och maskingevär som får golvet att skaka. För att vara en mestadels återhållen film, så klarar sig Jojo Rabbit galant vad gäller att tillfredsställa den mest kräsna lyssnare.
Betyg 8/10
Extramaterial
Taika Waititis kommentarsspår är som alltid värd sin vikt i guld. Regissören har inga som helst problem att gå loss i udda anekdoter eller bjuda på tokiga utspel. Tyvärr så är resten av extramaterialet långt ifrån lika originellt eller egensinnigt. Den dokumentär vi bjuds på är både för kort och skral för att verkligen kännas intressant eller insiktsfull.
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2020
Full Disclosure: Vi mottog detta recensionsexemplar utav Warner Brothers.
Film
Ett kvartal senare har världen förändrats till följd av Corona-pandemin. Men en saker är åtminstone konsekvent. Birds of Prey är precis lika genomusel då som nu. Där världen befinner sig i ett kaos utan dess like, så kan detsamma sägas om Warner Brothers – eller mer exakt, DC. Bolaget har annonserat en Snyder-version av Justice League, och Suicide Squad-regissören David Ayer, bombarderar allmänheten på sociala medier med material från en av det förra årtiondets mest bedrövliga filmer. Dessa faktum kan tillängas en helt egen text, men att någonting inte står rätt till hos WB är bärmast självlysande.
Detta förvirrade kaos har visserligen pågått länge. Sedan Christopher Nolan avslutade sin Dark Knight-trilogi så har ingenting varit sig likt. Warner Brothers har fått se sig fullkomligt förnedrade av sin ärkerival Marvel Studios, som ritat om kartan för allt som kan kategoriseras som storfilm. Birds Of Prey var tänkt som en vassare, ’’vuxnare’’ och mer hämningslös film. Åldersgränsen tilläts att trissas upp och Margot Robbie intog rollen som producent. Även om ambitionerna och förhoppningarna var att skapa en sorts DC-version utav Deadpool, så har de aspirationerna krossats. Birds Of Prey är en okontrollerbar härdsmälta som saknar någon som helst pli eller förstånd vad gäller att konstruera en fungerande film. Det är kavalkad utav omogna impulser och rent banala idéer som slängs åt tittarens håll.
Det spelar ingen roll att karaktärerna svär som borstbindare. Eller att de går loss i våldsamma utbrott som skulle fått den svenska 70-tals censuren att behöva uppsöka professionell hjälp. Birds Of Prey är chockerande lamslagen, tråkig och enerverande. Hela upplevelsen är som en genomgång av hela Buttericks-sortimentet. Det är den ena tragikomiska plojen efter det andra visas upp. Skillnaden är att Buttericks-alternativet erbjuder ett gott skratt. Endast en mycket vriden och grym människa skulle kunna skratta åt något så löjeväckande som Birds Of Prey… Tårar i mängder vore mer passande…
Betyg 1/10
Bild
Birds Of Prey har en extrem färgpalett som inte har några betänkligheter att överexponera sina färger. Allting verkar ha stöpts ur en visuell mall som gör att bilden känns som dränkt i neon – även då den enda ljuskällan är solljus. Man använder även ett mycket grovkornigt filter för att skapa en hård och ogästvänlig bild. Trots dessa visuella knep, så presenteras Blu Ray-utgåvan med god detaljrikedom. Framförallt möbeltexturer är förvånansvärt exakta och realistiska. Detsamma kan sägas om hudtexturer. För att vara en film som inte har några större problem att omfamna det surrealistiska, så är det fascinerande att detaljrikedomen och dess presentation är så pass naturlig som den är.
Betyg 8/10
Ljud
Där bilden överraskar så fullkomligt säckar det ihop vad gäller ljudet. Birds Of Prey har en ljudmix som verkar ha framställs i en konservburk. All form av detaljrikedom eller god akustik saknas. Slutscenen i det övergivna nöjesfältet är lika livlös som de lik som huvudpersonerna efterlämnar. Baskanalen träder endast fram sporadiskt och känns mestadels klen. Inte blir det bättre av att volymen har skruvats ned väsentligt.
