Kategoriarkiv: Batman

The Batman Recension 

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of SF Studios 2022

Summering: Regissören Matt Reeves har fått leva ut sina önskedrömmar för en av världens mest älskade kulturella ikoner. The Batman är en långsam, intensiv och förförisk film som påminner om att en man i svart mask och mantel kan vara bland det bästa man kan uppleva på film. 

Sedan Christopher Nolan avslutade sin Batman-trilogi med The Dark Knight Rises så har produktionsbolaget Warner Brothers famlat runt i mörkret som en fladdermus utan sonar. Insikten att pengamaskinen skulle stanna ledde till desperata och förhastade beslut som   hoppades fylla tomrummet efter de tre triumferna med Christian Bale i huvudrollen. Denna förtvivlan ledde till den makabra satsningen – DC Extended Universe, som var tänkt att emulera Marvel Studios med en rad integrerade filmer. Denna satsning plågar än idag biopubliken, DC-fans och den allmänna sinnesfriden. Det har gjort ont i både hjärtat och själen att se filmer som Batman V Superman eller Todd Phillips pretentiösa och självgoda Joker som besudlar det fantastiska arv som är Batman. 

Men för första gången sedan 2012 så har vi fått en Batman-film som faktiskt förstår essensen av hjälten, hans värld och behovet att förnya samtidigt som det ursprungliga hyllas. Tidigt så visar Reeves att han sitter på en stor kunskapsbas vad gäller Gotham Citys hämndlystna väktare. Här finns det referenser, vinkningar och kärleksbrev till allt som har med Batman att göra, ett par sekvenser som tydligt refererar till Batman The Animated Series – min personliga favorit vad gäller Batman-tolkningar, leder till gåshud. Man kan fråga sig hur ytterligare en Batman-saga kan vara relevant efter så många försök, lyckade som misslyckade. Filmserier som Alien, Predator och nu senast Matrix har uppvisat ett tydligt bäst före datum med urusla och irrelevanta uppföljare. Men likt en klassisk teaterpjäs så kan Batman – och andra seriehjältar, alltid adapteras och moderniseras. Antalet uttrycksformer och fraseringar är oändliga, mötet mellan det nya och det gamla skapar en unik upplevelse som kan kommentera och analysera vårt samhälle avsevärt djupare än mycket av de stelopererade filmer som gör allt för att tilldelas en Oscarsnominering. 

Och i ett samhälle som idag präglas av konflikter – både väpnade och verbala, så blir Reeves version av Batman en spegel för nihilism, brutalitet och hopplöshet. The Batman är både mörk och många gånger krypande obehaglig, många av de mest påträngande sekvenserna påminner alltför mycket om händelser från vår egen vardag. Men även om realism och mörker är en stor del av Reeves vision så finns det också gott om fantastiska och surrealistiska inslag, framförallt porträttet av Gotham City. Tim Burtons vision av staden från 1989 står sig som en av de mest förtrollande, bisarra och oförglömliga jag någonsin sett i en film. Än idag kan jag ägna mig åt att pausa valfria segment ur filmen och studera arkitekturen, kostymerna och det fantastiska fotot. På en mässa i Köln så efterlyste den sublima serietecknaren David Finch ett stiliserat och drömlikt Gotham City, en stad som befinner sig på gränsen till det surrealistiska men som bibehåller ett ankare i vår egen vardag. Den storstad som målas upp i The Batman är många gånger en utveckling av de vi fick se i Burtons film men också The Animated Series. Det snillrika draget att spela in mycket av filmen i Storbritannien skapar en betongdjungel som känns bekant men också främmande. Otrolig industriell arkitektur kombineras med gotiska utsmyckningar och fönsterdesign av världsklass. Samtidigt är denna version av Gotham City motbjudande smutsigt, ful och nedgången. Här kan en mörk gränd eller ett raserat hus vara minst lika skräckinjagande och obehagligt som valfri antagonist försedd med superförmågor. 

Matt Reeves har i flera intervjuer talat om hur denna tolkning tar stor inspiration från skräckfilmen, detta visar sig inte bara vara ihåliga ord. Det finns flera sekvenser som presenteras med en fruktansvärd brutalitet som skänker The Batman en rå och hotfull aura, publiken får uppleva en värld som är på gränsen till att implodera, den allmänna misären och den totala avsaknaden av heder och empati är ett centralt dramatiskt tema. Det görs flera starka angrepp på socialmedia, politiskt hyckleri och ohämmad korruption. Där tidigare Batman-filmer har valt att ha antagonisterna som det största hotet mot Gotham så gör Matt Reeves hela samhället till en veritabel vätebomb vars totala avsaknad av empati kan sluka Gotham City när som helst. 

I rak motsats till Todd Phillips Joker så är samhällskritiken och allegorierna till dagsaktuella händelser implementerade med varsamhet och kunskap. Phillips var besatt av prestige vilket skapade en cynisk, kall och arrogant film som än idag provocerar mig djupt. Det var också tydligt att det inte fanns någon som helst entusiasm eller ens vilja att förstå materialet. Att ändra och justera sitt källmaterial kan vara detsamma som att vanhelga ett altare för många av de mest inbitna fansen. Men det finns också en stor spänning när en kompetent regissör och manusförfattare förädlar materialet och får det att passa in en personlig och självsäker vision. En vision som må vara annorlunda men ändå respektfull mot den långa historiken. Det förekommer ett flertal diskreta och snygga referenser till tidigare filmer, legendariska stunder från serietidningarna och andra fenomen som på något sätt relaterar till Batman. Reeves verkar ha läst och tolkat precis allt som har med den mörka hämnaren att göra. Där Zack Snyder endast verkade ha tittat på de visuella aspekterna i berättelser som The Dark Knight Returns för att sedan ignorera de dramatiska undertonerna, så har Reeves tagit fram en skalpell och noggrant analyserat dramat och karaktärerna. Ännu en gång är det tydligt hur filmskapare med en relation och förståelse till källmaterialet kan blanda professionalism och fanatism med oerhört lyckat resultat. 

Men ett vackert utseende och stiliga referenser till det förgångna räcker bara så långt. För hur mycket jag än beundrar att se på Tim Burtons version Gotham så är filmens berättelse en smärre katastrof, det är en rörig, svårbegriplig och kaosartad historia vars händelseförlopp är mer eller mindre obegripligt. Även Christopher Nolan har haft vissa narrativa svårigheter. Även den helt mästerliga The Dark Knight har flera berättarmässiga problem som skapar friktion vilket gör avslutningen långt ifrån lika lysande som resten av filmen. The Batman kan vara den mest sammanhållna Batman-filmen någonsin, här finns en målmedvetenhet vilket gör att berättelse rör sig sakteliga och noggrant framåt. Det är faktiskt förvånande hur pass tålmodig Reeves är vad gäller filmens tempo, istället för att bombardera publiken med action och vilda biljakter så är huvuddelen av filmen bestående av brottsundersökning och detektivarbete. Batman, i rollen som en mästerdetektiv har – mestadels, åsidosatts, men denna gång är mysteriet och konspirationen i centrum. Inledningsvis så är detta systematiska och noggranna sätt att berätta en historia aningen svårtillgängligt. Det hjälper inte heller att Reeves iscensätter inledningen med en berättarröst som känns påträngande och onödig, den värld som byggs upp talar för sig själv och det behövs inga rubriceringar och förtydliganden. Men när denna skakiga början är över så väntar stordåd, både vad gäller spänning och dramatik. 

Robert Pattinson porträtterar Batman/Bruce Wayne som en djupt sårad, deprimerad och bräcklig person. Självsäkerheten och förmågan att producera en skral fasad som odräglig playboy är inte möjligt för denna version av Wayne. Istället så har brottsbekämpandet, traumat från barndomen och den förfallande staden resulterat i en vilsen och uppgiven människa som inte längre vågar tro på sig själv eller framtiden. Den glåmiga och nedstämda stämningen kunde ha blivit ett sänke gjutet av bly, men Pattinson och Matt Reeves lyckas att skapa en empati hos publiken vilket gör att denna mycket återhållsamma hämnare blir fascinerande att följa. Det finns en sårbarhet som vi aldrig tidigare sett tidigare hos karaktären, och relationen med den lojala butlern Alfred är mer essentiell än någonsin. Andy Serkis förmedlar en fantastisk – och behövlig, värme i detta nattsvarta scenario, och den mest drabbande scenen är mellan denna surrogatfader – och son.

