Shazam! Recension

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018 

Summering: Medioker action och en flamsig Zachary Levi vägs upp av en skarp samling av unga aktörer och mycket varm humor.   

Låt oss få ett antal elefanter ur rummet… Pressvisningen av Shazam! sker den 1 april 2019… Redan där kan man börja ana att något kanske inte står helt rätt till. Ett stort antal kolsvarta moln kan också ses på långt avstånd. 

Warner Brothers har fortfarande inte velat förklara sin DCEU satsning som död och begraven. Den mest allvarliga blödningen må ha upphört, men krisen är fortfarande uppenbar. Vitala karaktärer som Batman och Stålmannen står just nu utan skådespelare. Dessutom har Shazam! behövt genomlida en av de sämsta PR-kampanjerna jag sett på lång, lång tid. 

Den initiala trailer vi gavs fick mig att darra av skräck. I de diverse klippen så får vi se Zachary Levi springa omkring som en skållad råtta, samtidigt utför han en vedervärdig dans som lika gärna hade kunnat vara en stor och röd varningsskylt för hela filmen. Som om inte detta var illa nog, så är Levis kostym bland det gräsligaste genren behövt uthärda sedan Joel Schumacher gav oss ”erotiska” närbilder på latex klädda rumpor samt glansiga och plastiga bröstvårtor i sina obeskrivligt usla Batman-filmer. 

Med denna absurda uppförsbacke så är det närmast makalöst att Shazam! inte blir till årets största och mest bedrövliga aprilskämt. 

Patienten som förblöder 

Innan Zack Snyder satte kniven i DC’s pråligaste och mest berömda trio – bestående av Wonder Woman, Stålmannen och Batman. Så fanns det en dröm om att DC, skulle kunna resa sig upp och förvandlas till en fullvärdig utmanare gentemot Marvels MCU. Där den eviga konkurrenten jobbat med en hand bunden bakom ryggen – i och med uteblivna filmrättigheter för ett antal karaktärer, så hade Warner Brothers tillgång allt som gick att beskåda i serietidningarna. Alla tänkbara kombinationer var möjliga…

Tyvärr så vågade Warner Brothers aldrig ta tjuren vid hornen, Man Of Steel innehåller ett mikroskopiskt gästspel – där Wayne Enterprises logotyp ses under en knapp sekund. I övrigt känns filmen helt isolerad, knappast någon grandios sjösättning av något så komplext som ett filmiskt universum.

Vi har gått igenom Snyders arbete samt David Ayers Suicide Squad så pass många gånger att vi nöjer oss med att kalla den kollektiva upplevelsen gräslig. Snyders kanske största brott mot dessa oskyldiga och fiktiva hjältar, är den totala bristen på humor och självdistans. 

Batman The Animated Series anses – fortfarande, vara den bästa Batman-adaptionen, dess påtänkta målgrupp, var betydligt yngre än någon av de filmer som ingår i DCEU. 

Serien hade förvisso en relativt generös censur, vilket innebar ett antal hårdhänta teman och blodiga sammandrabbningar. I jämförelse med Marvels samtida serier som Spider-Man – och X-Men The Animated Series, så var Bruce Timms vision utan tvekan barnförbjuden. Batman The Animated Series, innehåller några av de mest sorgliga och grymma historierna som den mörka riddaren behövt ta sig igenom. Flera avsnitt och tolkningar blev så lyckade att de snabbt fasades in i serietidningen. Än idag chockas jag av hur mogna och mörka flera av avsnitten är. Men även i denna ofta sorgliga och moraliskt gråa adaption, så får vi välbehövlig och charmig humor, som aldrig känns forcerad. 

En icke skräckfylld film  

Shazam! gör vad den kan för att distansera sig ifrån de skräckupplevelser som vi tidigare behövt utstå. Regissören – svensken David F. Sandberg, börjar med att ogenerat titta åt Marvels första fas  – där de inledande filmerna om Iron Man och Captain America ingår. Stämningen och utseendet känns som en nära släkting till Kenneth Branaghs första Thor-film. Sandberg – som tidigare har jobbat inom skräckgenren, lyckas många gånger skapa en rejält suggestiv stämning i filmens mest mörka avsnitt. 

Men skräck och allmänt obehag är inte syftet med Shazam!. Vår huvudperson Billy Battson må vara en ensamvarg som både är cynisk och egoistisk, men Sandberg är klok nog att inte grotta ned sig alltför mycket i dennes grubblande. Vi får istället – äntligen, välbehövlig humor som faktiskt kan kallas acceptabel tillskillnad mot de hemska toalettskämten från Aquaman

My Generation 

Asher Angel i rollen som Battson har både utstrålning och karisma, en egenskap varken Henry Cavill eller Ben Affleck visade upp innan de kastade in handduken. Barnskådespelare hör till ett av de mest riskfyllda momenten inom film. Deviktigaste rollerna spelas alla av relativt oerfarna skådespelare, risken är stor för en potentiell katastrof. Men denna ungdomliga ensemble är oväntat solid och lätt att tycka om. Jack Dylan Grazer är i synnerhet extra vass i sin roll som överentusiastisk och inbiten superhjältefanatiker  .    