Betyg 4/10
Extramaterial
Birds Of Prey följer trenderna vad gäller storfilmer med mediokert extramaterial. ’’Birds Eye View Mode’’ känns som något som hämtats från den tidiga HD-DVD-eran. Med en bunt irrelevant fakta som poppar upp mellan varven. Resten av materialet består av torra och korthuggna smådokumentärer som känns löjeväckande tillrättalagda och regisserade.
All images courtesy and copyright of Disney and Lucasfilm 2020
Full Disclosure: Vi mottog detta recensionsexemplar av Star Wars Episode IX: The Rise Of Skywalker på Blu Ray utav Disney Sverige.
VARNING ! DENNA RECENSION INNEHÅLLER SPOILERS !
Film
Vad som började som en galant återkomst med The Force Awakens. Slutade, tillföljd av andra omständigheter än filmerna själva, i en smärre härdsmälta. Det fanns en tid då George Lucas var jämställd med djävulen. Den ökända dokumentärfilmen People Vs George Lucas, är ett manifest mot alla cinematiska synder som Lucas begick. Från de minst sagt kontroversiella korrigeringarna i originaltrilogin, till de hädelser som var Episode I-III.
Tjugoett år efter att The Phantom Menace haft premiär, så verkar detta var bortglömt. Den tiden då J.J Abrams och Kathleen Kennedy blev hyllade som hjältar, då de stolt annonserade att den nya trilogin skulle vara en återgång till det traditonella, med analogt foto och mer praktiska effekter, är ett minne blott. Idag är Kennedy, Abrams och Rian Johnson, den nya slagpåsen ute i cyberrymden. Den giftiga responsen, och det helt odrägliga klimatet, som en liten skara så kallade ’’fans’’ har orsakat. Är inget annat än skandalöst. Grova förolämpningar, kränkningar och mordhot är bara ett fåtal otyg som använts för att försöka sänka Lucasfilm och dess medarbetare .
George Lucas har nu gått från satan till att bli frälsaren själv. Namnlistor har skapats för att låta Lucas återvända till bolaget och diktera den kreativa riktningen för filmserien. Denna schizofrena mentalitet visar att Star Wars har blivit omöjligt att arbeta med för en kreatör som inte vill följa ett strikt och bevandrat protokoll. Att avvika från normerna – som Johnson gjorde, är detsamma som att skriva om delar av bibeln. Men att göra en helt traditionell Star Wars-film som The Force Awakens, är inte heller något som verkar ha mottagits väl av samma fans som förfasade sig över att The Last Jedi skulle spela efter strikta spelregler.
The Last Jedi innebar en hatstorm som jag aldrig tidigare har skådat. Det är så pass tragiskt och utmattande att följa efterspelet kring Rian Johnsons film, att jag önskar att det infördes allmän tystnadsplikt kring filmen. Jag har försvarat Johnson och filmen i över två och ett halvt år. Och jag kommer fortsätta att göra det.
J.J Abrams fick återigen återvända till regissörsstolen, efter att Jurassic World-regissören Colin Trevorrow hoppat av. Jag har aldrig träffat J.J Abrams, men enligt uppgift sägs regissören vara en av de allra trevligaste och vänligaste. Både mot fans och sina medarbetare. Enligt Kevin Smith så skapar Abrams en stämning på inspelningarna där alla känner sig delaktiga och sedda utav Abrams.
Den här önskan att vara alla till lags, och att alltid vara villig att lyssna, är The Rise Of Skywalkers största svaghet. Efter mordhot, trakasserier och litervis med vidriga kränkningar, så verkar det som att Kathleen Kennedy och Lucasfilm har fått nog utav hatet. The Rise Of Skywalker känns därefter många gånger som ett långt – och onödigt, reparationsarbete, endast skapat för att få tyst på glåporden och hånen.