Men det är inte bara Robert Pattinson och Andy Serkis som är värda att belysa. Zoe Kravitz är fullständigt fenomenal som Selina Kyle/Catwoman. Efter Anne Hathaways förkastliga porträtt så är det en gudagåva att se Kravitz då hon förverkligar det bästa från författarinnan Joëlle Jones moderna version av karaktären, en gatusmart och kompromisslös överlevare vars emotionella tillstånd är lika skört som en tråd av glas. Paul Dano är i sin tur skräckinjagande som The Riddler, här gestaltad som en blandning mellan Zodiac-mördaren och John Doe från David Finchers Seven. Dano har ett animaliskt och helt oförutsägbart skådespel med en enorm bredd. Colin Farrell i rollen som Oswald Cobblepott/Pingvinen och Jeffrey Wright som Gothams allra hederligaste polis – James Gordon, är båda bra. Farrell – som är helt oigenkännlig, lyckas att maximera sin korta närvaro och skapa en karaktär som påminner om Robert De Niros tolkning av Al Capone från De Omutbara. Tyvärr så hamlar Wright lite i skymundan då Gordon mest får agera utfrågare och passiv förstärkning. Att dessa två karaktärer sägs förekomma i varsitt sidoprojekt på HBO Max känns både spännande och intressant.         

Actionscenerna är i sin tur förenklade och mer rudimentära. Den – medvetet, råa och fula koreografin drar tankarna åt Jacques Audiards film En Profet där filmens huvudkaraktär sakteliga utvecklades genom sitt våldsutövande. Inledningsvis så är våldet utan någon flärd eller grace, Pattinsons Batman använder sig av hundraprocentig brutalitet där alla former av slag och sparkar är tillåtna. Det påminner om en frenetisk boxningsmatch där maximal smärta är det enda som betyder något. Men sakteliga så förändras actionscenerna och även koreografin. När vi väl når slutetappen så har det skett en stor personlig förändring inom Bruce Wayne, något som spelgas i slagsmålen. Det här är ett mycket intressant sätt att visa på karaktärens mognad. Men den absolut bästa action-juvelen introduceras då den nya Batmobilen rullas ut, då vi får se den bästa biljakten i en Batman-film på år och dagar, denna vansinnes åktur är en enda lång hyllning till Steve McQueens Bullit och får det mest vi sett i de senaste Fast & Furious-filmerna att likna ett tamt lådbils-rally.  Fotografen Greg Fraiser – som tidigare fotograferat Rogue One och nu senast Dune, komponerar och färgsätter filmen i ett nedsläckt foto som andas film noir. Det vilar något analogt och gammalmodigt över det visuella, trots att det är inspelat med digitala filmkameror. Nattklubbar och smutsiga bakgator blir så mycket mer än bara en kuliss, de blir en del av filmens personlighet. Kompositören Michael Giacchino ackompanjerar detta med ett melodiskt och svepande soundtrack som tar stor inspiration från den bortgångne Shirley Walker och hennes magnifika musik från The Animated Series. Där Hans Zimmer allt mer börjar bli en ljudarkitekt, och frångått musikaliska teman och igenkännbara slingor, så har Giacchino följt i John Williams fotspår och skapar flera distinkta och minnesvärda teman som rör sig från att vara jazziga till Jerry Goldsmiths demoniska soundtrack från Alien. 

Trots att The Batman är lyckad i det mesta så finns det brister. Den tröga starten skapar aningen för mycket friktion i filmens inledande fas. Romansen mellan Pattinson och Kravitz är förvisso välspelad men de mer intima ögonblicken skulle behövt mer tid i ugnen. Bruce Waynes vardag hade också fått ta mer plats, hans allmänna anseende tas endast upp i marginalen och det hade varit till filmen föredel att expandera och utveckla subjekt som Wayne Enterprises och dess roll i den värld. Det finns också tillfällen då Matt Reeves hade kunnat gå ännu djupare, ett av filmens mest intressanta sidospår förenklas och berövar berättelsen på djup. 

Dessa felsteg är dock inte förödande utan en god påminnelse om att det finns rum för utveckling i en oundviklig uppföljare. Efter åratal av skräp, besvikelser och rent vansinne – i form av Zack Snyders fyra timmars version av Justice League, så är The Batman en lättnadens suck. Batman är äntligen tillbaka i sitt rätta element och en uppföljare kan inte komma snabbt nog. 

Betyg 9/10 

Birds Of Prey Blu Ray Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2020

Full Disclosure: Vi mottog detta recensionsexemplar utav Warner Brothers. 

Film 

Ett kvartal senare har världen förändrats till följd av Corona-pandemin. Men en saker är åtminstone konsekvent. Birds of Prey är precis lika genomusel då som nu. Där världen befinner sig i ett kaos utan dess like, så kan detsamma sägas om Warner Brothers – eller mer exakt, DC. Bolaget har annonserat en Snyder-version av Justice League, och Suicide Squad-regissören David Ayer, bombarderar allmänheten på sociala medier med material från en av det förra årtiondets mest bedrövliga filmer. Dessa faktum kan tillängas en helt egen text, men att någonting inte står rätt till hos WB är bärmast självlysande. 

Detta förvirrade kaos har visserligen pågått länge. Sedan Christopher Nolan avslutade sin Dark Knight-trilogi så har ingenting varit sig likt. Warner Brothers har fått se sig fullkomligt förnedrade av sin ärkerival Marvel Studios, som ritat om kartan för allt som kan kategoriseras som storfilm. Birds Of Prey var tänkt som en vassare, ’’vuxnare’’ och mer hämningslös film. Åldersgränsen tilläts att trissas upp och Margot Robbie intog rollen som producent. Även om ambitionerna och förhoppningarna var att skapa en sorts DC-version utav Deadpool, så har de aspirationerna krossats. Birds Of Prey är en okontrollerbar härdsmälta som saknar någon som helst pli eller förstånd vad gäller att konstruera en fungerande film. Det är kavalkad utav omogna impulser och rent banala idéer som slängs åt tittarens håll. 

Det spelar ingen roll att karaktärerna svär som borstbindare. Eller att de går loss i våldsamma utbrott som skulle fått den svenska 70-tals censuren att behöva uppsöka professionell hjälp. Birds Of Prey är chockerande lamslagen, tråkig och enerverande. Hela upplevelsen är som en genomgång av hela Buttericks-sortimentet. Det är den ena tragikomiska plojen efter det andra visas upp. Skillnaden är att Buttericks-alternativet erbjuder ett gott skratt. Endast en mycket vriden och grym människa skulle kunna skratta åt något så löjeväckande som Birds Of Prey… Tårar i mängder vore mer passande…       

Betyg 1/10 

Bild 

Birds Of Prey har en extrem färgpalett som inte har några betänkligheter att överexponera sina färger. Allting verkar ha stöpts ur en visuell mall som gör att bilden känns som dränkt i neon – även då den enda ljuskällan är solljus. Man använder även ett mycket grovkornigt filter för att skapa en hård och ogästvänlig bild. Trots dessa visuella knep, så presenteras Blu Ray-utgåvan med god detaljrikedom. Framförallt möbeltexturer är förvånansvärt exakta och realistiska. Detsamma kan sägas om hudtexturer. För att vara en film som inte har några större problem att omfamna det surrealistiska, så är det fascinerande att detaljrikedomen och dess presentation är så pass naturlig som den är. 

Betyg 8/10   

Ljud 

Där bilden överraskar så fullkomligt säckar det ihop vad gäller ljudet. Birds Of Prey har en ljudmix som verkar ha framställs i en konservburk. All form av detaljrikedom eller god akustik saknas. Slutscenen i det övergivna nöjesfältet är lika livlös som de lik som huvudpersonerna efterlämnar. Baskanalen träder endast fram sporadiskt och känns mestadels klen. Inte blir det bättre av att volymen har skruvats ned väsentligt.

Betyg 4/10 

Extramaterial 

Birds Of Prey följer trenderna vad gäller storfilmer med mediokert extramaterial. ’’Birds Eye View Mode’’ känns som något som hämtats från den tidiga HD-DVD-eran. Med en bunt irrelevant fakta som poppar upp mellan varven. Resten av materialet består av torra och korthuggna smådokumentärer som känns löjeväckande tillrättalagda och regisserade. 

Betyg 2/10  

Batwoman Säsong 1 Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of CW & Warner Brothers 2020

Summering: Försöket att ge oss något Batman relaterat på TV är chockartat dåligt. Det går inte att säga ett enda bra ord om den soppa som är Batwoman.     

Såhär illa trodde jag aldrig att det skulle bli… Men att räkna med någon form av normalitet i vårt nuvarande världsläge. Vore detsamma som att förneka all rim och reson. Vi har med ganska god frekvens alltid kunna publicera minst en recension i veckan och ett antal tävlingar i månaden. Den tiden är – som det ser ut nu, förbi. Biografer runtom i landet är stängda, och även om de skulle vara öppna så finns det inte mycket på horisonten förrän mitten av sommaren. 

Att köra på i gamla hjulspår är därmed uteslutet, och såldes har vi kommit till att  recensera CW’s Batwoman… Serien premiärvisade sitt första avsnitt i oktober förra året. Från den sekunden att serien ens annonserades så har klagomålen haglat ned. Tyvärr så verkar en gren av denna högljudda opposition bestå av en militant proteströrelse. Som per automatik försöker begå lönnmord på allt som rör begreppet ’’woke’’. Och tro mig, problemet med Batwoman är inte dess förhoppningar att jämna ut spelplanet för män och kvinnor. Dessa progressiva inslag är i slutändan det enda som kan kallas någotsånär beundransvärt med Batwoman. För när den sociologiska och hetlevrade genusdebatten väl har lagt sig, så återstår det bara att bedöma serien, något som bara kan beskrivas som en tortyr. 