För första gången någonsin i en DCEU-film så får vi också ett antal biroller som känns genuint sympatiska. Cooper Andrews och Marta Milans står för två av de varmaste och mest övertygande karaktärerna vi hittills sett i denna filmserie. Sandberg slår sönder flera av de klyschor som brukar ingå i filmer som berör fosterbarn och dess vårdnadshavare. 

Och det är i interaktionen mellan Battson och hans fosterfamilj där Shazam! är som starkast. Humorn är uppkäftig men charmig, Sandberg verkar genuint trivas med att utforska alldagliga situationer som möten med översittare i skolan eller ungdomlig dumdristighet. Det blir aldrig några riktigt rejäla gapskratt, däremot flertalet små härliga fniss som värmer. 

Pajaskonster 

Men när filmen skall låta Zachary Levi träda in som Battsons ’’vuxna’’ superhjälte alter ego, så börjar filmen darra på manschetten. Där Asher Angel hittar en balans mellan att vara självcentrerad och gatusmart, så lyckas Levi aldrig övertyga om att det är samma person vi tittar på då han tar över stafettpinnen.
Levi tappar bort Angels häfta och mentala konflikt där han ständigt väger sitt egenintresse mot potentiell vänskap. 

Även om filmen gör sitt bästa för att skapa distans och självmedvetenhet kring den kontroversiella kostymen – som Levi bär, så kommer i alla jag fall inte ifrån hur bedrövliga flera inslag är rent visuellt. Den löjeväckande muskulaturen och den plastiga självlysande blixten på bröstet framkallar nästan en allergisk reaktion. Levis insats drar alltför många gånger åt det överdrivna och slarviga, det blir en kavalkad av slapstick och märkliga grimaser som knappast kan kallas vassa. 

Castle Grayskull

Detta skapar en film som känns tudelad, så fort Levis hemska trikåer dyker upp på duken så tangerar filmen att kännas som ett andrahands alternativ till The Mask med Jim Carrey i huvudrollen, där ingenting är på allvar. Sandberg verkar inte heller särkilt bekväm med att hantera den här mängden av avancerade specialeffekter. De scener som är menade att imponera och bidra till stora adrenalinrusher, blir utdragna och utan någon som helst spänning. Specialeffekterna är överlag lika plastiga som Levis kostym och ett par inslag närmar sig samma kalkonterritorium som Masters Of The Universe med Dolph Lundgren.  

Shazam! känns alltför många gånger som flertalet lösa bitar som grovhugget satts ihop. Sekvenserna med den ordinäre Billy Battson har hjärta och humor, medan Levis sekvenser gör filmen osäker och fånig. Mitt i allt detta så försöker man krampaktigt klämma in en mer hotfull antagonist än de lokala mobbarna i skolan. 

Träig skurk 

Mark Strong har numera blivit en lika uppenbar skurk som Svenska Akademins Horace Engdahl. Tyvärr så är Strongs roll mer eller mindre en enda lång eftertanke, Sandberg verkar rentav likgiltig inför alla scener där Strong medverkar. Finalen går i samma malande och menlösa fotspår, spektaklet och krutet blir mest en långtråkig liten knall där Sandberg satt på autopiloten. 

Går faktiskt att titta på 

Shazam! må inte vara någon jättelik återupprättelse för DC, valet att – flera gånger, fortfarande vara bundna till Snyders kontinuitet hämmar. Men med sin genuina humor och ett gäng karismatiska skådespelare, så har vi i alla fall nått en punkt där vi har fått en film som faktiskt går att se på. 

Betyg 5/10  

’’As you said detective, this is not over… ’’- Varför Batman-krisen fortsätter

’’As you said detective, this is not over…’’ Så sade Ra’s al Ghul då han först introducerades i Batman The Animated Series. Det är nu bekräftat att Ben Affleck inte har någonting att göra med Matt Reeves Batman-film – som är under utveckling. Ingen konkret information har skickats ut, så allt vi har att gå efter är rykten och par korta kommentarer från Reeves, ett möjligt alternativ sägs vara en aktör som är klart yngre än Affleck. 

Att saker och ting inte riktigt gått som det skall för Warner Brothers DC Extended Universe satsning vore att uttrycka det milt. Även om både Wonder Woman och Aquaman har lyckats spela ansenliga summor pengar, så är stigmat – att DC spelar på en andrahands fiol gentemot Marvel, fortfarande kvar. 