Allt det som ifrågasattes i The Last Jedi, adresseras och korrigeras. Det verkar som att filmen rättar sig efter en imaginär kravlista. Som skrivits utav de mest aggressiva kritikerna. Många gånger känns det som om Abrams agerar som anden i flaskan. Där varje bisarr önskedröm uppfylls. Försöket att tillfredsställa en aggressiv minoritet leder till att filmen saknar struktur.
Efter den helt magnifika öppningen, så blir Abrams och produktionen till en stressad reparatör. The Rise Of Skywalker verkar lida av fantomskador, där man försöker gipsa och läka åkommor som aldrig fanns där från början. Mycket av berättelsen ägnas åt ett överdrivet flängande. Berättandet forceras och komprimeras för att kunna nå fram till de punkter där man – ansträngt, kan backa bandet för mycket utav händelserna i The Last Jedi.
Det mest påträngande och onödiga fixet kommer i och med Rey och hennes ursprung. Att denna löjliga kontrovers får ta upp en så stor del av av filmen speltid, är inget annat än förkastligt. Istället för att ge tid åt exempelvis Keri Russels stenhårda Zorii Bliss, eller Richard E. Grants kylige Enric Pryde, så ältas denna helt menlösa punkt. Något som borde varit slutdiskuterat då Kylo Ren gav det bittra beskedet att Rey inte kom från några speciella.. Genom att försöka tillgodose att hysteriska krav, så får Abrams inget utrymme att laborera eller vara kreativ. Alltför mycket av filmen känns som en gång på glas, ett blygt försök att inte skapa mer kontrovers.
Att en gapig minoritet har fått diktera så mycket av The Rise Of Skywalker är både frustrerande och oförståeligt. För då vi ser till faktiska genomförandet, personregi, skådespel etc. Så finns det väldigt lite att ifrågasätta. Daisy Ridley och Adam Driver är båda utmärkta. Abrams igenkännbara humor är förfriskande och hjärtevärmande. Och flera sekvenser, såsom introduktionen till Kejsare Palpatines gigantiska flotta, är fullkomligt spektakulära.
Dessa höjdpunkter, den fantastiska produktionen och faktumet att vi kan få en Star Wars-film – som inte förnedrar sina skådespelare, eller filmkonsten. Är en mindre gåva från filmgudarna. Och bortsett från Marvel Studios, så är Lucasfilm fortfarande i en klass för sig, vad gäller att profilera och demonstrera hur bra och imponerande produktioner – med en budget som motsvarar vissa länders BNP, kan vara.
Betyg 8/10
Bild
J.J Abrams var mycket tydlig med att The Force Awakens skulle filmas med analoga kameror. Detta för att efterlikna originaltrilogins utseende. Den visionen är lika viktig nu som då. Bilden vi får bär tydliga spår av celluloid. Det finns en märkbar kornighet genom hela filmen. Scenerna som utspelar sig på ökenplaneten Pasaana är oerhört ljusa och gör kornigheten mycket märkbar. Analoga filmkameror och projektor, för med sig ett uns matthet, med färger som är aningen mindre mättade än hos de digitala motsvarigheterna.
Där The Last Jedi hade en mycket kraftig färgpalett, som dränkte vissa scener i monotona färger. Så är The Rise Of Skywalker mer reserverad vad gäller färger. Mängden analogt gryn gör att flera scener inte är så knivskarpa som man kunnat hoppas på. The Rise Of Skywalker är också en mörk film vad gäller det visuella. Mycket av sekvenserna utspelar sig i grottor eller katakomber, som är befriade från naturligt ljus. Sekvenserna på Sith-planeten Exegol kan endast klassas som mediokra ur ett bildmässigt perspektiv.
I inledningen, då Kylo Ren sakta rör sig igenom Palpatines laboratorium, är närmast smetig, och det sakans riktigt stark svärta. Detta förvärras då man tillsatt rök och dimma för att förhöja atmosfären. Däremot så finns det gott om detaljer i närbilder och texturer – då ljussättningen tillåter. Reys ansikte, eller C-3POs blankpolerade gulddelar, är otroligt detaljrika och naturliga. Ljussabel-striden, utanpå den totalförstörda Dödsstjärnan, är inget annat än spektakulär. Här gör den matta paletten underverk. Vattenvågorna och de dyblöta kostymerna återges med otrolig precision, och det är nästan så att man kan känna det isande vattnet som dränker Kylo Ren och rey. På det hela så är det en solid visuell presentation, som exemplifierar för – och nackdelar, med att spela in en film analogt.
