En smutsig och för ofta bekant historia om brottslighet och moral 

Regissören David Mackenzie flyttar från en karg och hård fängelsemiljö till ett torrt och slitet Texas. Hell Or High Water saknar råstyrkan och träffar inte i närheten lika hårt som Starred Up. Det känns för ofta som om Mackenzie går i alldeles för gamla hjulspår, ingredienserna är det verkligen inget fel på, brottslingar som agerar efter samhällets kollaps, bankrån och nedgångna småstäder.

Inspiration från flera håll 

Filmen hämtar lite för mycket från The Place Beyond The Pines i sin överliggande dramatik och stämning. Man har också tittat på Andrew Dominiks bortglömda gangsterdrama Killing Them Softly. Det är inga Michael Mann flådiga bankrån vi får serverade, istället är de sorgsna och amatörmässiga, på rätt sätt. Någon glorifiering av brottslighet kan avskrivas direkt.

Den tynande småstaden och western jargongen blir självklart en punkt för samhällskritik. Desperationen och iden att förlora taket över huvudet står i centrum. Tyvärr blir det för ofta övertydligt. Mer som ett stigma till krav än snygg implementering.

Introvert och övertydligt 

Storyn är överlag något för tam, ingen av figurerna i detta smutsiga drama sticker ut. Chris Pine gör sin kanske mest introverta prestation någonsin i en fåordig och grubblande storebror.

Ben Foster känns alldeles för bekant, den här typen av flamboyant tokdåre har Foster porträtterat minst en gång för mycket.

Pine och Foster – som bär filmen huvudsakliga story, tas igenom sekvenser som ligger på gränsen till slentrian. Det är neon indränkta kasinon, prostituerade och smuts.

Jeff Bridges åldrande och trötta polis tangerar också att flera gånger bli överdriven. Bridges grymtar och pustar som om han försökte emulera Leif GW Person efter ett Stockholmsmaraton. Det blir ofta o-trovärdigt och inte särskilt övertygande.

Otroligt avslut 

Men så händer något när filmen går in i sista akten. Inte nog med att det serveras en riktigt bra actionsekvens som höjer temperaturen, vi får från ingenstans ett helt makalöst slut. Där släpper Mackenzie övertydligheten och de stora gesterna. Istället för att skrika i en megafon blir det ett tyst och mörkt grubblande.

Det är väldigt sällan ett slut så fullständigt har överskuggat en i övrigt ganska ordinär upplevelse, och bara det motiverar en närmare titt.

Betyg 6/10 

Bäst: Slutet, vilken uppenbarelse.

Sämst: Filmens generella känsla av gammalt och nött.