Från första ruta så är Batwoman inget annat än en katastrof. Att expandera ytterligare, bortom den mycket korthuggna beskrivningen, kan endast beskrivas som livsfarlig. Men då det härjar en pandemi utan dess like, så tvingas vi bege oss rakt in i lejonkulan. För att ha något att recensera eller skriva om. CW förtjänar respekt för vad de har byggt upp med sitt Arrow-verse. Den högst medelmåttiga serien om Oliver Queens äventyr, har lyckats med en remarkabel bragd. Nämligen att stå som grund för ett delat universum. Som inte visar några som helst tecken på att avta. Detta vad gäller antal produktioner eller popularitet. En uppgift som visat sig vara närmast omöjlig för moderbolaget Warner Media att återupprepa med sitt hopplöst misslyckade DCEU. Arrow är långt ifrån en perfekt serie. Det är bäst att betrakta den som en tillfällig distraktion. Varken produktionen eller berättandet har någonsin varit mer än mediokert. Och likt så många andra TV-serier som inte backas upp utav exempelvis HBO eller AMC, så dras Arrow med utdragna säsonger. Där dötid och utfyllnad får stå i centrum minst en gång för mycket. Men när Batwoman springer in på spelplanen så förändras allt. Arrows malande tendenser är rent älskvärda då vi jämför med vad som erbjuds i Batwoman. 

Det finns saker som helst bör glömmas bort, hemska olyckor, trauman eller avskyvärda kulturella upplevelser. TV-versionen utav Birds Of Prey från tidigt 2000, är ett sådant exempel, en bortglömd kalkon som ingen vill kännas vid. I den gräsliga adaptionen så tvingades publiken uppleva visuell skräck utan dess like. Och det utan att serien någonsin var menad att placera sig i skräckgenren. Med skandalöst dåligt skådespeleri och ett berättande som verkar vara inspirerat utav Hallmarks sämsta såpor. Så massakreras karaktärer som Barbara Gordon och Black Canary. 

Usla ting är vanligtvis inte något man ämnar att efterapa. Men Batwoman är besatt av att sänka sig än lägre… Det finns segment i Batwoman som får mig att undra om allting inte bara är ett utdraget och alltför invecklat skämt. Seriens inledning förlitar sig på dramatik som är så pass kaputt att man kan fråga sig om det är den ökända blooper-reelen, som råkats publiceras som avsnitt. Batwoman har exempelvis inga förebråelser att vräka på med ofattbart usel popmusik för att ’’förhöja’’ stämningen. Det är illa nog att skådepelare som Ruby Rose och Rachel Skarsten agerar utan någon som helst inlevelse eller engagemang. Men då det nalkas romans och det öronbedövande soundtracket sparkar in dörren, så dör en liten bit av publiken och mänsklighetens värdighet. 

Det går inte summera i ord vad som sker då Rose och Meagan Tandy interagerar. Scenerna mellan dem är tänkt att vara en öm och problematisk romans. Men det blir istället till en skamlig fars där tondöv regi och kriminellt dåligt skådespel härjar fritt. Dougray Scott är en historia i sig. I rollen som Kate Kanes burduse och hårdhänta far, så kastas Scott mellan förtvivlan och hopplöshet. Varenda replik är ett otäckt grymtande som framförs med samma entusiasm som om det väntade cyanidpiller till middag. Scotts insats kan höra till det mesta desperata och tragiska predikament jag någonsin sett en aktör behöva ta sig igenom.    

Vad gäller det visuella så är det inte heller någon skönhetsupplevelse. Nog för att CW aldrig varit särskilt generösa vad gäller produktionsbudget, men trots att serien spelets in i vackra Vancouver, så ser allting ut som ett taskigt diorama. Batwoman har inte heller några förebråelser vad gäller att besudla det vackra arv som är Batman. Utan att säga för mycket, så stöter vi på ett antal bekanta ansikten, onda som goda. Synd då att kostym och mask verkar ha konstruerats utav cosplay aspiranter som inte har en aning om design, skrädderi eller passform. På sin höjd ser Batwoman ut som ett pinsamt Halloween-party. 

TV-serier har – tillskillnad mot filmer, möjligheten att lära sig utav sina misstag och justera dem med kort varsel. Batwoman har uppenbarligen satt skygglappar på masken, och trampar gasen i botten med destination bergväggen. Den redan miserabelt röriga och tafatta berättelsen dras ut och förlängs med vändningar som går att förutse timantal i förväg. Totalt pågår Batwoman i ofattbara trettontimmar. 

I och med den rådande Corona-pandemin, så har Batwoman – och ett antal andra CW series tvingats till att stänga ned sin produktion. Det innebär att det som nu kallas säsongsfinal, snarare känns som en upptakt till en faktiskt upplösning, den som aldrig hann spelas in. Att det historiska världsläget har förändrat villkoren för alla form av mediaproduktion är därför svårt att klandra Batwoman för. Problemet är bara det att hela säsongen känns meningslös. Det läggs energi på värdelösa biroller, absurda vändningar etc. Detta gör det redan hastiga – och otäckt otillfredsställande, avslutet än värre. 

Hela Batwoman är som ett avsnitt av Gordon Ramsays Kitchen Nightmares. Då man tror att man har sett allt så dras det fram något som får tittaren att tappa hakan. Batwoman är i all sin uselhet, minst lika skräckinjagande som då Ramsay tar fram döda råttor ur kastruller, eller presenterar råvaror som är så förruttnade att dem inte ens kan identifieras. Då allting rämnar ihop, och fullkomligt håglösa aktörer försöker skapa kemi, komik eller skräck, så blir man närmast paralyserad av bristen på talang, vett eller allmänt förstånd. 

Som ett ’’litet’’ tillägg, så är det värt att nämna den nyhet som dök upp mitt under skrivandet av denna recension. Ruby Rose meddelade – utan förvarning, att hon lämnar serien. Enligt en artikel utav Variety så sägs relationen mellan Rose och produktionsteamet varit allt annat än rosigt. Hur stor sanningshalten är i den utsagon låter jag förbli osagt. Däremot så kan jag bara vädja till resten av alla inblandade i serien att göra detsamma. Lämna allt och spring mot livbåtarna. Innan hela åbäket nått havets botten där det hör hemma.  

Betyg 1/10 

Joker Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019

Summering: Todd Philips och Joaquin Phoenix pretentiösa och självgoda förhoppningar om att göra en serietidningsfilm – som avviker från normen, har blivit till ett groteskt monster som slukar av egoism, arrogans och högmod. 

Denna recension hade gärna fått vara lika kort som Joaquin Phoenix är med journalister. Men eftersom Joker ådragit sig massiv hype innan sin premiär, så kommer en lång och saklig utläggning behövas för att på ett rättvist sätt, förklara varför regissören Todd Philips och Phoenix framställt någon sorts filmisk självmordscocktail som sticker näsan i vädret och ser ned på allt och alla. 

Vid det här laget så vet vi hur det gått för DCs biofilmer de senaste åren. Man Of Steel var en skramlig och bullrig soppa, sedan följdes detta upp med med en sur Ben Affleck, en kalkoninsats av Jared Leto, och tillslut en Justice League som var en katastrof. Förutom Patty Jenkins Wonder Woman så får vi gå tillbaka till Christopher Nolans superklassiker The Dark Knight, för att kunna hitta en tid då Batman och hans galleri av skurkar, var det häftigaste och mest drabbande på en biograf. 

Ingångspunkten med Joker har varit att man genom en minde budget, getts mer utrymme till kreativ frihet. Man har tex kunnat kosta på sig en så kallad R-Rating (barnförbjudet i USA), då kostnaden är ansenligt lägre än för jätteproduktioner som Avengers eller en mer traditionell Batman-film, som i sin tur måste generera miljardinkomster för att gå med vinst. 20th Century Foxs Deadpool producerades förvisso under exakt samma förutsättningar, men det faktumet tar man inte notis om. 

Joker har på förhand hyllats för att revolutionera och förädla sin genre, iden med att skapa en kolsvart film – utan någon som helst flärd eller fantasi, är tydligen tillräckligt för att kategorisera sig som autoamtisk vassare och mer ’’vuxen’’ än konkurrensen. Att serietidningsfilmer kan vara mer än trikåer och superkrafter har vid redan sett i exempel  som Road To Perdition och 

A History Of Violence, varav båda filmerna regisserades av mycket ansedda regissörer som Sam Mendes och David Cronenberg. Idén om att en film automatiskt är mindre värd – endast för att den baseras på en tecknad serie, är destruktiva tankegångar, varav dessa förstärks Joker, som så uttalat försöker göra sig märkvärdig och unik, på den groteska merit att per automatik är mer uppfinningsrikedom och kompetent än ihåliga ’’krasch-bang’’ filmer. Om man letar efter totalt sammanbitna och superhjältefilmer och hur väl de har lyckats förvalta sina adaptioner så kan vi ta en titt på Josh Tranks Fantastic Four som självfallet var något vi behövde mer av…   

Varför fantasy, post-apokalyptisk action eller Science Fiction, har större acceptans hos den kritiska opinionen är i polemik med all rim och reson. Tex så är J.R.R Tolkiens verk varken mer eller mindre intellektuellt än något som Bob Kane eller Stan Lee skapat. Regissören Todd Philips har varit noga med att poängtera att Joker inte är baserad på någon serietidnings förlaga eller tidigare inkarnation. Philips går till och med så långt att säga att allt är skapat specifikt för filmen, således uppmanas publiken att bortse från all som tidigare setts eller visats.