Betyg 8/10
Ljud
Jag trodde – och hoppades, att problemet med Disneys ökänt volymfattiga Blu Ray-släpp, var förbi. Men tyvärr så återvänder denna hemska egenskap med The Rise Of Skywalker. Den legendariska introduktionen, då Star Wars-loggan kastas emot publiken, och John Williams musik dundrar ut ur högtalarna. Är en fullkomlig explosion på biografer. Stråkarna och brasset, skall helst vara så starkt att publiken hoppar ur sätet utav förvåning. Tyvärr så är denna effekt helt frånvarande på Blu Ray-utgåvan. Standardvolym är närmast omöjligt att lyssna till. Det är så svagt att all detaljrikedom och klarhet uteblir. Som exempel är stråkarna och blåsinstrumenten – i den klassiska öppningsmusiken, löjligt dämpade och klena.
Det är först då vi vågar öka volymen – DRASTISKT , som det faktiskt börjar hända saker. Då volymen är uppskruvad så är The Rise Of Skywalker ett bombardemang av avgrundsdjup bas och uppfinningsrik ljuddesign – och mix. Så fort en ljussabel tänds, eller Millenium Falcon dundrar in, så skakar väggar och byggnadsfundament.
Framförallt så är det imponerade hur detaljrik ljudmixen är. Återigen så är scenen på den förstörda Dödsstjärnan filmens sanna höjdpunkt, både vad gäller bild och ljud. Då Rey klättrar uppför totalförstörda cylindrar, och då hon äntrar tronrummet, så mixas musiken och atmosfäriska ljud på ett eminent vis som placerar oss mitt i vraket och de spöklika korridorerna. Om det inte vore för den skandalöst låga volymen, så hade detta ljudspår kunnat stå sig som en referenskopia i många år framöver.
Betyg 9/10
Extramaterial
Tyvärr så uteblir J.J Abrams kommentars spår. Detta kompenseras med en uppsjö av diverse dokumentärer som tar oss bakom kulisserna. Där The Last Jedis dokumentär fungerade som en fluga på väggen. Utan någon exakt struktur eller alltför många intervjuer. Så är detta en återgång The Secrets Of The Force Awakens. Detta innebär hjärtliga intervjuer med en storleende Daisy Ridley, en entusiastisk Abrams och fantastiska inblickar i hur mycket arbete och kärlek som ägnats åt de allra minsta detaljerna.
Det fullkomligt skär i hjärtat då vi förstår hur mycket tankeverksamhet och kreativitet som bara fick stå i centrum i ett fåtal minuter – och i värsta fall sekunder. Det är med andra ord svårt att känna sig alltför besviken beträffande bristen på ett kommentars spåret, när vi får en så ingående genomgång av allt som krävdes för att färdigställa den jättelika produktionen.
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2020
Full Disclosure: Vi mottog detta recensionsexemplar av Western Stars utav Warner Brothers för recension.
Film
Det är aningen svårt – även efter andra omgången med Western Stars, att avgöra om det borde ses som en faktisk film eller renodlad live konsert. Även om filmen och Bruce Springsteen åkte runt ett flertal högt profilerade filmfestivaler, så känns de sektionerna som inte involverar musiken som utfyllnad. Då Bruce Springsteen i intervjuer får tala ut, och ingående ge sin syn på vårt samhälle, så är han en en gastkramande berättare. Bara det faktum att talet introduktionstalet till The River – på livealbumet 1975-85, är minst lika gripande och emotionellt som det mästerliga spåret, säger något om hur Springsteen kan trollbinda både i ord och musik.
