Det är svårt att inte gapa av skräck,chock och sorg över vad Zack Snyder reducerat fantastiska karaktärer som Batman och Wonder Woman till. Batman V Superman är en komplett katastrof från början till slut.

Med sin budget på 250 miljoner dollar, tre års mellanrum sedan den fullkomligt bedrövliga och identitetslösa Man Of Steel borde några framsteg kunnat ske. Men tyvärr är vad vi fått serverade en kalkon som skulle mätta flertalet matmissbrukande familjer på den amerikanska thanksgivings helgen.

Redan från introduktionen börjar oron pulsera. Flertalet scener,kompositioner och tematik känns som riven ur Christopher Nolans eminenta Dark Knight-trilogi. Snyders sedvanliga nedtonade och gråa estetik härjar vidare och förtar överraskningar och spänning, allt körs ned i den köttkvarn som stått som visuell ledpunkt i Watchmen och 300. Det bli snabbt tydligt hur o-flexibel Snyder är att behandla valfritt ämne individuellt.

Hela starten känns bitvis förvirrad och vilsen. Skyltar med dokumentär-artad text dyker upp för att skapa något form av dokumentär känsla, likt den Martin Scorsese använde sig av i Maffiabröder. Dock överges detta snabbt och jag ställs personligen undrades till varför dessa stilval gjorts överhuvudtaget.

För serietidnings-själen inom mig borde kärleken och upphetsningen vara total då vi faktiskt skall få en ny Batman-film, men tyvärr så trilskas och fumlar Snyder med karaktärer och skeenden som borde vara perfekta på vita duken. Ben Afflecks Batman förblir en grå och ointressant surpuppa som saknar energi och liv. Affleck som visat sig oerhört kompetent de senaste åren känns fel-regisserad och där han mest grymtar och muttrar. Nog för att Batman inte stått för några Tony Stark gliringar, men när hela karaktären känns grå och spänningslös finner jag mig själv aldrig bli exalterad över det faktum att en ny Batman film anlänt.

Jeremy Irons Alfred känns konstigt distanserad och död. På lag nummer två är problemen än större. Henry Cavills Stålman är precis lika torr och karismatisk som en säck med hammare, den påträngande romansen mellan hans Clark Kent och Amy Adams blaskiga porträtt av Lois Lane förvandlas snabbt till seg sirap, där kemi och värme helt uteblir.

Jessie Eisenbergs Lex Luthor är kort och gott grotesk. I en blandning av överspel som får Jack Nicholsons Joker att framstå tillbakadragen och avvägd. Efter bara några ynka minuter blir Eisenberg helt outhärdlig, alla överdrivna gester,ljud och egenheter bör driva den mest tålmodiga person till vansinne. Inte blir det bättre på Wonder Woman-fronten där Gal Gadot underpresterar och visar upp absolut noll karaktär för den kanske bästa karaktären DC har att komma med. Wonder Woman är för mig personligen husguden, definierar ordet bäst, ja tryck in vilka superlativ du vill, men denna version försätter skräck och sorg i mig. Diana får ställa dig bredvid Marvels Dr Doom som en karaktär som bär på en förbannelse när det kommer till spelfilm.

Filmens absoluta kryptonit ligger dock i den totala avsaknaden av helheten eller samhörighet. Det är länge sedan jag sett en film i den här skalan som tuffar fram så sjukligt och trött. Flera gånger bryts scener av med en svart övergång som varar i sekunder, för att sedan sparka igång igen med en helt avskild sekvens. Det känns då som att allt är ihopsatt av dagisbarn med klister och saxar. För även om Stålmannen själv sköt på den här lasten av förvirring, så kvarstår faktum att klippning och tempo helt verkar ha avrättats i produktionen. Det är flertalet gånger så spretigt och o-fokuserat att jag inte kan avgöra skillnaden mellan drömsekvenser och den faktiska berättelsen. Nog för att logiska luckor och rejäla verklighetstramp krävs för vilken valfri serietidningsfilm som helst, men när logiken helt raderats är det omöjligt att inte slita sitt hår över flera skeenden. Det känns bitvis helt idiotiskt.

Allt vi bjuds på är trasiga och trötta tvättlistor där Snyder bockar av legendariska bilder eller skeenden från serietidningarna. För den som bara ytligt bekantat sig med DC Comics på förhand blir det obegripligt, för en inbitne mördande tråkigt då flera sekvenser signaleras långt innan de sker.

Överraskningar, underhållning och humor lämnas också kvar på någon främmande planet, långt borta. I sekvenser som den sedvanliga Batmobile-jakten eller Stålmannens räddningsaktioner är det skrämmande hur platt Snyder genomför det hela.

När allt är slut och lämnat bakom mig, känner jag mig helt tom inombords. Karaktärer som jag älskat och vårdat internt känns överkörda och förgiftade. Och trots denna harang av ilska och frustration finns det så mycket mer att avsky.

Den enda vettiga kommentar jag kan tänka mig är prinsessan Dianas numera legendariska citat – ’’I WILL NOT TOLERATE THIS !’’

Betyg 1/10 

Bäst: Hans Zimmers Wonder Woman tema…. kanske.

Sämst: Klippningen,regin,förvirringen,Jessie Eisenbergs hemska Luthor och tiotusen andra punkter, inte värda att uppta en enda pixel till.

’’I WILL NOT TOLERATE THIS !’’