I’m out…

Den grundläggande planen – med Ben Affleck och Henry Cavill, har misslyckats. Det är inte ett uttalande som Marvel-fanboy eller skadeglad cyniker, Affleck är som sagt klar, Henry Cavills framtid verkar också vara osäker, solida mediala källor påstår att Cavill inte kommer fortsätta, samtidigt säger Jason Momoa att Cavill inte skall någonstans, och för att göra det än mer rörigt så påstår Momoa i en tidigare intervju att han har förståelse varför de slutat, förvirringen är med andra ord total. 

Detta öppnar såklart för en mindre omstart, eller i alla fall ett nytt försök. Wonder Woman 84 – som har premiär nästa år, är befriad från den kontinuitet som satts upp i Justice League och Batman V. Superman: Dawn Of Justice, som titeln anger, utspelar sig filmen på 80-talet. 

I Aquaman höll man händelserna i Justice League på avstånd, och vi får se hur Shazam väljer att hantera tidigare episoder, en beryktad scen med en cameo från Cavill som Stålmannen tros befinna sig i limbo. 

Man skulle kunna vara hoppfull, i en perfekt värld så skulle Matt Reeves hjälpa Bruce Wayne/Batman att resa sig, dra igång en ny högkonjunktur för hela Gotham City, och få oss att inse vad vi har saknat sedan Christopher Nolan avslutade sin The Dark Knight-trilogi . 

Tyvärr så tror jag chanserna till en ny Nolan-era är lika troliga som att Christian Bale återvänder till rollen – dvs noll. Warner Brothers har gjort det klart och tydligt att de förstår sig på DC lika bra som Drottning Silvia förstår sig på julbak. WB har ett alarmerande track-record med sina DC filmer, och då räknar jag även in deras största framgångar i genren under 70 – och 80-talet. 

En otäck cirkel

Superman av Richard Donner, utkom 1978, det var en oerhörd succé, både hos kritiker och publik. Och den initiala sjösättningen för WB’s olika DC projekt har alltid varit framgångsrika, se exempel – Batman år 1989 och Batman Begins år 2005. 

Men efteråt så går dessa filmserier samma öde till mötes som skeppet Vasa. Superman II spelades in under absurda förhållanden, Richard Donner avskedades och stora delar av filmen behövde spelas om på nytt. Responsen var inte katastrofal men betydligt mindre öppenhjärtligt än föregångaren. Sedan kom Superman III, som skulle bli början på slutet. Mottagandet var iskallt och finansiellt så var krisen ett faktum. Superman IV är känd som en av de sämsta filmerna som någonsin har gjorts, och detta blev spiken i kistan för serien. Den numera omsusade skandalregissören Bryan Singer försökte återuppliva serien med Superman Returns, även det misslyckades finansiellt och även hos kritiker.  

Batman genomgick ett liknande uppgång och fall. 1989 så var Batman hysterin total, den – idag, helt genomusla trailern, fanns att köpa som bootlegs på diverse serietidningsmässor runt om i USA. Succén var enorm och Burtons mörka vision av Gotham och Batman visade att en serietidningsfilm kunde vara mer än ytligt tjafs. 

Men bakom kulisserna var arbetet kaotiskt. Inspelningen visade sig vara betydligt mer problematisk än någon kunde förutse. Samtidigt pågick en manusstrejk – identisk med den under 2007-08. Detta gjorde att manuset ständigt ändrades om, Batman (1989) är en visuellt makalös film, jag kan ägna timmar åt att bra titta på enskilda estetiska inslag. Men som film betraktat är det en soppa, flera scener hänger inte ihop och finalen uppe i kyrkan är usel. 

Batman Returns stötte inte på samma patrull då inspelningen skedde, men Burton var frustrerad med begränsningarna och direktiven från Warner Brothers. Batman Returns skulle bli den sista Batman-filmen som Tim Burton regisserade. 

”Den [Batman Forever] sög” – Michael Keaton

Känns mönstret igen ? Om inte så kan vi titta på vad som händer efteråt, Michael Keaton sade upp sig från den tredje filmen – enligt Keaton själv – och jag citerar, ’’så sög den’’. Val Kilmer satte istället på sig en uppdaterad Batman-kostym, denna gång plastigare än någonsin. Tim Burton må stå som producent för Batman Forever, men förutom bokstäverna som utgör hans namn, så finns det ingenting kvar av det som gjorde hans filmer om Bruce Waynes krig mot brottsligheten unika. 

Joel Schumacher regisserade en fullständigt grotesk film som innehåller så mycket dumheter att det är en bedrift att filmen inte har en dumstrut på affischen. Men om detta elände var hemskt, så var det ingenting mot vad som väntade i uppföljaren Batman & Robin

Det går inte att reda ut alla fel i denna ökända skräpfilm. Är det George Clooneys tragiska porträtt av Batman eller Arnolds hemska ordvitsar ? Utöver det får vi skamliga versioner av Poison Ivy och Bane. Batman & Robin går inte ens kategorisera som en film, det är ett levande skämt, ett meme som spårat ut etc. 