Och de passager som återfinns mellan framförandet av Western Stars-albumet, innehåller mycket av prosan och poesin, som gör att jag kan förlora mig i timtals utav intervjuer som mannen från New Jersey gett under sina många år som artist. Tyvärr så känns filmens diverse mellanrum inte helt naturliga, scenerna med Terrence Malick-liknande estetik är långt ifrån någon uppenbarelse. Springsteens utläggningar kännas aningen ansträngda och konstlade i detta format.
Men detta är lätt att ha överseende med då konserten är i fullgång. Western Stars växer för varje gång, och även ett relativt bagatellartat spår som Hitch Hikin’ blommar ut och återger grandiosa berättelser om upplevelser i den västra delen av USA. Än mer storslaget blir det i mästerverk som titelspåret eller den obeskrivligt vackra Chasin’ Wild Horses, som har ett av de allra finaste och mest emotionella arrangemangen Springsteen någonsin komponerat. Förutom den något menlösa Stones, där Patti Scialfas förfärliga sånginsats saboterar det mesta, så är framförandena helt klanderfria. Och då finalen väl tar plats, i den stunden när publiken får uppleva extas i sin renaste form. I och med coverversionen av Rhinestone Cowboy. Så är den tveksamma utfyllnaden bortglömd. Vad som kvarstår är genialisk musik, skriven och framförd utav en artist som saknar motstycke på alla plan.
Betyg 8/10
Bild
Western Stars blandar Springsteens privata bildmaterial med soldränkta bilder på slätter och galloperande hästar. Att det således uppstår diskrepanser beroende på vilket material som är i bild, är därmed förståeligt. Western Stars har sin berättarmässiga grund i karaktärer vars ’’glory days’’ är långt förbi. De är stuntmän vars ben är redo för skroten, eller bedagade statister, vars historier om en filminspelning med John Wayne är det enda som lyser upp dennes menlösa tillvaro. Man har därefter försökt ge Western Stars visuella influenser som kärleksfullt tittar åt Sergio Leone och John Ford. Scenerna då Springsteen inte befinner sig på scen har en märkbart mattkvalitet, något som berövar bilden på djup och skärpa.
Men precis som med den faktiska filmen, så är det då konserten som skiner. Även om lite utav mattheten kvarstår, så är närbilder på Springsteens ansikte, eller stränginstrument, återgivna med stor klarhet och skärpa. Färgpaletten och den dramatiska scenbelysningen gör att bilden har ett något övermättad färgton, men som i sin kontext bidrar till en tät atmosfär som förstärker musikens makalösa lyrik.
Betyg 8/10
Ljud
Med sitt Dolby Atmos-spår så har Western Stars en öppen och extremt detaljerad ljudbild som överträffar det mesta Springsteen släppt vad gäller sina konsertfilmer. Det är närmast kusligt hur naturliga och närvarande stränginstrumenten är. Här kan man utan problem urskilja individuella strängar och plektrum som slår emot dem. Det enda som håller ljudspåret tillbaka är mixen utav Bossens röst, som är något instängd och tillbakahållen. Detta var något som även var påtagligt då filmen visades på bio, och verkar tyvärr vara en del av ljudmixen. Något som berövar Western Stars på möjligheten att klassas som en referenskopia vad gäller ljud.
Betyg 8/10
Extramaterial
Här är det lika tomt som på prärien. Disken bjuder inte på något som helst extramaterial.
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019
Årets – och det nya årtiondets, första tävling är här. Vi har ett antal exemplar av Joker på Blu Ray som vi tävlar ut denna gång. För att delta så svarar ni på följande fråga och skickar in svaret samt er adress till vår email. Tävlingen avslutas den 14/2 och vinnarna kontakts per email.
Fråga Från 2002-2003 publicerades en av de mest älskade och omtalade Batman-berättelserna någonsin, självfallet medverkade även Joker i denna, vad hette serien och de två huvudmännen – författare och artist ?
Dsiken innehåller – förutom filmen, följande Extramaterial Blu-ray & 4K UHD The Making Of: A Behind-the-Scenes • Look at the Creation of the Film • Joaquin Phoenix Alternate Takes • Costume Tests and More!
