En komplett fars till film som bör undvikas 

Det enda positiva man kan säga om Passengers är att den i alla fall inte har Arrival’s pretentioner och högmod. Det är en klart mer lättsmält historia än Denis Villeneuves usla kalkon.

Men Passengers saknar all självbevarelsedrift och utmanar sitt öde så fort resan börjar.

Rämnar direkt 

Allt börjar rasa samman redan i första akten. Allt är oinspirerat från den slentrianmässiga designen till storyn som är lika engagerande som en repris på ett tre veckor gammalt avsnitt av Bingolotto. Måhända är det nya designparadigmet i Sci-Fi filmen klart mer besläktad med James Camerons sterila gestalter från Avatar än rost och slitage från tex Star Wars, men Passengers känns trött och slarvig vart man än tittar, det är lika livfullt som en kyrkogård.

Filmen är i bästa fall en torr kopia av filmer som Ridley Scotts The Martian eller Duncan Jones Moon. Tristessen Chris Pratt och Jennifer Lawrence går igenom på den livlösa rymdfärjan är ingenting mot vad publiken tvingas genomlida.

Total förvirring 

Regissören Morten Tyldum kan inte heller bestämma sig för vad han vill göra – ett bittert drama, en lättsam bagatell eller varför inte ett flamsigt lekhus i ingenstans ? Tonen varierar konstant, mellan omoget bus och pinsam sentimentalitet.

Chris Pratt som befäst sig som en riktig bjässe inom underhållningsfilmen passar inte alls som en impulsiv och bitvis självisk karaktär. Pratt ger hela filmen en oseriös hållning som bidrar till förvirringen om vad vi faktiskt har att göra med.

Den ’’grandiosa’’ Jennifer Lawrence är hiskeligt usel. Det här är överspel i sin värsta form. Lawrence överdriver så till den grad att jag börjar spekulera i att hon repeterar inför ett Saturday Night Live avsnitt där hon skall göra parodi av sig själv.

Urtråkig

Inte blir det roligare av att filmen känns lika lång som ett par livstider.

Slutet är lika patetiskt som att dra upp fisk ur en tunna. Här kapsejsar hela skutan och åker rakt in i solen.

När Tyldum regisserade The Imitation Game hade han fördelen att kunna applicera sig efter en typisk mall, som så många har använt för filmatiseringar av historiska figurer. Imitation Game må vara en platt och typisk film, men den sjunker inte ned till en nivå av sådan här pinsamhet. Det här är ett fiasko av största mått.

Betyg 1/10 

Bäst: Saknar högmodet och överlägsenheten från Arrival

Sämst: Resten

’’Du Jennifer… Vad skall vi hitta på ?’’ 

’’Vet inte, hitta på nåt…’’

’’Jättekul…’’