Så förutom Nolans trilogi – varav den avslutande The Dark Knight Rises är mycket kontroversiell bland fans, så är Warner Brothers historik med att förvalta DC serier inte något att se på med beundran. Och då har vi inte ens nämnt Green Lantern – vilket kanske är bra… 

Problem i kvadrat och kubik

Matt Reeves film är än så länge närmast ett embryo, men Reeves har talat om en film med ett antal skurkar, och där tar det slut med matnyttig info. 

Det är i det närmaste omöjligt att förutspå vilken dagsform DCEU kommer vara i då vi når The Batman’s (arbetsnamnet) premiär i juni 2021. Och just där har vi ett stort – om inte gigantiskt, problem. 

Eftersom Affleck – klart och tydligt, inte har något intresse av fortsatt involvering, så kvarstår frågan hur man ställer sig till kontinuiteten där Bruce Wayne är både bitter och åldrad. Det enda sättet att lösa logiken – rent narrativt, är att kalla filmen för en prequel eller en omstart. Men en prequel stöter snabbt på patrull, slutdestinationen kommer förr eller senare bli den sura och bittra hämnare vi såg i Batman V. Superman: Dawn Of Justice

Reeves idé med multipla skurkar, kan också vara en varningssignal. Hur detta skall integreras tillsammans med en ny Bruce Wayne, kommer bli svårt att balansera i en enda film. Med tanke på hur illa Zack Snyder integrerade karaktärer som Batman och Wonder Woman i BVS, så får man inte gå på samma mina denna gång. 

Lämna det förflutna

Även om vi känner till Waynes historik, så måste filmen ändå etablera sin version av karaktären. För att dra fram – ’’den ondskefulla’’ Marvel jämförelsen, så kan vi titta på hur man valde att integrera Spider-Man i Captain America: Civil War. Där ödslas ingen tid på att älta vad som föranlett Peter Parkers nuvarande situation. Samtidigt så insåg bröderna Russo att Spider-Man behövde tolkas, vad vi fick var ett kort men kraftfullt exempel som tydligt visar att man har en vision och baktanke med integrationen av karaktären. 

Det omgivande ramverket gör Reeves situation oerhört trängd. Om filmen ger oss en Batman som enbart varit aktiv en kortare tid, så kan man fråga sig hur det skall flätas samman med resten av byggklossarna såsom Wonder Woman, detta då en totalt motsatt version har visats upp. Att  använd så kallad retcon (en form av narrativa justeringar som ändrar i kontinuiteten) är även det riskabelt, då det kan förvirra biobesökare som inte följt detta kreativa kaos. 

Warner Brothers och Reeves borde därefter starta om allting, använda The Batman som ett startskott på en ny era, en ny spelplan som inte är bunden till Snyders katastrofala vision. Det handlar inte om att rädda det som finns kvar av DCEU, det handlar – förhoppningsvis, om ett nytt kapitel där kodordet – ’’Martha’’ är förpassat till sophögen. 

Mission Impossible: Fallout Blu Ray (2K) Recension


All images courtesy and copyright of UIP 2018

Full Disclosure: Vi mottog detta recensionsexemplar av Mission Impossible: Fallout från  UIP. 

Film

Det är den sjätte filmen i serie som aldrig lyckats vara konsekvent, Tom Cruise verkar aldrig kunna bli vuxen och den primära handlingen är en uppsjö av klichéer. Men det spelar ingen roll… Mission Impossible: Fallout förblir en av 2018 års största och mest positiva överraskningar. Filmserier förlorar ofta sin relevans, oavsett dess tidigare framgångar, Fantastic Beasts: The Crimes Of Grindelwald har inte lyckats leva upp till förväntningarna, varken hos sin publik eller bland kritiker. Som det ser ut just nu så verkar filmen blir den minst framgångsrika utav samtliga Harry Potter-filmer inklusive föregångaren från 2016. 

Mission Impossible har haft en oerhört stökig historia sedan man förvandlade TV-serien till film. Det har varit djupa dalsänkor och bara en enda riktig topp. J.J Abrams inledde sin framgångsrika karriär som långfilmsregissör med den tredje filmen i serien, en rent fantastiskt energisk och varmhjärtad upplevelse som gjorde serien relevant och potent. 

Abrams borde få en utmärkelse som filmvärldens bästa livräddare, efter Mission Impossible 3 så begav sig Abrams och återupplivade både Star Trek och Star Wars. Tyvärr så lyckades Tom Cruise och Pixar regissören Brad Bird, inte följa i samma dominanta fotspår, Ghost Protocol kändes oinspirerad, avsaknaden av Philip Seymour Hoffmans diaboliska Owen Davian var påtaglig. Rogue Nation gjorde inte heller mycket för att ändra uppfattningen om att hela serien sjöng på sista versen, Christopher McQuarrie som tog över regissörsstolen, är en filmisk teknokrat, han förstår hantverket men saknar hjärtat. 