Joker släpps på DVD, Blu-ray, Blu-ray Steelbook & 4K UHD 10/2
All images courtesy and copyright of HBO/Warner Media 2019
Det har varit en brist på tävlingar på sistone, därför inleder vi nu adventsveckan med att tävla ut Game Of Thrones sista säsong på Blu Ray
Disken innehåller – förutom säsong 8, följande
Extramaterial Blu-ray & 4K UHD In-Episode Guide • In-feature resource that provides background information about onscreen characters, locations, and relevant histories • Histories & Lore • Learn about the mythology of Westeros and Essos as told from the varying perspectives of the characters themselves • When Winter Falls • Join Game of Thrones show runners David Benioff and D.B. Weiss, along with many of the major stars and behind-the-scenes players, as they look back at the colossal filming that was the “Battle of Winterfell” • Duty is the Death of Love • Look at how the team behind Game of Thrones brought the Emmy-winning series to its conclusion in the series finale, “The Iron Throne.” • Interviews include showrunners David Benioff and D.B. Weiss, along with all of the major stars, including Kit Harington, Peter Dinklage, Emilia Clarke and more • Audio Commentaries • 10 Audio Commentaries with cast and crew including David Benioff, D.B. Weiss, Emilia Clarke, Conleth Hill and more • Game of Thrones: The Last Watch • Special documentary chronicling the hard work and camaraderie shared by the producers and actors while filming the final season • 5 Deleted Scenes
Tävlingen avslutas den 6/12 och vinnarna kontakts per email. För att delta så skickar ni ett mail till stromsonab@gmail.com och anger namn och adress samt svar.
Game Of Thrones Säsong 8 släpps på DVD & Blu-ray & 4K UHD 2/12
Fråga Vi vet ännu inte hur det ser ut med Gwendoline Christies – eventuella, medverkan i den kommande The Rise Of Skywalker, men Daisy Ridley är redan klar för en uppföljare till en film hon medverkade i förra året, vilken var det ?
All images courtesy and copyright of Paramount Pictures 2019
Ytterligare en tävling som kanske kan råda bot på eventuell sorg efter semesterslutet. Denna gång tävlar vi ut Pet Sematary på Blu Ray.
Disken innehåller – förutom filmen, följande
Extramaterial Blu-ray & 4K UHD
Alternate ending – Deleted / Extended scenes – Night terrors – Over 90 minutes of Bonus Content
För att delta så svarar ni på följande fråga och skickar in svaret samt er adress till vår email. Tävlingen avslutas ned 19/8 och vinnarna kontakts per email.
Pet Sematary släpps på DVD & Blu-ray & 4K UHD 19/8
Fråga
Detta är inte första gången Jason Clarke är involverad i en remake eller nyversion. 2013 medverkade Clarke i Baz Luhrmans The Great Gatsby, vilken brittisk aktris spelade den kvinnliga huvudrollen i den filmen ?
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019
Sommaren drar mot sitt slut. Tyvärr kan vi inte göra mycket åt det trista faktumet, men en tävling kan i alla fall inledas. Denna gång tävlar vi ut Shazam! på Blu Ray.
Disken innehåller – förutom filmen, följande
Extramaterial Blu-ray & 4K UHD
More Than 90 Minutes of Supercharged Special Features Including: An Exclusive Motion Comic SUPERHERO HOOKY • Alternate Opening and Ending • Deleted Scenes • Gag Reel • Audition Footage • On Set with Zachary Levi • Shazam!’s Backstory
För att delta så svarar ni på följande fråga och skickar in svaret samt er adress – och namn till vår email. Tävlingen avslutas den 16’e augusti och vinnarna meddelas via email.
Shazam! släpps på DVD & Blu-ray & 4K UHD 12/8
Fråga Djimon Hounsou är en av få aktörer att både medverka i både en DCEU och MCU-film. Vilken roll spelade han i Guardians Of The Galaxy och även Captain Marvel ?
All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2019
Full Disclosure: Vi mottog detta recensionsexemplar av Captain Marvel på Blu Ray utav Disney Sverige.