Kunde lika gärna hetat Pistvakt 

Följdfrågan blir då varför man ens valt att stöpa filmen i DC-mallen. Om detta nu är menat som något individualiserat projekt, så finns det ingen som helst anledning att kalla filmen för Joker – ett varumärke som är minst lika gångbart som Batman eller Spider-Man. Detta är som att döpa en film till Macbeth och låta filmen vara en musikal i en simhall, utan några som helst anknytningar till Shakespeares verk. Akira Kurosawa hade tex den goda smaken att inte låta namnge Shakespeare adaptioner med de traditionella titlarna, genom att ta det beslutet så frigjorde Kurosawa sig från förväntningar och kunde således överraska publiken.     

En mer passande titel för Joker borde varit; ’’Comedian in New York’’ eller ’’Mad man in Town’’, Gotham City är uppenbarligen inte den fiktiva betongdjungel som vias upp i den tecknade förlagan, utan ett skamlöst och uppenbart New York under tidigt 80-tal, förutom ett par vinkningar och igenkännbara karaktärer, så är entusiasmen för själva källmaterialet obefintligt. Detta är en lekstuga där Todd Philips storhetsvansinne tagit överhanden, att regissören bakom ’’historiska filmer’’ som Baksmällan-trilogin och War Dogs, kategoriserar hela superhjälte-genren som ’’högljudd’’, säger en dem om hybrisen. Det är nästa lika skrattretande som då Michael Bay påstods sig ha gjort en smalfilm med stora meriter i Pain & Gain eller valfritt utspel från Björn Ranelid om sin storhet som författare.    

Inom DC serier finns en avdelning kallad Elseworlds; detta är berättelser som tar kända karaktärer – som Batman eller Stålmannen, och placerar dem i nya kontexter, skapare tillåts därmed att  experimentera med det mesta av de etablerade konventionerna. 

Joker har försökt att positionera sig i detta fack, en berättelse som inte är bunden till något större sammanhang, eller behovet att skapa en uppföljare. Men trots att Philips ständigt försöker lyfta fram de mer ’’artistiska’’ meriterna, så känns Joker lika cynisk och kalkylerande som en reklamfilm för Coca Cola. 

Burtons Batman-vision var ett sant original 

När Tim Burton släppte sin Batman 1989, så fanns det gott om kritiska röster som menade att Burton rört sig alltför långt ifrån källmaterialet. Burtons mörke riddare mördade utan pardon, Bruce Waynes trogna betjänt Alfred släppte opåkallat in Kim Basinger i det innersta nästet, men kanske mest uppmärksammat var Jack Nicholsons porträtt av ’’The clown prince of crime’’. 

Där karaktären i serien är en enigma, utan namn eller allt för stor historik – innan sin karriär som en av av tidernas mest diaboliska skurkar, så fick Burton stark kritik för att ge karaktären både ett namn och ett yrke som gangster. 

Burtons Batman må ha sina problem, tex så är den sista tredjedelen en fullkomlig soppa, men trots det så förblir filmen oförglömlig. Skälet till att alla fel och brister inte tar överhanden – är Burtons tydliga vision, detta är inte en traditionell adaption utan en tolkning. Gotham City har aldrig varit så mörkt, otäckt, fult eller förtrollande som år 1989. Denna säregna vision ger filmen en sådan unik identitet att alla brott mot ’’Batman lagarna’’ går att acceptera. 

Inte ett uns kompetens 

Todd Philips har tillskillnad mot Burton inte ett uns känsla för varken visuellt hantverk eller särpräglad identitet. Inför produktionen av Joker så lades ett stort fokus på att Martin Scorsese skulle stå som exekutiv producent – denna filmikon skulle senare hoppa av projektet, men det har inte stoppat Philips från att imitera Scorseses första filmer som Mean Streets eller Taxi Driver. Liknelserna med den sistnämnda, har också förkommit i de många hyllningarna, och vissa likheter finns såklart på den absoluta ytan, både har desperata och psykiskt sjuka män i centrum som allt mer lär sig hata världen de lever i 

Dessa Scorsese filmer är långt ifrån de vackra och storslagna produktioner han tar sig an idag. Mean Streets har ett kornigt och sotigt foto som osar av smuts, cigarettrök och avgaser, även  

Taxi Driver går i samma visuella spår. Philips har uppenbarligen stirrat sig blind på dessa tidiga Scorsese produktioner och försökt stöpa Joker i samma visuella form. Dock visar sig detta vara ytterst problematiskt då Philips inte valt att filma analogt, utan använt sig av digitalkameror. 

Om Joker hade presenterats – som den digitala produktion den faktiskt är, så hade skadan inte varit så stor som den är nu. Men för att skapa en analog känsla så väljer man att visa filmen i 70mm – för pressvisningen. Detta format kan vara helt magnifikt i exempel som Christopher Nolans Dunkirk, men när nu Philips sätter vagnen före hästen så blir resultatet både fult och falskt. Konverteringen gör att filmen ser ut att ha ett risigt Photoshop-filter över sig, det är grovt och fult, utan att egentligen fylla någon som helst funktion.

Om det nu bara varit visuella problem som spökat, så hade det varit överkomligt, men Joker är som berättelse betraktad en härdsmälta större än den vi såg i HBO-serien Chernobyl. De berättelser om Jokers bakgrund och ursprung, är oftast vaga, den mest kända och omtyckta – The Killing Joke, skapar en viss empati där man målar upp ett tragiskt öde där ondska föder mer ondska. Men författaren Alan Moore har den goda smaken att inte berätta allt för mycket om det förflutna.  

Galnare än Norman Bates 

Detta hade varit utmärkt material för en film. Om Philips hade valt att regissera sina skådespelare med mer subtilitet, så hade historien om ett förfall i storstadsmiljö kunnat vara effektivt. Men dessa möjligheter fullständigt mördas då man mycket tidigt klargör att Phoenix karaktär – Arthur Fleck, är bortom all räddning, karaktären visar sig vara galnare än valfri domedagsprofet som skriker och gormar på New Yorks gator. Styrkan i Alan Moores berättelse är den obehagliga frågan – om en dålig dag kan förvandla en vanlig människa till ett monster. Men Arthur Fleck får Anthony Perkins Norman Bates från Psycho att framstå sund och förnuftig. Att finna någon empatisk tragik i det hemska som Fleck utsätts för är därmed fullkomligt uteslutet, dessutom är Fleck helt intetsägande och ointressant. 

Där Taxi Drivers Travis Bickle desperata – och misslyckade, försök att skaffa sig ett liv efter Vietnamkriget, flera gånger är hjärtskärande och obehaglig, så finns det en empati då Bickle åker raka vägen ned i helvetet. 

Alla mänskliga aspekter är som bortblåsta hos Arthur Fleck, förutom att karaktären befinner sig i ett konstant predikament – där omvärlden är löjeväckande iskall och aggressiv, så finns det inget som på något sätt skapar empati. Att bevittna ett gökur blir än galnare är som att titta på hur gräs växer någon extra centimeter. 

Samma gamla Phoenix 

Joaquin Phoenixs rolltolkning gör inte heller mycket för att inspirera. Mestadels så spelar han över och gör en torftig repris av sina roller från You Were Never Really Here eller The Master. Precis som i de exemplen så blir det ett konstant mumlande och sluddrande som bara förstärker intrycket att Fleck var galen – och utan någon möjlighet till räddning, långt innan biopubliken mötte honom. Phoenix omtalade viktnedgång är påtaglig, men det är en bedrift för viktväktarna inte en rolltolkning, framförallt då det inte tillför någonting. 

Fleck verkar nämligen vara gjord utav titanium och ha muskler av stål. Ingenting verkar ha särskilt stor fysisk inverkan på honom, däribland att bli påkörd eller bli allvarligt misshandlad. Att sedan försöka övertyga om att detta skulle vara mer realistiskt går inte att ta på allvar då Phoenix tar mer stryk än både Bruce Willis och Arnold Schwarzenegger ihop. Utöver en mängd mumlande så passar Phoenix på att visa upp lite vansinnesdans som ser ut att vara någon misslyckad auktion för en remake av Grease, om det skulle finnas någon karaktärsutveckling i denna dans – som påminner om en berusad valross, är jag uppenbarligen för intellektuellt inkompetent för att förstå.     