Gemensamt för alla uppföljare sedan Ghost Protocol, är att de alla överträffat sina föregångare då det kommer till inspelade kronor, i och med detta har man kunnat fortsätta serien helt obekymrat. Det sjätte avsnittet kändes måttligt spännande, McQuarrie återvände som regissör och det marknadsföringsmaterial vi fick se, framkallade inget annat än axelryckningar. 

Och McQuarrie kämpar fortfarande med ingredienser som humor och personregi. Den mullrande och karismatiske Ving Rhames brukade allltid få glänsa i rollen som Luther Stickell, McQuarrie har tyvärr ingen som helst pejl på hur man skall integrera finess eller andningspauser – i form av skratt eller självdistans, och Rhames har således bara blivit en platshållare. Simon Pegg och Rebecca Ferguson har inte heller fått sin välbehövliga dos av inspiration eller energi, Pegg i synnerhet blir alltmer en eftertanke. Och Henry Cavill kan bara summeras med ett ord – stel. 

I flera intervjuer så påpekar McQuarrie att filmens manus inte var hugget i sten, det hålls öppet för att man skall kunna improvisera och bygga berättandet efter mängden action. Att vi därefter får gräsligt uttjatade klyschor som kärnvapen och svekfulla superspioner är därför inte förvånande. Samtliga av filmens narrativa skenmanövrar är helt tandlösa då de är alltför uppenbara och tama. 

Detta gör det nästintill omöjligt att kalla Fallout för en fantastisk film, men underhållningsvärdet är däremot skyhögt. Som alltid så insisterar Cruise på att använda sitt eget liv som insats, varenda actionsekvens är en enda lång nervkittlande åktur som nästan framkallar nagelbitande. Filmens längd på 140 minuter, märks inte heller av, egentligen är detta bara en enda lång ursäkt för att visa upp förbluffande action, men då det paketeras såhär explosivt så går det inte att slita ögonen ifrån spektaklet. Att välja en höjdpunkt mellan den tokiga motorcykeljakten i Paris eller den våghalsiga helikoptersekvensen i Kashmir, är lika svårt som något av de uppdrag Ethan Hunt åtagit sig under alla dessa års. 

Mission Impossible: Fallout må vara lövtunn då det kommer till sitt manus, men den oupphörliga och hänsynslösa intensiteten i dess action är så pass väl genomförd att man glömmer bort alla felsteg.   

Betyg 7/10 

Bild

Detta borde vara Paramounts galjonsfigur då det kommer till eventuell referens. Med sina fantastiska inspelningsplatser som Paris, London och Nya Zeeland (som substitut för Kashmir) så borde vi få en utgåva som ger oss knivskarp skärpa och vackra färger. Men denna utgåva delar obehagligt många egenheter med de Blu Ray utgåvor som gavs ut då formatet var helt nytt. Bilden präglas av ett onaturligt och frånstötande gryn som definitivt inte känns naturligt. 

Till största del är filmen inspelad analogt, men majoriteten av Fallout framträder som de produktioner som filmades helt digitalt, då tekniken var som mest ofärdig. Det finns ingen som helst lyster i varken hudfärger eller miljöer. 

Mycket av Fallout utspelar sig i dunkla och smutsiga lagerutrymmen, och här börjar jag på allvar misstänka att vi har att göra med en DVD kontra Blu Ray, hela presentationen är rent fasansfullt platt när man inte har naturligt ljus till sin hjälp. De två scener som filmades med IMAX-kameror är betydligt bättre men långt ifrån så spektakulära som man kunde ha förväntat sig.     

Att en film med sådan potential levererats i ett såhär mediokert paket är nästan chockartat. 

Betyg 5/10  

Ljud

Där bildkvalitén är medioker så är ljudet raka motsatsen. För de som bor i hyreshus kan jag inget annat än avråda er att spela Fallout efter klockan fem på kvällen, basen är så kraftig att flera inre organ får sig en rejäl omgång. Varje avlossat skott fullkomligt spräcker trumhinnorna, dialogen är ständigt kristallklar och akustiken är i sin tur utomordentlig. 

Förutom kraft så finns det också strålande detaljer, krossat glas och motorljud är skrämmande naturtrogna. Då Cruise kör sin BMW motorcykel genom Paris, så är det nästan som om vi sitter på samma sadel, motorn skriker och passerande trafik får håret att stå på ända.  

Det finns faktiskt ingeting att anmärka på då det kommer till detta ljudspår. Detta är rentav fysiskt påfrestande. 

Betyg 10/10 

Extramaterial 

Paramount har varit ovanligt generösa med extramaterialet. Även om det mest substantiella är den andra skivans dokumentär – där man systematiskt går igenom filmens mest krävande sekvenser, så är detta klart överlägset en stor andel av det extramaterial vi brukar få. Att faktiskt få en inblick i vilket enormt arbete som ligger bakom det vi ser på vita duken, är nästan än mer imponerande än den faktiska filmen, då det inte finns något som helst tvivel om att detta sker på riktigt. 