VARNING ! DENNA RECENSION INNEHÅLLER SPOILERS
Film
När den svagaste filmen i ens årliga utbud, landar på ett snudd på perfekt betyg, så vet man att någonting har gått rätt. Captain Marvel når inte samma extraordinära höjder som Avengers: Endgame eller Spider-Man: Far From Home, men trots det så har vi att göra med en helt lysande film med kolossala mängder positiv energi, personlighet samt humor.
Captain Marvel går tillbaka på fler än ett sätt. Utöver att filmen utspelar sig under mitten av 90-talet, så är strukturen och berättandet besläktat med de allra tidigaste filmerna från Marvel Studios – Iron Man och Captain America: The First Avenger. Detta innebär mindre explosiv action, fokus ligger istället på filmens protagonist – Carol Danvers/Captain Marvel. Trots att man återgår till mer traditonella banor, så känns filmen långt ifrån förutsägbar eller formgjuten.
Mycket av Danvers tidiga liv, reduceras till snabba tillbakablickar, ett smart drag som gör att filmmakarna kan bibehålla fokuset Danvers men ändå leverera en berättelse som inte är fastkedjad vid specifika hållpunkter, som så kallade ’’origin-stories’’ ofta kan vara.
Filmens introduktion är aningen skakig, med ett skådespel som inte känns helt klockrent, men i och med att filmen fortgår så märks det hur regissörsduon Ryan Fleck och Anna Boden blir alltmer bekväma. Deras tidigare erfarenheter som regissörer till mycket små och koncentrerade berättelser om diverse livsöden på film, märks av i flera sekvenser, men det är i den helt fantastiska återföreningen mellan Brie Larson och Lashana Lynchs karaktärer då allt faller på plats; här injiceras perfekt dramatik, lysande skådespel och ofiltrerade känslostormar. Och därifrån så spurtar man fram till målsnöret med ett leende på läpparna. Kemin mellan Larson, Jackson och Lynch är lysande och Ben Mendelsohn i rollen som Skrull-ledaren Talos är trollbindande, tom Jude Law får godkänt, vilket är en mindre bedrift och katten Goose förblir oförglömlig.
Plattformen – för den kommande uppföljaren, kunde inte varit bättre. Captain Marvel må inte ha det största spektaklet, men briljerar med färgstark personlighet, starkt skådespel och utomordentlig humor.
Betyg 9/10
Bild
Som ett brev på posten – eller försenade SJ avgångar, så levererar Disney en utgåva som får tittaren att häpna över den bildkvalitén. CaptainMarvel innehåller ett antal mycket mörka scener, men detaljrikedomen och klarheten påverkas överhuvudtaget inte. Fotot är denna gång något plattare och mindre färggrant än filmer som Thor Ragnarok eller Guardians Of The Galaxy, men någon brist på skärpa är det inte tal om, hudfärger och ansikten återges med genial precision, pigment och andra detaljer är påtagliga genom varje scen oavsett belysning.
Återigen så återstår det bara att dela ut ett toppbetyg för ännu en utomordentlig teknisk presentation.
Betyg 10/10
Ljud
Under slutet av 2017 så började Disney strypa sitt Blu Ray-ljud. Thor Ragnarok blev lite av en kalldusch då bas och diskant var kraftigt reducerade. Varför detta beslut togs har vi aldrig fått något konkret svar på. Men efter denna svacka så gick Disney – äntligen, tillbaka till sina igenkännbart dånade ljudspår i och med Ant-Man And The Wasp på Blu Ray.
Captain Marvel är en anstormning av mullrande bas och strålande akustik. Scener ombord på diverse rymdskepp är distinkta och mer instängda än de sekvenser som utspelar sig i ett hus med träväggar. Utöver det så är dialogen mästerligt mixad, hur mycket musik och explosioner som än förekommer, så är vartenda ord glasklart. Den enda minimal kritiken är att det saknas detaljer, Doctor Strange – som besitter Marvels mest detaljerade ljudspår, har ett större mått av detaljer i actionscenerna. Trots det så kan ingen känna sig snuvad på ljudlig konfekt efter att ha upplevt Captain Marvel på Blu Ray.
