You Were Never Really Here Recension

0081

All Images Copyright And Courtesy Of Scanbox Entertainment 2018

Summering: Lynne Ramsay har skapt en vandrande mardröm i filmformat. En film som vandrar i ett nattsvart mörker där varje liten springa som kan släppa in ljus är målad med tung svart färg. Det är gastkramande, dystert och väldigt obehagligt. 

Ramsay har ett rykte om sig att vara knepig. Westernfilmen Jane Got A Gun hamlade i ett totalt kaos efter att Ramsay ’’spårat’’ ut och övergett projektet mitt under pågående produktion. Så efter den skandalen tar Ramsay nu och laddar om och gör en film som både tar risker men som samtidigt vågar hålla det hela enkelt nog för att inte framstå pretentiöst. Att se You Were Never Really Here kan jämföras att springa på ett löpband som ständigt ökar sin lutning. Vad som börjar som en tillbakadragen och tystlåten historia växer till ett eldsprutande monster som vägrar att stanna för någonting.

Ramsay låter filmen ta långa och djupa andetag, elektriciteten som byggs upp inför varje scen får alla mätinstrument att kortsluta. Sedan kan det explodera, om än väldigt kort. Dessa korta stötar innehåller allt från motbjudande våld till skräckinjagande små glimtar in i karaktärernas mycket skadade psyke.

010

Beware Of Darkness 

No Country For Old Men är – tio år senare, fortfarande den bästa mätstickan för thrillers som nyttjar obehagligt lugn för att få pulsen att slå i taket. Ramsays bildspråk är lugnt där man låter enskilda små föremål filmas, Yorgos Lanthimos senaste film Killing Of A Sacred Deer använde samma princip där vardagliga objekt som tallrikar bli till sällan skådad ängslighet, Ramsay får alla scener att kännas som en balansgång på en otroligt tunn lina, det finns inget skyddsnät och nedanför väntar ett bottenlöst hål som nästan skriker efter att få sluka tittaren.

Det övergripande berättandet är diskret – på gränsen till obefintligt, vad som utlöser den största dramatiken kan vara alltifrån en karamell till en våt handduk, någonstans kan jag tycka att Lynne Ramsay borde ha gett berättelsen någon form av ryggrad, intrigen blir forcerad och de karaktärer som skall återge filmens huvudstory får knappt komma till tals innan scenen avbryter och vi placeras hos Joaquin Phoenixs karaktär Joe.

Phoenix som på senare tid blivit mest känd för sitt bisarra privata beteende och än mer lustiga PR-trick – som den gången han låtsades ha blivit (än mer) galen och inledde en falsk karriär som rappartist, gör här sin starkaste rolltolkning sedan Walk The Line. Utan att på något sett häckla Phoenix person, så gör han sig bäst i de här mörka och tystlåtna karaktärerna. Phoenix något udda person gör det väldigt lätt att köpa honom som en människa som agerar i lagens utkant. Det är en tyst och många gånger skrämmande gestaltning av en människa som lider av stark mani och ständiga fysiska och psykologiska plågor.

003

Your Heart Is As Black As Night 

You Were Never Really Here filmas med en färgpalett som är likblek, hela världen verkar vara dränerad på liv eller lyster. Inte ens vackra storstäder ser särkilt inbjudande ut, vart vi än får följa med så känns det som om något ondskefullt väntar bakom varje hörn. På samma sätt som de bästa skräckfilmer, så kedjar Ramsay fast oss i filmen, vi vill inget annat än att komma undan hotet, fly undan alla hemskheter, men att lämna biosalongen är uteslutet, man vill ha mer trots att vi vet att det kommer göra ont och förmodligen skrämma oss.

Sedan kan man inte skriva om filmen utan att nämna det helt geniala sättet Ramsay använder ljud. Radiohead gitarristen Jonny Greenwood fortsätter göra musik som snarare är mer besläktad med en ljutande tinnitus än något jag vill lyssna till på bussen, men det samverkar på ett helt fantastiskt sätt med ljudmixen, små frustrerande ljud förstärks, vartenda liten tickande sekund känns som hotfulla fotsteg bakom ryggen på publiken.