Tyvärr så glömmer man bort att kika närmare på allt annat i filmen, även om manuset är nästintill irrelevant, så hade det varit uppskattat om vi kunde fått lite mer tid med filmens skådespelare. Dokumentärteamet verkar också ha glömt bort att det finns fler än Cruise och McQuarrie på inspelningen. Rebecca Ferguson förekommer enbart i ett fåtal sekunder.  

De borttagna scenerna som vi får är – uppfriskande nog, nästintill färdiga, tyvärr så presenteras de som ett montage där mycket av ljudet tagits bort. Utöver det så får vi ett antal kommentarspår varav ett är med Cruise och McQuarrie. 

Betyg 7/10 

Mission Impossible: Fallout Recension 

015

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Löjligt underhållande och fartfylld action med en Tom Cruise i högform.  

Det är samma gamla Tompa, samma gamla biljakter och tokiga intriger, men när det är såhär underhållande och välgjort är det ganska svårt att klaga. Flertalet filmserier kan jämföras med en  sinuskurva, det går upp och ned, och för vissa går det bara ned… 

Rörig historia 

Mission Impossible har en stökig och rörig historia som filmföljetong. Baserad på – en idag, gammalmodig och mossig TV-serie från 60-talet, så gjorde Tom Cruise sin debut som både producent och i huvudrollen som superagenten Ethan Hunt år 1996, för regin stod Brian DePalma – som nu gått från att vara en stjärnregissör med Scarface och De Omutbara, till att göra superkalkoner som The Black Dahlia. Idag är Mission Impossible (96’) en både invecklad och meningslös film.  

Sedan skulle det dröja fyra år innan det skulle bli någon uppföljare. Cruise återvände som producent och huvudrollsinnehavare, men nu tog man in den mytomspunne John Woo.

Woo’s Hong Kong produktioner som The Killer och Hard Boiled ansågs – både då och nu, ha lagt grunden för filmer som The Matrix. Med sina råa eldstrider och hårdkokta karaktärer nytände Woo  actionfilmen. Förvisso hade hans amerikanska produktionerna inte riktigt nått upp till förväntningarna men någon måtta fick det väl ändå vara ? 

Vissa filmer är usla, skrattretande och tragiska, Mission Impossible 2 – eller M:I-2 som postern förkortar det hela till, är en uppsamling av de sämsta från action genren blandat med ett uruselt manus, det går inte ens att greppa hur usla vissa sektioner är. För den som vill ha ett exempel på det sämsta från både serien och genren, behöver bara titta på filmens olidligt långa och överdrivna final, där finns allting som kan användas som motargument till varför actionfilmen ens borde få existera. Då Tom Cruise kör ur flammorna från en söndersprängd bil på en motorcykel, och man spelar det igenkännbara temat med elgitarr och hårdrocks trummor så bör man uppsöka någon form av akuthjälp.

Till filmen släpptes en liten MTV-sketch där Ben Stiller låtsas vara ’’Tompas’’ stuntman, en löjlig men rolig snutt som är bättre än någonting i själva filmen. Då Ben Stiller är involverad i något som faktiskt står sig som bättre i jämförelse, då vet man att någonting är illa, väldigt illa.

Det tog 6 år innan nästa film kunde produceras, och då fick ingen annan än J.J Abrams styra upp det hela. Denna gång var det inte tal om någon överdriven mängd eldflammor, vita duvor och eldstrider i slow motion. Abrams gjorde en suverän långfilmsdebut som var både energisk och nyfiken. Serien var nu på absolut toppnivå, kraven på kommande uppföljare skulle blir hög. Tyvärr så nådde ingen av uppföljarna upp till mina egna förväntningar. Intensiteten och energin var spårlöst borta. Christopher McQuarrie blir nu den enda som arbetat på två filmer i serien, sittandes i regissörsstolen. 

003

Same old Tompa 

Även om Fallout inte bär en siffra i titeln så är många väl medvetna om att uppföljare oftast säckar ihop efter ett tag, i vintras sammansatte vi en lista kring några utav 2018 års filmer och Mission Impossible Fallout var en av dem. Mina förväntningar var låga, trailern såg ut som ännu en repetitiv film som oinspirerat vevar på med snarlika premisser, det kändes slutkört. 

Men att bli överraskad är alltid roligt, och jag erkänner mer än gärna att mina onda föraningar inte uppfylls. Rogue Nation kändes precis som föregångaren Ghost Protocol lite avig och trött. 

Detta är tredje gången som Cruise och McQuarrie samarbetar, och att de byggt upp en effektiv arbetsrelation råder det inget tvivel om. Även om storyn inte avviker eller överraskar, så har energin från Mission Impossible III kommit tillbaka. Själva intrigen är överbelastad av klyschor och på ett fåtal minuter så har man lyckats trycka in alltifrån plutonium, havererade uppdrag, konspiratoriska och makthungriga chefer på underrättelsetjänsten etc. 

