Summering: Efter en lite tafatt konsert – Score från förra året i samma lokal, slår nu Orvar Säfström och Sveriges Radios Symfoniorkester tillbaka med en sjuhelsikes spelning, det  känns som ett enda långt symfoniskt smörgåsbord, bestående av några av popkulturens mest kända musikaliska stycken. 

I inledningen ger Säfström en bra sammanfattning av vad publiken tidigare har fått se och höra, denna kväll får spelmusiken minimalt med utrymme och fokus läggs på filmvärldens hjältar, inte bara de som har sitt ursprung i serietidningsvärlden, antihjältar och moderna ikoner som Katniss Everdeen och Max Rockatansky (Mad Max) har också en plats i repertoaren denna kväll. Tidigare konserter har varit välfyllda – ofta helt utsålda, men denna gång så har man tvingats arrangera hela fyra stycken separata spelningar för att möta den enormt stora efterfrågan. Att själva spellistan innehåller världskända axplock från Indiana Jones och Star Wars bidrar självklart till att detta blir något mer tillgänglig konsert. Ett stort antal småbarn syns till i Berwaldhallens foajé och för ett stort antal besökare är detta förmodligen deras första symfoniska konsert.

Tillbaka Till Framtiden 

Media har också uppmärksamt denna konsert, bland annat med en stor artikel i Dagens Nyheter , förväntningarna är således höga och den här kvällen lever upp till det den så kallade ’’hypen’’. Konserten inleder med Danny Elfmans gotiska och kolsvarta tema från Tim Burtons Batman årgång 1989, de dova trumpeterna och de hotfulla stråkarna låter bättre än någonsin och framförandet är så starkt att det till och med överträffar originalinspelningen. Berwaldhallens fantastiska akustik ger samtliga instrument flera kvadrat mil med fri yta, det blir som en nostalgisk tidsmaskin där jag tas tillbaka till den där sommaren år 2002 då jag såg filmen på ett slitet VHS-band. 

Ribban är därmed satt, konsertens höga tempo tillsammans med Säfströms sedvanligt fenomenala presentation, gör att euforin nästan aldrig vill lägga sig. Både temat till Indiana Jones: Raiders Of The Lost Ark och Terminator 2 är något mer strömlinjeformade än vi är vana vid. Och de komprimerade stråkarna från Brad Fidels ursprungliga komposition, är svåra att återskapa utan efterarbete, men trots det så målas den brinnande lekplasten upp framför publikens ögon, finalen som till största del bara består av slagverk får hela salen att vibrera. 

Konststycke 

Även om Mad Max: Fury Road är mest känd för sitt eldiga utseende, så har man lyckats klämma in ett litet dämpat stycke från filmen, detta blir en bra stund för reflektion. 

Serietidningsförlaget DCs filmatiseringar är nästan uträknade, inte ens framgångarna med Wonder Woman har ändrat skutans riktning. Rupert Gregson Williams soundtrack till filmen är förhållandevis anonymt, men mot slutet så kastar man in en liten överraskning i form av rakbladstemat som Hans Zimmer skrev, förvisso har vi ingen Tina Guo på distad cello men orkesterns blåssektion gör ett bra jobb att emulera det numera kända tjutandet som får publiken att vilja ta på sig sandaler och dra fram ett sylvasst svärd. 

Första akten avslutas med en ren kavalkad i John Williams kanske mest älskade arbete – Star Wars. Far And Away-konserten för två år sedan hade ett mer traditionellt upplägg då det kom till att uppleva rymdsagan, denna gång får inte höra det helt sönderspelade temat. Istället får vi en Carrie Fisher-hyllning i och med ’’Princess Leia’s Theme’’, och sedan bär det av raka vägen mot den ’’moderna’’ trilogin där Rey’s diskreta tema spelas för första gången… i Sverige… 

Jag ställer mig dock en smula skeptisk till varför man har redigerat i det fantastiska spåret ’’The Jedi Steps’’ och inte tagit med den väldigt emotionella versionen av ’’The Force Theme’’ som fortfarande framkallar en tår då man minns tillbaka på scenen då Rey räcker fram ljussabeln till Luke Skywalker. Allt avslutas i alla fall med en explosiv och bombastisk version av själva finalmusiken som spelas under The Force Awakens eftertexter, där får vi höra Kylo Rens marsch, sedan den mullrande musiken då motståndsrörelsen och elitpiloten Poe Dameron flyger in över sjön på planeten Takodana. 