Ramsay tar ibland i lite för mycket på den här fronten och med det urvattnade fotot ser filmen ibland ut som en (i negativ mening) musikvideo. Somliga sekvenser ser ut att vara tagna ur Michael Manns – visuellt, fula Collateral. Att berättelsen också är lite för vag för sitt eget bästa drar också ned betyget. Sedan är det ingen direkt upplyftande upplevelse, precis som inför någon krävande fysisk aktivitet får man ställa in sig på att känna sig mörbultad efteråt, det låga tempot kan också ses som lite för prövande.

You Were Never Really Here leder in publiken i en mörk tunnel och stänger dörren bakom. Vi har inget annat väl än att – utan ledsagare, fortsätta fram trots att vi inte kan se ljuset. Det är mörkt, svårt och helt enkelt förföriskt.

Betyg 7/10     

Dunkirk Recension 

013

Copyright Warner Brothers 2017

Starten är trevande och lite förvirrad. Christopher Nolan försöker flyga för nära solen med ett något för krävande intro. Men Dunkirk är en arbetsseger som bara blir bättre och bättre ju längre den pågår. Det är en lågmäld, bitvis obehaglig och alltid gastkramande upplevelse. 

Hur riskabelt det än är att jämföra nutida personer med historiska, så är likheterna mellan Christopher Nolan och Stanley Kubrick så slående att denna mycket laddade jämförelse måste användas. Både regissörerna har rört sig genom genres och miljöer på ett närmast kameleontliknande vis.

Deras filmer genomsyras av en oerhörd teknisk kompetens, Nolan må ha gjort tre Batman filmer, men i övrigt har filmernas identitet alltid varit dynamiska och egensinniga. Det finns inte många likheter mellan Nolans genombrott Memento och rivaliteten mellan två trollkarlar i The Prestige.

Nolans tidigare film Interstellar var dock en seg historia som aldrig ville lyfta eller ge med sig. Samlingen platta och färglösa aktörer kan nog ha varit rekordstort, Anne Hathaways plågsamt patetiska monolog om kärlek och ”peace and love”, kan utan tvekan utnämnas som en framtida klassiker för exempel på kasst skådespel och dialog.

Inte blev det bättre av att storyn lade sig raklång i sängen och tog ett par stora bloss av något högst olagligt preparat. Slutet får mig att önska att jag kunde slå en signal till Leonardo DiCaprios karaktär från Inception för att be honom utföra en minnesradering. Släng också på Matt Damons bortkomna skådespel och en olidligt lång speltid, så var min personliga upplevelse minst sagt undermålig.

Men förutom detta flagranta snedsteg så står Nolan bakom flera av vår tids häftigaste filmupplevelser. Inception i synenheten går inte att hylla tillräckligt och The Dark Knight behöver knappast mer hysteriska lovord.

Nu tar Nolan och sadlar om, backar klockan till det andra världskriget och striden/efterspelet vid den franska stranden Dunkirk. Och visst är det en enorm resning från sömngången i Interstellar. 

007

Copyright Warner Brothers 2017

Ihärdig tjurighet 

En stor del av förhandssnacket har varit kring Nolans ihärdighet att fotografera helt analogt i 70mm format.

Nolans attityd till flera moderna filmiska tekniker kan ofta framstå högmodiga och ibland till och med obehagligt arroganta. För den som har sett dokumentären Side By Side känner nog igen delar av beskrivningen. Där sitter Nolan och hans före detta fotograf Wally Pfister (en karl som utan problem sågade fotografen Seamus McGarveys arbete på The Avengers, för att senare regissera kalkonfarmen Transcendence) och låter som två dryga studenter som fått för sig att världen går att spegla i konst och att pergament och gåspenna är mångfaldigt bättre än en laptop.

Man kunde ha önskat att Nolan inte skulle ställa sig i dessa polariserade positionerna, där han på samma krampaktiga sätt som författaren Christopher Hitchens (i den artikel där han påpekade att kvinnor saknade humor), surt och icke tolerant håller fast vid en ståndpunkt som definitivt kan diskuteras (eller avfärdas som i fallet med Hitchens) istället för att aggressivt angripas.