Detta har dock liten betydelse för resten av filmen, McQuarrie förstår äntligen att djupdykningar eller överdriven karaktärsutveckling inte gör sig besvär i den här filmserien. Rogue Nations tråkiga hängande åtgärdas genom en helt ny motor med rejäla hästkrafter. De gånger hela filmen nästan kollapsar i klichéer och övertydlighet, så kompenserar man med fantastisk action.  

Vi har egentligen sett det här förut; Motorcykel jakten genom Marockos slingriga vägar, har nu ersatts av Paris och dess trådsmala gator. 

Men det förvandlas inte till någon seg återupprepning, McQuarrie verkar nästan ha gått en snabbkurs i hur man gör riktigt imponerande action. Detta dödslopp i Paris kan jämföras med det från Ronin, då Robert De Niro och Jean Reno trotsar alla trafiklagar. Då Cruise kryssar mellan bilar och trycker gasen i botten på sin BMW motorcykel så är det men en helt annan närvaro och känsla av påtaglig fara än någonsin tidigare. 

010

Doing the impossible 

Tom Cruise är fortfarande en våghals och insisterar på att slå rekord när det kommer till att göra livsfarliga stunts. Förutom att det ger hela Mission Impossible-serien en kontinuitet – där Cruise försöker överträffa sig själv, så medför detta vansinne en unik profil i en tid då de mest farliga sakerna enkelt ’’fuskas’’ fram med hjälp av datorer. 

Rogue Nation brände av sin mest imponerande sekvens redan i introduktionen, Fallout är betydligt mer balanserad, insatserna höjs hela tiden i takt. Det kanske mest ambitiösa sekvensen där det ingår både helikoptrar och snötäckta berg, är fullständigt häpnadsväckande, för de som ser filmen i IMAX får se  prov på vad dessa makalösa filmkameror klarar av. 

Det kläms in en och annan vinkning till andra filmer i genren, starten påminner om en sotig noir thriller och andra segment drar tankarna åt 60-tals versionen av James Bond. Utan att avslöja alltför mycket så är Fallout starkt beroende av sin föregångare Rogue Nation. För att ännu en gång involvera den brittiska agenten från England, så kan det jämföras med Casino Royale  uppföljaren – Quantum Of Solace. Skillnaden är att det faktiskt fungerar denna gång. Alla små referenser till andra filmer i spiongenren försvinner dock snabbt i detta myller av action. Vid ett tillfälle känns berättelsen någotsånär aktuell, men det slängs i papperskorgen omedelbart.    

013

Good Ethan Hunt 

 HenrScener och händelser som bara blir till grå utfyllnad i andra filmer, är i Mission Impossible: Fallout det slående hjärtat som får allt att fungera. Den outtömliga entusiasmen och energin gör att man kan bortse från de tusentals brister som kan ses från yttre rymden. Att kalla det förutsägbart är bara förnamnet, humorn är stel och fungerar nästan aldrig, vändningarna är så tokiga att det kanske är bäst att bara försöka förtränga dem för att undvika huvudvärk. 

Och förutom Cruise själv så verkar nästan alla skådespelare gå strömsparläge. Rebecca Ferguson må förmedla en iskallt hård yta som Ilsa Faust, men samspelet med Cruise är dött. Simon Pegg förvandlas allt mer till en gycklare som blir mindre och mindre underhållande för varje film. Vanessa Kirby är kanske det enda riktigt positiva tillskottet, hon lyckas skapa en modern och rimlig femme fatale, men karaktären har för liten närvaro. Slutligen har vi Henry Cavill, med sin ökända mustasch som blev till en internet sensation i och med Justice League, mustasch eller inte, så Cavill gör ingeting åt sitt rykte som en osedvanligt stel och uttryckslös aktör.    

McQuarrie och Cruise gör med Mission Impossible: Fallout någon tokig bypass där man byter ut saker som bra karaktärer, vettig dialog och rimliga vändningar, mot totalt hänsynslös action. 

Det skall inte gå att genomföra, men slutresultatet är såhär underhållande är det svårt att inte lämna biosalongen med ett stort leende på läpparna. 

Betyg 7/10         

Batman V Superman: Dawn Of Justice Recension 

Det är svårt att inte gapa av skräck,chock och sorg över vad Zack Snyder reducerat fantastiska karaktärer som Batman och Wonder Woman till. Batman V Superman är en komplett katastrof från början till slut.

Med sin budget på 250 miljoner dollar, tre års mellanrum sedan den fullkomligt bedrövliga och identitetslösa Man Of Steel borde några framsteg kunnat ske. Men tyvärr är vad vi fått serverade en kalkon som skulle mätta flertalet matmissbrukande familjer på den amerikanska thanksgivings helgen.

