Egentligen finns det väl inget annat än att skriva två bokstäver; U2. Det var långt ifrån ett bra musikår för live konserter denna gång, Bruce stannade hemma och Pearl Jam bestämde sig för att enbart spela en enda välgörenhetskonsert i New York. Paul McCartney stod för makalös nostalgi men den groteska Tele 2 Arena och dess urusla arrangemang mördade halva nöjet.

U2 må har varit marginaliserade och tömda på vettigt underlag för att turnera. Flera sektioner från den senaste skivan Songs Of Innocence dödade helt tempot och publikkontakten, de tog hela vägen fram till de stora hitsen för att sparka igång alla de 15 000 själar som samlats i ännu en kass Stockholmsarena. Ett dåligt ljud skulle också spöka samtliga kvällar och varför gruppen var helt inkapabla till att ens försöka variera sin setlist provocerar och irriterar mig ännu.

Men den där avslutande kvällen på Globen blev bitvis så stark och medryckande som den irländska supergruppen gjort sig kända för. Versionen av Bullet The Blue Sky hör till det bästa jag sett dem göra, där Bono vrålar ’’ We don’t want you in our revolution, you’re part of the problem, not the solution.’’  

Även de makalösa versionerna av Bad,Iris (Hold Me Close),Every Breaking Wave, Pride (In The Name Of Love),Even Better Than The Real Thing,Until The End Of The World och sist men inte minst Where The Streets Have No Name gjorde alla de där timmarna samt den inställda konserten värd all möda.

Showen hör också till det snyggaste som någonsin presenterats. Långt ifrån perfekt men det bästa ifrån ett år som inte bjöd på några egentliga höjdpunkter.