Betyg 9/10
Extramaterial
Och här var det tomt och klent… Igen… Marvel och Disney väljer fortfarande att ge oss skrala och opersonliga inblickar bakom kulisserna. Intervjuerna med skådespelare och regissörer är sterila och tillrättalagda, de inblickar vi får är så ytliga och korthuggna att det känns som hämtade ur ett riktigt menlöst presskit.
Något oväntat är hur bra de borttagna scenerna är. Fleck och Bodens talang för att skapa dramatik är påtagligt i detta potpurri av alternativa och bortslängda sekvenser. Slutligen får vi ett kommentarspår som är det enda som kan kallas substantiellt på fronten för extramaterial.
All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2019
Full Disclosure: Vi mottog detta recensionsexemplar av The Favourite från 20th Century Fox Sverige.
Film
Egentligen finns det inte så mycket mer att tillägga om The Favourite… Det finns en anledning till att vi utsåg filmen till 2018 års absolut bästa film. Då det stod klart att Yorgos Lanthimos skulle ta sig an ett kostymdrama tillsammans med Emma Stone, så var det som ett tecken i skyn att genren skulle få sig en rejäl renovering. Där traditionella kostymfilmer följer en mördande tråkig mall, så tar Lanthimos och vänder upp och ned på alla konventioner och regler.
The Favourite är rasande snabb, rolig och fräck. Lanthimos behåller de visuella grundstenarna – vackra kostymer och bildsköna miljöer, men manus och struktur är en ren och skär evolution för denna stagnerade genre. Dialogen är tidstypisk samtidigt som den känns modern, slug och diabolisk.
Rivaliteten mellan Emma Stone och Rachel Weisz kan vara ett av de mest smutsiga och brutala fiendskap vi sett på film. Trion av Olivia Colman, Weisz och Stone är lika stark och stryktålig som en vägg av titanium, samspelet är så finstämt och genialiskt att det får rum och väggar att skaka.
Utöver det så får Lanthimos in stora doser av svart humor som gör The Favourite till ett fullfjädrat mästerverk som tåls att ses om och om igen.
Betyg 10/10
Bild
The Favourite tar vid där Stanley Kubrick slutade med Barry Lyndon – rent visuellt, detta innebär ett foto som flera gånger försöker efterlikna viktorianska oljemålningar. Allting har fotats med analoga kameror och ljussättningen använder sig av naturliga ljuskällor. Därmed förekommer märkbara mängder av gryn och ett mått av släthet i bilden. Skärpan blir därmed aldrig rakbladsvass, men färgspektret kan vara rentav bedårande att beskåda. Utomhusscener – som den då Stone och Weisz skjuter fåglar, innehåller spektakulära färger med alldeles ypperlig mättnad.
Överlag är det en stark – om än inte fulländad, presentation av The Favourite’s visuella attribut.
Betyg 8/10
Ljud
Förvånande nog är filmens ljudbild oväntat stark. Det barocka och tunga soundtracket – med stråkar och vasst klaviatur, återges med utmärkt värme och styrka. Tysta sekvenser där enbart dialog och ett fåtal alldagliga ljud – såsom dörrar som stänger, eller glas som krossas, har en realistisk och detaljerad återgivning. Basen används förvånande ofta, och för att ännu en gång återgå till scenen då Stone och Weisz dundrar på med musköter, så möblerar den sekvensen om hela vårt testrum. Detta kan vara en av de mest oväntade kandidaterna till en referensskiva vad ljud beträffar.
Betyg 9/10
Extramaterial
Här är det tyvärr lövtunt. Vi får ett par borttagna scener som endast kan kallas meningslösa. Den korta dokumentär som ingår ger ett smakprov på Lanthimos udda med uppskattade registil – som innebär improvisation och mystik. Tyvärr så är dokumentären för ytlig och kort för att verkligen kännas tillfredställande.
Tiger Film 