Redan från introduktionen börjar oron pulsera. Flertalet scener,kompositioner och tematik känns som riven ur Christopher Nolans eminenta Dark Knight-trilogi. Snyders sedvanliga nedtonade och gråa estetik härjar vidare och förtar överraskningar och spänning, allt körs ned i den köttkvarn som stått som visuell ledpunkt i Watchmen och 300. Det bli snabbt tydligt hur o-flexibel Snyder är att behandla valfritt ämne individuellt.

Hela starten känns bitvis förvirrad och vilsen. Skyltar med dokumentär-artad text dyker upp för att skapa något form av dokumentär känsla, likt den Martin Scorsese använde sig av i Maffiabröder. Dock överges detta snabbt och jag ställs personligen undrades till varför dessa stilval gjorts överhuvudtaget.

För serietidnings-själen inom mig borde kärleken och upphetsningen vara total då vi faktiskt skall få en ny Batman-film, men tyvärr så trilskas och fumlar Snyder med karaktärer och skeenden som borde vara perfekta på vita duken. Ben Afflecks Batman förblir en grå och ointressant surpuppa som saknar energi och liv. Affleck som visat sig oerhört kompetent de senaste åren känns fel-regisserad och där han mest grymtar och muttrar. Nog för att Batman inte stått för några Tony Stark gliringar, men när hela karaktären känns grå och spänningslös finner jag mig själv aldrig bli exalterad över det faktum att en ny Batman film anlänt.

Jeremy Irons Alfred känns konstigt distanserad och död. På lag nummer två är problemen än större. Henry Cavills Stålman är precis lika torr och karismatisk som en säck med hammare, den påträngande romansen mellan hans Clark Kent och Amy Adams blaskiga porträtt av Lois Lane förvandlas snabbt till seg sirap, där kemi och värme helt uteblir.

Jessie Eisenbergs Lex Luthor är kort och gott grotesk. I en blandning av överspel som får Jack Nicholsons Joker att framstå tillbakadragen och avvägd. Efter bara några ynka minuter blir Eisenberg helt outhärdlig, alla överdrivna gester,ljud och egenheter bör driva den mest tålmodiga person till vansinne. Inte blir det bättre på Wonder Woman-fronten där Gal Gadot underpresterar och visar upp absolut noll karaktär för den kanske bästa karaktären DC har att komma med. Wonder Woman är för mig personligen husguden, definierar ordet bäst, ja tryck in vilka superlativ du vill, men denna version försätter skräck och sorg i mig. Diana får ställa dig bredvid Marvels Dr Doom som en karaktär som bär på en förbannelse när det kommer till spelfilm.

Filmens absoluta kryptonit ligger dock i den totala avsaknaden av helheten eller samhörighet. Det är länge sedan jag sett en film i den här skalan som tuffar fram så sjukligt och trött. Flera gånger bryts scener av med en svart övergång som varar i sekunder, för att sedan sparka igång igen med en helt avskild sekvens. Det känns då som att allt är ihopsatt av dagisbarn med klister och saxar. För även om Stålmannen själv sköt på den här lasten av förvirring, så kvarstår faktum att klippning och tempo helt verkar ha avrättats i produktionen. Det är flertalet gånger så spretigt och o-fokuserat att jag inte kan avgöra skillnaden mellan drömsekvenser och den faktiska berättelsen. Nog för att logiska luckor och rejäla verklighetstramp krävs för vilken valfri serietidningsfilm som helst, men när logiken helt raderats är det omöjligt att inte slita sitt hår över flera skeenden. Det känns bitvis helt idiotiskt.

Allt vi bjuds på är trasiga och trötta tvättlistor där Snyder bockar av legendariska bilder eller skeenden från serietidningarna. För den som bara ytligt bekantat sig med DC Comics på förhand blir det obegripligt, för en inbitne mördande tråkigt då flera sekvenser signaleras långt innan de sker.

Överraskningar, underhållning och humor lämnas också kvar på någon främmande planet, långt borta. I sekvenser som den sedvanliga Batmobile-jakten eller Stålmannens räddningsaktioner är det skrämmande hur platt Snyder genomför det hela.

När allt är slut och lämnat bakom mig, känner jag mig helt tom inombords. Karaktärer som jag älskat och vårdat internt känns överkörda och förgiftade. Och trots denna harang av ilska och frustration finns det så mycket mer att avsky.

Den enda vettiga kommentar jag kan tänka mig är prinsessan Dianas numera legendariska citat – ’’I WILL NOT TOLERATE THIS !’’

Betyg 1/10 

Bäst: Hans Zimmers Wonder Woman tema…. kanske.

Sämst: Klippningen,regin,förvirringen,Jessie Eisenbergs hemska Luthor och tiotusen andra punkter, inte värda att uppta en enda pixel till.

wonderwoman_by_els3bas

’’I WILL NOT TOLERATE THIS !’’