Nu kommer åtminstone handlingarna för de tomma orden. Jag kan inte vittna om hur Dunkirk kommer te sig på icke 70mm utrustade biografer. Men upplevelsen på Rigoletto i Stockholm känns som en återgång till gamla filmupplevelser från barndomen – ja, till och med en relativt ung filmtittare som jag själv minns tex hur Sagan Om Ringen såg ut på icke digitala projektorer. Bilden är filmiskt matt utan något som helst tecken av övermättade färger samtidigt som den är silkeslen och helt enkelt ’’naturlig’’.

014

Copyright Warner Brothers 2017

Autentisk

Där Steven Spielberg nyttjade en stilisering i och med Rädda Menige Ryan, så väljer Nolan att nyttja estetiken till att förflytta oss rakt in i scenerna. Detta är en genuint tredimensionell bild som slår allt vad dyra plastglasögon skryter om när det kommer till intensiva upplevelser. Det har gjorts många försök att placera tittaren i en specifik tidsperiod, Michael Mann gjorde ett katastrofalt jobb med Public Enemies som liknade en hemvideo från tidigt 90-tal. Dunkirk känns alltid autentisk, men samtidigt behöver Nolan aldrig försöka simulera känslan att vi beskådar en dokumentär. Det är filmiskt med en perfekt mängd realistiska element som skapar en atmosfär som jag inte kan påminna mig ha sett i någon tidigare krigsfilm.

Nolans uttalande om att detta är ’’Virtual Reality’’ utan apparaturen, är väldigt överdrivet, men närvarande och fängslande är det ut i fingerspetsarna.

Det finns flera klaustrofobiska stunder då kameran är placerad mitt i kaoset, dessa delar kommer  säkerligen få många att behöva ta ett djupandetag.

001.jpg

Copyright Warner Brothers 2017

Intim, stor och mäktig  

Men det mest slående med Dunkirk är hur intim filmen känns. De stora sekvenserna består av närbilder och effektivt användande av ljud, volymen är oerhörd, trycket förödande för känsliga öron och intensiteten är ställd på maxinställningen. Nolan visar upp ett stort mod i att hålla filmen så pass återhållsam. Här finns inga sentimentala avsked, teatrala tal eller ens en ambitionen att bli en hjälte. Allt som betyder något är överlevnad ett par minuter till, det ekar på så vis också av författaren Ron Kovics roman Född Den Fjärde Juli där unga män bryts ned och där deras patriotism ifrågasätts.

Med det sagt så finns det såklart scener som är lika stora som en pansarkryssare. Sekvenserna som tar sin plats i luften med Spitfire plan och en iskall Tom Hardy som pilot, är utan tvekan de häftigaste flygbataljerna någonsin. Klippningen och Hoyte van Hoytemas foto gör – vad som kunde kännas pliktskyldigt, till ett helt nervpirrande spektakel. Hans Zimmers – som alltid, intensiva soundtrack simulerar klockor som slår och svett som rinner ned för ansiktet, det är snarare ännu ett lager av ljud i samma härrad som explosionerna eller skriken, kontra musik.

Det finns inte en enda sekvens i filmen som på något sätt kompromissar kring iden att hålla publiken i ett järngrepp. Nolan har tagit i från tårna, detta genom att filma mycket på plats i Dunkirk, man har till och med varit så järv att man låtit riktiga Spitfire plan flyga över statister och skådespelare, detta i scener som ibland bara varar i sekunder. Att det är skrämmande ambitiöst råder det inget tvivel om.

004

Copyright Warner Brothers 2017

Vimsig start 

Så med alla dessa lyriska uttalanden borde väl det mesta vara upplagt för ett superbetyg ? Tyvärr så haltar Dunkirk rejält den första timmen. Nolan verkar ha satt aspirerat till lite för höga måla även  för en regissör i hans kaliber. Det tangerar att likna Terrence Malicks Den Tunna Röda Linjen, med  stora delar som saknar dialog och där bilderna istället får tala sitt tydliga språk. För det mesta är det acceptabelt, men det nyttjas för länge och vissa scener närmar sig att kännas pretentiösa.