Drömmen om att vara 2000-talets Taxi Driver spricker då Philips skapar en omgivning som är lika överdriven och extrem som den Joel Schumacher byggde upp Falling Down. Där finns det i alla fall en tragikomisk humor som gör det absurda fallet makabert underhållande. I Joker så är allt mellan himmel och jord hemskt, vidrigt och utan några som helst nyanser.

Usla biroller 

Denna flathet och ihålighet har även drabbat birollerna, stackars Zazie Beetz får en roll som är så menlös att man fråga sig om tom luft hade varit att föredra. Detsamma gäller Frances Conroy som gör sig till åtlöje i rollen som Flecks mor. 

Alla försök till att framstå ’’vuxen’’ eller ’’intellektuell’’ faller som patetiska käglor. Philips, Phoenix och filmens ego vet inga gränser. Det finns gott om historier om hur Phoenix tackat nej till roller som Bruce Banner eller Stephen Strange – då han hade tvingats skriva på ett kontrakt för multipla filmer. Med facit i hand så handlade detta snarare om att de pajaskonster – som att vandra bort ifrån inspelningen vilket Phoenix påstås ha gjort under produktionen, aldrig hade godtagits hos en producent eller studio som värnar om sitt varumärke. Enligt uppgift sägs Philips ha skrivit om manuset under filmens gång, man kan dock undra om ett manus ens existerat. Narcissismen och egoismen är närmast giftig, berättelsen är förmedlad med en sådan arrogans att man glömt bort att göra den spännande, djärv eller begriplig.   

Sandpapper i halsen 

All cynism blir som sandpapper i halsen. Den pretentiösa tanken om att göra en post-modern reflektion om brutaliteten i vårt moderna samhälle, känns helt infantil. Tillslut blir hela filmen till en sträckbänk där pretentioner, dryghet och överlägsenhet regerar och gör filmupplevelsen till en tortyr. 

Inte blir det mycket bättre av att kritiken – om att filmen förhärligar våld och anarki, visar sig vara helt korrekt, de antagonister som förekommer är onda bara för sakens skull, och idén om att frigörelse sker i att anordna en mordiskt kaos framkallar djupa suckar. 

Och för att handla om en karaktär, vars personlighet och modus operandi alltid bestått i att överraska med handlingar mer groteska än vad någon kunnat föreställa sig, så är filmens chockmoment ett rent dagis. Där Heath Ledger skapade konstant obehag i sin mästerliga tolkning och kunde skrämma en hel publik med en blyertspenna, så är denna Joker lika otäck som en smält snögubbe. Trots att både våldet och språket är grövre än någonsin så är det tamt och tråkigt.  

En hädelse 

Joker är en fullkomlig hädelse till film, en överdådig, vulgär och narcissistisk produktion som förvanskar ett källmaterial av guld. Att helt avvika från sitt källmaterial och gå loss på det med inkompetens, uselt berättande och noll koll, har faktiskt gjorts tidigare av Warner Brothers… Den filmen heter Catwoman och 15 år efter dess premiär så har den fått ett syskon i Joker. 

Betyg 1/10  

Köln Juni-Juli 2019 Reseskildring

Publicerad den av

Efter ett antal år så lossande det äntligen… Tiger Film begav sig utomlands för att besöka sin första internationella mässa – CCXP – Comic Con Experience Cologne. 

Köln är – ur en mässynpunkt, mest känd för den oerhört populära Gamescom-mässan, som faktiskt passerar E3 då det kommer till antalet besökare. 

Att besöka valfri stad under högsommaren är verkligen inte att rekommendera, Tyskland i synnerhet har ett lynnigt och oförutsebart klimat som kan innebära fasansfulla vintrar som får våra Svenska att framstå som milda. Somrarna är precis lika extrema, just denna helg så drabbas den tyska staden av en värmebölja som nästan tangerar den jag upplevde i Madrid för sju år sedan, detta innebär torr luft och gassande sol. 

Logistiken – för transport från flygplatsen in till Köln, uppfyller den berömda klyschan om tysk ordning och reda. Från flygplatsen i Düsseldorf tar det knappt en timme att nå Kölns stadskärna. Och tillskillnad från Berlin, så är Köln en mer lättillgänglig stad – detta då staden skonats från den östeuropeiska järnridån, stadsplaneringen är mer enhetlig och logisk. 

Den världskända Kölnerdomen tronar över all annan arkitektur och kan nästan alltid ses, vart man än befinner sig i staden. Ordet episkt kan vara det mest överanvända ordet inom internet journalistik – tillsammans med förkortningen LOL, men denna makalösa konstruktion kan inte beskrivas med några andra ord. En 600 år lång konstruktion har skapat ett gotiskt och majestätiskt mästerverk som kan beundras i timtal. Och insidan är precis lika imponerande med en takhöjd som får Uppsala domkyrka att framstå som en jordkällare, så går det utmärkt att spendera dagar med att observera och förundras över de smärtsamt vackra glasmålningarna eller den massiva kyrkorgeln. 

Vår bas för resan blir ett allmängiltigt men funktionellt Marriot, beläget nära centralstationen. Och det är sällan jag finner något kritisera med hotellvistelser, men vi anar ugglor i mossen ganska snart, detta då rummet vi givits är varmare än den mördande hettan utanför – trots utlovad luftkonditionering. Efter ett antal timmar – och oförändrad temperatur, så kan vi inte göra något annat än att be receptionisten att undersöka vad problemet faktiskt är. Snart så står det klart att rummet i fråga har en kaputt AC, vilket ger oss en uppgradering till ett något större rum där man faktiskt har privilegiet att kunna andas. 

Hohe Straße, en jättelik shoppinggata som hade det mesta

Den självklara stadsvandringen/sightseeingen går genom en utav Kölns största shoppinggator – Hohe Straße, denna hårt trafikerade och innehållsrika aveny påminner om vår egen drottninggata – fast med betydligt intressantare butiker. Alltifrån ett gigantiskt MediaMarkt till Lego upptar hundratals kvadratmeter. Men den riktiga juvelen är Elbenwald – en nördbutik av rang, som har ett makalöst utbud av T-shirts från Marvel, DC och Game Of Thrones. Med en generös samling av memorabilia så vore det lätt att förlora sig här – om det inte vore för att det väntar en mässa dagen därpå. 

Promenaden fortsätter sedan mot restaurangen Okinii – en Sushi buffé, med ett upplägg som måste kallas genialiskt. Istället för att trängs och slåss vid stora tråg, så förses varje bord med en tablet där man helt enkelt beställer in det man vill ha med ett mellanrum på 15 minuter. Dessa typer av ’’all you can eat’’ brukar sällan vara något annat än kvantitet över kvalitet, men Okinii är  en fantastisk kulinarisk upplevelse. Alltifrån sjögräs-salladen till avokado rullarna är fräscha, smakrika och fantastiskt paketerade. Slutligen går färden mot ett köpcentrum för ett snabbt besök hos Lidl för att införskaffa litervis med vatten – för att klara av temperaturen på över 34 grader.

Denna varma dag avslutas senare med en oförglömlig vegansk Frozen Yoghurt hos Yomaro, som erbjuder stora portioner till ett väldigt lågt pris – ca 60 kronor för deras näst största bägare, fylld med färsk frukt och andra härliga toppingar.                       

Dagen därpå är det dags för resans huvudmål – Comic Con Experience, ännu en gång så visar sig kollektivtrafiken i Köln vara helt föredömlig, inom ett fåtal minuter så har vi anlänt till mässan, olyckligtvis så väntar en ganska lång promenad till mässan specifika hallar – detta i samma mördande hetta som dagen innan. 

”Gratefully accepted…”

Väl vid entrén så görs den obligatoriska säkerhetskontrollen och därefter väntar en härligt nedkyld mässhall. Den initiala entrén låter besökarna bekanta sig med mässans mest bombastiska och påkostade montrar. Här så trängs Marvel, DC/Warner Brothers, med jättelika utställningar där bland annat Christopher Nolans version av Batmobilen – The Tumbler kan beskådas. Att den senaste – och gräsligt fula, Zack Snyder-modellen även är på plats försöker jag enbart ignorera. 

Men resans huvudsakliga mål – utöver mässan, väntar i den närliggande systerlokalen. 
XM Studios har utlovat en monter med ett flertal splitternya statyer. För den som haft privilegiet att se eller äga en XM staty, vet att Singapore företaget levererar det absolut bästa inom sin sektor. XM’s europeiska partner och distributör – GHeroes, må inte ha en massiv monter – storleksmässigt, men vad som visas upp gör mig nästan lika knäsvag som Kölnerdomen.  

”Game over man !” – Ingenting rår på detta.

Att ens avgöra vart superlativen skall börja hagla är svårt. Varenda staty som visas upp är så spektakulära att vi faktiskt blir helt fartblinda. XM’s två 20th Century Fox licenser   – Alien och Predator, är representerade med två helt hysteriska statyer i skala 1/3. 