Even Better Than The Real Thing 

Efter en kort paus så får äntligen sopranen Sabina Zweiacker ställa sig på scenen, efter att hennes framförande av ’’The Dragonborn Comes’’ från The Eldar Scrolls V: Skyrim, publicerades på YouTube så har klippet setts över 14 miljoner gånger. Denna gång får Zweiacker inleda med den fantastiska ’’Into The West’’ från The Return Of The King – som Annie Lennox vann en Oscar för. Jag har hört Lord Of The Rings-filmernas egen kompositör Howard Shore dirigera kungliga filharmoniska symfoniorkestern i detta bejublade spår med operasångerskan Ann De Renais. 

Men kvällens version är faktiskt än bättre. Zweiackers röst är ett par oktaver högre än Annie Lennox, något som hon utnyttjar genom att ta i med allt hon har i den diskreta men kraftfulla refrängen. Sedan får vi kvällens sista spår som kan kategoriseras som något mindre etablerat, Jennifer Lawrence må vara en av världens mest välkända aktörer, och hon har The Hunger Games att tacka för sina framgångar. Men förutom den välkända visslan, så är musiken utav James Newton Howard inte lika välkänd, Zweiacker stannar kvar och fungerar nu som en mer tillbakadragen kör. 

Sedan är det slut med finliret eller konstpauserna, John Williams överdrivet pampiga tema från Richard Donners Superman innehåller så mycket brass och hjältemod att man nästan hånler. Men mäktigt blir det då hela blåssektionen blir högröda i ansiktet då det får testa sina lungors uthållighet. 

Assemble 

Därefter kliver Säfström på scenen och påpekar det uppenbara faktumet, vart är musiken från Marvels gigantiska filmserie ? I publiken sitter ett antal unga besökare, ett par av dem ser måttligt roade ut, men när det blir klart att man skall spela en hel svit från Marvel filmiska universum, så är det som att någon injicerat hela publiken med en adrenalinspruta. De tre ursprungliga hjältarna – Iron Man, Captain America och Thor får alla en del av kakan, men det är då Alan Silvestris otroliga tema från The Avengers stormar in som gör starkast avtryck, synen av så många förundrande leenden är närmast oförglömligt.  

Urpsrungligen var det tänkt att Hans Zimmers musik från Gladiator skulle avsluta konserten, men på allmän begäran så har man nu beslutat att spela ’’The Dragonborn Comes’’. Flera i publiken har kommit långväga för att få uppleva detta fantastiska stycke musik. Hur makalöst det än är så börjar det kännas lite förutsägbart att spåret återigen ligger mot slutet av konserten, att placera  det tidigare i showen hade varit betydligt mer spännande. Hur som helst är framförandet klanderfritt och publiken utdelar så mycket applåder att dirigenten Charles Hazlewood får vänta ett antal minuter för att han skall kunna fortsätta. 

Hans Zimmers gigantiska musik – från Ridley Scotts sista riktigt bra film, är närmare femton minuter långt och är nästan lika mäktigt att uppleva som då Zimmer själv var här och hade med sig ett specialsytt band för sina kompositioner. Efteråt är publikresponsen gigantisk och Säfström leker rockstjärna då han kastar sig ned på scenen och eggar publiken att jubla än mer. 

Big old bad James Bond 

Som alltid så väntar ett extranummer, men denna gång är det ett mysterium vad som faktiskt skall avsluta konserten. Sedan så slår orkestern ned molltonerna och extranumret framträder… Det är Adeles helt obeskrivliga Skyfall från filmen med samma namn. Sabina Zweiaker må vara en fantastisk operasopran, men inte ens hennes starka röst kan mäta sig med Adeles sanslösa inlevelse och fraseringar, nu är den lilla detaljen inget som förtar överraskningen eller glädjen över det faktum att vi får ett ’’helt nytt’’ extranummer. Orkestern levererar kompet med superb precision och extasen efteråt slår samtliga av de tidigare konserterna som vi fått uppelva i Berwaldhallen. 

Med sin fantastiska spellista, strålande musiker och sångare samt en konferencier som hör till landets mest underhållande, så blir denna kväll helt och hållet makalös. 

Betyg 9/10