I inledningen används också ett uppbräckt berättande som skapar problem i tempot. Och tillskillnad mot Memento där berättande var briljant och slugt, känns det denna gång onödigt och ibland till och med destruktivt. Karaktärernas anonyma framtoning skapar också ett mindre kaos.

Skådespelet är det inget fel på, men det finns tydliga skillnader i kvalitén. Jag kan faktiskt tolerera One Direction sångaren Harry Styles, men flera gånger där vi följer den yngre samling soldater, hade det behövts klart starkare personligheter. Fionn Whitehead och Damien Bonnard är så befriade från någon som helst personlighet att vi lika gärna hade kunnat ersätta dem med ett par valfria statister.

Detta kunde ha fördärvat hela filmen, men Nolan har faktiskt gjort ännu ett udda och spännande val. Dunkirk är inte en film om individen utan om händelsen samt alla dess olika faser. Genom att låta karaktärerna redan vara formade och luttrade, så känns hela filmen som en tredje akt, något som passar perfekt. Det är som en sorgsen epilog där flaggviftande och egon sedan länge dränkts i blod och kulor.

Genialt slut 

Men tillslut faller alla bitarna på plats. Slutspurten är inget annat än genial, här samlar man all energi till ett starkt slag i magen. Från att ha börjat i uppförsbacke blir det rena rama Stenmark-loppet nedåt. Nolan kränger och manövrerar hela filmen som en mästare, det makalösa hantverket lyser upp som solen. Allting blir som en elektromagnet som drar tittaren till sig. Man slår på en turbomotor och absolut ingeting står i vägen för denna farkost som tar sig fram över berg och slätter.

Dunkirk är långt ifrån att nå samma höjder som Nolans bästa verk, men i jämförelse med majoriteten av nuvarande biorepertoar med strandpoliser och mumier, så är det superbt och delvis helt unikt.

Betyg 8/10 

Bäst: Hantverket, modet att ge filmen en så stor dos melankoli och såklart slutspurten.

Sämst: Den alldeles för röriga starten.

Jackie Recension 

001

Ytligt och ointressant skräp som driver sina tittare till vansinne 

Som alltid när det vankas Oscarstider så tillhör alltid en slätstruken och falsk biografi om valfri historisk person, helst med lite lätta anknytningar till ett aktuellt debattämne. Jackie faller under samtliga kategorier.

Intresset för filmatiseringar om familjen Kennedy har frekventerat med kort intervall de senaste åren. TV-serien med Katie Holmes och Bobby från 2006 är bara några exempel. Här sätts fokus på den innersta kretsen i sfären av politik och intrig.

Uselt foto 

Jackie vill tidigt etablera sig som något ’’lite’’ annorlunda. Fotot är tänkt att ge en karaktär av en

TV-sändning från 60-talet, kombinerat med något som bara kan beskrivas som 8 millimeter hemvideofilmer.

Idén är – förmodligen, att försöka skapa intimitet och trovärdighet. Tyvärr blir resultatet en film som ser lika illa ut som den gången Michael Mann valde att filma hela John Dillinger filmen Public Enemies digitalt. Jackie är den raka motsatsen till bildskön. Letterbox formatet och det analoga grynet får det att svida i ögonen. Jag kan acceptera det här rudimentära utseendet i en dogma-produktion, men här ser det helt enkelt förkastligt ut.

Kasst berättande hemska karaktärer 

Jackie försöker skapa någon slags paradoxal frågeställning, om vad yta kontra insida har att göra med allmän folkordning och välmående. Om det låter förvirrande så är det precis vad det är. Porträttet som målas upp av Jackie Kennedy är osympatiskt, ihåligt och känslokallt. Om detta är ett historiskt korrekt porträtt är irrelevant då vi måste få någon slags ankarpunkt emotionellt.

Empatin uteblir och istället byggs en aversion upp mot precis varenda individ i filmen, från Bobby Kennedy till hela vita husets stab. Det hjälps inte av att samtliga karaktärer känns lika livfulla som vaxkopiorna som står på Madame Tussauds.