H.R Gigers Xenomorph/Alien kreation har aldrig sett bättre ut, dess gigantiska bas och oerhörda detaljrikedom får konkurrenternas versioner att blekna. Stan Winstons Predator är i sin tur elegant, mäktig och respektingivande. Detta estetiska vansinne fortsätter med statyer som Star Lord, Doctor Octopus och Colossus. 

The hero and statue we deserve

Att välja en favorit bland dessa ädelstenar är svårare än att lyssna på Nickelback, men Batman-pjäserna – Shogun Batman och Batman Sanity, är svårslagna. Den förstnämnda pjäsen placerar den mörke riddaren på en häst iförd samurairustning och med ett spjut i andra handen. Detaljerna och färgläggningen är oklanderlig, vare sig det gäller de små stenarna på basen eller de förgyllda detaljerna på rustningen. 

Batman Sanity – designad av David Finch och färdigställd av XM Studios.

Batman Sanity är i sin tur ett skrytbygge av bästa sort… Omgiven av fler skurkar än det finns maskrosor på än äng, så kan detta osannolikt vackra diorama beskådas i 360 grader – genom en roterande bas, så att besökarna skall kunna se varenda detalj. Att enbart hålla sig till en förhandsbokning visar sig därmed vara en utmaning av astronomiska proportioner. 

The one and only Emma Frost…

Men tillslut faller valet på Emma Frost från X-Men – som för första gången visades upp på denna mässa, den kyliga och uppkäftiga telepat går inte att värja sig ifrån. Valet är därmed gjort och en förhandsbokning är oundviklig. 

Vi har gjort ett par affärer med GHeores under den gångna åren, men tyvärr aldrig mött dem ansikte mot ansikte. XM talar ofta om att bolaget är en familj och att de gör allt för kunden, denna filosofi kunde inte varit mer sann då vi möter representanterna på mässan. Giorgio – chefen för GHeroes, och hans kollega – som jag olyckligtvis inte fick namnet på, är otroligt trevliga, entusiastiska samt pratglada. Det blir en lång diskussion om statyer och mässan.

David Finch – till höger, och hans fru Meredith – i vänstra hörnet, i full fart med att signera åt glada fans.

Resten av mässan är tyvärr inte riktigt lika förtrollande, symptomet med ett överflöd av skräpförsäljning, fortsätter – precis som i Stockholm, även här. Mängden piratkopierade produkter är alarmerade och avsaknaden av serietidningsförsäljare är inget annat än vansinnigt. Men detta halvdana utbud går att ha överseende med då mässan lyckats bjuda in ett par fantastiska gäster –  som David Finch och hans fru Meredith. Detta par är så charmerande, ödmjuka och generösa att det är svårt att inte rodna en aning då vi får våra serietidningar och art print’s signerade av dem. 

Mike Deodato – som ritat omsalgen till förra årets stora Marvel satsning – Infinity Wars (ej relaterat till filmen) signerar gladeligen de tidningar som vi medfört. Slutligen har vi Brian Azzarello, som skrivit Batman Damned – som blev oerhört kontroversiell för att ha visat en naken Bruce Wayne/Batman, med att vad det innebär. Azarello är inte känd som något vidare sympatisk herre – med ett surt och grinigt humör, men visar sig ändå vara fullt acceptabel att ha att göra med då det blir dags att signera vår Batman Damned #2.    

Det påtänkt maffiga Batman-seminariet, blev mest olustigt.

Mässan erbjuder också ett antal paneler och seminarium med sina gäster, det vi prickar in – som påstås sig fira Batmans 80 år inom populärkulturen, är långt ifrån så fantastiskt som det borde vara. Arrangörerna har lyckats placera seminariumet i den jättelika Thunder Theater – en mastodont arena – gjord för stora folkmassor, detta simultant som Nikolaj ’’Jamie Lannister ’’Coster-Waldu gör ett framträdande bara några meter därifrån. Detta praktfulla event blir således helt – nästan, tomt på besökare. 

Detta förvärras av seminariets deltagare. Eländet börjar med en intervjuare som – förutom mycket risig engelska, också för med sig frågor som får gästerna och publiken att vrida sig av obehag. Dessutom är konstnärerna Ivan Reis och Joe Prado, långt ifrån bekväma med att tala engelska. 

Brian Azarello är också tillbaka i sitt vanliga mode – dvs sur, bister och grinig. Situationen förvärras ytterligare av av att flera av frågorna handlar om narrativ – inte det visuella. Azarello – som är den enda som har gedigen erfarenhet som författare, blir därefter den som tvingas svara på frågorna. Givetvis blir vartenda svar korthugget, surmulet och stelt. Mitt i detta sitter David Finch, som desperat försöker liva upp panelen på diverse vis, tyvärr så lyckas dennes energi inte rädda panelen från att vara lite av ett platt fall.     

Efter detta blir det ytterligare en runda till XM Studios fantastiska bås för att fotografera så mycket som möjligt. Även om mässan kanske inte riktigt levde upp till arrangörens löfte – som menade att det skulle skrivas historia, så är det svårt att på något sätt känna sig missnöjd, med ett antal signerade affischer och tidningar i väskan, samt vår förhandsbokning av XM’s Emma Frost, så lämnar vi mässan med ett leende på läpparna. Och vetskapen om att XM/GHeroes också utlovat ett besök till Stockholm Comic Con gör avskedet lite lättare. 

Fantastic Store, levde upp till sitt namn.

Vår sista dag i Köln blir kort men ändå givande. Inget utlandsbesök är komplett utan en visit till en välsorterad serietidningsaffär. Tyvärr så har Tyskland fallit för lättjan – som är dubbning/översättning. De få serietidningar som fanns på mässan var uteslutande på tyska, men i butiken Fantastic Store, så går det bra att leta i tonvis med lådor efter åtråvärda tidningar på originalspråk.

Min personliga gral – Batgirl #23 Variant utav Joshua Middleton, finns självfallet inte att hitta, men det blir ändå  ett antal inköp. Personalen är dessutom mycket trevliga och det blir en ganska lång diskussion om svårigheterna att driva en nischbutik – även i storstad som Köln. Men tillslut har det blivit dags att lämna Köln, en oväntat trevlig, lättillgänglig och trivsam stad som jag gärna återvänder till.        

Från början hade Tiger Film ordet expedition i sitt namn, och det är först nu den delen av äventyret kan börja på allvar, var beredda på fler och mer omfattande resereportage i framtiden, tills dess – ’’Auf Wiedersehen.  

Årets Bästa Blu Ray 2018

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018 

Den här kategorin är helt ny för i år. Blu Ray releaser recenserar vi, men de är sällan så pass  intressanta, att de kan belysas i en helt egen priskategori. Formatet har egentligen aldrig varit bättre än det är just nu, men precis som med mycket annat, som fått tid att utvecklas och mogna, så har den allmänna standarden nått uppnått en nivå som enbart en handfull utgåvor kunde stoltsera med  Men i år så fanns det faktiskt en utgåva som måste få en strålkastare på sig. 

Warner Brothers förstod – tillslut, vilken skattkammare de suttit på med Batman The Animated Series. En del kan inte sluta tala om Gudfadern, Nyckeln Till Frihet eller Det Sjunde Inseglet, jag kan inte sluta tala om denna fabulösa TV-serie. 

Detta är grunden för hela min barndom, en betydande del i mitt intresse för serietidningar och framförallt, ett mandomsprov i djupa, mångfacetterade och mogna berättelser som kunde handla om allt ifrån psykisk ohälsa till ekonomiskt bedrägeri. 

Serien må vara över 25 år gammal nu, trots det så känns den än mer tidlös och modern då vi ser tillbaka på den idag. Utöver det briljanta innehållet så har Warner Brothers gjort ett snudd fläckfritt arbete med att restaurera bild och ljud. Bildkvalitén är rentav självlysande, de mörka och suggestiva färgerna får det att kännas som att vi befinner oss i en förförisk dimma. Shirley Walkers helt fantastiska musik har nog aldrig låtit såhär levande. 

Detta är kanske inte bara årets bästa box, utan till och med årtiondets, jag har svårt att se vad som skulle kunna utmana detta de kommande årens. 

Tiger Film utser därmed Batman The Animated Series till 2018 års bästa Blu Ray     

XM Studios Catwoman Samurai Line 

Publicerad den av

Detta bildspel kräver JavaScript.

Full Disclosure: Denna produkt är införskaffad på Tiger Films egen bekostnad. 

Vi har varit alltför dåliga kring att följa och skriva om den fantastiska hobbyn som är 

statysamlande  och vill med detta inlägg ändra på det. 

För ett över ett decennium sedan var det lika svårt att vara samlare som det är för britssiak premiärministern Theresa May att höja sin opinionssiffror. Då internet inte var en självklarhet så var det närmast ett mysterium vart man kunde köpa objekt som ljussablar från Star Wars – som inte var renodlade leksaker. Om man hade turen att finna tillverkare som Icons Authentic Replicas – som tillverkade Star Wars produkter, så var uppgiften bara halvfärdig. I en tidsperiod då PayPal och effektiv logistik för frakt, fortfarande inte var fullt etablerade, var själva köpet och leveransen närmast mardrömslik. 

Den initiala storhetstiden för ’’filmpryls samlandet’’ kom lite olägligt, hur paradoxalt det än nu må låta. Star Wars sjöng på sista versen och Lord Of The Rings hade just avslutats med Return Of The King, Marvel Studios hade inte ens etablerats… 

Detta gjorde att samlandet inte kändes aktuellt eller ’’levande’’, det fanns ingen övergripande drivkraft, det blev helt enkelt en smula  stelt då alla objekt som gick att införskaffa – för det mesta, tillhörde filmserier som inte längre var aktuella, det blev som att befinna sig i ett ständigt vakuum. Idag låter det otroligt, men en storfilm som The Dark Knight var nästan helt utan kvalitativ merchandise då den hade premiär 2008, något som idag skulle vara en omöjlighet. 

Det tog amerikanska Sideshow Collectibles – en av de största aktörerna på marknaden, nästan ett årtionde att tillverka en Batman och Joker baserades på Christian Bale och Heath Ledger versioner.   

Idag är tillverkare som Hong Kong baserade Hot Toys blixtsnabba med presentation och produktion, produkter kan visas upp flera veckor innan filmens premiär. Numera samarbetar tillverkarna direkt med filmbolagen, de får därefter access till flera digitala tillgångar som har använts under inspelningen.  

När Marvel Studios påbörjade sin dominans och Star Wars blev återupplivat i och med Disney upphandlingen, så brast äntligen de hämmande fördämningarna. Idag fullkomligt överöses vi med fantastiska statyer och filmrelaterade produkter, det är en renässans som delvis möjliggjorts av digitalteknik.     

Det digitala skulpteringsverktyget ZBrush gör det möjligt att nu uppnå en detaljrikedom som överstiger allt vi tidigare sett. Branschen förlitade sig urpsrungligen helt och hållet på traditionell  handskulptur, mycket kunde göras men begränsningarna fanns, speciellt för figurer som inte var i skalan 1:1. Numera kan texturer och ansikten vara precis lika detaljerade som sina fullstora motparter. 

Dessa möjligheter har också inneburit att ’’budget’’ produkterna förbättrats avsevärt. 

Hot Toys dominerar idag marknaden för statyer i skalan 1/6, att de lyckas återskapa kusligt porträttlika ansikten – till ett relativt rimligt pris, är en bragd.  

XM Studios – som har sin bas i Singapore, har på knappt fyra år vuxit till en koloss inom samlarkretsarna, de kom från ingenstans och är numera sedda som en av de främsta tillverkarna av statyer i skalan 1/4. XM saknar än så länge världstäckande licenser för flera av sina produkter vilket gör dem något knepiga att få tag i här i västvärlden.   

En traditionell licens för att tillverka tex. Batman relaterade produkter, kan uppgå till miljontals kronor. Ofta har större aktörer som leksakstillverkaren Hasbro, redan slutit avtal som gör det omöjligt får en annan producent att ta sig in på marknaden, även om produkterna skiljer sig åt avsevärt.  

XM lyckades dock förhandla fram en smart kompromiss för sin Batman licens; de har full tillgång till samtliga karaktärer som associeras med den mörka riddaren – skurkar, följeslagare etc, men allt produceras i japanska tolkningar. Batman är porträtterad som en grubblade samuraj med svärd båda sina händer, Poison Ivy en förförisk Geisha och slutligen legosoldaten Deathstroke, här presenterad som en Ronin – en herrelös samuraj.  

XM Studios har otroligt rigorösa kvalitetskontroller av sina produkter, varje staty dubbelkollas – först i Kina, sedan i Singapore. Flera tillverkare dras idag med kvalitetsproblem, såsom missfärgningar och i värsta fall skador då de enbart kontrolleras hos en instans och sedan skickas vidare, flera produkter produceras inte heller i en och samma fabrik, vilket gör att kontrollerna kan variera. 

XM har en kundsupport i världsklass, eventuella problem löses snabbt och kommunikation med  både snabb och vänlig. 

Vi mottog nyligen XM:s Catwoman, här porträtteras Selina Kyle sittandes på en motorcykel – starkt influerad av The Dark Knights Batpod, med sig har hon också sin trogna katt Isis (döpt efter den egyptiska guden). 

Detta är en ofattbart mäktig pjäs som närmar sig 20 kilos sträcket. Med sin enorma bas påminner detta snarare om ett diorama. Vi kan inte vänta på att få visa upp henne på någon av våra framtida utställningar. 

Tills dess mycket nöje med bilderna !  

Black Dog Comics Berlin 

Publicerad den av

SAMSUNG CSC

Adress: Rodenbergstraße 9, 10439 Berlin, Tyskland

Hemsida 

Facebook 

Det gjordes mer i Berlin än att bara se på en historisk rockkonsert med Pearl Jam. Där storstäder som London och New York har ett multum av butiker som stolt kan bara ’’nördstämpeln’’, så är Berlin fortfarande i sin linda då det kommer till mer specialiserade butiker med produkter som samlarstatyer eller serietidningar. 

Den enda platsen i Berlin – som idag, har en fysisk butik med ett stort sortiment utav Sideshow och Hot Toys är CineCollectibles. Olyckligtvis har butiken sporadiska öppettider och är inte heller särskilt lätt att ta sig till. Och om man har oturen att närma sig butiken från fel håll så hamlar man  mitt i Berlins sämsta kvarter – med en myriad utav sexaffärer, där det visas upp piskor och andra mindre trevliga tillhyggen. 

Så med begränsad tid i kombination med udda de öppettiderna så hamlade fokus istället på att uppsöka tre utav stadens serietidnings butiker.  

Tursamt nog så visade sig den första anhalten också vara den bästa utav de tre. För att som hastigast summera de andra två; 

Grober Unfug, relativt liten med ett snävt utbud av amerikanska serier, något för strikt också då de helt förbjuder någon som helst användande utav telefoner.  

Modern Graphics, en utav tre butiker, den i stadsdelen Kreuzberg sägs vara den bästa, bohemiskt men med ett stort fokus på tyska serier. Fullt godkänt men för min egen del ganska ointressant. 

SAMSUNG CSC

Black Dog Comics ligger norrut och nås enkelt genom Berlins – komplicerade, men effektiva tunnelbana U och S Bahn. Berlin är känt för att vara bohemiskt och stora delar är luggslitna och bär spåren efter både andra världskriget och då landet och staden var delat i två. Området som angränsar till butiken är dock en kombination av det mer frispråkiga Berlin samtidigt som en rustik ålderdom skänker de omgivande moderna Unibail köpcentrumen och butikerna mer identitet än de vanligtvis brukar ha. 

Butiken ligger på en lugnt belägen gata och brukar ha en timid schäferhund som mottar vid ingången. Tyvärr så var maskoten inte på plats denna gång, men utbudet och personalen kompenserade mer än väl för detta. 

För att falla in på fördomens spår, så är det ett nöje att möta tysk ordning och reda. Personalen kan inget annat än att få beröm för sin hjälpsamhet och vänlighet. Sorteringen hör till bland de bästa jag sett, varenda tidning har arkiverats och att be om samtliga J.Scott Campbell omslag är därefter inga problem. 

SAMSUNG CSC

Detta året har min personliga ’’hitlist’’ – för serietidningar, varit Wonder Woman #47 Variant Edition, Captain Marvel (2014) #2 och Batgirl #23 Variant Edition. Och efter att ha kastat mig raka vägen mot Wonder Woman sektionen så drar jag som ett lyckligt barn fram omslaget där Diana och Supergirl – med ett stort leende, äter glass. Med andra ord är en tredjedel av kampen redan avslutad. 

Då jag efterfrågar samtliga nummer på min önskelista så hjälper personalen mer än gärna till att leta rätt på vad de har. Det blir en hel del inköp, däribland flertalet J. Scott Campbell omslag, Batman, Batgirl och en myriad av Marvel tidningar.  

Men så kommer vi till den stora elefanten i rummet, finns Captain Marvel #2 Variant Edition ? Med hårt hållna tummar framkommer det att tidningen faktiskt finns… 

Kanske är det den galna manikern i mig som kan likna det med känslan med att göra mål i fotboll eller utföra ett riktigt bra slag på golfbanan. Serietidningar har bara blivit mer och mer populära i och med Marvel Studios framgångar, vissa omslag säljer slut på timmar och ibland även minuter. 

SAMSUNG CSC

Ingen av de numren som införskaffas har egentligen något större ekonomiskt värde, däremot har det ett personligt värde och i slutändan är det viktigast . ’’Köp det du älskar’’ sade Steve Sansweet, ägare och förvaltare utav en av världens största Star Wars samlingar. 

Utöver att flera tidningar nu kan kryssas av på min lista, så är Black Dog Comics en fantastiskt trevlig institution som är väl inredd, har trevliga medarbetare och ett suveränt utbud. Utanpå det tillåts vi även ta bilder, något som inte händer särkilt ofta. 

Även om Batgirl #23 Variant fortsätter gäcka, så är det ett nöje att veta att det finns såhär bra oaser för fantaster även i Europa.