Regissören Pablo Larraín misslyckas totalt med allt från struktur till generellt intresse. Jackie pågår längre än filibuster-talet i Mr Smith Goes To Washington, den maler på som en trasig kaffekvarn som ibland ger ifrån sig ett skärande tinnitus framkallande ljud.

Ett vedervärdigt soundtrack 

Soundtracket av Mica Levi, är en ren hälsofara mot öron och förstånd. I en helt outhärdlig mix av opium-psykedelisk sågbladsvassa tjut, finner jag mig snart att behöva täcka öronen med anteckningspapper och allt annat som kan tänkas hålla ute tortyren.

Men om nu inte filmen funkar, hur klarar sig då Natalie Portman ?

Uselt till största delen. Portman drar fram sin vanliga verktygslåda av krystade miner, lite tårar och uttråkning. Det är ett manipulativt och falskt porträtt som känns lika trevligt att bevittna som mutmiddagar med tillhörande grotesk underhållning. I en enda liten scen visar hon upp något som kan stämplas som dugligt.

Jackie är ett komplett haveri, ful och frånstötande. Om det inte hade varit för filmens korta längd på knappt en timme och fyrtio minuter hade jag nog behövt övernatta på akuten.

Betyg 2/10 

Bäst: Det tar slut

Sämst: Det usla fotot, det urtråkiga berättandet och musiken som kan vara bland det värsta jag hört sedan föredetta statsminister Carl Bildt skulle sjunga fyra bugg och en coca cola.

018

”Jag svär dyrt och heligt att aldrig utsätta någon för denna skräpfilm”

Hell Or High Water Recension  

0011

En smutsig och för ofta bekant historia om brottslighet och moral 

Regissören David Mackenzie flyttar från en karg och hård fängelsemiljö till ett torrt och slitet Texas. Hell Or High Water saknar råstyrkan och träffar inte i närheten lika hårt som Starred Up. Det känns för ofta som om Mackenzie går i alldeles för gamla hjulspår, ingredienserna är det verkligen inget fel på, brottslingar som agerar efter samhällets kollaps, bankrån och nedgångna småstäder.

Inspiration från flera håll 

Filmen hämtar lite för mycket från The Place Beyond The Pines i sin överliggande dramatik och stämning. Man har också tittat på Andrew Dominiks bortglömda gangsterdrama Killing Them Softly. Det är inga Michael Mann flådiga bankrån vi får serverade, istället är de sorgsna och amatörmässiga, på rätt sätt. Någon glorifiering av brottslighet kan avskrivas direkt.

Den tynande småstaden och western jargongen blir självklart en punkt för samhällskritik. Desperationen och iden att förlora taket över huvudet står i centrum. Tyvärr blir det för ofta övertydligt. Mer som ett stigma till krav än snygg implementering.

Introvert och övertydligt 

Storyn är överlag något för tam, ingen av figurerna i detta smutsiga drama sticker ut. Chris Pine gör sin kanske mest introverta prestation någonsin i en fåordig och grubblande storebror.

Ben Foster känns alldeles för bekant, den här typen av flamboyant tokdåre har Foster porträtterat minst en gång för mycket.

Pine och Foster – som bär filmen huvudsakliga story, tas igenom sekvenser som ligger på gränsen till slentrian. Det är neon indränkta kasinon, prostituerade och smuts.

Jeff Bridges åldrande och trötta polis tangerar också att flera gånger bli överdriven. Bridges grymtar och pustar som om han försökte emulera Leif GW Person efter ett Stockholmsmaraton. Det blir ofta o-trovärdigt och inte särskilt övertygande.

Otroligt avslut 

Men så händer något när filmen går in i sista akten. Inte nog med att det serveras en riktigt bra actionsekvens som höjer temperaturen, vi får från ingenstans ett helt makalöst slut. Där släpper Mackenzie övertydligheten och de stora gesterna. Istället för att skrika i en megafon blir det ett tyst och mörkt grubblande.

Det är väldigt sällan ett slut så fullständigt har överskuggat en i övrigt ganska ordinär upplevelse, och bara det motiverar en närmare titt.

Betyg 6/10 

Bäst: Slutet, vilken uppenbarelse.

Sämst: Filmens generella känsla av gammalt och nött.