And Then There Was One… – Varför Avengers Infinity War är ett av popkulturens viktigaste skeenden. 

Publicerad den av

085

All images courtesy and copyright of Disney and USA Today 2018

Det är gamla nyheter nu, den tredje filmen – där hela Marvels universumets största samling utav superhjältar sammanstrålar och tvingas kämpa mot den galne titanen Thanos, har nu slagit de flesta rekord som går att slå. Tisdagen den 1 maj 2018, så lämnade Lucasfilm chefen Kathleen Kennedy över stafettpinnen – eller i detta fall ljussabeln, till Marvel Studios som nu kan stoltsera med den största premiären i amerikansk historia. 

Detta inlägg kommer säker ses som ett jävigt smickrande till de personer och institutioner som gjort detta möjligt – Disney och Marvel. Vi undviker för det mesta att diskutera saker som intäkter eller prisutdelningar. Men i det här fallet är det lite annorlunda…

Marvel har lyckats ena folk från alla håll och kanter, vita, svarta, han, hon och hen, under ett gemensamt tak där fansen får ta skydd från en alltmer cynisk och brutal värld. I grund och botten så handlar det såklart om väldigt effektiv underhållning, att försöka jämställa de dramatiska förmågorna hos den första Iron Man filmen och ett renodlat drama som Fanny Och Alexander är – som jag redan nämnt innan, inte någon ide. 

Men att mäta allt med samma måttstock är inte heller något som bör uppmuntras. Man kan inte kalla en bil irrelevant bara för att det finns flygplan och helikoptrar. Man kan inte åsidosätta en olympisk atlet bara för att denne inte kan sparka boll lika lätt som Zlatan. 

Världen är nyanserad, kvalitet och tillfredställelse kan skapas ur fler färger och skepnader än bara en. Marvel samlar och enar människor med berättelser och visuell vyer som enbart ett fritänkande barnasinne kan bygga upp då det läser skönlitteratur. 

Och det handlar inte bara om Marvel filmernas ekonomiska och tekniska tillgångar. Genom alla decennium utav serietidningar och hundratals olika författare samt illustratörer, så har man tillgång till ett redan beprövat och brett spektrum av historier som har fått sig en provkörning ute hos de inbitna serietidningsläsarna. 

02

Serierna ligger som grund men dikterar aldrig den slutgiltiga filmen. Marvel har gjort ganska radikala ändringar både här och där. Vissa händelser och personligheter passar helt enkelt in i en tvåtimmars film som måste behålla båda fötterna på jorden, designen och realismen måste finnas tillhands så att det blir så abstrakt att tangerar till att bli frånstötande – se exempel Joel Schumacher med Batman. Serietidningar har ofta inga sådana betänkligheter, därför ser den illustrerade versionen av Hawkeye ut som en gycklare från lågbudget cirkus. 

Letita Wright gör ett porträtt av Wakanda prinsessan Shuri som slår förlagan på fingrarna. Den allvarsamma och makthungriga personen – som Shuri är i sin ursprungliga form, blev till en glad, exalterad och positiv människa som åkte expressvägen rakt in i publikens hjärtan.  

008

Men Marvel har blivit mer än bara fantastiska adaptioner av serietidningar, för att återkoppla detta till textens introduktion, så är gemenskapen mellan fansen och de sociala samt politiska barriärerna, som har brutits ned, kanske det – enkelt utryck, vackraste med dessa enorma produktioner. 

Black Panther har slagit sönder alla fördomar och snedvridna synsätt, det är ett fenomen som jag tror kan bli omöjligt att återupprepa, den galvaniserar en grupp av människor som blivit negligerade av filmvärlden allt för länge. Kom ihåg att den allra ’’finaste’’ institutionen i Hollywood – Motion Picture Association Of America, inte ens kan jämställa filmer som inte är engelskspråkiga utan delar in dem i en speciell kategori kvällen då Oscarsgalan skall avverkas. 

636049365841281075-ap-2016-comic-con-marvel-studios-panel-83533419

Gemenskapen – fansen emellan,  av sällan skådat slag. I Sverige är tillställningar och uttryck som Comic Con och mässor fortfarande något främmande. Men på andra platser i världen är dessa event en betydande del av den popkulturella vävnaden. Här på hemmaplan är vi inte riktigt där ännu, men vår egen Stockholm Comic Con blir bitvis bättre och bättre. 

Speljournalisten Tara Long sade i sitt avskedstal från Rev3Games att mässorna och tillfällena då de fick träffa läsarna och fansen var de absoluta höjdpunkterna. På de premiärer Tiger Film fått delta i – med hjälp av Filmstaden Täby, har just intresset och mötet med andra likasinnade alltid blivit till de starkaste minnena. 

Styrkan i att möta okända som dras samman med hjälp av Marvels magnetism är närmast obeskrivligt. Just nu florerar ett par ljudupptagningar från ett par av amerikanska visningarna från Avengers: Infinity War, responsen är inget annat än sjuk… 

Publiken jublar, applåderar och deltar i visningen som om det vore en rockkonsert. 

029

Själv minns jag tillbaka till de där stunderna när man skämdes över sin egen lycka då man – tre år för sent, fick se upplösningen till Spider-Man The Animated Series. Under tidigt 2000-tal var hela iden kring att en serietidningsfilm kunde vara något annat än skräp väldigt avlägsen. 

Den första X-Men-filmen hade förvisso börjat lägga ut den första asfalten till det som skulle bli till filmvärldens motsvarighet till en EU-väg – en som alla tar. Marvel och DC var något hela skolklassen gärna hånade, det enda som fick benämnas som som häftigt var Peter Jacksons Sagan Om Ringen-trilogi, allt annat sågs som barnsligt och juvenilt. 

Att gilla något som hade med en serietidning att göra var absolut tabu, och min personliga fascination för både DC och Marvel blev lika nedtryckt som en rationell och tänkande medlem av Svenska Akademin. 

Marvel mådde sannerligen inte särskilt bra heller – ekonomiskt, vid den här tiden, delar av bolaget var i försatt i konkurs och några av de starkaste varumärkena såldes ut till diverse filmbolag runtom i Hollywood – ett par beslut som än idag påverkar urvalet av karaktärer i Marvel Cinematic Universe.

056

Spider-Man som kom ut år 2002 blev det första tecknet på att serietidningen gick att kommersialisera som film. Intäkterna blev historiska och hela filmindustrin började se sig om efter eventuella projekt som kunde rida på den här nystartade vågen. Helt förtrollad av Sam Raimis film så hoppades jag på en renässans i det sociala kretsarna, att Spider-Man och Green Goblin äntligen skulle bli ett lika häftigt ämne som den konstanta fascinationen för Tolkiens ensemble av alver och dvärgar. Istället blev det ännu en gång till att trampa på en mina. Majoriteten av umgänget vägrade att se filmen och de som gjorde det bemötte den men oväntad cynism.  

Sedan gick det ett tag, ett bra tag… Iron Man år 2008 blev för många det riktiga startskottet, men inte förrän Avengers knäckte samtliga ekonomiska barriär fyra år senare förstod jag att något unikt hade skett… 

Serietidningen var – äntligen, genuint adlad till att ha ett liv bortom den initiala nischpubliken, det hade nu blivit till en folkfest för alla åldrar, kön och etniciteter. 

Att idag se en Marvel Studios film är en kombination av barndomsminnen, nostalgi och konstant fascination för det universum som Marvel byggt upp. Att nu läsa serietidningarna känns som (roliga) studier i vad som kan tänkas komma och fungerar som en djupdykning i de diverse karaktärerna. 

036

Framgången för Infinity War blir således en riktig lottovinst, inte bara för Disney utan oss alla. En plats där alla är välkomna, 150 minuter som helt och hållet filtrerar bort den omgivande kaotiska världen, en verklighet där man kan uppvisa action och humor utan att någonsin förenkla eller fördumma sitt berättande. Det är bästa sortens inspiration för alla åldrar och kön i en värld där   klyftorna mellan människor ökar. 

I detta kaos så vänder Marvel upp och ned på fördomarna och klichéerna, kvinnorna är elitsoldater, spioner eller generaler, männen blir mer än bara testosteron, svagheter som girighet, narcissism och egoism behandlas av karaktärer klädda i färgglada kostymer. 

Infinity War’s helt makalösa framgång är en indikation på att fantasin är den enda genuina, minst farliga och mest beroendeframkallande drogen, en verklighet som alltid överraskar och som förenar under ett tak och där ingeting är omöjligt…  

Nobody wins less everyone wins…. – Bruce Springsteen       

Tävling: Justice League Blu Ray 

Publicerad den av

N083364SBP01BD3D.jpg

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018

2018 års första tävling är ett exemplar av Justice League på Blu Ray.

Vi är otroligt tacksamma till Warner Brothers Sverige för det generösa bidraget. Som alltid deltar ni i tävlingen genom att kontakta oss på vår mailadress och ange namn och adress. Vinnaren kontaktas per mail fredagen den 26 mars 2018.

Lycka till !